Alla vet - men alla tiger

Två lodjur dödas med kort tids mellanrum i skogstrakterna kring Pålkem och Överkalix. Lite senare konstateras två björnar hetsade till döds och dödade i länets skogstrakter. Björnarna lämnas döda på platsen där de skjutits.

Utomstående betraktare säger att det måste handla om ett hat.

De som ser de grova jaktbrotten på nära håll säger att något sådant hat knappast finns. I ett flertal publiceringar gör Kuriren ett försök att belysa vad som sker och varför.

Ett sätt att roa sig, mer än ett uttryck för hat.

Ett sätt att gäcka makten och myndigheterna.

Ett sätt att skydda sin näring.

Den illegala jakten har många ansikten. Kuriren har träffat två personer i dess omedelbara närhet.

Han bor någonstans mitt i Norrbotten och är en inbiten jägare. Svensk, finne, kvän, byfinne - någonstans i det sammanhanget kan vi placera honom. Han har aldrig själv ägnat sig åt jakt efter rovdjur, men har många gånger varit med i känsliga situationer. Han har sett och hört det mesta och är väl insatt i hur det går till. Och han börjar med att avfärda några vanliga uppfattningar: Att illegal rovdjursjakt företrädesvis bedrivs av renskötare på snöföre, att det handlar om allmänt kriminella och asociala personer och att jakten bygger på ett massivt rovdjurshat.

- Det förekommer mycket rovdjursjakt på barmark i skogslandet, av vanliga svenskar. Det handlar sällan om rovdjurshat, utan om att man tycker det är roligt. Men däremot är det i princip bara renskötare - alltså de bland renskötarna som ägnar sig åt det här - och deras svans som gör det med skoter. Sporadiskt kan det förekomma även bland andra. Jag har heller aldrig hört talas om organiserad rovdjursjakt bland svenskar under barmarkstid. Däremot kan den vara organiserad bland de renskötare som håller på. Ungefär på samma sätt som den var organiserad bland bönder förr, när man gick man ur huse om björnen kommit in bland tamdjuren.

Många rykten

Det är en vidsynt människa som sitter i kontorsstolen i sitt hem. I skydd av anonymiteten vågar han dock slå fast ett och annat. Han säger att det går många rykten om den ljusskygga jakten och mycket stämmer. Alla vet, men alla tiger. Från renskötarna hörs det mindre, den världen är än mer sluten, men också därifrån läcker det.

- Folk ser vad som sker, men ingen agerar. Man har hållhakar på varandra och det är mycket obekvämt att anmäla någon för grovt jaktbrott. Du vet, det är till exempel folk som fiskar och jagar med renskötarna. De vill inte mista sina förmåner. Då är det lättare att bara låta det passera och låta myndigheterna göra jobbet.

Många andra Kuriren har talat med om illegal rovdjursjakt har nämnt att den som anmäler kan bli hotad och trakasserad. Något sådant har han aldrig hört talas om. Däremot, säger han, förekommer ett socialt tryck.

- Vi tillhör alla samma samhälle, där vi ska leva ihop. Kanske arbetar man rentav på samma ställe.

Inte lika grym

Illegal jakt efter rovdjur handlar i skogslandet mest om björn. Han bedömer att den illegala björnjakten på barmark är lika stor som den skoterburna jakten. Under barmarksperioden använder sig jägaren av sin älghund, eller av fällor. De flesta jägare tycker, säger han, att det är kul att få skjuta en björn. Men den jakten är det inte så många som reagerar på, eftersom den inte är lika grym.

- Däremot reagerar folk på fällorna. Nu finns det en ny slags fälla, som är som en stor bur av armeringsjärn. Man lockar in björnen med åtel och fångar den alltså levande för att sedan skjuta den. Det är en effektiv jakt. Jag vet var fällorna finns och jag kan säga så mycket, att det är inga renskötare som vare sig sätter ut dem eller vittjar dem. Det är grymheten som människor reagerar på. Djurplågeriet. De flesta ortsbor accepterar olaglig jakt, men i samma stund som jakten blir plågsam upphör acceptansen. Och, tillägger han, också laglig jakt kan vara grym.

- Och rovdjursforskningen är lika grym. Djuret har lika stor ångest och rädsla oavsett om det ska dö eller sövas. Folkopinionen påverkas när de ser myndigheterna göra sånt. Är det okej för dem är det okej för oss.

