Nu är jag inte längre Kias husse. Utbrytar drottningen Kia fick idag somna in, eg flera år för tidigt.

Hon blev drygt 10 år. Men under senare år så har hon mer och mer stressat upp sig vid ljud. Smällare, åska, blåst och även på senare tid även uppstartande motorcyklar.

 

Hon började sin jaktliga bana med stor förhoppning. Jag började prägla henne vid ca 6-7 mån genom att släppa en hare på en ö.

Den kunde hon driva i timmar. Sen när hon fick komma lös på skogen så utvecklades hon är snabb takt. När första säsongen var över, då hade hon drevtider på 60-80 min. Då var hon nästan 1 år när vi avslutade jaktåret, utan att jag riktigt kunnat komma åt att skjuta. Själv stod jag alltid 50-60 fel..... Men några harar fick jag iaf se.

 

Nästa höst började en aning tvekande, men efter några släpp så var hon uppe i drevtider på dryga timmen. Men efter några släpp så började dreven helt plötsligt bli max 15-20 min innan dötapp.

Jag tragglade på men det blev inte bättre, snarare att hon tom inte ens fick upp. En dag när hon legat ute "på slag" i över en timme, kom hon in och nästan skrek och började klättra på mig.

Något var fel förstod jag och åkte till vet. Där fick hon medicin mot noskvalster och antibiotika mot svullna halsmandlar.

 

Sen var det ut och börja om från början med en rätt osäker hund som ogärna var ut några längre stunder. Men efter några 10 tal släpp så fick hon sitt självförtroende åter och vi började få drevtider upp mot en timme igen. Senare i oktober samma höst så började hon få hackiga drev och dötapp efter 15-20 min. Tänkte först att det var lövfällningen som spökade. Men när det inte blev bättre efter några veckor så gjorde jag åter ett besök hos vet och fick en kur mot noskvalster. Sen var det bara att börja om igen. Resten av det jaktåret gick åt till att få henne att fortsätta jobba på tapp istället för att söka mig igen.

 

Tredje hösten så var det åter igen nästan som att börja jaga in en unghund. Men det artade sig och det blev drev och hon kunde jobba på tapp tills hon fick haren på fötter igen. Tills en dag i slutet på oktober då jag och en kompis skulle jaga en helg och bo på skogen. Ena dagen skulle vi jaga älg och sedan släppa stövarmadamen, nästa dag omvänt. Men redan första dagen så hade stövaren brutits sig ut och var på skogen. Vi letade och ropade hela eftermiddagen utan resultat. Vi släppte på älg nästa morgon, men när vi var färdiga så fick min kompis ett infall att köra en av vägarna på grannmarken. Där såg han något skymta förbi i ett dike och klev ur och ropade. Med viss tvekan kommer Kia ut ur skogen och när hon känner igen honom så skriker hon rakt ut som bara en stövare kan och bokstavligen börjar klättra på honom.

 

Till vet igen och där konstaterades "de största tonsiller som dom sett på en hund". Troligtvis orsakat av noskvalster. Bestämmer för att ta bort tonsillerna och får en kvalster kur.

Sen fick hon aldrig självförtroendet riktigt åter. Hon tappade tilltron till sin näsa. Trots en snudd på jaktidiotisk jaktlust så släppte hon när hon tappade kontakten och sökte upp mig istället. Nu började hon att driva rå och ren också. Hon drev så länge hon såg dom, vilket ofta var ca 10-15 min. Ju fler drev på rå/ren så ju sämre fungerade hennes näsa. Nu börjar jag att alltid behandla henne mot kvalster innan säsong och ofta en gång till under hösten. Efter det så blev det inga rå/ren drev, ej heller har hon sprungit vilse.

Jag tappade lusten att hela tiden börja om..... Hon fick jaga som hon gjorde, det blev några släpp/år. Ett fåtal harar sköts. Klart var iaf att det var i skogen som hon verkligen trivdes och så länge hon hade kontakt, då drev hon. Men så fort hon kände sig tveksam så skulle hon söka upp mig igen. Det är möjligt att jag skulle kunnat återge hennes självförtroende om jag fortsatt att traggla på. För jaktlusten fanns i överflöd. Men jag skaffade jämte istället och jagade bara sporadiskt med henne i fortsättningen.

 

Hon var en kluven personlighet. Det var AV eller PÅ. Fanns inget mellanting. Antingen kolugn liggande i hundsoffan eller fullt ös och "pratade" som en stövare.

Hon var även utbrytarnas drottning. Om hon av någon anledning ville ut, då tog hon sig ut, detta oavsett hur hon var instängd.

