Hm. Om man läser Svensk Jakt, eller det andra forumet för all del , så slås man av hur okomplicerat allting är och hur bara oseriösa jägare drabbas av bakslag. Jag var rätt så nära i förrgår att göra bort mig men kompenserade med intensiv eldgivning, igår var det bra skottlossning men dock under genombisarra förhållanden, och idag skedde en tragedi dock utan skottlossning. Det är jäkla mycket som händer när man jagar.

FREDAG:

HerrBerg står på pass i en kraftledning och jaktledarens bästa gråhund, av olympiska mått... Ståndskall 300 meter innanför mig i skogen. När det gäller den hunden innebär det att man kan ta upp en bok, koka kaffe, eller gå hem. Ställer den så står det alldeles för bra, från passkyttarnas perspektiv. Nåväl, jaktledaren gav sig in efter dessa och vinden slog, ekipaget - ko och kalv - gick loss och rakt ut på mig. Man tackar. 

Kon kommer ut i rask takt och har kalv 2 meter bakom sig, finemang! Jag lägger upp kikarsiktet mot bogen på kalven, det går kanske lite fort men det korta avståndet (cirka 40 meter) gör det till ett självklart skottillfälle. Jag står alltså i ett torn i en kraftledningsgata. När jag swingar på och skjuter (hjärnan har redan sagt åt fingret att skjuta) TVÄRSTANNAR kon! Alltså, avståndet mellan ko och kalv minskar med ruskig hastighet och jag tvärstannar swingen men hjärnan har sagt åt fingret att skjuta. Direkt insikt, ingen tvekan: skott i en avbruten swing. Våmskott. Fan.

Kalv och ko in bakom högt gräs och utan att vilja stanna, den här gången är kalven längre efter, jag skjuter igen men är givet vegetationen inte alls beredd att räkna in det som en träff. Ko drar vidare och kalven vinklar höger bort från mig och drar rakt bortåt. Jag slås av att "helvete, kalven är på väg ifrån mig".

Det finns sinnessjukt duktiga jägare på detta forum - jag känner flera av övermänsklig skicklighet - och jag är inte av deras klass. Men jag är inte van vid att älgar går ifrån mig, någon kanske förstår vad jag menar. Jag tänker INTE låta det hända och jag skjuter i rygghöjd, ett "klassiskt rövskott", "san fransisco bullseye", "mexican heartshot" eller vad man nu vill skämta bort det med - jag var inte på skämtarhumör dock - och kalven rasar. Jag går ned från tornet och skjuter fångskott. Puh! Kulan skar sönder bäckenet hela vägen längsmed tarmkanalen - den har gått igenom MYCKET ben. Norma Oryx 232gr med en restvikt på 228! Den sumpade 4gr (1/4 gram) på den resan - imponerande. Den märkliga kottplaceringen - två skott i våm och ett rakt bakifrån men utan att slå i musklerna - innebar att älgen hade i princip noll köttförstöring, trots den myckna skottlossningen. Märkligt.

Nåja, slutet gott allting gott. Anledningen till att jag skriver om detta är att jag vill vara först på Internet med att redovisa en egenupplevd jakthistoria som höll på att gå åt helvete och ge andra råg i ryggen att verkligen känna efter - att ärligt fråga sig sjäva - om skottet gick bra eller inte. Om svaret är "vet inte" eller värre, så är det bara att mula vidare.

LÖRDAG:

Papphammarjakt, långskjuts med ko och kalv och pejlstrul hos hundföraren. Frös på ett hyggespass i fyra-fem timmar utan att någinsin veta hur jakten gick. Jag retade mig lite på att den främre spännarmen på Leupold QR-basen, på vilket min Meopta 1-4x sitter, inte riktigt nöp till som den borde. Jag bestämde mig för att det nog inte var någon fara men jag bytte i alla fall till min QR-kompatibla diopter :-* under just denna såt. Inget hände rent jaktligt.

Till slut gav jaktledaren upp, återsamling vid jaktkojan. Jakten är över och allt tystnad och fältmässighet läggs ned. Jag lade yxa och stålthermos i ryggsäcken - KLONK - rapporterade i radion att "HERRBERG HAR UPPFATTAT", gör patron ur -- KLICKETIKLACK, och jag kommer därefter på på att jag nog vill kontrollskjuta kikarsiktet.

Jag anropar på radion så att det inte blir några funderingar när jag skjuter: "JAG KOMMER ATT KONTROLLSKJUTA MITT VAPEN MOT EN STUBBE ETT HUNDRATAL METER BORT, SÅ BLI INTE UPPHETSADE ÖVER SKOTTLOSSNINGEN". Jag får klartecken.

Jag tar av mig ryggsäcken jag har hängt på mig, ställer den på stenhällen där jag suttit, jag sätter mig i skräddarställning men ryggsäcken är för låg, jag tar av mig jackan och lägger den på ryggsäcken, min bayrare Loke hoppar ned från hällen för han verkar ha blivit uppmärksammad på något men jag tänker inte vidare på det, kommenderar tillbaka honom till mig: "LOKE, KOM!". Jag sätter mig ner, smäller i magasinet "KLICK" och matar i en patron "TCHICK".  Jag tar av mig handskarna och lägger även dessa på jackan, perfekt stöd. Jag tar upp radion och säger att "OK, NU SKJUTER JAG".

Då reser sig en älgko med kalv ur gräset 35 meter från mig. Jag skjuter omedelbart kalven i bogen, men den rasar inte utan går ikapp kon och ställer sig framför den, jag kan inte ge mig på kon också för kalven har inte riktigt fallit ännu och den skymmer kon, men i ärlighetens namn kan jag också säga att jag nog är för paff för att ta vara på situationen ordentligt. Jag kan inte lova att jag hade kommit mig för att skjuta kon även om det varit "knall och fall" på kalven. Detta var bara för osannolikt. Efter att ha slamrat och klonkat skjuter jag alltså en älgkalv på 35 meters håll cirka 2 sekunder efter att jag ropat på radion att jag tänker kontrollskjuta bössan!