Skiter i lagen

Det är också med sådana argument som många rent ut sagt skiter i lagstiftningen kring rovdjuren. Det etablerade samhället agerar på ett sätt som gör det försvarbart. Ett perspektiv som också levereras är när höga direktörer får bonusar och pensioner som på ett år är större än vad en 30-årig kille i inlandet drar ihop på en livstid.

- Direktörerna kan ställas till svars, men åker sällan dit, men killen som tränat sin älghund med stor möda riskerar fängelse när han tjuvskjuter en björn. Straffen för den illegala rovdjursjakten speglar inte alls folks rättsmedvetande. Folk tycker att det är åt helvete att man kan få sex månader för vargdråp.

Vid ett tillfälle tog han själv hand om en järv som en kompis köpt av en renskötare.

- Jag flådde den och såg att den inte hade några kulhål. Enligt renskötaren hade den blivit påkörd av en bil.

Han berättar också att han var med när en kungsörn fick sätta livet till och jägarens enda syfte var att stoppa upp den. Han betonar att jägaren var en "vanlig svensk". Att lägga ut rävsaxar i kungsörnsbon är en gammal metod. En annan gång var han med när en dödad örn fick fötterna avhuggna. De skulle visas upp mot betalning.

- Jag vet att det är så. Jag har själv aldrig sett pengar växla hand, men det är så. Man tar en del av djuret, om man inte vill ha hela, och visar upp för att få betalt. Men förutom inom renskötseln, där det, säger han, handlar om att minimera ett svinn, ser han egentligen inte något kommersiellt syfte med den illegala rovdjursjakten.

- Det går att sälja björnkött svart till vissa slakterier. När det gäller skinnhantering är det så mycket regler, så vad jag vet förekommer det knappast.

Finns inga gränser

Det finns inga gränser för fantasin när det gäller att ta ihjäl rovdjuren. Ett exempel är bensinbomber som kastas in i järvlyor.

- Och jag har sett unga renskötare som gör allt för att jaga rödräv hela våren. De använder både stryknin och fällor. Sedan finns det åteljakt på skarföre, men det är inte renskötare som ägnar sig åt den. Man skjuter en älg eller en ren och en del drar kadavret för att sprida vittring. Sedan skjuter de björnen för att det är kul. Det där är riktigt råbarkade typer.

På väggen hänger bevisen för det ena lyckade jaktprovet efter det andra. Strålande duktiga jakthundar har hjälpt honom att fälla åtskilliga älgar under åren. Att få sin jakthund och kamrat skadad eller dödad av ett rovdjur är förstås känsligt.

- Jägarna är tacksamma för att renskötarna håller borta vargen. Jag skulle faktiskt inte bli lika upprörd om en björn tog hunden - det är väl för att man är van vid björnen. Men över lag vill jag säga att jag inte tycker att vi jägare störs av rovdjuren. Vore det inte för renskötseln skulle vi kunna ha fler rovdjur.

Men det finns, påpekar han, skäl också till renskötarnas agerande.

- Den här grymheten kommer sig förstås av att staten har tvingat på dem en kristen religion och tagit av dem den religion de hade, som byggde på respekt för djur och natur. Det samiska samhället är bara en spegelbild av det svenska, med till exempel synen på avkastning och lönsamhet. Något naturfolk finns inte. Så länge det handlade om självhushållning fungerade renskötseln, men som modern näring går den ut över rovdjuren. Fast självklart är det inte rovdjuren som är den avgörande frågan. Det handlar om att för få renar och renskötare ska bekosta alltför mycket av teknik och industriellt tänkande. Men jag kan ändå inte förlika mig med metoderna som en del av de renskötare som bedriver illegal jakt använder.

Björnar hetsas

Sista frågan är en fundering kring varför de björnar som hetsats och skjutits under våren bara har lämnats på platsen. Han svarar med självklarhet:

- De vill inte komma i kontakt med björnens DNA.

Med nyvunna insikter åker vi vidare i länet. Passerar en och annan kommungräns och träffar en kille med liknande bakgrund. Han är själv jägare och tillbringar mycket tid i skog och på fjäll. Han hävdar att i hans del av länet är det framför allt renskötarna som står för den illegala jakten.

