Ja, som rubriken lyder.. hur ska man träna en hund psykiskt? Alltså, för att ta ett exempel:

Säg att du har en hund du vill träna på rovvilt (mink,mård,grävling,räv osv) men som inte har den rätta skärpan. Hur får du hunden att bli tuff? Hur får du en lite fegare hund att våga ta an en vilt fräsande och huggande mink?

Det är inte bara vid jakt utan det kan också vara andra händelser. T.ex få bort hundens rädsla (om hunden är rädd) för högt ljud, stora fordon m.m

Kort sagt.. hur ska man träna hunden att bli tuff (inte aggressiv eller farlig) utan så pass tuff att hundens jaktlust överstiger rädslan att få ett hugg på nosen av t.ex. en mink?

Kan man göra det borde det ju i teorin gå att träna vilken jakthund som helst på rovvilt  ??? om den har det rätta intresset.

skärpan kan du aldrig träna den är dom födda med

Jag har dock hört flera exempel på hundar som blivit skarpare efter att ha jagat tillsammans med skarpare hundar, alltså, självklart vill man inte vara fegast...

du kan aldrig bedöma skärpan på en hund som är med flera hundar

jag menar att den blivit mer orädd efter det gemensamma, givetvis är hundar annorlunda tillsammans med andra hundar, dock kan den andra hunden lära denne något som den bär med sig själv senare

Jag tror också att skärpan är medfött men...  :-  har en kompis som har en blandstövare som hade otroligt dålig skärpa som ung...men nu är hon 8 år och har fått väldigt bra rovlitsskärpa...tror att det är skjutits över 50 rävar undan henne nu...och numera skäller hon ståndskall och gräver vid gryten då räven gått in.  :-

Skärpa och försvarslust går att träna! med stöd och stöttning som ger vinst för hunden så kan man kanske säga att man plockar fram den och att hunden vågar använda den, nu gäller det inte alla utan man måste ha lite mer i bagaget, för en jakthund så handlar det om jaktlust, dådkraft, nerver och bytesintresse.

Se detta som ett teoretiskt inlägg då man bör se hunden för att avgöra för individen.

Försök aldrig pressa hnden framåt då kommer det en påtvingad förflyttning som gör hunden rädd, stötta den och och visa med ditt kroppspråk att den här tar vi, titta på det som hunden skäller på inte på hunden för då ser hunden att du är fokuserad på vad hunden gör och läser det som att du är ängslig och söker stöd hos hunden. tittar han på dig så möt inte hans blick utan jobba på, kliv gärna fram ett steg, som två hundar på ett rovvilt.

Tänk lite som en boxare i ringen, har du sett en vinnare titta efter flyktvägar och ha en änglig blick och hållning.

Frågetällningen underlättar om man dessutom vet vilken ras det är och hundens ålder.

Ja, som rubriken lyder.. hur ska man träna en hund psykiskt? Alltså, för att ta ett exempel:

Säg att du har en hund du vill träna på rovvilt (mink,mård,grävling,räv osv) men som inte har den rätta skärpan. Hur får du hunden att bli tuff? Hur får du en lite fegare hund att våga ta an en vilt fräsande och huggande mink?

Det är inte bara vid jakt utan det kan också vara andra händelser. T.ex få bort hundens rädsla (om hunden är rädd) för högt ljud, stora fordon m.m

Kort sagt.. hur ska man träna hunden att bli tuff (inte aggressiv eller farlig) utan så pass tuff att hundens jaktlust överstiger rädslan att få ett hugg på nosen av t.ex. en mink?

Kan man göra det borde det ju i teorin gå att träna vilken jakthund som helst på rovvilt  ??? om den har det rätta intresset.

Skärpa = aggressivitet, sedan finns det lite "uppdelningar" mellan exempelvis jaktskärpa, social skärpa, rovdjursskäpa mm.

Allt som finns i hunden är ju som bekant nedärvt; rasens utseende, beteende, rasspecifika egenskaper, de egenskaper som framhävs i föräldrarnas blodslinjer.

