http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/S...d-av-algskador/

Intressant läsning.

Jag förstår verkligen inte artikeln. Att han inte hittar skador i rotstockarna betyder inte att det inte finns kostsamma älgskador. Det ligger många rotstockar i massaveden istället, kan vara en förklaring.

Tomas

Sen glöms dom planteringar bort som inte lyckas växa, som ser ut som små tall bollar efter 20 års försök att bli en tall. Det kallas bets skador har tyvärr sett dom problem här ner i småland. Ok rådjuren är goda plant tuggare också så skyll inte allt på älgarna.

Lasse

Bra att stå upp mot skogsnäringen ibland, men skador på sågtimmer torde vara en liten del av den totala kostnaden som vilt åsamkar skogen. Precis som artikeln antyder försvinner skadade träd i ett tidigare skede isamband med röjning eller gallring.

Men, i en biotop utan betande vilt skulle man kunna reducera antalet plantor per hektar med minst 30%, detta är en kalkylering jag gjort själv på min egen skog i norrland och som också stöds av lokal expertis. Sett ur ett innehav på miljoner hektar mark blir det mycket pengar.

Den 3e och kanske viktigaste aspekten är tillväxtförlusterna, även tall är beroende av en finurlig process som heter fotosyntes, detta sker naturligtvis via barren på ett barrträd. Med minskad grön asimmilerande massa (barr) minskar också tillväxten på en betad planta/träd, detta handlar säkerligen om m3/ha och år under kanske 30-35år över ett gigantiskt område skog i det norra barrskogsbältet. Iom att jag också lever efter de senaste rönen att redan betade offerträn skall sparas i röjningar och första gallringar för att serva älgen, gör det att individerna som verkligen har potential inte heller kan utvecklas optimalt.

Räkna på detta så framgår sågverksförlusterna som en fis i rymden.

Älgen är på många ställen en oerhört allvarlig skadegörare på skogen och för näringen i stort, men det måste sättas i ett nyktert perspektiv. Önskar man 2-3% betesskador önskar man heller ingen älg.

En liten följdfråga på detta,

Vad tycker jägareförbundet att vi markägare har råd med för att upperätthålla en livskraftig älgstam, uttryckt i procent betade plantor? Torde vara en essentiell siffra i en förvaltningsplan.

En fråga till er som kanske vet?

Hur pass mycket betar rådjuren på i synnerhet unga plantor av tall? Och hur påverkar det trädet?

Förstår att de inte gör det där de inte finns men i mina trakter finns de och jag har en uppfattning av att de gillar de nya färska skotten.

/ ekebo

En fråga till er som kanske vet?

Hur pass mycket betar rådjuren på i synnerhet unga plantor av tall? Och hur påverkar det trädet?

Förstår att de inte gör det där de inte finns men i mina trakter finns de och jag har en uppfattning av att de gillar de nya färska skotten.

/ ekebo

Här är rådjuren tuffare på skogen än vad älg och kron är tillsammans. Problemet med de senare är att skadorna sker senare och således är mer kostsamma då ett träd på 20 år är värt mer än en planta på 2.

I bästa fall överlever plantan att rådjuren betar toppskotten, men en tillväxtskada och en bestående deformation följer alltid. Värst är ändå nästan revirmarkerande bockar, en barkflängd planta torkar obönhörligen ut.

Upplever att vissa individer är speciellt jäkliga och att det nedärvs, vakjakt på hyggen är en bra åtgärd. I år kommer det bli mycket skador då hela Sverige är snötäckt.

Intressant!

Men varför diskuteras det så lite kring rådjurens skador? Det man hör om hela tiden är bara dennna "förbannade" älg som äter upp markägarnas skog!

Kanske vi skulle behöva minska även rådjursstammen då?

/ ekebo

Intressant!

Men varför diskuteras det så lite kring rådjurens skador? Det man hör om hela tiden är bara dennna "förbannade" älg som äter upp markägarnas skog!