Jag anmälde förvirrat på radion att "detta var de jävligaste jag varit med om...". En senare rundfråga bland mina jaktlagsmedlemmar visade på att samtliga då trodde att jag nu skulle köra med en vals om att bössan slagit en halvmeter åt höger, för att täcka upp för fredagens våmskott. ;D

Älgarna hade gått i ett markberedningsdike och det höga gräset hade täckt dem. Diket tog slut där de gick upp, så det var därför de bara dök upp som ur jorden. Inte klokt, alltså.

Senare på dagen sköts en liten tjur, men dock inte av mig.

SÖNDAG.

En ung gråhund dödandes av en sur älgko under sitt första ståndskall.... Fan.  :'( Vi avslutade jakten och åkte hem.

Vilken story med kalven!!  Blomjord i byxfickorna.

Enormt sorgligt däremot med unghunden! :'(

Helt rätt, såhär dagen efter är man mer bedrövad över hunden än vad man är glad över älgarna.  :'( Och då har jag inte ens träffat den hunden, hundföraren skippade morgonsamlingen och gick på från sitt håll i stället.

Sorglig men delvis rolig historia med udda inslag.  :

;D en bra och ärlig storry direkt från verkligheten!.. sånt gillas!... iaf av mej!..  :-*... skönt de gick bra med att få omkull kalven trots allt strul!....

sedan till din test skjutning!..  ;D.. är de så man ska göra för att få älg på sina pass??...  ...

de är med hunden var juh inte så skojigt!... aldrig kul när något sånt händer ovasett vilket djur som gör de!... beklagar verkligen de inträffade!..  :'(

Mvh

Alltid lika trist när någon mister en hund, särskilt om det är en lovande unghund. Miste en drever för några år sedan 1.5 år gammal och riktigt lovande, tanken kommer fortfarande på en ibland :(

mvh

Hej,

En urban legend

Var detta din första gemensamhets jakt med dina nya kamrater har du ialla fall parkerat ditt namn i deras medvetande. ;D  ;)Rövskott är aldrig roligt men jag hade defnitivt gjort samma sak i det prekära läget som du beskriver.

Fick du ingen bassning för att en älg hoppade mellan dig och stubben efter avblåst jakt?

Tråkigt med hunden, vi vet alla riskerna men också hur mycket jobb och förväntningar som grusas av sådan incident. Vi fick också en ung jämte söndersparkad på septemberjakten (krossad käke) Han lär inte få ur sig många ståndskall i framtiden tyvärr

MVH

Snor tråden för en kort anekdot.

Gamla björholmstippen för 10 år sen, höstmorgon, svår dimma. Jag och dåvarande ständige jaktkompisen satt bakom en sandhög mitt uppe på tippen och försökte skjuta fågel. Kompakt dimma. Kompisen hade skjutit ngr rätt dåliga skott innan så han var rätt sur på sig själv och sin bössa, han satt och gjorde provanläggningar upp i himlen snett framför mej. Han lyfter pangen gång på gång och rätt som det är, precis i lyftet så skjuter han!

En puckad ungkorp hade flugit in och mötte en ovanligt väl förberedd jägare som genast levererade 32 gram dåliga nyheter  ;D ;D

Minns att i någon tiondels sekund så övervägde man om man skulle skita på sig eller något, vart grymt överaskad!

Mvh!

Hipshots story påminner mig om en egen liknande händelse för snart mycket länge sedan...

Jag och min, då som nu, ständige följeslagare i skogen var väl sådär halvvuxna (18 - 21 år nåstans)

Den Gotländska stenkusten (norra Gotland) var mina dåvarande jaktdomäner. Allt vilt som var lovligt jagades ivrigt, vid detta tillfälle var jakten riktad mot vattenlevande fågel samt kanin. En flock gräsänder upptäcktes av oss båda. Detta var vid tillfället att anse som högvilt i våra ögon. Trut, kråka, kanin och diverse dykänder med ejder i spetsen var de vanligaste föremålen för vår jaktiver. Följaktligen, högvilt i sikte, hur skall dessa varska ankor "betvingas" ??

Vid strandlinjen på norr Gotland finns ofta låga martallar samt enbuskar fram till ca 30- 40 meter före vattnet. Så var fallet även nu. det medgav skydd vid en ansmygning. Sista biten var utan skydd, men lätt sluttande utför, vilket innebar att änderna var delvis dolda av strandkanten. Efter ivrigt konfererande kom vi fram till följande stridplan; vi skulle smyga på varsin sida av en fiskebod och därefter göra en snabb rusning för att hinna in på så bra håll som möjligt innan änderna lyfte. Förhoppningen var att vi skulle vara inom 20 meter då detta skedde. Sagt och gjort vi smyger fram på varsin sida huset, lite lätt stressade av varandra och tanken på att den andre kanske skulle hinna före. Med ett öga på änderna och ett på kollegan/antagonisten var vi framme vid sista skyddet. Snabb kontroll, jo änderna var kvar...och här gäller det att komma först, jag rusade fram några snabba stet och j-ar snubblar till och ett skott går från höftställning. Döm om min förvåning när en trut ramlar ner 50 - 60 meter ut över havet ???

En som om möjlig var ännu mer förvånad var kompisen :o

Vad i h-e gör du ????, varför skjuter du på truten på långt håll och släpper gräsändern....ja vad svarar man på det

Efter att ha slutat skratta kunde jag till sist få ur mig en förklaring. Jag är inte säker på att han har förlåtit mig ännu...