Sitter här och tänker på vilka hundar jag jagat med som är något utöver det vanliga när det gäller jakt.

Mina två vorsteh är båda väldigt duktiga och jag är mer än nöjd med dom, men det är ändå inte dessa som jag kommer att tänka på.

Jag har två favvo hundar den ena en Vorsteh och den andra en Finn stövare.

Jag börjar med Vorstehn.

Hundens namn är Orremyrans Fíndy och är 12 år gammal idag.

Han är pappa till min äldre hund Niro och är något utöver det vanliga. Jag har haft förmånen att jaga över denna hund många gånger och blir lika imponerad varje gång.

Det är omöjligt att berätta om alla gånger men några skriver jag om här.

Ritsem 2001

Vi gick in utmed Sxxxxdalen riptäta marker, tre skyttar och 4 hundar.

När vi kommit in en bit i dalen blev ripkontakterna tätare och tätare.

Alla hundar skötte sig lysande och ryggsäckarna allt tyngre.

När vi till slut nådde Sxxxklippan var det så mycket ripa att hundarna blev snurriga, men inte Indy.

Han gick fram som en maskin i ett lugnt och målinriktat sök och plockade ripa för ripa utan att stöta en enda fågel.

Eller som i höstas då vi jagade i Mxxxx.

Indy 11½ år gammal på pappret imponerade stort igen och hittade fågel i varje sök och skötte dom perfekt.

Förutom att Indys hörsel nästan helt försvunnit jagade han som en hund i sina bästa år utan att mattas något, det är imponerande av en så gammal hund.

Finnstövaren Jack

Vilken hund.

Den stövaren hade nog vunnit allt som gått att vinna om min kusin varit det minsta intresserad av att gå jaktprov.

Jack kunde driva hare från tidig morgon till sen kväll med ett skall som var fantastiskt.

Han tappade väldigt sällan spåret och var outtröttlig.

Vi sköt väldigt mycket hare under hans levnadsår och minnena på trevliga harjakter är många.

En av många trevliga jaktdagar jag minns hade vi skjutit en hare efter ett fint drev på någon timme.

Efter en rast vid brasan släpps Jack på nytt och hittar snabbt en ny hare som skjuts efter ett klockrent drev på någon timme.

Det hade nu blivit sen eftermiddag och mörkret var inte långt borta då vi gick tillbaka efter den lilla skogsvägen mot bilen.

Jack som sprang lös en bit framför oss stannar plötsligt till och vädrar något från skogen.

Mats och jag tittar på varandra och nickar instämmande okej Jack sök.

Ny hare på fötterna som skjuts i absolut de sisa skjutljus som den dagen hade kvar att ge.

Med tre harar hem och en fantastisk dag bakom oss var vi mer än nöjda, dagen efter sköt vi två stycken men det är en annan historia.

Jack var 13 år när sista haren sköts för han, två månader senare somnar han in för gått och jagar säkert jösse för fullt varje dag hos sankte Per. :'( :'( :'(

Bilder på dessa Kungar kommer senare.

Vad har ni för speciella minnen om era hundar eller andras som varit något utöver det vanliga ?

Förutom att skryt över egen hund luktar illa så kan jag skryta över en kompis hund. En av dom bästa stående jag sett.Hundens namn är /var? rödskinn en irländare med fruktansvärt mycket motor och en nos som inte överträffas av mycket och dessutom ett jaktintellekt som kan göra vem som helst tårögd. Det var för den hunden jag gjorde mina första erfarenheter med stående hund. Dom bilderna finns bara bevarade i minnet på mig men där kommer dom att finnas kvar så länge jag lever. Från hans första ripa som jag fick äran att fälla fram till dom orgier som senare skulle komma. Dessutom hade hunden något som jag värderar högt hos alla hundar. Han var fruktansvärt människokär och snäll mot alla. Övriga hundar som kan nämnas är grannens stövare som hade en ovanlig förmåga att "värpa " hare och sedan driva dom till någon passare. Han var en vinddrivare men gick som en vind helt outtröttlig.

Håller med Nils I.

Att en bra hund talar för sig själv, medan skryt ALLTID genomskådas.

Sen har ju hundar en tendens att bli bättre och bättre ju fler år det är sen de slutade jaga.

Varför ska man inte få skryta över sin egen hund om den är väldigt bra ???

Varför luktar det illa  ???

Svenska avundsjukan eller  ???

Som jag skrev tidigare. Så tycker jag, att är hunden bra så talar hunden för sej själv med jakter och provresultat. Då behöver man inte skryta med den.

Talar om att de har bra hundar gör väl ca 75% av hundförarna. Och oftast de som har odugliga hundar. Finns inget värre än när man är på utställning eller liknande och nästan varenda person man talar med skryter om egna hundar och dissar alla andras.

Kan hålla med om att man blir lite skeptisk till folk som pratar allt för mycket om sina hundar...MEN...hur talar en bra hund för sig själv med jaktresultat om man som hundägare inte törs/får/ska öppna käften och berätta om sin hund och hur den jagar? Om jag säger hur mkt jag skjutit för mina hundar så är det ju fakta...inte skryt... Men det beror ju kanske på hur man lägger fram det hela oxå..om man uppfattas som en skrytmåns eller bara som en bra jägare/hundägare....Lägger man fram det på ett vettigt sätt och inte heller snackar massa skit om andras hundar tycker jag man gott å väl kan prata om sina hundar...

