Det är fan skrämmande hur lite man egentligen bryr sig, innan en släkting eller vän drabbas av cancer.

Fått mig en riktig tankeställare nu och startat denna. Kom igen nu!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Ins...collection=1056

Läste det där att han har cancer. Cancer är nått man fruktar att få. En otäck sjukdom.

HAr skickat ett SMS nu, hoppas fler gör detsamma.

Jag har också smsat.

Ingesson är kung

Otroligt tråkigt

Hoppas att det löser sig och att Klas kan komma tillbaka.

/ ekebo

Jag har också smsat.

Ingesson är kung

Ditt SMS tyck inte gått fram?

Det är fan skrämmande hur lite man egentligen bryr sig, innan en släkting eller vän drabbas av cancer.

Fått mig en riktig tankeställare nu och startat denna. Kom igen nu!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Ins...collection=1056

Du har så förbannat rätt i detta.

Grabben min drabbades av leukemi när han var 2,5 år så då får man verkligen tänka efter varför en 2,5 åring men så är det går inte att ändra på men med forskning så kommer dom närmare.

Så ett råd gör något skicka sms:et ingen större summa men många bäckar.

Framför allt är det någon i som du känner som råkar ut för detta fanskap så kontakta honom så fort som möjligt det är skönt när man har vänner som bry sig så kände vi i familjen.

Tilläggas grabben är frisk i dag. Men det finns alltid i bakhuvudet.

Lasse

SMS skickat!

Dock verkar inte statusen på sidan uppdateras direkt men det kommer säkert snart.

/Per

Bra initiativ, det är märkligt att vi vaknar upp när en känd person drabbas, cancerfonden får ett bidrag varje månad.

Tycker detta är en strålande idee!

Jag vet själv vad det handlar om, jag fick för några år sedan besked om att min mor hade fått cancer, hon är dock frisk idag, men oj vilken hemsk sjukdom det är.

Direkt när lönen kommer in så ska jag bidra.

Denna tråd är för viktig för att inte ligga längst upp i listorna.

Nu har jag skänkt ett SMS (motsvarande 5 skott på skjutbanan)

Micke: jag tror du kan skicka en hälsning till Klas från oss alla

Andreas

SMS skickat!

SMS skickat här också!

Läskigt, håller tummarna för att han blir helt bra!

Klas besökte Elmia Game Fair under mässdagarna. Han är vid gott mod och alltid lika positiv, även om det naturligtvis är en mycket tuff tid av behandlingar han har framför sig och genomgår.

Glöm inte att skänka en slant till cancerfonden - Detta kan drabba oss alla och den dagen man själv står där så vill man nog själv att forskningen har kommit så långt fram som möjligt. För det krävs pengar. Och nej,ni ska givetvis inte skänka pengar för att Ingesson råkar vara känd, utan för att det är rätt. Pengarna går givetvis uteslutande till forskning direkt genom Cancerfonden.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Ins...collection=1056

http://www.tobiasregistret.se/

Ett SMS skickat.

Mycket bra intiativ Jägare! Har skänkt pengar förut till cancerforskningen och har nu dragit iväg ett sms dit.

En kompis pappa som varit en hårt arbetande mjölkbonde hela sitt liv tänkte nu ta det lugnt när han närmade sig 60 år och njuta av den tid som var kvar med sin familj och barn barn då han i Januari plötsligt känner sig krasslig och då får besked att han har cancer på bukspottskörteln och levern. Han levde bara till långfredagen då han ej orkade mer. Livet är oförutsägbart och kan ta en fruktansvärd vändning när vi minst anar det.

Självklart ska vi hjälpa till.

Vi är ju ca 3000 medlemmar på det är forumet, så nu får ni skärpa er

Bidrag skickat

Jag jobbar med dessa drabbade människor och ser dagligen vad de går igenom av tuffa behandlingar. En jaktkamrats pappa har också nyligen drabbats, vi har det alla runt oss på ett eller annat sätt.

SMS skickat

Sms skickat.

Hade en nära släkting som tragiskt gick bort i sjukdomen för några månader sedan. Det var påtagligt att se hur fort det kan gå om sjukdomen har fått fäste. Mycket tråkigt. En sorgens tid.

