Rygg...och vargfunderingar...

Har nu suttit och plöjt trådar i mitt älskade "jaktsnack" i rasande tempo. Jag kan inte sitta. Hade ett väldigt göre med SAM-blanketten i år - pappersexercen till Jordbruksverket. Den brukar vara plågsam varje år, men i år blev det liksom mer fysiskt...

Det är ett dj---a öde att inte kunna sitta vid vare sig datorn eller handladdningsbänken. Ligger på rygg och läser jakt-tidningar. Orkar inte med TVn hela tiden. Man blir alldeles pundig... Har tröst-köpt en ny mobil, värsta Eriksson modellen med 5Mp kamera, så nu kan jag ta bilder när jag är ute i skog och mark och lägga ut på detta mitt favoritforum.

Hade lite i bakhuvudet också att kunna ta bilder och deltaga i Jaktjournalens rovdjurstävling...men det gör jag nog inte. Känns lite konstigt att tävla i att dräpa djur. Inte för att jag tycker illa om det, nä, det är ett gott initiativ som verkligen behövs. Dagens jägare har tappat intresset för rovviltsjakt. Fast på något sätt så känns det skit samma.

Tar jag bort rävarna, så bereder jag väl bara plats för vargarna i stället.

Vi har 2 par här nu, som besöker oss frekvent. Jag har sett en, för ett par år sedan. Hon åt en massa kalkoner av mig, och mina hundar blev livrädda för spåren efteråt.

Det har jag funderat mycket på sedan. Hundarna hade ju inte sett en varg i hela sina liv, och de vägrade att korsa spåren! Drevern lade sig ned, och morrade. Jag har faktiskt aldrig hört någon annan som upplevt detta, men det borde ha skett. Kanske kan vi ta fram hundar som springer hem när de känner varg i markerna? Vargen lär finnas kvar, det är bara så det är, så något kreativt måste vi hitta på om vi vill kunna jaga som vi alltid har gjort.

Även om vi i morgon dag fick en politik som sa att vi skulle utrota gråben, så hade vi fått leva med den i många, många år. Det gick inte lätt att utrota den förra gången.

En vacker syn var det, trots allt. Några kalkoner är överkomliga - det är värre för dem som mist sina hundar. Här är jag övertygad om att icke-jagande människor inte förstår vilken förlust en bra jakthund är för en inbiten jägare. Skulle en varg ta en sådan, så är det som om man sitter med en skrapad miljonvinst på en Triss, och utanför inlösningsstället ramlar och tappar den i en avloppsbrunn. Folk kan faktiskt få men för livet av en sådan förlust. Hund-jägare är medvetna om att de kanske Aldrig får uppleva en riktigt bra hund, och får de då chansen...så svider förlusten. Nåt så in i h......

Kunde man bara fått dem att ge f-n i hundarna, så hade de nog fått leva tämligen friktionsfritt. Kan vi nå dit - om vargen är tillräckligt smart för att lära sig om några artfränder får sätta livet till under pågående hundjakt - så lär debatten om vargens vara eller icke vara dö ut, och kan vi få våra hundar att reagera på vargförekomst i markerna så har vi dragit vårt strå till vargens återinförande i landet.

Vi som jägarkår skulle hamna i bättre dager bland de icke-jagande medborgarna - som ju är några stycken, och har en viss talan!

I morgon skall jag röntgas. Så vet jag i alla fall hur illa det är. Skall det opereras så får det ske innan jaktsäsongen!

Skulle varit ute och fixat i trädgården...krypa runt i landen kan jag ju, men icke. Nu kommer vintern. Det vräkte ned snö, så fort rävjakten var över.

Fullmånen var också lyckad i år, så den flödade sitt kalla ljus över en snövit mark bara några dagar efter jakt-tidens utgång.

I bland blir man bara så trött.

Våren och sommaren är annars en viktig tid för mitt jägarliv, då det är den tiden jag ägnar åt att fixa till lite småproblem med mina hundar. Men i år lär jag inte ta hand om några andras. Knappt min egen unghund.

Ett diskbråck blev ett grövre bakslag för BäckaBengtson än jag först trodde... Och vårbruket väntar inte på en dålig rygg.

Det är en spännande tid framöver...