Inget är som väntans tider...

Att byta bostad är sannerligen ingen lek.

Först föds tanken. Långsamt.

Så växer den.

Man börjar att läsa lite annonser, och surfar över cyberspace för att låta sig lockas till att vilja ha vad andra vill bli av med...

Så hittar man något, lägger lite bud i all lekfullhet, blir överkörd och besviken.

Nu börjar man intala sig själv att man Måste hitta någonting annat än det man har. Man börjar leta fel på den fågel man har i handen och tycker att alla fåglar i skogen är bättre, finare och mer fulländade.

Så hittar man några ställen till som man fattar tycke för, fler besvikelser och nu börjar man hamna i "jag skiter i allting" stadiet...och DÅ, precis Då - när man börjat inse att man ska vara glad för vad man har - dyker det upp!

Stället man verkligen Måste ha!

Det där stället där hela livstillvaron skulle bli perfekt om man fick. Där ungarna ständigt skulle gå leende omkring, och tjata på pappa i sin iver att få hjälpa till. Där hustrun skulle stå vid spisen, med dammsugaren i ena handen, sjungandes muntra melodier med rosiga kinder.

Där man skulle leva på vad gården och skogen ger i sitt överflöd, och där avsaknaden av mammon helt skulle förlora sin betydelse.

Där man har husdjur i ladugården i alla former, och ett harem av dödssäkra harsprängare som alla driver med tordönstämma så granarna kroknar, och rådjursdrivare som får de små klövdjuren att bukta i timtal på en trädgårdstomt.

Där man gladeligen iskalla februarimorgnar hoppar ur paulunen vid 05.00-draget för att köra upp snötyngda vägar, och.......Vaa...? Tror du mig inte? Ja, ja.....även solen har fläckar...

I vilket fall...

Ett sådant ställe har vi hittat.

Och nu har vi budat i 3 veckor, ligger högst - vilket innebär att vi är de enda människorna i hela vårt avlånga land som anser att just den här gården är värd så mycket.

Eller rättare sagt, det finns 2 personer till som t o m anser det vara Mer värt, och det är säljarna...

Så vi sitter fast.

Vi har t o m bjudit över oss själva 2 gånger om..!

Va sa du..? Tycker du jag är dum? Njaa...ungdomlig ivrig, skulle jag vilja kalla det...

Så nu väntar vi.

Tuggar på naglarna - så rena de blir av fastighetsaffärer! - och bidar vår tid.

I morgon skall jag ta kontakt med banken, och höra om de är sugna på att köpa en gård.

Skulle vi lyckas med inköpet, så börjar nästa fas.

Nu ska vårt fina hus säljas! Och till ett bra pris, förståss... Så först blir det till att vara nervös över att hitta någon som vill ha det, och sedan skall man vara nervös över att få ett anständigt pris för det - samtidigt som man plockar på sig ännu mer lån för den nyinskaffade fastigheten...

Vad i herrans namn är det som får en att sätta sig i sådana här bekymmer?

Det kommer att bli månader av oro från att man hittat ett ställe man vill ha, köpt det, och sålt huset man besitter.

Magen kör runt som en stenkross, maten smakar inte, och inte ens några rejäla gökar lugnar i nervernas dallringar. Det är som att stå på pass i en snårig ungskog med 5 meters fri sikt och med hunden ylande efter drevdjuret timme ut och timme in, snurrandes så nära att man hela tiden hör grangrenar piskas undan för ekipaget...

Tänk dig det, under flera månader! Det är tortyr i en klass som inga galna diktatorer från något land kunnat hitta på...

Och jag kan inte skylla på någon...detta är självförvållat.