Jycken tuffar till sig...

Om det är ett steg bakåt eller framåt vet jag inte, men hunden går kanske från ett användningsområde till ett annat.

Min bayrare Loke är en solid spårhund, men jag har varit lite osäker på hans förmåga att avfånga själv. Ett eftersök på rådjur i vintras avslutades med släpp och han for efter och det var stationärt skall i några minuter (han dödskäller) men han vägrade ta upp spåret igen för att visa på djuret. Enligt mentalbeskrivning har han god jaktlust och låg samarbetsvilja och det stämmer ju...  : Han gick dock och pissade på ALLT och var genomstolt, och hade nerverna på ytan så att säga. Något rådjur hittades aldrig och vi hade ingen annan hund att tillgå. Jag lutar åt att han tog livet av djuret men jag vet inte.

Han är nyss fyllda tre år och bayrarna mognar sent, han har fortfarande valptendenser (!) men nu har han fattat att han är vuxen. Han skall sätta andra hundar på plats och han gör det med pondus och trygghet, inte med ettrig skärpa så att säga. Andra hundar viker sig regelmässig. Han har helt enkelt blivit en mycket stöddigare hund det senaste året och fått mer pondus/karisma/whatever om ni förstår vad jag menar.

MEN här är bekymret. Jag har alltid kunnat ha honom med mig som passhund på egentligen alla typer av jakt. Jag har skjutit rådjur på ensiffriga avstånd utan att han har stört dem, och han markerar tyst vilt som befinner sig inom 100 meter. Jag har skjutit rätt mycket på detta sätt, vilt som annars hade överraskat mig har mött en helt förberedd HerrBerg som kunnat ta vara på tillfället. Senast jag sköt en bock som han visade mig på var nu i maj.

Nu har han dock fått ett ändrat beteende. Han vill ta en mer aktiv del av jakten själv, han blir så in i helvete "på" när vi har klövviltskontakt. Igår hade vi en råbock inom 20 meter och han var inte sitt gamla jag av tyst och diskret uppmärksamhet, han hade 100% fokus och ville döda... helt enkelt. Lite stökigare, byter ställning, gnisslar och morrar tyst. Kan skrämnma vilt, helt enkelt, inte så lyckat för en passhund.

Hmm... Jag tror att hans ökade jävlaranamma, kombinerat på iakttagelserna om att han är trygg att utmana andra hundar (alltså, att han verkar vara trygg i sin förmåga till att använda fysiskt våld) gör att sannolikheten ökar för att jag har en fungerande avfångsningshund. Det vet man ju inte förrän det testas men det är i alla fall en fundering jag har...

Är det någon som har kommentarer? Sett liknande mentala förändring och kunnat jämföra med jaktligt beteende hos en avfångningshund?

Hur som helst är jag nöjd, jag gillar när det är lite klipp i en hund.

MVH!

/HerrBerg