Sedan en dag hemkommen från Sydafrika, dit jag åkte på en gruppresa med en grupp människor jag bara kände litegrann. Det var Charlie, som höll den jägarexamenskurs jag läste i höstas, en mycket erfaren jägare som hållit fem-sex jägarexamenskurser varje år de sista åren, som hade sin fru och sin sjuåriga flicka med sig, Denny som jag lärde känna under nämnda jägarexamenskurs, David som var vapenhandlare och dennes flickvän, samt Wille, som var kompis till David och dennes flickvän.

Vi möttes på Landvetter vid middagstid och jag hälsade på alla jag inte träffat tidigare. Eftersom både jag och Denny var ganska gröna när det gällde jaktoch skytte så hade Charlie haft skjutövningar med oss två för att vi skulle få öva att skjuta under de förhållanden som skulle råda på resan, dvs från skjutkäpp och mot mål på upp till 150 meter. Dagen innan hade vi avslutat vår övning med att skjuta på en 200-metersbana och vi hade båda skjutit åtminstone acceptabelt bra, med kanske åtta av tio bra lungträffar på en Wildebeest-tavla i naturlig storlek. Detta trots att jag antagligen inte skjutit mer än 200 skott med kulvapen totalt i hela mitt liv.

Resan tog totalt cirka ett dygn med flyg till Frankfurt och därifrån Flyg till Johannesburg där en PH från Mananga Safaris hämtade oss för att köra oss de sex timmar det tog att komma till jaktområdet, som låg i norra Sydafrika, nära Zimbawe.

Vi kom fram vid femtiden och begav oss snabbt till en 80 meters skjutbana som fanns där för att kolla inskutningen på våra vapen. Jag hade lånat Charlies Sauer 202 i kaliber .308 med ett Schmidt & Bender 2.5-10x50 kikarsikte eftersom jag ännu inte hade något Klass 1-vapen. Vi hade laddat upp 30x Norma Oryx 180 gr och 10x Hornady SST 180 gr för att ha med på resan. Därefter blev det en drink och middag och sedan trevligt samkväm innan jag la mig vid kanske tio, förväntansfull inför morgondagen.

Jaktdag 1:

Vi som skulle jaga steg upp klockan 05.30 och åt en snabb frukost. Jag skulle jaga ensam med PH:en Robbie och de andra skulle gå två och två med varsin PH. Robbie frågade mig vad jag ville skjuta och jag sa att eftersom det var första gången jag jagade så ville jag börja med de några av de honimpalor som ingick i resan.

Jag, Robbie och två spårare vid namn Andrew och Michael, gav oss ut i Robbies pickup just som det började ljusna. Mananga hade hela 60000 ha till sitt förfogande och på markerna fanns bland annat Kudu, Eland, Oryx, Zebra, Blue Wildebeest, Giraff, Elefant, Cape-buffel och Leopard.

Vi körde till ett område där det fanns mycket impala och snabbt såg spårarna något från bilen och vi steg av och började smyga. Efter cirka 20 minuters smugande skymtade vi en impalaflock cirka 150 meter bort. Snart började några av djuren röra sig ut bakom det buskage som skymde dem. Skottläge uppstod och hjärtat bankade, fast inte så mycket som jag trott att det skulle göra, och jag la upp bössan på skjutkäppen. Jag fick en hona i sikte som stod med sidan åt mig och jag placerade hårkorset över lungarean och tryckte av med snälltrycket aktiverat. Impalan tecknade kraftigt och vi såg den hoppa till några meter innan den la sig ner utom synhåll. Flocken tittade nervöst åt vårt håll och rörde lite på sig. Jag funderade på om jag skulle skjuta en till då jag snart fick ett fint tillfälle på ytterligare en hona men avstod till slut och flocken sprang iväg. Vi gick mot skottplatsen. Under tiden dit funderade jag på vad som hänt med Impalan men det hade kännts som ett bra skott och den hade ju lagt sig. Jag hoppades att den skulle ligga död där framme, det första djur jag någonsin skjutit på. Väl där framme hittade vi snabbt Impalan, död, skjuten med ett lungskott. Det kändes skönt att allt gått bra och de andra gratulerade mig när jag sa att det var mitt första djur. Jag kände mig lite stolt över mig själv och när spårarna hämtat bilen firade jag med kall cola och vi tog foton på mig och impalan.