- Men man får inte säga det högt för då är man rasist. Det finns förstås någon enstaka svensk som tar ett rovdjur ibland. Men då är det oftast en spontan fyllegrej, inget organiserat och planerat. Och så finns det bybor som är polare med renskötarna och jagar bara för skojs skull. Han beskriver hur han sett personer spåra rovdjur och hur vanligt förekommande det är med hemmagjorda fällor. Eftersom markerna är enormt stora, är risken för upptäckt minimal.

Risken att bli upptäckt ökar

- Det är ett land bortom lagen. Så fort det dyker upp spår, framför allt på våren, försvinner rovdjuren. Så har det funkat i alla tider. Det är klart att många renskötarna vill ha ett skoterfritt fjäll om våren - risken för att bli upptäckt ökar ju fler människor som rör sig i fjällvärlden. Det finns de som tycker att det ska vara rovdjursfritt här uppe och ger blanka fan i statens regler.

Vi övergår till att tala om vapen. Han tror att de flesta jaktbrott begås med olicensierade vapen eftersom det "vore klumpigt att åka fast med sitt eget". Att få tag i illegala vapen är inte särskilt svårt, enklast sägs det vara att få ett från Finland. - Många av de illegala vapnen är av äldre modell och därför finns det anledning att tro att de kommer från öststaterna via Finland, säger han. Det florerar en del handeldvapen vid snöjakt. Vid barmarksjakt är det vanligare med gevär med ljuddämpare.

- En revolver eller en pistol är inte lika otymplig som ett gevär. Och de är enkla att gömma eller kasta ifrån sig.

En överhängande och ständigt återkommande fråga är var alla illegalt dödade rovdjur egentligen tar vägen. Att stoppa upp djuren är alldeles för riskfyllt eftersom straffen för att befatta sig med tjuvskjutna djur har blivit allt hårdare. Och ingen törs längre ha ett skinn uppsatt på väggen.

- Skjut, gräv och tig - det är så man gör. Det finns inget värre brott än att tjalla, då kan det bli krig och osämja. Ser man till exempel en fälla tar man bort den utan att kontakta polisen. Man håller det för sig själv och så har det alltid varit.

Åsa Lindstrand & Linda Alfredsson

NORRBOTTEN, KURIREN.

En fråga om stad mot land

Rädsla, hat och djurplågeri. Rovdjuren är mytomspunna.

Attityderna till dem är en fråga om stad mot land, mäktig mot maktlös.

Göran Ericsson är forskare vid Fjällmistra, SLU i Umeå. Fjällmistra har undersökt hur villiga människor är att betala för ett ökat antal rovdjur i landet och därmed nå de mål som satts upp av riksdagen.

- I de län där det finns rovdjur är viljan att betala lägre. I Norrbotten är viljan som lägst i Tornedalskommunerna, säger Göran Ericsson.

En aspekt som får folk att vara negativt inställda till rovdjur, är rädsla. Göran Ericsson exemplifierar:

- För 25 år sedan när människor tillfrågades vilket djur man helst inte vill möta i skogen, svarade majoriteten älg. I dag är svaret på samma fråga björn. Vad det beror på är svårt att säga men det har skett en förändring.

Ytterligare något som Fjällmistras omfattande enkätundersökning visar är att den som inte gillar varg, gillar inte heller andra stora rovdjur. Vargen är en stark symbolfigur.

- Det tycks vara den som driver attityderna i rovdjursfrågan, säger Göran Ericsson.

En annan som ägnat sig åt attityder kring rovdjur är Åsa Nilsson Dahlström, kulturantropolog vid Linköpings universitet. Hon har bland annat genomfört studier bland renskötare i världsarvet Laponia.

- Ur renskötarnas perspektiv är rovdjuren ett problem eftersom de skadar deras näring på olika sätt, säger hon.

Åsa Nilsson Dahlström tror att hatet mot rovdjur i mångt och mycket beror på hundratals år av mytbildning.

- Vi pumpas redan från barnsben med rädslor baserat på till exempel vargens koppling till satan, inte minst i bröderna Grimms sagor. Men det finns även en social dimension, rovdjuren har blivit symboler för landsbygdens kamp mot storstaden och ett allmänt hat mot myndigheterna.

Men exakt vad det är som får en människa att att plåga ett djur till döds, är svårt att säga.

