Innan jag blir överöst med kommentarer om att man inte får släppa hund vill jag klargöra att vi pratar kopplad hund.

 

Jag tar hand om min fars gamla tik. Hon är gammal och rör sig i sakta mak. Men hon är välmående och vid gott mod.  Hon är en rondellkorsning av stora mått. Minst 12 olika raser inblandad. Hon väger ca 65 kg och är mycket stor. Stor svart lång yvig päls gör att hon mer ser ut som en björn än hund. 

 

Igår var hon bunden vid en ek vi har en bit från huset i trädgården med 15 meter lina. Plötsligt hörde jag denna ickejagande varelse släppa något som liknade väckskall. Jag tittade ut och såg att ca 10 meter framför henne satt en kanin. De är närmst tama hemmavid så den brydde sig mindre om henne. Men hon fick upp intresset. Ett nytt skall gjorde att hon nästan såg skamsen ut. Men redan nästa skall och ett närmande av kaninen gjorde henne lite tuff. 

Det är då det börjar. Hon driver alltså kaninen. Tätskalligt nästan vrål.  Nästan som en stövarjakt som driver hare. Men gående! Och kaninen giter knappt skutta undan! Den skuttar lite förstrött runt eken. Jag funderade på om den drabbats av pest eller liknande men såg inga symtom där jag stod med kikare. 

Jag låg dubbel då dansen i sakta mak gick runt runt runt eken. Hunden skällde så fradgan stod och kaninen skuttade fram i maklig takt. Till slut tröttnade jag och gick därifrån väl förvissad om att kaninen hade valet om den ville vara med.

10 minuter senare hörs en närmst ångestvrål. Jag rusar ut och ser att kaninen nu sitter och äter  mindre är en meter framför hunden som ligger ända intill stammen på eken med alla 15 meter lina hårt lindat runt stammen.  Synen var något att minnas! I samma ögonblick jag går ut drar kaninen som en blixt. Och hunden bara ger upp. Hon var hel trött men nöjd hela kvällen. Kanske hon kan bli spårnoga rådjurhund i höst ändå. ....

Det är då det stora vedmodet rullar in....

 

Var det inte så texten gick? Det när det som händer mig nu. Vemod för att det är den sista svängen i skogen efter ett rådjur. Vemod för att hundjakt en går mot paus. Vemod för att man kommer vara utan de friska drevet tidiga morgnar. 

Jag sitter beredd att gå ut på en stilla pursch nu på morgonen. Den sista morgonsvängen efter rå ni år.  Det blir en kvällssittning också. Sedan är det slut. Skidåkning med familjen går före.

I övrigt har livet varit både gott och lite tungt. Tungt då svärfar fått en cancerdiagnos och lite lättare då han vaknat upp efter en stor operation som verkar gått bra. 

Gott då vardagen lunkar på med snälla ungar och underbar frun som inte gnällt en sekund över att jag jagat all ledig tid i slutet av december och januari. Gott då jag fått förmånen att jaga med nya god personer på nya marker som gäst. 

Gott då dessa jakter resulterat i många nya tillfällen, vänner och kontakter. Just nu skulle jag bara önska 3 ggr så många helger resten av säsongen och hösten.

Jag upplever att de flesta står med famnen öppen gällande gästjakt. De som bjuder har inte sällan brist på folk men kanske inte en fast plats. Det söjer jag inte heller då jag har två egna marker, men det får mig att fundera över alla som säger att det inte finns jakt. Har jag bara tur eller de otur?  Eller är kravspecen för hög?

Nog med detta. Nu ska jag ut!