åhhh vill med till afrika!! men du stort grattis till första viltet !

Grattis till Impalan och tillika ditt första vilt!!

Kul att läsa en ny jaktberättelse från Afrika. Längtar tillbaka varje gång.

Mvh John

stående gratulationer till första viltet och tillika ett bra skott! hoppas du får många trevliga jaktupplevelser!!

stort grattis

grattis! mera mera! och bilder!

Grattis till examen och det första viltet o den härliga resan

får man fråga vad en sådan resa kosta med fällt vilt o allt ?

man blir ju sugen så in i hel... själv nämligen

som de andra säger . gärna lite bilder också

MVH

Eas

Grattis till examen och det första viltet o den härliga resan

får man fråga vad en sådan resa kosta med fällt vilt o allt ?

man blir ju sugen så in i hel... själv nämligen

som de andra säger . gärna lite bilder också

MVH

Eas

Resan kostade 28000 kr och med fällt vilt, det som jag sköt, blev det cirka 40000 kr. Men om jag hade fått tag i det viltet jag ville haft de sista dagarna hade det hamnat på kanske 44.000 kr. Mycket pengar, men sparar man ett tag så. Det är inte mycket värre än för en treveckors thailands-resa.

Lägger gärna upp bilder om någon kan säga hur man gör. Jag förstår mig verkligen inte på det.

Klicka på svara.

Under textrutan där du skriver ditt meddelande finns det ett fält som heter "Bifoga filer"

Klicka på "bläddra" och ladda upp de filer du vill från din dator.

Annars om du har en URL till en bild på till exempel Photobucket så kan du ovanför meddelandefältet klicka på "Lägg in bild"

Klistra där in länken till bilden.

Mvh John

Stort grattis,

hatten av och så som sagt, gärna lite bilder.

/Christian

Min första Impala

Jaktdag 1 fortsättning:

Efter att jag hade lugnat ner mig lite gav vi oss i väg i bilen igen. Man märkte snart att det är lite andra regler som gäller där jämfört med trygga Sverige, till exempel, när man skulle sitta upp på bilen gjorde man patron ur, laddade upp magasinet, stängde slutstycket och stoppade i magasinet och la upp det i vapenstället. På detta sätt behövde man bara snabbt och tyst repetera när man klev av bilen, sedan gick man alltid med kamrad patron men säkrat vapen.

Det hade lite framgått att min PH, Robbie, inte gillade att gå så där överdrivet mycket så vi brukade åka omkring långsamt på vägarna i jaktområdet medan alla utom jag tittade efter spår på vägen och vid vägkanten. Jag koncentrerade mig på att hålla utkik efter djur vid sidan av vägarna men spårarna såg alltid djuren före mig ändå.

Eftersom jag fortfarande ville skjuta lite Impala, och Impala fanns det gott om, fick en av spårarna snart syn på några djur från bilen. Vi stannade och klev av och började smyga framåt, PHn Robbie först, sedan en av spårarna, Andrew och sist jag. Efter ett tag såg vi impalaflocken uppe på en bergssluttning knappt 200 meter från oss. De stod tämligen öppet och utspritt, en flock på omkring 30 djur, så det var inte mycket att be för. Snabbt upp med skjutpinnen och upp med vapnet därpå.

Robbie var nog den hetsigaste av PHarna som vi var med, direkt när ett läge uppstod kunde man räkna med hans snabba upprepade uppmaningar "Shoot, shoot, shoot, shoot". Kanske inte optimalt för en nybliven jägare som kan behöva lite mer tid på sig men jag kände mig inte så lättstressad så jag gjorde med ett undantag inga dåliga skott, möjligtvis kom jag väl kanske att skjuta lite fler djur än vad jag hade tänkt ibland.