Sen tycker jag oxå att man ska kunna vara så ärlig att erkänna sin hunds brister, även de bästa har nån brist...till och med mina hundar(haha)...som jag själv tycker är mycket duktiga. Stövaren väcker lite för mkt men är en jäkel på att ta upp räv å driva...foxen är totalt utan lydnad vid jakt,har inte den ultimata exteriören..men har en djäkulsk jaktlust, skärpa och bra arbetssätt i gryt.

Frågar någon mig om någon hund jag jagat med/känner till så svarar jag också ärligt vad jag tycker om hunden i fråga...men...man bör ju ha i åtanke att om den endast är en gång man jagat med hunden så är det svårt att få en riktigt bra uppfattning...det kan ju ha varit en kanondag...men även en sämre dag....och sånt händer de flesta hundar...

Som jag skrev tidigare. Så tycker jag, att är hunden bra så talar hunden för sej själv med jakter och provresultat. Då behöver man inte skryta med den.

Talar om att de har bra hundar gör väl ca 75% av hundförarna. Och oftast de som har odugliga hundar. Finns inget värre än när man är på utställning eller liknande och nästan varenda person man talar med skryter om egna hundar och dissar alla andras.

Jo visst finns det folk som skryter om sina hundar och bara pratar skit om andras, men det brukar avslöjas ganska fort.

Man får ta hundfolk med en klackspark om man inte själv sett och jagat med deras hundar.

De hundar jag skrev om i första inlägget är verkligen hundar som är/var otroligt duktiga.

Att sedan Vorsteh Indy vunnit riksprovet 99 och är dubbel champion bevisar väll ännu mera hundens kapasitet.

Man måste vara ärlig mot sig själv och precis som kettukiller skriver också kunna tala om vad dina egna hundars sämmre sida.

Men har hunden ingen dålig sida är väl det inte heller fel att berätta det även om det då klassas som skryt :-

Jag har träffat på en hel del hundar under mina år, och har sett dom bästa i dom flesta raser, sedan får man ju tycka vad man vill om jaktformerna som är specifika för olika raser, stövare tex och jaga hare.. visst har sett otroligt duktiga stövare men jakten är oftast att hunden skall jobba med haren i 2 timmar eller mer innan den får skjutas så att hunden får sitt, detta har jag aldrig begripit och lär heller aldrig begripa varför, men har även jagat med stövare där det skjutits efter 20 min och då tycker jag jakten blir roligare, är då hunden bra eller dålig för att den drivit en kortare stund ?

Sedan har vi jakten med tax och drever på klövvilt, fruktansvärt tråkigt på stora marker, men vansinnigt kul på små marker, visst den hunden som jobbar 5 timmar+ är duktig men ?

I mitt tycke svänger det hela tiden om den bästa hunden, mycket är frågan om mark, hundförare, jaktlag, ocm historierna var roliga, jag kan inte bara se till vilka priser dom vunnit, blir jaktdagen lyckad, alla har roligt, hunden har jobbat bra... ja då är det en bra hund.

Samtidigt har jag träffat på en hel del hundförare som lovordat sin hund dagen innan och när det väl gäller så funkar ingenting, hunden sticker på ett helt annat djur än det den är avsedd för, hundföraren får nippran, allt strular till sig.

Det är så många faktorer som skall stämma för att jag skall kunna säga detta är den bästa hund jag jagat med, det viktigaste är att den funkar till den typ av jakt man bedriver och att man har trevligt och roligt i skogen.

Jaha nu har jag sagt en massa saker om igentligen ingenting.. va ovanligt  :

Jag måste ju iaf nämna en hund då... En strävhårig taxhane vid namn Billbo, som en gång i tiden fanns och jagade på Skåmstamarkerna utanför Bro, detta var det mest allrounda hunden jag någonsin jagat med, allt från gryt till Älg och Kronhjort, visst den var inte bäst på allt, men det var en hund man kunde ha på alla jakter vi bedriver, och vi hade alltid roligt i skogen när Billbo jobbade.

Jag är uppfödd med har och stövarjakt...vi jagade med en tik som hette Sari....och en avkomma till henne som hette Ray....och dom praktiskt taget gjorde hare...tiken var bättre på barmark medan hanen var bättre på i och under snön en meter snö var "inga" problem han drev och höll igång jösse ändå.

Sen hade min kompis en blandrasspets (vet inte vad det var i henne)......mmmm vilken allroundhund.

En gråhund har också etsats sig fast på näthinnan från tiden då jag började jaga älg...dom stannade på fläcken.

Gemensamt med alla dessa är att dom hade alla sina olater......men hade också glimten och en jaktlust som gick utan på någonting annat....det är den typen av hundar som etsar sig fast på min näthinna....

De hundar jag har nu är alla suveräna på nånting men har också brister...tysken driver när hon ska gå i gryt...parsonhannen är för stor...parsontiken mmmmm kan verkligen bli nåt.....stövarn....kan bli nåt...

Om det blir så att jag verkligen minns nån av dessa hundar det kan bara framtiden utvisa....

Sen blir man väl mer och mer kräsen också.