Kanske vi skulle behöva minska även rådjursstammen då?

/ ekebo

Dax att skaffa Wachtel Per?

Men visst har du rätt i det. Lodjuren gör ju att rådjuren lämnar de stora bolagsskogarna och trycks in på bondskogarna närmare beboningar. Rovdjuren är ju skogsnäringens bästa vän.

Skogsbruket får också sägas vara anpassningsbart, här nere väljs ofta gran i stället för tall, även på typiska tallmarker. Norrut är det ju contortan som ökar på tallens bekostnad.

Dax att skaffa Wachtel Per?

Men visst har du rätt i det. Lodjuren gör ju att rådjuren lämnar de stora bolagsskogarna och trycks in på bondskogarna närmare beboningar. Rovdjuren är ju skogsnäringens bästa vän.

Skogsbruket får också sägas vara anpassningsbart, här nere väljs ofta gran i stället för tall, även på typiska tallmarker. Norrut är det ju contortan som ökar på tallens bekostnad.

Nej något wachtel finns inte i planerna, men har börjat fundera kring en munster i framtiden.....

Att skogsbruket är anpassningsbart vet jag men samtidigt är det lite problem just att det planteras så mycket gran, på de platser där det inte funkar med gran så blir tallen totalt överbetad, man skjuter över älgbetningen till de som inte kan plantera gran och då blir det ett herrans liv och krav på ökad avskjutning just i det området.

/ ekebo

Intressant ämne som man kan diskutera hur mycket och länge som helst. Då jag jobbat intensivt med frågan som forskare i några år vill jag bara förtydliga några punkter. Den absoluta majoriteten av ett träds värde sitter i rotstocken, dvs dit älgen når. Tillväxtförlusterna är försumbara i sammanhanget och står för enstaka procent av värdeförlusten. På många marker bidrar snarare klövviltet med tillväxt då de betar än hårdare på växtlighet som konkurrerar med tallen.

Ser man samhällsekonmiskt på det hela så är älgen en vinstaffär. Skogsbrukets eget forskningsinstitut, Skogforsk, har räknat på det hela och om varannan tall skadas allvarligt (stamskada) kostar viltbetet årligen 700 - 800 miljoner SEK. Enbart älgjakten värderas till det drygt dubbla så för samhället är viltet definitivt en vinstaffär. För enskilda markägare är det naturligtvis en klen tröst. Nu ska vi komma ihåg att enbart var 5:e gnag på en tall av en älg rör stammen, resten är kvistbete som kan bidra till en kvistrensning, "naturlig stamkvistning", och därmed vara av godo.

Att röja eller gallra bort skadade träd är nästan omöjligt då vi jobbar extremt hårt med kvadratförband. Röjningen minskar andelen skadade träd med enstaka procent då möjligheterna att välja andra ofta är starkt begränsad. Vi har också färsk forskning som visar att av de planterade stammarna röjs ofta hälften bort av samma skäl.

Vad Jägareförbundet förordar för förlustnivå är omöjligt att säga. Sådant skall absolut inte avgöras på nationell eller regional nivå. Det är en lokal fråga och nivån både ska och får variera med hundratals procent beroende på förutsättningar och vilja. Viltförvaltning måste ske lokalt och vi vet att en majoritet av de privata markägarna ofta accepterar både 15 och 20 % årliga skador medan storskogsbruket har svårt att klara mer än 2%.

Avslutningsvis så tror jag inte rovdjuren är storskogsbrukets bästisar, tvärtom. I vargreviren i mellansverige har vi idag de tätaste älgstammarna och högsta skadenivåerna på många håll. Vill man skjuta älg i ett vargrevir behövs betydligt tätare stammar än utan vargetablering och blir älgjakten dålig så slutar man eller spar upp tillräckligt med älg. Vidare blir löshundsjakten lidande och effektiviteten minskar radikalt. Alla skogschefer jag känner skulle gärna slippa varg på bolagets marker...

