Under mina levnadsår har jag insett att konsten med att vara kritisk mot något kan ta sig två olika former, den ena är i mina ögon sett helt ok, medan den andra är destruktiv och inte tillför en debatt något konkret.

Kritisk men öppen

Det är helt ok att vara kritisk mot något, någon eller några, det är vi alla mer eller mindre någon gång i livet. Jag har noterat i min egen kritik att jag vill vara öppen, dvs är min egen kritik grundad i sakkunskap, har jag uppfattat situationen på rätt sätt? Jag lyssnar, läser eller försöker på något sätt ta reda på fakta i målet som min kritik är riktad emot, utifrån detta bildar jag mig en ny eller bibehåller min uppfattning över att vara kritisk. Detta var fallet för mig personligen när jag första gången funderade på detta om bågjakt. Jag var mycket kritisk men jag tog steget till att göra min läxa och studera ämnet både i praktik och teori. Jag gjorde valet att acceptera och anamma bågjakt som en helt acceptabel jaktform, där igenom ändrade jag min personliga uppfattning och var heller inte längre kritisk. Det har funnits ett flertal saker som jag fortfarande är kritisk emot, och kommer så att vara ( tex kan det vara legalisering av cannabis eller andra droger) Jag respekterar även andra som vill bibehålla sin kritiska inställning då jag förväntar mig att jag även respekteras för min hållning i något.

Kritisk men stängd

Jag vet inte om detta kan kallas för att vara kritisk, kanske är det fel ord att beskriva sinnesställningen. Men när man är i detta ”läge” har man redan bestämt sig för att oavsett vad någon annan säger så har jag själv rätt i frågan, man tar inte till sig information, och även om man lyssnar så tycker/tror man att informationen är felaktig och att folk bara ljuger till sin egen fördel så att säga. Detta är ganska så självdestruktivt och man har inte ett öppet sinne. Man vill inte heller ta reda på fakta, och varför göra det då hjärnan redan bestämt att fakta är felaktigt och missvisande. Man fortsätter gärna att understryka ovan nämnda för att på något sätt skydda sin egen inställning oavsett hur mycket bevis som framläggs. Sen är en del också stimulerade av konfrontationen, det triggar endorfiner eller något som gör att man mår bra och tror på sig själv, fast kanske detta är en illusion på sätt och vis.

Alla är vi olika

Och det är det som utmärker oss människor, att vi alla ska tycka, känna likadant är en utopi, däremot tror jag att världen skulle vara en betydligt mer harmonisk plats att leva i om vi vore mera öppna emot oliktänkande och att man till mans orkade släppa in andra tankar och visioner. Despotism, fascism med mera har som vi alla vet aldrig lyckats få bra fotfäste, mycket tackvare att de flesta av oss trots allt har ett öppet sinne och accepterar att andra tycker olika.

Strunt samma, ta detta för vad det är och hur jag ser på mig själv och min omvärld!

Roger

Den vackraste formuleringen:

"Att diskutera är att utsätta sig för risken att bli övertygad av den andres uppfattning".

Om man inte vill ta den risken, eller hamnar i en "diskussion" med någon som inte vill ta den risken, är det bara att lägga ned.

Den vackraste formuleringen:

"Att diskutera är att utsätta sig för risken att bli övertygad av den andres uppfattning".

Om man inte vill ta den risken, eller hamnar i en "diskussion" med någon som inte vill ta den risken, är det bara att lägga ned.

Ah bra sagt, vem som nu sa det