Det är nu länge sen... men jag gråter fortfarande när jag tänker på det...

Och fast det var 02-01-2013 så förtjänar du din egen rad. ..

Du fick den sämsta tänkbara start i livet...

Du fick lära dig att människor är elaka... hur de slår den som inte är som man vill. ..

När du kom till mig var du rädd för allt. .. för mig. .. för att vara med mig. .. men ännu mer för att vara ensam utan mig. ..

När du äntligen vågade komma fram från den plats under sängen där du gömt dig. ..

Då ville du aldrig vara själv igen. ..

I två månader trängdes vi två på dasset...

Innan du gick med på att vänta utanför när jag pratade med dig genom dörren. ..

Du hatade koppel. ..

Vi använde nästan aldrig det. ..

Du blev det allra finaste världen nånsin skådat. .. Även om du alltid var din egen. ..

Jag vet inte hur många pinnar du släpat på. .. ännu mindre hur många jag fick kasta åt dig. ..

Jag kommer ihåg när jag grävde fram dig i vedhögen, du kunde inte hålla dig från den fina pinnen högst upp...

Men ingen skada. .. Efter fem minuter var den din. .. Din alldeles egen

du var min lilla skyddsling. .. eller kanske var jag din?

Att vi bara hade varandra till låns det visste jag. .. men så jag önskar att jag sluppit lämna dig tillbaka. .

Sista åren hade du två hem. .. och kanske var det din bästa tid. .. De älskade dig lika mycket som jag. ..

Tack för lånet och må vi ses igen. ..

Fint skrivet till en vän som sätter djupa spår.

Beklagar Smulans bortgång. 

 

De är verkligen speciella våra hundar.      Tiden går men minnena av dem består. 

Och skönt är det.