Vi är helt överens, var ju bara tvungen att framhålla somligas sömnbehov

Mvh!

Hepp! har helt missat denna tråden

Hur funkar jag då?

Jag har alltid varit en ensamjägare,trivs inte i jaktlag eller att bli placerad på en stubbe i x antal timmar.

I början av min jägarkarriär så tillbringade jag många höstar i jämtland då min släkt kommer därifrån,vandrade med hagelbössa från gryning till skymning och sköt hare,järpe och orre med paus vid en eld mitt på dagen.

Senare i livet så skaffade jag mig en stor mark i dalarna där jag fortsatte med denna ensamjakt från gryning till skymning ensam i skogen,smög på höstspelande orrar mest varje dag jag var där.

Jag gillar om det är lite jävligt,kroppen börjar protestera samt så gillar jag nya utmaningar.

På den vägen är det,jag mår allra bäst ensam i skogen eller tillsammans med en god vän-inte mer då kan jag lika gärna åka till segels torg

Hundjakt har aldrig intreserat mig då det inte är jag som jagar utan hunden.

Min jaktliga inriktning har varierat under åren och likaså miljöerna men en vindstilla frostbiten höstmorgon när solen tittar över skogskanten och studsaren hänger på ryggen är oslagbar.

Det är när jag jagar jag känner att jag lever fullt ut! all annan tid är utfyllnad tills det är dags igen.

Jag skjuter mycket då jag är välsignad med grymt bra marker och visst är det skottillfället jag eftersträvar,dock går det även att sabba bra marker med en dålig avskjutningspolicy så det gäller att ha en viltförvaltningsplan.

Hur många ggr har man inte sett bilder i jakttidningarna där stolta jägare poserar med de mest välväxta januarigetter man kan tänka sig,sprayade med hagel från nos till svans....

Dock ser det ut som om min viltförvaltning på bägge mina marker har givit en sådan tillväxt att en hårdare avskjutning än normalt verkar behövas i år.

Att skjuta på långa håll är något som ger min jakt en enorm krydda!

Kunskapen att kunna behärska avstånd,vind,temp att kunna läsa vinkel på djuret och att slutligen placera den där perfekta träffen, får mitt hjärta att slå dubbelslag varje gång jag ser ett djur låååångt borta.

Min jakt kostar mig inga stora summor så det finns inget behov av att "tjäna"in något arrende.

Viltkött är däremot den bästa föda jag kan stoppa i min kropp och ser därför till att fylla frysen ordentligt varje år,inte i första hand för ekonomin utan för att jag vill äta viltkött.Undviker nöt och fläskkött i det längsta.

Gulasch på ytterlår av hjort ikväll tex

Trofejägare är jag även och uppskattar ett vackert horn enormt.

Summering:

Grillstunder-ointressant

Umgänge-ointressant

Att skjuta så mycket som möjligt-ointressant

Långa håll-intressant

Viltkött-intressant

Trofeer-intressant

Drömjakten är en bergsjakt i canada efter snöget eller tjockhornsfår samt varg och järv

/Micke

Men är ni inte lite för politiskt korrekta nu eller???

Att jaga innebär ju per definition att man ska skjuta djuret i fråga.

För mig så är en jaktdag där jag inte skjutit något en misslyckad jaktdag. Det kan vara en lyckad dag ur andara synvinklar men när jag jagar så gör jag det för att få nåt byte med mig hem.

Jag uppskattar allting runt jakten så som hundarbete, viltvård, närkontakten med naturen etc. Men själva skottet är ju det som skiljer oss jägare från vanliga "naturmuppar". Det är ju det som gör oss till jägare.

Hoppas ingen missförstår mig nu! Det är inte själva skjutandet jag vill åt utan helheten. För mig är god viltvård, bra hundarbete och bra skytte alla beståndsdelar i en lyckad jakt. Men tar man bort skottet så är det inte jakt längre.