- Det faktum att jakten är förbjuden spelar troligen stor roll. Folk är så extremt frustrerade över att de inte får döda djuren legalt. Djuret blir mer än bara ett djur, det symboliserar allt det man är förbannad över.

Linda Alfredsson

JAGAR LAGLIGT. Olof Thomas Utsi tar chansen att jaga björn under höstens licensjakt. "För mig är den moraliska gränsen samma som den juridiska när det gäller rovdjursjakt," säger han. FOTO: NILS ÅSTOT

Politiken fungerar inte

Rovdjurspolitiken fungerar inte för renskötseln.

De är de renskötare som Kuriren talat med ense om.

Ingen av dem ställer upp med sitt namn tillstår dock att det finns renskötare som med plågsamma metoder decimerar rovdjursstammen på eget bevåg.

Duktiga björnjägare har varit respekterade i alla tider. Och björnjakt har ibland bedrivits på ett sätt som säkerligen skulle kallas grymt i dag. En helt laglig jakt på den tid det begav sig.

I dag är björnjakten licensierad. I Norrbotten var kvoten 25 björnar förra året. En av de björnarna sköt Olof Thomas Utsi, 23 år, från Jokkmokk. Med på jakten var 25-årige Nils Åstot, också han Jokkmokksbo och redan rutinerad björnjägare.

Åstot sköt för övrigt det enda lodjur som fälldes av årets länskvot på fyra. De båda unga renskötarna ser jakten på björn och lo som en del i renskötselarbetet.

- Det är så få tillfällen vi har att jaga rovdjur lagligt. Vi försöker tänka efter var till exempel en björn kan ställa till med problem för oss och så jagar vi där, säger Olof Thomas Utsi.

Han är utbildad sjuksköterska och vikarierar sporadiskt inom sjukvården. Men det är renskötseln han vill satsa på. I rovdjursfrågan håller han en rätt låg profil.

- Delvis beror inställningen till rovdjur på hur hårt man har drabbats själv. Jag har inte haft så stora problem. Och det är inte rovdjuren i sig som är det värs­ta, utan den politik och de lagar som styr rovdjursfrågan.

Förnyat angrepp

Han beskriver hur omöjlig nödvärnsrätten blir att utnyttja för renskötseln.

- Man får inte föra med sig klasstrevapen på skotern och det ska vara ett förnyat angrepp för att man ska kunna utnyttja nödvärnsrätten. I princip ska vi alltså ha åkt skidor från närmaste bilväg, se att björnen har tagit en kalv och invänta att samma björn kommer och tar fler. Och då kan renarna finnas på en yta som är fem kvadratmil stor. Vi har alltså i princip ingen laglig rätt att påverka rovdjurens inverkan.

Han konstaterar att rovdjur inte är något nytt för renskötseln. De bidrar till ett visst svinn och deras existens innebär merarbete.

- Det händer att de skingrar renhjorden och ibland, när man har samlat ihop renarna, och man kan vara orolig under natten för att rovdjuren ska ha varit där, så att man måste börja om nästa dag.

Men dessutom, understryker Olof Thomas, finns den känslomässiga delen. Att de renar man känner så mycket för blir till rovdjursmat frestar på.

- Man kan ha följt en vaja hela året och ser att hon är god kondition. Man förväntar sig en fin kalv. Då gör det jäkligt ont att veta att det kan komma en björn eller en örn och ta kalven innan den ens kan gå.

Stor risk

På frågan om det är vanligt att renskötare ägnar sig åt egenförvaltning av rovdjuren säger han att det inte är något han känner till.

- Man tar en stor risk som renskötare om man börjar med det och den tror jag inte att många är beredda att ta. Och att prata om ett rovdjurshat inom renskötseln tycker jag nästan är en kränkning. Jag står inte på fjället med brinnande blick och önskar att järven ska plågas och dö. Man ser ett järvspår och tänker att jaha, den har varit här.

I sitt remissvar angående förslaget till regional rovdjursförvaltningsplan skriver samebyarna i Jokkmokks kommun att rovdjuren är det i särklass största problemet. Olof Thomas Utsi säger att det för hans egen del finns andra, större problem.

- Skogsavverkningar förstör betet, vattenkraft försvårar flyttningar, höga bensinpriser Hela rendriftsförvaltningen är egentligen större problem. Generellt tycker jag att uppståndelsen kring rovdjur är för stor - det tycker jag.