Men en valp nedärver inte skärpa så där rakt av från sina föräldrar, i så fall skulle ju en hel kull ha  exakt samma skärpa.

Och för att en hund skall kunna navända sin skärpa/aggressivitet krävs att den har "rätt" nervonstitution, och en bra balans mellan skärpa och dådkraft. Och för att skäpearbetet i jakten skall bli ändamålsenligt, så krävs det också att hunden skall kunna avreagera efter ett skärpepåslag.

Dådkraft = "mod".

Sedan så lever hundar efter tril and error. Så om du positivt bygger upp en hund i skärpa, så kan den bli skarpare och den kan då plocka fram en skärpedel i vissa situationer.

Om jag gör en liten parallell till den ras jag själv har; TJT, så är jag mer intresserad av att se en hund när den för första gången skall "tränas", hur den reagerar då, än att se samma hund ett halvår senare, när den skall gå prov, och innan varit på 20 talet!! träningar.

Sedan finns det naturligtvis avvikelser när det gäller raser, individer, på grund av ålder etc. men annars  så är mitt svar att; generellt så kan man "skärpa upp" en hund.

Så en hund som är tänkt att någon gång få arbeta med sin skärpa, bör ha en harmoni och mental balans när det gäller; jaktkamplust, social kamplust, temperament, skärpa, försvarslust, nerkonstitution, hårdhet och dådkraft.

Köper man valp efter föräldrar som gjort något prov där skärpan ligger på topp, skall man ha i minnet att; meriter i sig är INTE ärftliga, utan till 110% förvärvande.

Så finns det vissa yttre faktorer som kan få en hund att ta till sin skärpa.

När det gäller rädsla för ljud stora fordon; om en jakthund är rädd / har respekt för bilar i vilken form som hels ser jag ju som ett plus, men om den är omotiverat rädd så kan man  socialisera den denom sk adaptionsövningar. Många jakthundar lever sina liv på landsbygd och saknar erfarenhet av buller, trafiklarm, och andra Urbana företeelser. Här är det mest en träninssak när hunden är valp / unghund, men visst går det att träna äldre hundar också.

Har man en hund som har en generellt sett, dålig mental beskaffenhet= (är aldrig avlappnad i någon situation), och den inte heller har så många eller goda erfarenheter, så kan man kanske inte få den att ta fram en fullgod skärpa hur man än jobbar med den, och den kanske visar upp ett skrämt beteende för stora bilar resen av sitt sit liv.

Så vad är det för hund du har? Hur gammal? Vad har den för erfarenhet? Har den visat aggressivitet i något sammanhang över huvud taget?

Så man kan sammanfattningsvis säga att mognaden hos hunden är viktigt! Och träning,träning,träning...  Sen det där att uppmuntra och stötta hunden tror jag också kan hjälpa en hel del, om man gör det rätt.

Ämnet är inte syftat för mina egna hundar, utan hundar i allmänhet. Men visst har jag tänkt på frågan angående mina egna hundar också. Det är två beaglarhanar, ca 8 månader nu. Tanken är den att jaga in dem på hare. Men sen testa dem på t.ex. mink och mårdhund som vi har här, kanske också räv. Detta efter att de har fått växa till sig lite och fått en ordentlig injagning och lite erfarenhet. Den ena beaglen är inte rädd för någonting och är ganska amper ( han är så liten så han måste kunna ta ifrån sig mot den större ). Dessutom ser han lovande ut. Hare jagar han bra och mårdhund har vi bara testat att spåra och det klarar han fint!  :)Den andra beaglen har jag inga planer ännu på att jaga annat än hare med. Och beagle är väl inte en ras man förknippar med rovviltsjakt (räv undantagsvis). Men jag tror det ska gå! 

en hund föds, lever och dör med samma mentala förutsättningar, man kan forma vissa beteenden, men inte ändra uppsättningen.

sedan kan man till viss del träna upp den, men den kommer ALLTID att reagera på det medfödda sättet så fort den hamnar i en situation som den inte känner igen.

sedan är det hart när hopplöst att lära en jakthund något i samband med viltet eftersom viltet är synnerligen ointresserade av att samarbeta så att man kan ordna situationer så att hudnen får chans att göra rätt och lära sig av det.