Fast vem var det som sa: "Man jagar inte för att döda, man dödar för att man har jagat"? (Ja, inte var det jag, men jag gillar det )

Och jag förstår vad du menar, fast för min del är det själva MÖJLIGHETEN till skottet som är grejen, inte att alltid ta det eller att det ens blir läge. Det är ju en jäkla skillnad att gå i skogen med bössa på ryggen och och utan. Precis som det är något helt annat att jaga med egen hudn och utan. Där upplever nästa jag den största grejen, naturen blir verkligen 3D med egen jycke, då den förr bara var en fond för viltet. Om jag får uttrycka mig slarvigt...

För mig betyder jakten med hunden mycket mera än att få skjuta nånting. Har tex aldrig skjutit älg på klappjakt fastän jag haft chanser, dessutom har jag som älghundförare bara skjutit älgar som egna eller en annan hundförares hund har haft igång, alltså inga som helst stänkälgar. Har faktiskt släppt en fin 16 taggare, vilka inte e' så vanliga här i Finland, som sedan en bättre kompis fick skjuta och jag var mycket gladare för det än om jag skjutit den själv.

Tycker nog om att skjuta vilt då det är läge för det, specielt svåra pass som många andra helst inte vill stå på, gillar jag.

På grytjakt e' det ingen pardon för räv, grävling eller mårdhund då hunden jobbat, utan man skjuter glatt och ivrigt då man får en chans, men ingenting räknas på skytten efteråt utan på hundarna.

Tycker det e' toppen att vara på grytjakt med såna som Finnhunter, RR, "Nisse", revper, firstklass, TJThunter etc. iom att dom har en sån passion för det eller borde man snacka om tokighet

Utan hund med så e' absolut det bästa jakten alfågeljakt på våren eller hösten långt ute på havet på en lite kobbe, vilket man får tacka Finnhunters kunnighet i. Man skall bara se till att skjuta ordentligt, annars kan man få se på snopna videon om ens skytte .

Har faktiskt alltid tyckt att det e' synd när endel vill få tex älglicenserna fort slut, för vad har man sedan att jaga med älghunden. Störs faktiskt mest av att det e' bråttom, men har chansen att vara med ett litet jaktlag då och då. Dom tar det faktiskt ibland så lugnt att man undrar ifall vi skall ut i skogen. Men där håller man ordentliga matpauser i jaktstuga, medan man i endel ställen knappt hinner öppna matväskan innan man e' hemma. Fast bättre vore det väl ifall man åt mindre och jagade mera så man skulle orka sig en sväng till Sverige för björnjakt

Jag hade en diskussion med en jaktkompis igår angående hur vi ser på jakt och vi var båda överens om att fokusen har flyttas. Förr pratade man mycket om själva upplevelsen och kamratskapen. Grillstunderna var betydligt flera medans idag känns det som att det mycket går ut på att skjuta så mycket vilt som möjligt under så kort tid som möjligt. Även där han jagar i Värmland har fokus flyttas till hur många älgar var och en skjuter per år istället för vad man gemensamt har upplevt. Lite "jaha, du sköt fyra älgar förra året men jag sköt fem i år" menade han att inställningen till jakten var i hans lag, där han är jaktledare.

Detta borde kanske endast vara ett storstadsfenomen eller är det också en generell samhällsutveckling där allt ska gå fortare och bli större?

Jag kan lugnt erkänna att jag själv många gånger tillhör den sistnämnda kategorin men jag fick mig en tankeställare utifrån vår diskussion. Visst är det skithäftigt att vara med på jakter där det skjuts en 10 - 15 vilt, oavsett art men är upplevelsen lika häftig. En annan jaktkompis sa häromdagen att det tråkigaste som finns är att skjuta "parkvilt" för det är ingen utmaning, dvs jaga i marker med för stora grupper med dovvilt i väldigt gles skog.

Hur upplever ni det själva?

Vad är viktigt för er i jakten?

Är det hundens arbete eller skottillfället som kommer? I svaret båda, vad värderas högst?