För att undvika en ensidig bild av renskötselns syn på rovdjursfrågan ville Kuriren möta renskötare i olika åldrar och med olika bakgrund. Per-Anti Länta var ansedd som en duktig yrkesman innan hälsan satte stopp för renskötselarbetet. I dag bor han i Vuollerim, där han har en liten slöjdverkstad. När vi börjar tala om rovdjur inleder han, lite överraskande, att slå mot Naturvårdsverket och rovdjursforskningen.

På rimlig nivå

- Det irriterar så många att de håller på och plågar djur, driver och skjuter med sina giftbössor. Det där anser jag vara fruktansvärt falskt. Först tillåts rovdjuren föröka sig hej vilt och sedan far de och pinar dem med helikopter.

För det är ändå så, säger Per-Anti, att även om han inte är någon stor vän av rovdjur, även om de är hans fiende, så ska de inte pinas. Det ska inga djur behöva utstå. Den samiska mytologin, säger han, innebär att människan inte har rätt att utrota någon annan art. Om rovdjuren har skapats ska de finnas, men det måste gå att hålla stammarna på en rimlig nivå.

- Hade vi velat utrota rovdjuren hade vi gjort det, konstaterar han.

Under hans aktiva tid hann renskötseln förändras radikalt. Han säger att den gamla tiden var så tuff att han inte önskar den tillbaka. Men det som sedan hände med renskötseln kallar han en förbannelse.

- Skotern var väl okej, då slapp man använda renen som dragdjur. Men sedan, med helikopter, flygplan, lastbilar Nej, det blir för mycket. Alla dessa maskiner kostar så mycket att allting nästan går tillbaka in driften.

Ett sätt att underlätta för renskötseln säger han, vore att införa skattelättnader.

- Kalvarna är vår ränta. Eftersom rovdjuren tar den, och det är svenska rege­ringen som bestämmer om rovdjuren, så borde också regeringen kunna skattebefria oss.

Själv har han många konfrontationer med rovdjur bakom sig. När han var med renarna under den känsliga tiden på våren brukade han göra upp eldar vid hjorden. Ju mer rök desto bättre. Det höll rovdjuren borta ett tag. Det ryktas också om hundar så tuffa att de fick järven på fall.

- Jag har bara haft en sån hund. Den fick omkull en järv en gång.

Han illustrerar med hjälp av en kökskniv hur det gällde att ta ihjäl järven, ­utan att den kunde hugga i handen. På frågan om vad han tycker om rovdjursjakt som innebär att djur förföljs med skoter och kanske körs över är han tydlig.

- Det är barockt. Men förekommer det verkligen? funderar han.

Per-Anti tillhör den sameby där Lars-Åke Spik är ordförande, Jåhkågasska tjiellde. Det är också Spik som har satt samman och undertecknat jokkmokksbyarnas remissvar på länsstyrelsens förslag till regional rovdjursförvaltningsplan. Han är känd som ganska radikal i sin syn på rovdjursförvaltning.

- Vi ser ju att rovdjuren är det allenarådande - de är viktigare än människor, säger han.

Björnen är farlig

Lars-Åke Spik menar att björnen är ett farligt och lynnigt djur. Han säger att han möter människor som inte längre vågar gå ut och jaga, fiska eller plocka bär. Och han tycker att riksdag och regering svalde Naturvårdsverkets förslag till mål för rovdjursstammarna alldeles för lätt.

- Vem ska bära bördan? Varför inte ha en björnstam i Stockholm? Nog är väl de nationella målen okej om man fyller ut kvoten i hela Syd- och Mellansverige också, men vi kommer att ställa krav på en rejäl decimering inom renskötselområdet.

Lars-Åke Spik är en del av fjällrenskötseln, men ibland låter han renarna kalva i skogslandet. Det har hänt att björnen gått hårt åt de nyfödda kalvarna. Men han talar hellre om hur Sverige ska kunna uppfylla internationella konventioner om folkrätt samtidigt som rovdjursstammarna ska få öka i renskötselområdet.

- Vi är aldrig tillfrågade om det här. Man bara räknar med att samerna accepterar, samtidigt som man kränker både civilrätt och folkrätt. Och rovdjurs­ersättning i all ära, men det är inte den vi vill livnära oss på, utan på renskötsel, säger han.