Snart kom en fin hona ut och ställde sig ensam. "Shoot, shoot, shoot" sa Robbie och jag var inte sen att lyda eftersom det här faktiskt var ett perfekt läge. Jag sköt impalan snett framifrån, och eftersom jag tidigt insåg att den viktigaste faktorn för att döda ett djur snabbt är skottplaceringen (vilken är helt avhängig att man känner till djurets anatomi, dvs har en klar bild av var hjärta och lungor sitter i djuret, vilket i sin tur gör det möjligt att skjuta bra skott från en mängd olika vinklar), placerade jag skottet i skuldran närmast mig och kulan korsade djuret och måste slagit ut både lungor och hjärta med ett utgångshål i magtrakten. Jag noterade att det verkade vara en bra träff och var nästan säker på att jag fällt djuret. Djuren stod kvar och såg förvånade ut men rörde lite på sig och hamnade bakom ett buskage. Efter en halv minut därefter kom det ut en ung spenslig hane som jag också sköt snett framifrån. Sedan hände det som inte får hända. Ett nytt läge uppstod omedelbart efter hannen på en halvstor hona och med Robbies "Shoot, shoot, shoot" i öronen siktade jag och tryckte av. Jag såg inte teckningen men impalan sjönk ihop på plats och Robbie sa "Great shot". Efter denna decimering av flocken bestämde sig de andra djuren för att kvickast möjligast ge sig av.

Vi gick fram till skottplatsen och fann snart två liggande impalaor som ingen av dem hade gått mer än tio meter. Båda dessa var mycket riktigt lungskott och de var stendöda när vi kom fram. Tyvärr syntes den tredje impalan inte till men det var ett hyfsat blodspår där den gått ner. Blodet var ganska ljust men inte bubbligt, Spårarna och vi gick efter i kanske en kvart men blodspåren var få och inte särskilt rikliga, och djuret hade ju uppenbarligen sprungit med flocken, och efter ett tag förstod jag på spårarna att vi inte skulle få tag på den. De har ju inte riktigt den eftersökskulturen som vi har här där nere och om jag hade fått bestämma hade vi ju sett till att få dit en hund, men tyvärr. Det kändes himla tråkigt men även om jag en gång svor att jag aldrig skulle skadeskjuta ett djur hade jag väl på senare tid förstått att det är något som nästan alla gör åtminstone någon gång. Det absolut kritiska är ju att man lär sig något av sitt misstag (Skjut inte Impala på 200 meters avstånd, noterade jag i min mentala anteckningsbok). Jag försökte skaka det av mig och kände mig ändå rätt okej, även om jag tänkte mycket på det under kvällen sedan. Men jag firade mina andra två troféer med ännu en kall cola.

Grattis på dig! Fina foton!

Grattis! Kul att du skriver, det är bra läsning

Eftersom min budget var relativt begränsad hade jag bestämt mig för att de enda trofédjur jag skulle ta och sedan ta hem och montera var en Impala och ett vårtsvin.

Efter att ha skjutit nämnda honimpalor sa jag till PH:n Robbie att det kunde vara kul att hitta en hanimpala. Återigen lastade vi upp djuren på pickupen och fortsatte spana efter impalaspår. Snart satt vi av, promenerade ett tag och klättrade upp på ett litet berg omgivet av ganska öppet landskap. Vi låg där och spanade ett tag och efter en stund kom passande nog en Impalahane gående ute i det öppna landskapet. Den verkade helt ovetandes om vår närvaro. Robbie sa att den inte var jättestor men att jag kunde skjuta den om jag ville. Jag studerade den ett tag i kikarsiktet och tyckte den såg ganska trevlig ut och sa att jag tänkte ta den. Robbie visslade till varpå den stannade upp och tittade mot vårat håll. Avståndet var väl omkring 100 meter och jag sänkte den med ett välriktad 180 gr Oryx och den föll knall-och-fall och låg kvar orörlig. Det kändes skönt efter skadeskjutningen innan att det gått bra. Jag och Robbie gick fram till impalan som var stendöd medan spårarna hämtade bilen och röjde upp en väg genom buskagen. Även om Impalan inte var jättekraftig och inte hade jättelånga horn var de ganska grova och jag tänkte att den skulle bli ett fint bogmontage att hänga i vardagsrummet hemma, något som roligt nog kommer reta gallfeber på mina vegetariankompisar. Jag har ju själv varit vegetarian så jag har förståelse för deras ställningstagande, men det innebär inte att det är mindre kul att provocera dem lite.