Vid pürsch, är det ansmygningen eller skottet som är mest spännande? Eller skickligheten att kunna skjuta på väldigt långa håll?

Allt för många gånger hör vi alla att "jo, det var väl inte ett perfekt läge men jag försökte i alla fall". Var för gör man så? Jag själv är väl inte helt oskyldig men varför har vi ibland denna mentalitet?

Beror detta på att vi betalar mer och mer för vår jakt och att den morderne människan/jägare ser jakten mer som en hobby än en "livsstil" där man vill ha "utdelning" för utlagda pengar?

Svårt att säga var jakten är på väg generellt, jag sätter inga trender men kan gärna berätta hur jag upplever det liksom åt vilket håll jag hoppas det skall barka.

Jag har inga dyra jaktarrenden, för 2400 ha i Uppland betalar jag 5000 per år och i norrland jagar jag gratis på 6000 ha. (Eller egentligen inte då bankräntan bidrar väl lite såväl hemma som där uppe.) Men köttvärdet det inbringar är alltid 3-4ggr mina arrenden. Detta ser jag emellertid bara som en bonus då hela min familj älskar viltkött i alla dess former.

Dock har jag i år köpt jaktrelaterad utrustning för hiskliga belopp , så visst satsar jag en del. Har också en särintresse av vapen och utrustning. Men tycker själv jag jobbar ganska mycket och delvis rätt hårt. En arbetsvecka är ofta 60 timmar inkluuderat resor och helgarbete hemma. De enda stunderna jag unnar mig är jakten och ett par timmar här varje vecka. Resten är arbete eller familj, men gillar och jaga och också jobba så tycker mig ha en balans idag.

För mig är sällan jakten kopplad till så mycket planering heller, alla marker här hemma ligger inom 10 minuter med bil. Jagar helst hemma, här känner jag markerna och då dom innehåller skapligt med vilt ser jag inte behovet att åka iväg och jaga på andra håll så ofta. Gör jag så är det oftast av anledningen att jag får tillgång till en jakt som jag inte har hemma. i.e. dov, septemberälg eller bäver.

Jag är till min natur en resultat människa och hycklar aldrig vad mit mål är med jakten - att skjuta djur. Med det inte sagt att jag är missnöjd med en jaktdag om jag inte får skjuta. Jaktintresset är kopplat till så mycket. Hundarbete, socialt utbyte och natur för att nämna några. Dessutom har jakten en oerhört avstressande funktion på mig. Men en bra jaktsäsong mäts för mig, åtminstone delvis, hur mycket vilt jag skjutit själv och hur mycket som skjutits för mina hundar. Ett annat mått är hur många jakttilfällen jag i själva verket fått under året.

Många på sidan är väldigt specialicerade, hund eller pursch. Bland hundägarna tjafsas det dessutom om hunden skall ha knorr på svansen eller inte. För mig är detta egalt så länge hunden fyller sin ägares syften. Jag har en knorr och en rak svans så jag är således fullgarderad. Nästa hund kan bli alltifrån Kopov till Västlaika. Bland skyttarna tjatas det om kalibrar, kolvmaterial och skotthåll, egentligen är det samma där. Men grejen är ju att det är kul att tjafsa lite också.

Men hund människorna har också en tendens att peka finger till det studsarskjutna, hundens jaktsäsong efter klöv är 4-5 månader, tillsammans med purschen/vakjakten får jag en jaktsäsong som sträcker sig året runt, så varför inskränka sig? Dock övergår min jakt helt till hundens favör när hundjakten väl inträder. Man kan också säga att jag är semisocial - fri vald ensamhet är det bästa som finns.

Första gången jag träffade F_C uppstod någon form av diffus kärlek. Karln var ett under av energi, tillika brann han för kampen att alltid lyckas med sin lustiga jaktform och kunde flytta berg för att nå en sketen grävling som hunden hade ställt 2 meter ner i backen. Inte speciellt glamouröst men belöningen är olika för olika människor. Byggs nästa generation jägare på sådana typer kommer vi inte ha några problem. Tror dom finns, men tillbringar nog inte så mycket tid här utan jagar i det tysta i stället.