När det gäller skärpebiten så tränar man ofta upp den hos tex. skyddshundar som egentligen inte har dom skärpebitar som skulle önskas, men det görs med en figurant som spelar med och låter hunden vinna, men detta behöver inte vara vatten värt i en mörk gränd för samma hund som "äger" figgen på tävlingsplanen.

Dessa hundar används till tävlingshundar i skydd, medan dom ofta är obrukliga som tex. polishundar.

sedan så går det sällan och aldrig att sia om en hunds mentala bitar vad gäller skärpa, försvar dominans osv. som valp/unghund av den anledningen att dom bitarna utvecklas inte inan den psykiska könsmognaden som infaller kring tvårås ålder eller senare.

Man kan se klara anlag ofta, men en hund som inget visar som valp eller unghund kan besitta en hel del senare i livet.

Sedan ska man komma ihåg att en hunds avsikt med att ta fram skärpa är att skapa avstånd till något, någon som skrämmer dom, och har inte med dådkraft(mod) att göra och den hund som inget visar kan besitta en hel del, men kanske inte finna anledning att ta fram den!

En arg hund är ofta en rädd hund, eftersträva inte skarpa hundar om ni inte vet vad det innebär eller varför den är skarp.

Linjen mellan skärpa och rädsla är minst sagt hårfin och det jag vill ha hos en hund är en modig hund, inte en skarp hund.

det är väl bara gå till sig själv, -bestämd och kontrollerad eller uppjagad och skitförbannad och stressad, när funkar ni bäst?

Jag har ägt en Schäfer som hade genuin skärpa utan rädsleinslag, och det är inte alltid en trevlig hund, jag lovar!

Jag hoppas innerligt att man börjar göra Mentalbeskrivningar på jakthundarna och gör samma utvärderingar som man gör på Brukshundar för att få bättre hundar på sikt.

Jag hoppas innerligt att man börjar göra Mentalbeskrivningar på jakthundarna och gör samma utvärderingar som man gör på Brukshundar för att få bättre hundar på sikt.

Jag tror också på mentalbeskrivning av jakthundar men man bör nog tänka ut något som passar jakthundar då de jobbar på ett helt annat sätt, där har vi björnproven i hägn som kan vara av betydelse och då tänker jag på det sätt man kan testa hunden i Norge, utan förarstöd och inte en flock björnar, sen kan man byta ut björnen mot något annat vilt för att anpassa för rasen, slädar och spöken kan ge vissa svar men jag tror vi missar något vesäntligt, jag har alltid strävat efter en balans i mod-nerver-kamplust-skärpa och försvar, och där får aldrig skärpan vara drivkraften eller starkare än försvarslusten och bra kopplingsförmåga(nervkonstituion)för då är man nära en ångestbitare.

dagens mentalbeskrivningar funkar utmärkt för jakthundar, och om man bara sätter sig ner och börjar bearbeta resultaten från MH och jaktprov så kommer man att hitta många gemensamma nämnare, det är jag totalt övertygad om.

Ett exempel har jag ägt själv, en gråhundshane som aldrig lärde sig att få en älg att stå kvar i upptaget, han skrek varje gång han fick upp en älg och satte dom på fötterna, han var också för hård (lärde sig aldrig av misstag, ej heller så lätt av positiva saker) samt att han lessnade fort, behöver jag säga att han var en tämligen dålig älghund?

Dessa saker ser man troligtvis på ett test, sedan gäller det bara att ta reda på hur det går igen i jaktsituationer.

vad är det som gör att vissa hundar uppehåller sig 50 m. från älgen? feghet?

-hundar som slutar jaga för att dom fått ett mothugg av en sur-ko, mycket vek? rädd?

man har ju gjort vetenskapliga utredningar eller vad man ska kalla det på många raser och fått fram ärvbarhet på dom vanligaste beteendena, och det som har högst ärvbarhet är rädsla, och det vill man inte ha hos någon hund.

-men hur ska man kunna jobba mot bättre hundar när man inte bryr sig om vad man avlar på?