Min lilla impalatrofé

Efter detta var väl klockan ca 11 och jag hade alltså varit ute i knappt fem timmar. Jag kände mig ganska nöjd och tänkte att jag kanske borde ta det lite lugnt med tanke på plånboken varför jag sa åt Robbie att jag ville åka hem, det var ändå snart dags att äta lunch. När jag kom tillbaka till campet och vi hade lämnat av djuren vid slaktboden insåg jag att det var ganska kul att jaga impala, att de är lagom skygga och ganska uppmärksamma så det blir en lagom uppmaning. Dessutom är de ganska små så skyttet blir lite mer utmanande. Jag bestämde mig då för att jag under resan skulle satsa på kvantitet snarare än kvalitet (Det vill säga jaga mycket impala), mycket för att få den erfarenhet som det innebär att ta skott på djur. Det vill säga inga kudutjurar för 1100 Euro för min del. Vid slaktboden språkade jag lite med den mycket trevliga ranchägaren Kobus som gratulerade mig. Sedan när jag mötte upp tjejerna som var kvar på campet och berättade för tjejerna att jag skjutit fyra djur på förmiddagen trodde de först att det var vad vi alla skjutit. Vid lunchen hade alla redan fått reda på min morgons skörd och av bara farten fick jag snart smeknamnet Dr Död, som sedan hängde med hela resan.

Förmiddagens skörd

Man blir ju onekligen sugen på att åka till afrika och jaga. Jag är ju färsk som jägare själv och har ännu inte fällt mitt första vilt, men hoppas få göra det i höst. Grattis till första viltet och en grym upplevelse.

Mvh

Morten

Jaktdag 1 fortsättning

Tillbaka på campet åt vi en fin lnch som bestod av en god lasagne och sallad. Maten var överlag mycket bra på resan, möjligtvis var väl den Eland som serverades inte sådär jättekul, eland har tydligen extremt mycket fett insprängt i köttet och det märktes. Annars var det många goda kudurätter som slank ner, kuduburgare, kudukorv, kudugryta samt en hel del nötkött, biffar och grytor.

När de andra kom tillbaka till campet visade det sig att Denny hade skjutit två Kudus, först en hona på inte mindre än 226 meter, ett helt perfekt skott med knall och fall-effekt, därefter en hane på kortare avstånd som tyvärr gick en liten bit, några hundra meter, innan den la sig och gav upp.

Efter lunchen var det dags för mera jakt så vi gav oss ut vid tvåtiden igen. Jag var fortfarande intresserad av en större Impala-hanne så det var det vi spanade efter när vi åkte runt. Efter en knapp halvtimme såg spårarna ett djur på relativt kort håll. Vi var då i halvöppen platt terräng och klev av bilen snabbt, på med hörselskydden, snabb men försiktig mantelrörelse och sedan lätta steg något hukad bakom Robbie, våran PH, som ofta sa och tecknade åt en under jakten att man vara tyst och låta mindre och synas mindre. Efter bara någon minut dök Impalan upp vid sidan av ett buskage, med bara framkroppen synlig och Robbie ställde blixtsnabbt upp skjutstödet men innan jag han lägga an försvann djuret bakom ett annat buskage. Vi smög fram emot detta buskage och när vi var kanske 40 meter bort brakade det till i buskaget och Impalan utstötte sitt speciella frustande, brölande läte, som den gör när den är irriterad. Den låter betydligt större än vad den är. Vi forsatte smyga och bortom det buskaget var det en öppning på omkring 100x100 m. Robbie hade ögonen helt på spåren och Impalan och jag blev något förvånad när jag helt plötsligt ser en stor Eland kliva ut från bakom ett buskage till vänster om oss på cirka 60 meters håll. Den ställde sig blixtstilla och tittade förvånat på oss. "Robbie, look left", viskade jag, men fick bara ett "Schhh" till svar. "Left!" viskade jag igen, mera kraftfullt den här gången och spåraren knackade på Robbie's axel och pekade vänster. När Robbie väl fått syn på djuret var skjutstödet uppe på någon sekund. Det hela gick väldigt fort, på ytterligare någon sekund var jag uppe med geväret på skjutstödet och någon sekund senare kom skottet och en 11,7 grams Norma Oryx färdades rakt mot djuret. Djuret stod snett mot oss så jag försökte intuitivt gissa var lungorna och hjärtat befann sig i förhållande till djurets kropp. Skottet fick gå mot bogen, en dryg tredjedel upp från djurets mage, i vinkel mot knappt halvvägs längs djurets mage på andra sidan.

