Mina bästa stunder i skogen!

Publicerat Januari 1, 201511 yr

Detta är en populär post.

Nu mer upplever jag mina bästa stunder i skogen tillsammans mad mina barn. De bästa jakterna är inte de när jag själv skjuter. Hjalmar och jag hade bestämt att vi skulle ut och jaga toppfågel. Hjallis sköt en bäver i våras och har varit riktigt taggad på jakt sedan dess. Han fick bäverskinnet berett och inslaget i julklapp.

Under flera år har det varit riktigt dåligt med fågel i våra marker. Dock märktes det att något hänt föra året. Jag såg riktigt mycket tjäderhönor i januari i fjol. I höstas såg vi en stor flock orrar som vi smög på länge men aldrig kom tillräckligt nära. På annandagen klädde vi oss varmt. Hjallis lånade mamma Malins skor och hade dubbla raggsockar. Vi hade massor av nysnö, gott fika och -27 grader kallt. Det kändes inte så kallt eftersom jag spårade i nästan en halvmeter nysnö. Efter en halvtimmes skidåkning kröp vi upp på en grushög som gav oss en perfekt utsikt över ett gammalt hygge. Där är så tätt att det är omöjligt att smyga och än mindre skjuta. Men vi hade tur där vi låg på toppen av grushögen och såg en orrflock komma närmare och närmare. Tillslut hade vi en tupp på 130 meter. Fågelbössan i skjutmesen gav Hjalmar sin första toppfågel som var en orre.

Vi lade orren i ryggsäcken och åkte vidare mot ett hygge där vi förr om åren sett och skjutit mycket tjäder. Trotts den låga temperaturen svettades vi pga den djupa och lösa snön. Efter att ha åkt hygget fram och tillbaka och spanat av varenda betad tall vände vi hemåt mot en allt rödare himmel. I kanten på det gamla hygget tittade jag plötsligt åt vänster och mötte blicken på en tjädertupp som mycket förvånad satt mitt i en liten ungtall. Efter en mycket kort funderare drog han fort in bland tallarna och säkerheten. Vi åkte efter utan att tro för mycket och kom till slut ut på en liten myr. När jag tittade fram bakom en yvig gran såg jag en stor, svart fläck långt bort i en gammal frötall. Tuppen hade verkligen slagit fast i topp och satt och betade. Avståndet var 167 meter och den lilla myren och all ungtall gjorde det helt omöjligt att komma en meter närmare. Idogt tränande med 22:an har dock gjort Hjallis riktigt säker på att rycka av och han klarade även det här skottet. Hjallis såg tuppen falla tungt genom kikarsiktet. Ett "YES" och en blick och ett leende som jag aldrig kommer att glömma! En glad Hjallis och en både lycklig och stolt pappa skidade hem under en ännu rödare himmel mot fika och berättelser.