Nära skjuter ingen hare...

Va ut me kompisens stövartik för att försöka få upp en hare å lyssna på ljuv drevmusik. Efter en dryg timma drog hon igång å vi konstaterar snabbt att haren måste va sjuk... Den vägrar helt sonika gå ut på vägen som dom vanligtvis gör ganska snabbt annars. Då kompisen ha sin 5 åriga dotter med sig (som oftast då, hon är rätt så jakttokig  ) så gick jag längre bort å ställde mig. Då drevet för andra gången passera en bäck ca 200m innanför mig utan att komma ut på vägen så gick jag in dit. Tätt som satan på höger sida bäcken å inte så lång sikt på min sida stog jag å fundera då telefon ringde å jag prata kort med annan kompis. Då jag stoppa ner telefon tänkte jag att om haren kommer efter bäcken så dyker den bara upp å jag kommer bara skjuta sönder den så jag går ca 10m upp i slänten för bättre öveblick. Då möter jag haren som kommer rakt på mig ovanför mig i slänten. Givetvis ser den mig å stannar bakom en liten knöl. I säkert 2min står jag med bössan uppe å tittar på 2 öron å tänker... "Hoppa åt ena eller andra sidan så klipper jag till" men givetvis gör den helt om å hoppar rakt bort från mig... Tar ner, suckar, skakar på huvet å tänker... "Syns en annan dag din luring..."  Efter det tog det låång tid för tiken att med min hjälp få haren på fötter igen men de va bara kort drev igen så bröt hon å kom tillbaka. Jag hoppas att hon bli lika bra som hon va för 3-4 år sedan men tyvärr verkar halsinfektionen hon opererades för ifjol ha satt sin spår så hon är seg, lite uppgiven då hon kommer tillbaka å verkar inte känna harslagen alls på samna sätt som före hon fick skiten i halsen... 

Nåja... Imôra äre å på söndag äre sista rycket med älgjakt innan uppehållet...