Djuret reste sig och kastade till vilt vid träffen och satte iväg och försvann mycket fort bortanför ett buskage och utom synhåll. Skottet kändes bra. Det var då jag insåg att jag var osäker på om det var en Eland-hane eller en Eland-hona, eftersom både har horn. Dock skiljde det cirka 1300 Euro i fällavgift mellan hona och hane. "Vad har du gjort nu?", tänkte jag medan jag insåg att jag kanske nyss skjutit ett djur för 1800 Euro. Eland-hona stod på min lista med ett pris på 480 Euro, men 1800 Euro var långt mer än vad jag egentligen hade råd att betala för ett djur. Jag tänkte något i stil med att jag får väl sälja mina DVD-filmer och CD-skivor eller något.

Jag var så säker en nybliven jägare kan bli på att skottet tagit bra och oavsett mina tankar sprang vi snabbt bort till skottplatsen där vi fann en stor mängd ljust bubbligt blod . Vi följde snabbt spåren från djuret, kantade med stora mängder blod och efter att vi passerat två buskage såg vi djuret ligga orörligt på marken, ca 40 meter från skottplatsen, som jag upptäckt var det alltid en lättnad att finna djuret, liksom som ett kvitto på att man fattat rätt beslut.

Vi gick fram till djuret som låg på sidan som skottet tagit på och Robbie och Spårarna gratulerade mig. Robbie kommenterade att jag darrade, vilket jag inte hade märkt själv, "Jonathan, have the buck fever got you?", frågade han. "It's just it's such a big animal, much bigger than i thought i would shoot today" svarade jag och vi skrattade lite. Sedan sa jag försiktigt "It is a female, eh?" och de svarade jakande och jag andades ut inombords.

Vi vände djuret och skottet hade tagit precis där jag siktade och det hade blött kraftigt ur såret och ur djurets mun. Kort sagt ett solklart lungskott. Kulan hade passerat genom hela djurkroppen och gick att känna precis under skinnet på djurets mage så den hade gjort precis vad den skulle göra, penetrerat maximalt, genom lungvävnaden i troligtvis både lungorna, och avlevererat all sin energi inne i djuret, och funkade uppenbarligen effektivt trots vinkeln och att skottet placerades i bogen. Jag måste säga att Oryx faktiskt inte svek mig en enda gång under resan. Innan resan var jag lite skeptisk till Oryx för t ex impalorna, för att de skulle vara för hårda och lämna en liten sårkanal och inte döda så humant som möjligt, men han som jag lånat bössan av är helt såld på Oryx och hade en handladdning som sköt 2.0-2.5 cm på 100 m, så det verkade vettigt att använda den kulan ändå. Och faktiskt, även Impalorna la sig omedelbart eller inom 10 m trots att en vanlig icke-bondad softpoint utan superhög restvikt som sprider blyfragment genom hela lungorna borde ge en så snabb död som möjligt för ett djur i Impalas storlek.

Hursomhelst, de andra uppskattade Elandens vikt till ca 350 kg, vilket var ett stort djur i mina ögon (Även om ett fullvuxen hane kan väga upp emot ett ton). Vi tog trofékort och slet sedan i en tjugo minuter för att få upp djuret på pick-upens flak. Efter detta äventyr bestämde jag mig för att det av ekonomiska skäl fick räcka för första dagen nu och vi gav oss tillbaka till campet. Jag skrattade lite för mig själv på vägen hem och tänkte på vilken tur jag haft. En Eland, ett mycket skyggt och svårjagat djur, och det klev bara ut framför oss på perfekt skottavstånd. Ibland blir det bra.

