Vad är en bågjägare?

En fullt logisk definition är ” En person som med pil och båge bedriver jakt på vilt”

Eller kanske mera i sanningens namn, en person som valt att lägga ner mycket av sin surt förvärvade inkomst och tid på ett intresse som verkligen kan betraktas som beroendeframkallande. Hur kan en normalt funtad människa spendera hundratals timmar i skog och mark i jakten på den perfekta upplevelsen? Utan att få betalt ! Många gånger frågar jag mig själv detta, och varje gång svarar jag samma sak, - det är ju så förbannat kul och spännande!

Jag minns när jag som 12 åring för första gången fick ta hagelbössan och koppla taxen och trava ut på jakt en decemberdag, helt själv! Jag kände mig så vuxen jag var fylld till bristningsgränsen av förväntan och testosteron. Jag vet att jag ville visa pappa och mina kusiner ( som lärt mig mycket av det jag kan om jakt) att jag är vuxen nog att klara mig som jägare på egen hand. Med ett barns naivitet tyckte jag mig kunna allt man behöver veta om jakt, vart haren troligen ligger, hur hunden trycker igång den, vart jag ska ställa mig för att få det bästa skottläget på den fram rusande harpalten. Lite förstod jag då hur lite jag kunde om jakt men inte skulle det påverka mig denna frusna december dag, solen sken och snön glittrade över mark och enrisbuskar, Carr (taxen) dök genast in bland de rika enrisbuskagen, jag bröt min pappas hagelbössa för att lägga i två kal 12 patroner, om jag minns helt rätt så var det Gyttorps lila jag använde den gången. Efter ca 15 minuter klingade Carr’s skall vida, Jaaa tänkte jag han har en hare på gång nu. Jag placerade mig i den nordliga delen av buskagen, där jag helt sonika förväntade mig haren komma fram, bössan i halvhöjd nu som en skeet skytt som väntar på duvan, fingret på säkringen.

Ett prassel i buskarna, klick och bössan är osäkrad, men inte var det en hare inte, utan ut kommer en röd och fin räv, sakta men säkert, han har inte sett mig än. Pang, skottet bränner av och räven gör en volt över en bergskant, jag rusar över direkt mot kanten men kan inte se räven !! den borde ju ligga där tänkte jag medan jag bryter bössan ejektorn skickar ut tom hylsan och jag laddar en ny lila patron i det nu tomma loppet, jag kan idag minnas lukten av krut och bränt vaxat papper från min skjutna patron, faktum att så fort jag ser en bild av just den typen, känner jag lukten.

Pulsen är säkert 200 nu, var är hund eländet!? där kommer han ju, på spåret och dyker ner över bergskammen in i nästa enrisbuske. På andra sidan hitta hund och jag räven, den lever men jag kan inte i min stress skjuta då hunden är över räven, jag kan heller inte sansa mig så mycket att jag kopplar hunden för att få ett fritt avfångstskott. Jag reagerar på instinkt nu, grabbar tag i pipan och stöter kolven mot huvudet flera gånger tills räven inte rör sig mera, den är slut nu men min puls är fortfarande runt 200,, jävlar jag fixade det, vad imponerad pappa ska bli nu ! tänker jag i min iver.

Tar räven i svansen och börjar min resa hem, till fots. Då tittar jag på hagelbössan och får direkt och än idag otäcka kalla kårar längs ryggraden, fan eländet var osäkrat och laddat !! böss jäveln hade kunnat gå av i ansiktet då jag dunkade kolven i huvudet på räven !!! jag kallsvettas nu, tar ur patronerna och lunkar hem.

Den första hjorten jag fällde med min båge i USA, väckte ungefär samma iver och känsla i kroppen som den dagen jag sköt min första räv (och nästan mig själv) Och vem tror ni jag ringde direkt när jag kom hem? Min far förstås, jag hade samma iver som när jag var 12 år och ville ju att han skulle bli imponerad förstås. Det blev många telefonsamtal efter den gången, alltid lika spännande att få berätta för honom hur jakten med båge hade förlupit. Och jag känner det nästan lika dant idag många många år efter den första hjorten.

Så detta är ungefär lite av det som en bågjägare känner, en på nytt födelse, glöden i jakten kommer tillbaka på något märkligt sätt.

Roger

En bra beskrivande berättelse om hur spännande det verkligen är med jakt oavsett vilken form man väljer att jaga med.

Vilken tur att du inte sköt dig själv på kuppen, tror att många har gjort liknande saker i början och efteråt med.

/Lasse

En bra beskrivande berättelse om hur spännande det verkligen är med jakt oavsett vilken form man väljer att jaga med.

Vilken tur att du inte sköt dig själv på kuppen, tror att många har gjort liknande saker i början och efteråt med.

/Lasse

Jupp, som jag sa, jag kan rysa än idag mer än 30 år sedan den mentala bilden sitter fast tillika min första hjort