En gröngölings iaktagande

Publicerat Augusti 27, 200719 yr

Tänkte bjuda, eller förpesta er, välj vilket med en historia om min första riktiga jaktdag detta år.

Dagen efter fågeljaktsstarten (26/8) och samtidigt som statusen ändrats ifrån lycklig snorunge med ett 7-4-jobb med tjej till olycklig snorunge utan tjej och utan jobb kändes det som att jakten vore räddningen. Den gråmulna söndagen ägnades till att (försöka) krossa lerduvor. Träffprocenten denna dag var inget som gjorde att bakfyllan blev mindre tyngande (60% om jag har tur). ”Skogsfåglarna är ju större än lerduvorna”, tänkte jag då jag samlade ihop den alldeles för stora samlingen tomhylsor som vittnade om allt för många kronor skänkt till en stor vapenhandlare.

Jag ringde upp Roland som jag visste var en rutinerad jägare med bra koll på sina hundar och hörde om han orkade med en gröngöling i släpet på fågeljakt. Han var vänlig och lät mig vara med på jakt med hans hundar Anja (fyra år) och Axxa (1,5 år). Vi skulle samlas i Roland Söderbergs morgon, 06.30, med andra ord mitt i natten för mig. Jag hade dock förberett mig med färdigfylld vattenflaska, kaffetermosen på standby-läge och en lapp innanför dörren som löd ”TAG FRAM JAKTKLÄDER!” med vänliga versaler till föräldrarna som hade gömt jaktbyxorna. (Varför kan man inte ha alla kläder på rummet? I ordning hittar man ju dem inte!) Minibussens ”det är snart slut på bränsle din tok”-lampa lyste oranget och klart, som om den visste att jag skulle bli än mer stressad.

Jag kom fram på utsatt tid, kanske nån minut för sent.

Kvällen innan hade vi diskuterat lämpligt område att testa. Jag hade föreslagit Litjärndalen väster om Ulfsliden där jag föregående år sett fågel två gånger. Vegetationen var lämplig med tallungskog, skiftandes till gammelskog till myr. Som jag bedömde det hittades den första orrkullen av Anja sydväst om Målar-Johan-kojan. Anja visade tydligt med svansen att här fanns fågel. Roland manade mig om att sätta i patroner och gå i en båge ut till vänster och ta pass. Jag ställde mig mellan två granar cirka 30 meter nedanför Roland. Först kom en orre till höger om mig. Det är nu man skulle vilja skriva ”och den damp ner direkt”, ”blyet bet bra denna gång” eller någon annan träff-klyscha. Tyvärr var detta en ärkebom. Kanske kan jag skylla på att jag laddat med No 3-hagel (kan inte vapenhandeln ha öppet söndagar?) som kan tyckas väl stort för skogsfågel Nej, jag vet. Men det känns bättre då.

På psykologin har jag lärt mig att detta kallas att skydda jaget. Och får jag vara ödmjuk så känner jag att jag kommer få skydda jaget rätt många gånger. Även nästa orre som kom fick flyga sin väg.

Strax efteråt visar Anja på fågel igen. Roland som är en duktig och mycket iaktagande jägare med gott sinne för att förstå laddar nu även han bössan med sina gröna femmor. PANG PANG. Denna gång small det nästan samtidigt. Förmodligen sköt jag nån millisekund efter Roland.

Nu hänger ungtuppen på mörning i pannrummet och väntar på att bli en god middag för två.

Intressantaste jaktdagen hittils i mitt liv. Har lärt mig mycket denna dag, och kanske mest har jag fått än mer bekräftelse på att det krävs några hundra duvor till för att kunna ta orrar på skott i 60 graders vinkel.

Överdrivna hälsningar

/ Stavve.