På kvällen sedan firade vi min och en av de medföljandes födelsedag (Vi fyllde år på samma dag) och åt middag i mörkret ute i bushen i ljuset av en store öppen eld komplett med en afrikansk dansuppvisning med trummor från personalen.

Afrika, min första jaktupplevelse, mina första djur - fyra Impalor och en Eland - en bättre födelsedag kan man inte få!

Jag är också relativt nyutexaminerad jägare. Kul att höra dina historier!!! Nu blir det drömmar om Afrika inatt. Grattis till första djuret! Jo, jag vet precis vad du menar med andra "vapenlagar" utomlands. Kom just hem från Texas, där vi jagade Vildsvin med allt från 17 HMR till 300 Win Mag. Att skjuta lungskott visste de inte vad det var - "are you a man or a mouse - aim for the head" sa de och jag kompromissade med halsen - knall och fall, så det fungerade ju. Skräckhistorier fick jag dock höra - pickup-truck med älgtorn fastsnurrat på flaket, med strålkastare och 4 gubbar med AR-15:s på taket. Jakt (eller snarare slakt) är olika världen över.

Jag är också relativt nyutexaminerad jägare. Kul att höra dina historier!!! Nu blir det drömmar om Afrika inatt. Grattis till första djuret! Jo, jag vet precis vad du menar med andra "vapenlagar" utomlands. Kom just hem från Texas, där vi jagade Vildsvin med allt från 17 HMR till 300 Win Mag. Att skjuta lungskott visste de inte vad det var - "are you a man or a mouse - aim for the head" sa de och jag kompromissade med halsen - knall och fall, så det fungerade ju. Skräckhistorier fick jag dock höra - pickup-truck med älgtorn fastsnurrat på flaket, med strålkastare och 4 gubbar med AR-15:s på taket. Jakt (eller snarare slakt) är olika världen över.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta (Jag skrattade). Jag kan tänka mig att Texas är bland de mest underliga ställena när det gäller jakt och skjutvapen. Det hade varit en upplevelse av rang att komma dit tror jag.

När jag öppnat slutstycket när vi skulle transportera vapnet ute på flaket på pick-upen sa ju PHn till mig att stänga det "för annars kommer det ju in damm". Jag tyckte dock aldrig det var osäkert i sydafrika, man var ju noga med att tömma kammaren efter smygningen och gärna kolla en gång till om det gått lite tid mellan urkamringen och till man hoppade upp på pick-upen. Dessutom var man jävligt noga med att kolla säkringen hela tiden. Och mycket riktigt så blev det inte fel enda gång.

Så det går faktiskt att göra på ett annat sätt än vi gör i Sverige men ändå ha vettig vapensäkerhet. Jag kan tycka att de svenska reglerna är lite för fyrkantiga, vilket får till följd att många helt enkelt skiter i en stor del av dem, även om jag själv som nybliven jägare lever ganska hårt efter dem (Sålänge jag är i sverige i alla fall ). Jag är faktiskt ganska mycket inne på att amerikanerna är något på spåren med sin enkla men smarta modell för vapensäkerhet: 1. Peka aldrig med ett vapen mot något som du inte kan leva med att förstöra. 2. Håll fingret från avtryckaren, på varbygeln, tills du är på målet. 3. Utgå alltid från att vapen är laddat. Följer du dem ska det väldigt mycket till om något ska gå fel, samtidigt som de är så enkla att de alltid går att följa i praktiken. Sedan vet jag inte hur noga de var med vapensäkerheten i Texas? Hade varit kul att höra hur det stod till med det där.