Hoppas verkligen Klas och alla andra drabbade vinner fajten.

//Erik

Jag har precis själv fått känna på hur ångesten över att kanske vara drabbad av en cancersjukdom känns. ordet är så skrämmande i sig att åtminstonde jag förträngt att man själv eller någon av de närmaste kan drabbas. I slutet av mars genomgick jag en rutinundersökning på eget initiativ, mest för man börjar närma sig 40 och inte "kollat upp mig" på många år.

Alla värden var ok, men jag nämnde att jag känt mig tjock i halsen en tid. Läkaren förklarade att man har mkt muskler där och att stress kan medföra att obehagskänsla uppstår. För säkerhets skull fick jag tid för ultraljud. Jag gick dit och läkaren sa att allt såg ok ut. Tre- fyra dagar senare ringer en sjuksköterska upp från vårdcentralen och berättar att doktorn vill träffa mig

Han berättar att det trots allt hittats en knöl i min sköldkörtel och att det måste göras en sk biopsi(hur det nu stavas) för att fastställa vad detta är....

För att göra en lång historia kort fick jag detta besked i slutet på mars. I måndags fick jag slutligen beske om att förändringen är helt ofarlig och att man inte kommer göra något åt den.

Under nästan två månader har jag ibland varit övertygad om att jag kommer behöva kämpa mot cancer, ibland nästan inte ens tänkt på att risken har funnits. Jag har fyra barn, den äldsta är 14 och den yngsta 4 och halvt. I några få mörka stunder har tanken på att inte finnas kvar för dom slagit en och insikten att de fortfarande behöver sin pappa LÄNGE till har känst som en klockren pungspark.

När jag plötsligt en morgen ser en löpsedel som skriker ut att Klas Ingesson drabbats av leukemi, ja då brast det för mig. Jag var tvungen att stanna bilen en lång stund för att återhämta mig. Reaktionen var säkert en reaktion på min egen situation, men även någon slags samhörighetskänsla med Klas (som säkert inte kommer i håg de tillfällen vi setts, men han har alltid varit lite av en hjälte i mina ögon, skogshuggarklabbe....

Jag fick som sagt själv ett positivt besked häromdagen, men jag lider med Klas och andra som inte hade samma tur. En bekant till mig, tillika 4 barnsfar har heller inte haft samma tur. Han var den första utanför familjen som jag berättade för att jag utreddes för sköldkörtelcancer. Vi två av våra respektive döttrar går i samma klass, och jag hoppas av hela mitt hjärta att han klarar att bekämpa fanskapet till sjukdom. Hans helvete sitter i tarmen.

Kämpa på Klas, Per (min bekant) och andra som drabbas...jag har åtminstonde delvis förståelse för hur ni känner er. Jag vet också att man i er/vår situation (fyrtioårsåldern och föräldrar till små barn) inte ger upp i första taget.

Sen känns det hoppfullt att sjukvården trots allt i dessa fall fortfarande är MYCKET bra och att huvuddelen av de som drabbas i dag överlever.

//Oskar

Respekt Oskar, jäkligt glad att det löste sig till det bästa.

Skrev först en anekdot från mitt eget liv som påminner men kom snabbt till insikten att detta är verkligen inget ämne för hypokondrisk humor, även om jag verkligen till 100% trodde att jag var dödssjuk.

Men det är först när man varit riktigt sjuk, eller tror att man varit det som dom essentiella värdena i livet framträder, på ett oerhört otäckt och tydligt vis dessutom. Känns som man får en chans till.

Tillhör dom som har månadsinsättning via autogiro. Skänker inte till mycket då jag tycker att jag skattar mer än många andra till sjukvård och bistånd redan. Men detta är viktigt för mig.

Usch.. ditt inlägg sammanfattar på pricken vilka känslor som måste utspela sig när man får ett sådant besked . Automatiskt blir det ju så att i vår "aktningsvärda" ålder, när man närmar sig 40, så börjar man fundera över ens egen dödlighet, ens barn och familj, speciellt när man själv, någon kompis, släkting eller annan närstående drabbas av sjukdom.