Lars-Åke Spik säger att han har haft en stor tolerans i rovdjursfrågan tidigare. Efter avslaget på ansökan om att få avliva lodjurshannen i vintras är dock att måttet är rågat.

- Länsstyrelsen och Naturvårdsverket är helt fel organisationer för att besluta om sånt. Vi behöver bygga upp något nytt som bygger på samiskt självbestämmande. Jag kommer i alla fall inte bidra till fler projekt som utbildar myndigheter, säger han.

Åsa Lindstrand

En renskötares berättar

"Man blir ju lärd och präglad sedan barnsben att man som renskötare ska göra allt för att renarna ska ha det bra. Det är liksom det allt går ut på. Men jag tror ändå inte, jag hoppas inte, att det finns någon önskan bland yngre renskötare att utrota rovdjuren. Det vore ett nederlag. Jag menar, det hade inte varit något problem för oss att tömma fjället på allting, rödräv, korpar, vad som helst om vi ville, till exempel med gift.

Det svåra är att vi inte kan bruka nödvärnsrätten som lagen ser ut. Man kan inte medföra gevär på skotern utan att vara kriminell. Alltså, oavsett vad man har för syfte får man inte ha vapen med sig - inte ens om det är för att ta livet av sig! Men i nio fall av tio har man det ändå.

Visst finns det olagliga vapen också, och pistoler kan ju medföras utan att de syns. För det är bara så, att vill man bedriva illegal jakt, så kan man göra det oavsett hur mycket bevakningsresurser länsstyrelsen och polisen sätter in. Den vägen får de inte bukt med den illegala jakten. I stället måste man lätta på reglerna och kanske också förse renskötarna med utrustning för att dokumentera rovdjursangreppen och hur rovdjuret har dödats. De kanske kunde starta ett sånt projekt på försök. Och jag tycker egentligen inte att det ska finnas gränser för antalet djur. Ta bort det och överförmynderiet, och låt folk få ta till vapen när det är nödvändigt, så kommer det att fungera - det har det gjort tidigare.

Jag hävdar att det i åtta fall av tio är överförmynderiet som leder till djurplågeriet. Just när en järv kommer in i renhjorden kan situationen vara sådan - det har jag varit med om själv - att man inte törs skjuta.

Folk som pimplar på en sjö i närheten kan ju höra skottet, eller man riskerar att bli upptäckt på annat vis. Och kan man inte ta djuret av daga just då, händer det att man istället tar chansen nästa gång man råkar på ett rovdjur.

Det är också då det kan bli grymt. Och har man dessutom följt lagen, så att man inte medför vapen är det and­ra sätt som återstår.

Att höja straffsatserna har heller ingen effekt - det har vi sett flera exempel på i vår. Om jag själv åkte dit för illegal rovdjursjakt skulle jag inte skämmas inåt, inför andra renskötare, varken för gärningen eller straffet. Däremot blir det besvärligt att mista kanske både vapen och skoter. Fängelse­straffet är inte så farligt - det är värre vad det kostar dig. Och man skulle inte skämmas när man kom till en renhage nästa gång. Det skulle man däremot göra om man kom tillbaka efter ett bankrån.

Egentligen är det få som har acceptans för att djur plågas. Om man tar bort ett rovdjur ska det inte vara av hat, men det finns gränser där det rinner över för alla. Den som under ett helt yrkesverksamt liv inte har råkat ut för det och tagit bort något rovdjur har nog varit både blind och döv.

Alla gör det inte, men många gör det. Eller också låter man andra göra det jobbet.

Men till syvende och sist, så ska man inte kalla sig naturmänniska om man inte kan acceptera andra levande varelser och deras värde. Och på samma vis finns det renskötare som inte borde hålla på med renar, för de vet överhuvudtaget inte hur man ska handskas med djur.

Att de som annars framträder med sina namn i tidningen inte vill säga hur det ligger till med den illegala jakten beror inte på att de inte vet, utan på att ingen vill vara just den som bekräftar att det sker inom renskötseln."

Berättat av ung renskötare

i Norrbotten i maj 2006.

Dessa fyra artiklar är kopierad från dagens Norrbottens-Kuriren.

>

SKRÄMANDE!

Det kommer en fortsättning i ämnet imorgon på www.kuriren.nu och ämnet då blir:

Luckorna i lagen - Därför åker inte tjuvjägarna fast.