Vapensäkerheten var väl sisådär. Jag tror inte direkt att de har ett namn för det ;(. Men där jag jagade var vi noga med att ladda bössan i tornet, och alltid ta ut magasinet och kulan i loppet innan vi steg ned. Så det var ju bra. Däremot hade de jag jagade med en revolver på höften som alltid var laddad - men jag kan förstå varför. Vi jagade på 1000 acres (404 ha), och de beräknade att det fanns runt 1200 vildsvin på ägorna - så om det blev en skadeskjutning eller om man bara var ute och gick och en sugga med ungar kom fram, så var det bra med skrämselskott (som om jag ska vara ärlig i de flesta fall riktades rakt mot djuren). Jag hörde inte om en enda "jakt-olycka", men däremot om flertalet inbrottstjuvar som skjutits till döds - my property = my rules = you are dead. jag hörde bl.a. om en kille som tagit graduation förra året från High School (18 år gammal - samma ålder som jag), som spelade amerikansk fotboll med några vänner på natten. Bollen råkade han kasta in i ett gated commmunity (rikare område med mur och vakter). Han klättrade över muren för att hämta bollen - hur dum får man vara?!?!?! In kom han på en tomt, och mannen i huset vaknade, trodde att det var en inbrottstjuv, och hämtade hagelgeväret och skjöt killen. Han dog på fläcken. 18-åring dog pga. att han skulle hämta en amerikansk fotboll. Jag kan inte direkt säga att alla Texas vapenlagar är bra - jaktmässigt fungerar de (för det mesta - de som jagar har ju i alla fall någonting innanför skallen "over there"), men personer som bara ska ha vapen som självförsvar skjuter hej vilt om de får en inbrottstjuv (självklart skulle inte alla Texas-bor göra detta, men flera stycken gör detta).

/ Svensken med 10 månaders erfarenhet av Corpus Christis (med omnejd) vapenlagar.

PS. På skjutbanan var det säkerhetskoll dock, trots att det kanske inte ser ut som det ;D;D;D.

Efter mycket om och män har jag fått tag i bilderna från alla i sällskapet.

Här sitter större delen av sällskapet på Frankfurts flygplats och väntar på Flighten till Johannesburg. Från Vänster: Jag, Denny, Charlie, Heidi, Maria och Wille. Redan här förstod jag att det var en trevlig samling människor och att det skulle bli åtminstone en trevlig resa.

Campets huvudbyggnad. Campet låg en mil utanför en stad med tio tusen invånare. Staden var inget man gärna gav sig in i. När vi skulle hämta ut kontanter i stan på kvällen, jag satt kvar i bilen, så sa den professionelle jägaren åt Denny att knäppa upp kniven i slidan så att den var redo och så ställde han sig några meter därifrån i bakgrunden och gjorde samma sak.

Rummen vi bodde i. Väldigt fina och rena, hög standard på badrummen, städning två gånger om dagen, tvättning, alltid call cola och öl i frysen.

Här åt vi våra middagar, i huvudbyggnaden. Trevlig miljö och god mat.

David och Elnaz och i bakgrunden baren, där vissa hängde på kvällarna, när det blev för kyigt vid lägerelden. Det dracks en och annan drink och ett eller annat upphetsat argument uppstod vilket ledde till att tre giraffer och en buffel fick sätta livet till.

Samlade framför lägerelden, där vi också hängde på kvällarna.

Den typiska norra Sydafrikanska bushvelden.

Det fanns jättemycket giraff på den 60000 ha stora ranchen vi jagade på. Det tog 45 minuter med bil på landsväg att ta sig från änden av jaktområdet till campet.

För att inte tala om tiden det tog att ta sig med bil inne på jaktområdet. Som tur var åkte vi inte så mycket bil utan gick mycket till fots också, på spår efter vilt. Spårarna och de professionella jägarna var otroligt duktiga.

Så får man upp 1.85 ton giraff på en pick-up. Den förste att skjuta en giraff var Wille och det var lite så prestigekampen började. Män...

Denny och jag. Denny skadeskjöt en buffel sista planerade jaktdagen, jag var med och vi hade inte berättat för de andra att vi ämnade skjuta en buffel. Först blev de chockade och sedan arga, att vi företog oss något sådant farligt. Hursomhelst fick jag och han fick ge oss ut och avsluta jobbet dagen efter. Han var nog tacksam att jag följde med, för ingen annan verkade vilja (De andra tyckte nog vi var dumdristiga och utsatte oss för fara, men fan vilken upplevelse det var). Robbie, vår PH, insisterade på att jag skulle filma vår buffeljakt så jag fick inte ens med mig ett vapen för att freda mig. Men Robbie hade skjutit fler bufflar än vad han kom ihåg så det kändes som om vi var i goda händer. Jag och Denny hade jagat ihop och hade funnit varandra innan men sedan buffeljakten och eftersöket är vi riktigt goda vänner, efter att stått öga mot öga med en uppretad buffel på 10 meters avstånd.

