Idag händer det som inte fick hända igen, hunden är opererad 2 ggr tidigare för att ha ätit stenar som fastnat i magen.

Onsdag natt kändes det lite olustigt när hunden kom och la sig på kudden och tittade på mig med leksaken sin, torsdag matvägra och samma på morgon idag och han blev hängigare eftersom. Åkte in och röntga och där hade en stor sten fastnat.

Har haft funderat tidigare att om det händer igen så kan jag inte börja med en operation än en gång, satt funderade och började vela där i väntrummet med honom i knät. Tog beslutet att han får somna in den här gången och det kändes helt förjävligt och ännu finns funderingarna om jag tog rätt beslut. Just nu börjar det kännas som att jag gjorde fel val där.

Ordnar sig säkert men på något vis visste jag redan på torsdag morgon att det kommer sluta så här.

Spader var en mycket spec hund men det var verkligen min hund inte som någon av dom andra. Han var i stort alltid med sen första operationen och senaste året har han oftast varit med på jobbet också.

Han var en rätt lovande älghund men nästan ojagad med när jag tappat dom två senaste höstarna med han pga operationerna.

Spader blev 3,5 år men var klokare än många hundar och det var min knä hund, han var inte bäst i skogen men det var ändå spec åka ut med honom.

Kommer troligen aldrig få en sån hund igen och han kommer vara saknad på många sätt och vis länge, han somnade in i mitt knä vid 12 tiden idag med nosen i mitt ansikte som han brukade göra.

 

Beklagar !!

Stort beklagande...

Jag lider med dig. Beklagar djupt.

Beklagar förlusten./C

Glöm inte att ta nån bild på era hundar ibland före det är för sent.

Just den här hunden var min och väldigt spec, aldrig varit så tungt före som idag med tidigare hundar.

Han fick platsen som jag hade sett ut åt äldsta jämten när den dagen kom.

Många olika djur har han sett och jagat, men överens har vi inte alltid varit vad vi ska jaga.

Beklagar och de djupaste...  ?

Beklagar sorgen. Det är alltid vråltungt när dom lämnar oss

Beklagar.

/Markus 

Beklagar å det djupaste. Även om det är tufft, så tycker jag du tog rätt beslut. Styrkekramar?

Ouch alltid tråkigt att läsa om kamrater som går ut tiden, tyvärr nästan alltid förtidigt... Beklagar sorgen. 

 

Beklagar sorgen!

Beklagar, alltid trist förlora en jaktkamrat och vän.

Beklagar, trist att förlora sin jaktkamrat.

Beklagar verkligen. 

En dag närmare jakten, varje dag som går och känns som att man är helt utan hund fast man ändå har en.

För ett år sen fanns det 4st hundar att jaga med och just nu i bästa fall 1,5 så känns som att det blir en ganska meningslös höst igen.

Några älgar hann han med att få fast han inte jagade så många släpp varje höst med hans sten ätning och förlorade jakt säsonger, ett par olika björnar har han sett och luktat på men inte jagat nån själv vad jag vet.

Hunden som är kvar ligger på spaders plats under nätterna och försöker vara mera till lags än tidigare fast dom två hundarna inte alls kom överens så ser det ut som att han också väntar på honom varje dag.

Beklagar.

Ett år utan han idag, är lite trist när man är i skogen eller på gården och inte kunna ha med hunden lös som det gick med honom.

Klok och trogen hund, mer än alla andra som passerat, inte bäst och inte sämst i skogen.

Ingen som sitter fram i bilen och låter konstigt 200m före älgen står där på hygget en bit från vägen med nosen i luftintag.

I höst hade han varit 4,5 år ungefär och borde ha fungerat som bäst, så står med endast en fungerande hund nu.

Din blåa leksak du brukade bära runt och pipa irriterande med ligger kvar hemma ännu och ingen av dom andra hundarna är intresserad av den.

Ikväll är en dag jag saknar dig, vissa hundar är speciella och du var absolut en av dom.

Den som läste mig bäst av alla dom som passerat och ännu är, tänkt på dig många gånger idag.

Absolut inte bäst på att jaga men ändå är du troligen bästa hunden jag haft.

Folk säger att man bara får en riktigt bra jakthund i livet, du var inte den men ändå är det dig jag tänker på och vill ha en likadan igen.

Fina ord om en saknad kompis. Saknaden går nog aldrig bort för mig men man lär sig leva med den och tänker på alla härliga stunder man haft tillsammans.