Nej något wachtel finns inte i planerna, men har börjat fundera kring en munster i framtiden.....

Att skogsbruket är anpassningsbart vet jag men samtidigt är det lite problem just att det planteras så mycket gran, på de platser där det inte funkar med gran så blir tallen totalt överbetad, man skjuter över älgbetningen till de som inte kan plantera gran och då blir det ett herrans liv och krav på ökad avskjutning just i det området.

/ ekebo

Denna fråga är ju delikat och ständigt återkommande, markägarna måste ha makten över sin egen mark. Dom två värdena måste ställas mot varandra. En rådjursstam är inte enkel att skjuta ner, men jag har gjort det en gång här på 90-talet så jag vet att det går. Men då var jag ända predatorn utan räv och lo i större omfattning, idag är det svårare. Då var det på korsnäs direkta uppmaning och kompromisslöst om vi ville behålla jaktarrendet då dom vägrade sätta gran på tallmark. Vi kommer att se mer sånt, såväl inom skogsbruket som inom jordbruket, väldigt snart.

Intressant ämne som man kan diskutera hur mycket och länge som helst. Då jag jobbat intensivt med frågan som forskare i några år vill jag bara förtydliga några punkter. Den absoluta majoriteten av ett träds värde sitter i rotstocken, dvs dit älgen når. Tillväxtförlusterna är försumbara i sammanhanget och står för enstaka procent av värdeförlusten. På många marker bidrar snarare klövviltet med tillväxt då de betar än hårdare på växtlighet som konkurrerar med tallen.

Ser man samhällsekonmiskt på det hela så är älgen en vinstaffär. Skogsbrukets eget forskningsinstitut, Skogforsk, har räknat på det hela och om varannan tall skadas allvarligt (stamskada) kostar viltbetet årligen 700 - 800 miljoner SEK. Enbart älgjakten värderas till det drygt dubbla så för samhället är viltet definitivt en vinstaffär. För enskilda markägare är det naturligtvis en klen tröst. Nu ska vi komma ihåg att enbart var 5:e gnag på en tall av en älg rör stammen, resten är kvistbete som kan bidra till en kvistrensning, "naturlig stamkvistning", och därmed vara av godo.

Att röja eller gallra bort skadade träd är nästan omöjligt då vi jobbar extremt hårt med kvadratförband. Röjningen minskar andelen skadade träd med enstaka procent då möjligheterna att välja andra ofta är starkt begränsad. Vi har också färsk forskning som visar att av de planterade stammarna röjs ofta hälften bort av samma skäl.

Vad Jägareförbundet förordar för förlustnivå är omöjligt att säga. Sådant skall absolut inte avgöras på nationell eller regional nivå. Det är en lokal fråga och nivån både ska och får variera med hundratals procent beroende på förutsättningar och vilja. Viltförvaltning måste ske lokalt och vi vet att en majoritet av de privata markägarna ofta accepterar både 15 och 20 % årliga skador medan storskogsbruket har svårt att klara mer än 2%.

Avslutningsvis så tror jag inte rovdjuren är storskogsbrukets bästisar, tvärtom. I vargreviren i mellansverige har vi idag de tätaste älgstammarna och högsta skadenivåerna på många håll. Vill man skjuta älg i ett vargrevir behövs betydligt tätare stammar än utan vargetablering och blir älgjakten dålig så slutar man eller spar upp tillräckligt med älg. Vidare blir löshundsjakten lidande och effektiviteten minskar radikalt. Alla skogschefer jag känner skulle gärna slippa varg på bolagets marker...