Elnaz sköt sitt första djur någonsin därnere, precis som jag. Hon hade precis tagit jägarexamen en månad innan resan. Hon var med som medföljande men jägarna var schyssta och lät henne skjuta en kudu-ko. Hon sköt den med Willes .270 WSM (Som annars inte gjorde så bra ifrån sig på resan - men jag tror nog han inte hade gjort sin ammoresearch riktigt innan resan). One shot, one kill, hursomhelst.

Elnaz sköt kon i så oländig terräng att de var tvungen att ta ur den för att få med den till bilen. Hon gjorde det själv. Cool tjej!

Wille studerar min Benchmade fällkniv. Han var knivfantast och gav den godkänt.

Denny och David i baren. Det har nog runnit lite sprit nedför deras strupar denna kväll.

Jag hängde med tjejerna till Kruger Park i mitten av veckan. Jag ville se lejon eller leopard eller elefant, men endast elefanten gick att se. På hemvägen var det en stor gräshoppa lös i vår bil. Eftersom jag har något som liknar insektsfobi gav jag 100 Rand (100 kr) i dricks till chefen för campet, Manning, som var vår chaufför den dagen, när han fångade "this little cricket???" med fingrarna och slängde ut den. Tjejerna (Och Manning) höll på att skratta ihjäl sig. Jag sa att de inte fick säga något till killarna.

En arg elefant som inte ville låta oss åka på hans väg i Kruger Park. Lite spännande, fast inte som buffeljakt.

Charlie och Heidis dotter Elina var med. Jag är inte så förtjust i barn, snarare lite rädd för dem, men vi blev kompisar och hon tyckte jag var jätterolig. Hon är det första barn jag tyckt det varit lite kul att umgås med så jag utvecklades på många sätt på resan. Vi tävlade om vem som kunde dricka 30 coca cola snabbast under veckan. Hon vann, även jag lät henne vinne, för jag hade lätt kunnat dricka åtta-nio stycken per dag, nära min normalkonsumtion.

Man skulle ju kunna tro att jag var stup full när det här kortet togs, för jag har uppenbarligen solglasögon på mig och det är mörkt ute (Jag är dock mycket måttlig med alkohol, till skillnad från coca cola). Solglasögonen ifråga är ganska ljusa så jag märkte inte att jag hade de på mig, så jag gick runt med dem till läggdags. De andra måste ju tyckt jag var minst sagt en kuf, men ingen sa något, och Denny verkar ju gilla mig.

Jag och "min" (Och Dennys) PH Robbie diskuterar de finare detaljerna kring buffeljakt. Eftersom jag är nyfiken och frågvis till naturen, och han var så erfaren jägare, lärde jag mig massor av honom. Det var han som introducerade mig till "The Bible", som han kallade den, Robertson's bok The Perfect Shot, om afrikajakt. Vi kom väldigt bra överens och jag tror vi båda hade roligt. Han gillade nog också spänning för man märkte att han tyckte det blev extra intressant när vi var tvungna att söka efter den skadeskjutna buffeln.

Jag, Denny och Charlie snackar skit sista kvällen. Charlie förlikade sig med vårt lilla upptåg med buffeln, men jag kan förstå att han ogillade det, eftersom han, i kraft av reseledare, var ansvarig för vår säkerhet. Vissa gillar spänning, andra tycker det är onödigt att sätta livet på spel. That's life.

Intressant läsning, bra beskrivet, och fina bilder! Men hur vågade grabbarna låta dig åka till Krugerparken med de där tre donnorna? Där hade man ju trampat i klaveret direkt

Som den gentleman jag är hade jag naturligtvis inte sådana tankar i huvudet. Kanske någon annanstans dock. Skämt åsido, jag försökte faktiskt få Denny att para ihop mig med någon av sina döttrar, men de var alla upptagna, men det mesta jag tänkte på var jakten där nere.

Haha, den där resan har jag fått berättad för mig av Wille, Fan va roligt de skulle vara att prova på en riktig afrika resa

Tack för fin berättelse, tyvärr steg afrikasuget!