-detta gäller alla arbetande raser, inte bara brukshundar.

Läs lite på denna sida: http://www.genetica.se/lashornan/allmant/index.html

För att få in mh eller korning så måste man nog göra ett specielt test men inte

för stor skillnad mellan dom olika raserna. Jag har varit testledare för bla

bajjrare i korning o mh. Vi testade kompisens bajjrare o det dom visade i

testerna visade dom likadant i skogen?? sen har jag varit åskådare på

några mh för wachtelhundsklubben o nyttan med tester är underdriven

många ggr så klankar jägaren på testerna för att det "är inga riktiga djur"

man testar mot. Vad dom inte fattar är att man testar mot en nyckel retning.

mvh christer

christer; det är ingen "test", det är en beskrivning av hundens mentala status, alltså inget prov eller test där man får "betyg" eller kan bli underkänd på, föraren eller mentalbeskrivaren kan bryta provet av någon anledning, men alltså deta är INGET TESTsåledes ger det inte heller någon merit.

Beskrivningen är tänkt att vara ett instrument för uppfödaren att kunna utvärdera en hel kull, eller/och för ägaren att kunna få en fingervisning om vad  och hur man skall gå vidare med hunden.

Det har du rätt i det var lite slarvigt skrivet.

Korning får man ju ett godkänt el icke men ett

mh(fd muh) är beskrivningen i en intensitet skala från 1-5 som det inte är

givet att det "bästa" är 5..

mvh christer

Läs lite på denna sida: http://www.genetica.se/lashornan/allmant/index.html

Per-Erik sundgren är väl en av dom som kan klart mest om detta,eftersom han är en av konstruktörerna bakom MH (mentalbeskrivning hund)

kan också varmt rekommendera hans program, Lathunden för rasdata.

Per-Erik sundgren är väl en av dom som kan klart mest om detta,eftersom han är en av konstruktörerna bakom MH (mentalbeskrivning hund)

kan också varmt rekommendera hans program, Lathunden för rasdata.

Den som drev på starkast att detta skulle kunna vara användbart var "Järven" Sven Järverud mfl gick en av mina första utbildningar/kurser på HS när vi skulle börja bygga och utvärdera olika typer av testbanor, det var skojsigt och intressant (förrutom när Lasse Wallsing fick hjärnblödning mitt på testbanan i 1,5 meter snö (han avled tyvärr senare av sviterna)

Oavsett: i dag är det ju upp till var och en; kennel, klubb, hundägare att genomföra beskrivningen med sin hund. Det är ju i sig inget märkvärdigt, det som är det trixiga är ju att utvärdera beskrivningen på ett vettigt sätt.

Som christer skrev; här är det ju inte högsta "poäng" som gäller!

Och att ur avelssynpunkt stirra på provresultat och jaktprovberättelser gör ju ingen bra avkomma!?

Ett jaktprov beskiver /bedöms efter "dagsformen" på hunden.  Som jag skrivit tidigare; en TJT hane gick ett prov där jag var med, jag var stor-imponerd (händer inte ofta) liksom alla somvar med och hörde hunden, på återgången gjorde han ett nutt upptag, och blev nollad pga tidsfel.

Sensmoral: hunden är skit enligt min rasklubbs kriterier, själv skulle jag mycket väl kunna tänka mej använda denna hane.....

Avelsmässigt så måste jag enligt min avelsfilosofi tänka minst 3 generationer framåt ändå. Och då kommer jag ju naturiltvis att trampa många på tårna.

Så om jag teoretiskt skulle bli tvungen att välja; två likvärdiga hanar, varav den ena är nollad på klubbens prov men har bättre mentala egenskaper, så väljer jag  haneden sistnämda hanen ändå, om jag personligen har upplevt  den i jakt = hur man skaffar sig ett förtklassiskt dåligt rykte i klubben / (vilken klubb som helst antar jag) men jag har däremot inte en säger en valpköpare som har klagat på sin hund!

Så jag hoppas att jakthundfolk inser att MH beskrivning faktiskt är av stort värde för oss uppfödare likväl som ägare/valpköpare.