Fanns två tillfällen hon inte accepterade att vara instängd. Det var på skogen om jag gick ut i skogen och när hon hörde något som stressade henne.

Otaliga är de gånger då grannar antingen ringt eller kommit med en glad stövare efter hennes utbrytningar.

Det mest talande var när jag och en kompis skulle jaga en helg. Jag hade en labbe och stövaren så jag tänkte i första hand jaga fågel och hare. Hade båda hundarna lös. Men bar även med studsaren om kompisen som skulle jaga älg, behövde hjälp eller att ett stånd kommer på mig.

hursom så får han upptag och han får en chans och tar ett skott. Ålgen går undan ur marken med hunden efter sig. När han återfår sin hund så bestämmer vi att vi ska plocka ut labben med spårlina. Sagt och gjort så påbörjar vi ett eftersök. Iom att jag känner min Kia så stänger jag in henne i kåpan på flaket på min pickis. Ca 10 min senare när vi precis tagit spår och ska börja spåra så kommer en överlycklig Kia. Det är bara att avbryta spårandet och tar stövaren tillbaks till pickisen och åter igen stänger in henne på flaket. Men den här gången ska hon bli kvar så jag drar ett spännband runt kåpan för att låsa luckorna från utsidan, samt ett spännband som jag krockar i mellan hytt och flak och drar det sedan över kåpan och till dragkroken.

Viss om att stövaren iof kommer att sjunga, så ska vi avsluta eftersöket utan stövare. Trodde vi..... ca 20 min senare kommer en överlycklig stövare som också vill vara med. Hon hade fått upp bakluckan trots dubbla spännband.

 

Hon var flockledare till mina två jämtar också.

En säregen hund som fått vissa privilegier... I jaktkojan så VAR hennes plats mellan mina fötter under täcket. Hon var också härskare i hundsoffan här hemma. Hon hade sitt hörn där och de andra hundarna flyttade på sig om hon ville lägga sig där. Dock var det det som fällde avgörandet för henne. Min lilla bäbis har börjat tulta runt i gåstol och är väldigt intresserad och nyfiken på hundarna. Jämtarna går alltid undan eller låter henne greja lite i pälsen. Men stövaren ligger som en sten på sin plats i soffan, så när Isabelle kommit för nära soffan i hallen så morrade hon....

Iof helt rätt att varna och tala om att det är hennes plats och vill inte ha småbarn som stör. Så med tanke på att hon dels är halvdan att jaga med, hennes stress över ljud, markering mot min minsta och med tanke på att hon har kullsyskon som bitit folk tom sin husse. Det får inte hända något. Inte heller mådde hon så bra över ljudstressen.

 

Beslutet blev att hon får vara fri och jaga hare för jämnan.  

Låter som ett vettigt beslut, om även det ledsamt. Beklagar.

Beklagar sorgen

Klokt beslut men förstligt ett svårt, beklagar.

J,

Klokt, men såklart jobbigt ändå

Beklagar. Alltid svårt att ta bort en hund i förtid, det gör ont. Men som övriga skriver, så gjorde du rätt.

Beklagar

Beklagar sorgen!

Svårt beslut men rätt, beklagar sorgen :-(

Beklagar sorgen.

som hundvän blir man ledsen av din hunds öde, som förälder förståndig. Beklagar sorgen ....

Beklagar

Tråkigt detta!

Beklagar.

Beklagar.

men det låter som du kan titta tillbaka på erat liv tillsammans med ett leende, även om det inte kanske kändes så just då när hon tog sig ut hela tiden.....

Nu behöver hon aldrig mer vara instängd och ingen noskvalster förstöra hennes hardrev.

Ledsamt men klokt. Beklagar.

Beklagar, Men det var nog rätt!

Beklagar

 

Man står som hundägare inför många tuffa beslut. Det sista är alltid det värsta. Men det är alltid med omtanke och klokhet man inser när det inte går längre. 

 

Beklagar åter att Kia inte jagar vid er sida längre. 

Vackert skrivet men beklagar ju givetvis.

Beklagar sorgen 

Sånt här kan man aldrig vänja sig vid, fan vad tungt.. Stor personlighet som fått vandra vidare läser jag mellan raderna   

Tack för all omtanke. 

 

Hon var en säregen personlighet. På gott och ont......

En hund som jag mest kommer att minnas som ett mycket envis (och "skvätten"..)

Kommer att sakna hennes tigande (efter sex med frun, eller efter jakt) att få komma upp och sova mellan fötterna. När det i övrigt inte var lönt för henne att ens försöka få komma upp i sängen.

Men även hennes av/på knapp. Hon hade bara två lägen. Antingen var hon "på" och full fart. eller så var hon "av" och var kolugn i hundsoffan.