Det behöver ju inte heller vara cancer, det finns mycket där ute som man inte ser med blotta ögat som kan drabba en.

Min farsa är snart 65 år - Han har levt ett otroligt spännande och varierat liv. Precis som jag är han fotograf och tv-producent - men på 60-talet en ivrigt turnerande flowerpower gubbe med bandturner i Europa m.m. För att göra en lång historia kort. Han ser fram mot ett gott pensionärsliv i Grekland sittandes i sin favoritby och vicka på tårna. Detta har varit planen sedan han var ca. 55 år. Följande tas ur hans memoarer som precis är färdigskrivna (dom är förövrigt skitkul att läsa - 60-talet var ingen lek... ...man blir lite generad över att läsa dem och jag generas fan inte lätt...

"I dagsläget – och sedan nästan två år tillbaka – lider jag av akut njursvikt. Det betyder helt enkelt att mina njurar inte har någon funktion. Kroppen får renas på annat sätt – genom s.k. dialys – som jag genomför dagligen – eller nattligen rättare sagt – i hemmet. Jag har en apparat, Berit gemenligen kallad, som ”suger av” mig varje natt. 8 gånger!

Det håller mig vid liv i väntan på att få en transplantation och en ny njure. Njurar är det inte speciellt gott om så det kan ta ett tag, men det är liksom inte läge att ge upp hoppet.

Lite opraktiskt är det med alla medikamenter och vätskor som skall bytas men det får gå. Värre är det med bundenheten och det svårt att inte längre kunna resa och oplanerat göra vad man vill.

Hela den här showen började i Grekland på semester sommaren 2007.

Jag var i Asprovalta/Vrasna tillsammans med Mikael, hans sambo och hans båda barn Emelie och Alex. En skön vecka i solen. Hemma igen skulle jag själv göra en fantastisk svamp- och osträtt vi blev bjudna på av en god vän som har en fantastisk restaurang, 4 sorters ost och svamp, gratinerat i ugnen. Kanongott.

Jag fick receptet och skulle som sagt göra det lite festligt hemma. Hittade champinjoner på ICA men tänkte att det vore bra gott med lite kantareller också. Juli månad. Det fanns inte så gott om kantareller när jag kom ut i skogen för att plocka, så det fick bli några små ”soppar” också. Hem å nam-nam.

Två dagar senare började jag känna något som jag tolkade som ett njurstensanfall.

Det hade jag haft tidigare så jag visste hur det kändes. Jag drack och drack för att på det viset få ut stenarna den ”naturliga” vägen men det ville sig inte riktigt. Det blev istället bara värre och värre.

Den tredje dagen, det var en lördag, var jag tvungen att ta mig upp till akuten. Det blev taxi in och snabb undersökning. ”Sorry grabben det finns inga stenar här” sa’ läkaren och tittade mig i ögonen. ”Däremot kan jag tala om att du inte längre har någon som helst funktion i dina njurar”.

”Jag vill vara rak och ärlig och berätta att du är mycket, mycket sjuk och att det var tur att du kom in till oss som du gjorde. Lite till så hade det varit kört.”. ”Vad har du gjort”?

Jag berättade om ost- och svampgratängen och vi enades så småningom om att det enda som kunde vara troligt i sammanhanget var att det kommit med någon liten giftsvamp i korgen. Ingenting fanns kvar som kunde bevisa vad det var så det fick vara nog med det. Tur – tänkte jag – att jag inte bjöd någon på kalaset."

Så nu är det 2009 och han lever fortfarande med sugmaskinen "Berit" och hoppas på att det finns en njure som kanske passar... så gubben kommer iväg till Grekland någon gång. Och nej, varken jag eller min bror passar som donatorer.

Så kan det gå...

Och med hänvisning till min farsas njursjukdom kan man ju bara gå tillbaka till hur jag började tråden. "Det är fan skrämmande hur lite man bryr sig innan någon närstående drabbas..."

Daniel Westling hade 8 helsidor i dagens GT/Expressen. Antalet njurdonationer skjuter kraftigt i höjden.

Men det är väl lite så vi människor, inklusive undertecknad, fungerar.