Håller med dig i mycket, om inte allt kanske. En tallmark i södra sverige med en bonitet på >10m3/ha och omloppstid på 70 år, är skadebenägen för älgen i kanske 3-5 år, efter det är risken förbi. I Sorsele där jag äger skog är omloppstiden runt 120-140 år och jag har en gnsbonitet på 2,8 m3/ha. Varje träd är så oerhört mycket mer värdefullt, tillika är betesperioden dubbelt så lång pga vintern och trädets kritiska period minst 3ggr så lång. Ett toppbrutet träd är ett ett förlorat träd, en barkgnagen rotstock är ett förlorat träd. Visst finns det lövsly men det räcker helt enkelt inte till, speciellt inte för vandringsälgen.

Beträffande grönmassans inflytande är du som är doktor och jag som är lekman, men tror inte att det är obetydligt som du vill få det att framstå. Förlorar en ung planta alla sina tillväxtpunkter och återkommande 50% av sin grönmassa så måste det påverka tillväxten mer än så, det är naturlagar.

Det jag håller med om är att förvaltning inte kan ske annat än lokalt, som allt vilt. Ytterst åligger det markägarna även om man som jägare reagerar på det ibland. 15-20% kan jag inte acceptera även om jag har 30-40% i Sorseles älvdalar. Här nere ligger det runt 5-7% vilket ger med dina egna uträkningar 8 älgar/1000ha i vinterstam, det klarar vi utan problem och det är dubbelt så mycket som skogsbruket deklarerar.

Beträffande rovdjur så har jag redan använt dom argument du använder i en annan tråd om vargen så där håller jag med, men lodjuren jobbar nog mer åt storskogsbruket.

MKJ: Jag tror du har delvis rätt. Där det finns en marknad för markägarna att välja bland så kommer vi att se ökade krav. I norrland har skogsbruket krävt ökade insatser med sanktioner i 20 års tid. Men utan lokala jägare, deras kunskap och hundar går det inte att bedriva en effektiv älgjakt. Många jaktlag har fått sparken det senaste decenniet när de vägrat skjuta ned älgstammen. Efter max 2 år är de tillbaka igen, oftast samma säsong. Jag tror faktiskt detta fenomen minskar just nu då bolagen upptäckt att deras krav blir ganska tandlösa. En ganska farlig situation.

Nu tror jag inte att vi får en så extrem förändring i söder heller. Mer än varannan jägare är också markägare så det är i stor utsträckning samma folk vi talar om. Däremot tror jag att vi kan se förändringar i jaktlagens struktur där inte alla jagar allt påsamma kontrakt. Vi får dock aldrig glömma att jakt faktiskt är en tjänst man betalar för att utföra, lite förenklat och tillspetsat.

Hur hamnade jag här - att sitta på två stolar (markägare och jägare) ger knepiga balansgångar många gånger.

Antar att du inte glömt tråden "sluta marginalisera jägarkåren" där jag på barrikaderna hävdade att vi förminskar oss själva i onödan när vi egentligen är direkt essentiella för hela den gröna näringen liksom samhället i stort. Trots allt kommer tillgång och efterfrågan att gälla söder om dalälven inom överskådlig framtid, så där kan näringen ställa ökande krav på jägarna och skall också göra det. Det kommer att gynna många lokala jägare, men missgynna den urbaniserade delen av jägarkåren som har långt till marken.

Norrut kommer det bli som du säger, att som skogsbolag spela allan kan smärta rejält.

Man skall också komma ihåg att vi plockar ut alltmer ur skogen, vilket sätter ännu mer betestryck på det som finns kvar i betningsbar höjd. Tar man ut GROT så minskar man möjligheten att utnyttja grenar och toppar som foder, samma sak gäller förstås om man risar stickvägarna, planterar man gran på tallboniteter minska fodret för älgen, flisar man ner slyområden minskar man tillgången till kvistbete, troligen kommer stubbrytningen ge mindre bärris i förlängningen, Contortaplanteringen ökar nu igen vilket ger mindre foder osv. osv.

Är det då rimligt att ha ett statiskt mål för betesskador när man ändrar tillgången till foder drastiskt? Nix, inte i mina ögon! Med ett mindre intensivt skogsbruk baserat på modern kunskap är det min övertygelse att man i många fall kan räkna hem mindre betesskador än om man kör fullt ut. Och de skadorna får man i så fall acceptera...

