En vettig röst i avskjutningsdebatten...

Citat från expressens ledarskribent Tommy Hammarström:

Tommy Hammarström: Vilt viktigare än virke

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det är älgjaktens första drev och jag får ett pass vid ett litet hygge på östkanten. Jag laddar studsaren, fäster hörsnäckan i örat och sätter mig på ryggsäcken.

Det är absolut stilla i skogen, ingen vind och marken är vit av höstens första frost. Jag sitter med ryggen mot en tät grandunge och framför mig växer gräs, hallon, björksly och några glest utspridda ungtallar.

Detta är älgens marker: Slybuskarna är ordentligt tuktade och flera tallar har grenar och toppskott avgnagda. Några träd har kon brutit av för att också kalvarna ska få smaka av de läckra årsskotten.

Skogsforskarna har räknat ut att älgarna betar sönder tallar för 1,3 miljarder kronor varje år, bara i planteringarna. Och detta har vi inte råd med, förklarade landshövding Maggi Mikaelsson i sin nyligen presenterade utredning "Mervärdesskog".

Skogens konung 

Och hon föreslog, naturligtvis, att älgstammen måste decimeras. Det har varit skogsbolagens och skogsmyndigheternas mantra det senaste kvartsseklet ända sedan den ojämförliga älgboomen i början på 80-talet.

Skogsstyrelsen kalkylerade i en rapport för ett år sedan att den samhällsekonomiska nyttan skulle stiga med en halv miljard kronor om vi sköt bort hälften av älgarna.

En grann tjädertupp flyger över hygget, annars händer ingenting. Inte ens ett löv dunsar i backen. Och inte en gråhund, inte en jämthund skäller i skogen. Det börjar bli kallt och långsamt, och jag häller upp en kopp kaffe och tar en smörgås för att få tiden att gå.

Då smäller det äntligen, och ganska nära också. Jag reser mig, tar geväret, sätter tummen på säkringen och håller mig beredd.

Det är Per som har skjutit en ensam kviga, och i radion ropar han att hon ligger. Då är det lugnt och jag sätter mig igen, dricker kaffet och väntar.

Det oerhörda året 1982 sköts 174 709 älgar i Sverige, och de jägare som var med då berättar om veritabla excesser i skogen. I Fjäll sköt de tretton djur i första drevet. Det lät som kriget har någon sagt.

Men sedan dess har stammen mer än halverats, och i detta första drev får vi bara en enda kviga. Det andra drevet på eftermiddagen ger ingenting. Det verkar vara nästan tomt i skogen. Hundarna irrar omkring och försvinner in på grannlagens områden.

Så långt tycks vi med råge ha uppfyllt skogsstyrelsens krav, och när jag närmare inspekterar hyggets ungtallar kan jag se att många träd, de flesta faktiskt, är orörda.

Och på nyheterna hör jag att jakten i södra Sverige på många håll är inställd i år, eftersom det nästan inte finns några älgar kvar.

Det beror på hård avskjutning, men framför allt på matbrist. På många håll har man helt slutat med tall och bara satsat på gran, och då blir det inget vinterbete för älgarna - de äter av någon anledning inte granplantor.

Västra Värmland är emellertid ett av de älgtätaste områdena i Skandinavien, och efter fyra dagars jakt kan vi konstatera att det fortfarande finns en del storvilt i markerna. Vi skjuter kvoten full, fem vuxna djur, fyra kalvar.

Själv får jag inte ett enda skjutbart djur i siktet. Men när vi postar ut det allra sista drevet får vi syn på en stor, mörk ko som står i skogskanten och glor mot oss, blick stilla.

Ingen försöker skjuta, vi har beslutat att spara de äldre korna, just för att hålla stammen intakt och helst få den att växa igen.

I dessa trakter finns inget stöd för propåerna om decimering. I striden om mervärdet i skogen - virke eller vilt - avgår älgarna med segern.