Skogsbruk skall enligt Skogsvårdslagen bedrivas med "behållen biologisk mångfald" (det står INTE att produktions- och miljömål skall väga jämnt, vilket många tror. Eller åtminstone påstår...). Det gäller förstås såväl diverse insekter, svampar osv som klövvilt, vilket dessutom ofta är en förutsättning för en del av insekterna och svamparna. Skogsbruket kan, och får inte planeras som om viltet inte finns. Att det betar är en självklarhet. Finns det mycket att beta blir skadorna mindre, och finns det mindre att beta blir skadorna större. Självfallet måste klövviltstammarna hållas inom rimliga gränser, men det det är j....imej inte bara populationsstorleken på viltet som skall ändras för att komma till rätta med skadorna. Inriktningen på skogsbruket måste också anpassas för att nå rimliga målbilder.

Och ja, jag är själv skogsägare & -brukare...

Du och jag är inte ensamma om att sitta på två stolar i denna fråga... Även skogsbolagens tjänstemän gör det, vilket ofta ger en redigt komplicerad situation. Det är mer regel än undantag att beskeden från ledningen och den lokale tjänstemannen är rejält åtskilda, främst beroende på skogstjänstemännens besatthet av älgjakt...

Vad gäller lodjuren har du helt rätt.

Som du är inne på är det en milsvid skillnad på norr och söder på många olika sätt. Se bara på marknaden. Runt mälaren kan vi idag elda timmer i de moderna värmeverken med god förtjänst. I norr har du knappt råd med transporterna av massaveden. Vidare kan du omöjligt räkna hem en planterad planta i norr, det är därför vi har en skogsvårdslag, medan du kan intensivsköta din skog i söder med god förtjänst. Ser vi till vinterbetesområdena längs älvdalarna i norr måste vissa marker bära en enorm börda om vi ska ha älgjakten kvar. Lite grann en rovdjursfråga i miniatyr. Några få får bära en tung börda för andras välbefinnande...

Vad gäller tillväxten så är det extremt ovanligt med 50% av grönmassan bortmumsad, jag har aldrig sett det annat än i försök i hägnmiljö. Ett extremt bete innebär ofta 10-20% och då ser det hemskt ut. Pratar vi små plantor kan det vara annorlunda men då slutar det alltid med död och inte tillväxtförluster.

Vidare är jag helt enig med dig i lantisarnas lysande framtid. Det märker vi mycket tydligt på alla samtal från rika och danskar som söker tjänstehjon som kan sköta skyddsjakten så att de får behålla sina arrenden. Något som kommit mycket starkt i år. Jag tror dock att vi också kommer att se en snabb ökning av tjänsteesande i jakt. Jag har några vänner som uppbär både lön och enorma förmåner mot att de med sina duktiga hundar rensar upp främst i älgträsken. Inget man blir populär på i sin hembygd men man får jaga sig less. I norr ser vi också hur många nu insett att om man ordnar en veckas älgjakt för sörlänningar så har man sedan en mycket stor mark och nästan hela tilldelningen kvar resten av säsongen...

Vad gäller bolagen så har de väl aldrig odlat sitt varumärke och goda rykte. Jag brukade avsluta alla mina föreläsningar på skogis med att vi med stor sannolikhet skulle skratta åt dagens sanningar om 20 år. Det höll på att få mig sparkad men Dekanus fick erkänna att jag i princip hade rätt. Gröna lögner, blädning, hyggesbränning, hyggesplöjning, Hormoslyr... Listan kan göras rätt lång på skogsbrukets totala misslyckanden. Det svenska skogsundret är i princip skogsböndernas skepticism mot nymodigheter och Jägmästare. Hade bolagen och Jägmästarna styrt allt skogsbruk hade Sverige idag varit ett skogligt U-land...