Således, det finns många typer av jägare därute, kan inte säga att någon inte har rätt att kalla sig jägare. Men i mina subjektiva ögon finns ett utryck som heter riktiga jägare. Känner en hel del men ännu flera söndags wannabees. Det fenomen som Örjan paratar om är alltid självvalt. Väljer man ett liv där pengar och karriär är så viktigt att man inte hinner jaga annat än på jaktklubbens storjakter får man en viss jargång. Fina vapen som luftas 5ggr per år bland andra fettodirrar i en artificiell godsmiljö/hägn där det aldrig ligger mindre än 20 djur efteråt och de flesta rövskjutna.

Som notorisk stövarjägare så är väl mitt svar något förutsägbart... Men visst vill man stoppa ned något i frysen då och då, annars hade jag ju kunnat ta med en kamera i stället för bössa.

Vi finns allt kvar, vi som kokar kaffe över öppen eld och ibland kommer hem innan vi upptäckt att vi inga patroner hade med oss till skogen.

Var och en ska ju jaga som han finner välmående i, men visst känner jag en viss dålig smak i munnen när jag träffar på människor som räknar jaktupplevelser i antalet fällda vilt.

Men mest tycker jag synd om dem.

Att de inte fått lära sig att uppskatta hela det enorma spectrum som jakten har att bjuda. Är man färgblind, blir regnbågen bara olika nyanser av grått...

Varför skriva själv när detta så när som på "notorisk stövarjägare" kan sägas så bra......

en räv släpper jag dock aldrig förbi...

Jaha, vad anser Hylsan om jaktens riktning då, svårt och säga eftersom jag inte bryr mig så mycket om vad som skrivs i jakttidningar, vad riksdagen och andra myndigheter hittar på!

Jag lever och jagar lixom jag gjort sen jag började jaga för 30 år sedan, ifs svårt att veta när man skall börja kalla sig jägare, när man började följa med när man kunde gå eller?! ... så vi säger vid första fällda "riktiga" djuret vid 11 års ålder i mitt fall.

Men utifrån min horisont ser jag en delad kår, en allmogekår som jagat sen barnsben, lever med jakten som en naturlig del i vardagen, gott om tid i skogen, släkt och vänner inom jakten, bor på landet, säkert en del som inte jagat länge men som kommit och kommer fort in i allmogekåren...och sen en falang jägare som börjat nyligen, som gått intensivkurs, kittat upp sig på närmast jaktaffär, köpt bil som passar ändamålet och som deltar i jakt sporadiskt, ont om tid så det måste hända saker snabbt, har råd med dyrare arrende och med största sannolikhet storstadsbo.

Det är synd, jag tycker verkligen synd om nyblivna jägare mitt emellan dessa två grenar för denna uppdelning främjar inte deras inträde i jakten!

Nåväl, detta är inga konstigheter, livet är inte alltid rättvist och utvecklingen går framåt, inget jag eller någon annan kan göra ngt åt så personligen är jag rätt belåten med att min far drog med mig som liten pallt, denna lilla pallt hamnde i allmogefåran, hoppas att min dotter inte bara leker med rosa dockor och prinsessor utan fortsätter intressera sig för djur och natur som hon gör idag...tiden får väl utvisa det misstänker jag!

Mao, jag är ingen social jägare eller rättare sagt, jag är social om det är med rätt människor, jag ogillar stressade människor, jag värdesätter totalupplevelsen mer än själva skottet.... jag eftersträvar balans, precis som med allt annat.

Filosofin lyder, 1/3 Arbete, 1/3 Familj och 1/3 fritidssysselsättning

Såklart att jag jagar duvor tillsammans med polaren, skitkul att peta ner en hög fåglar men upplevelsen blir långt mycket mer minnesvärd om den ramas in med andra detaljer!

Nu låter man väl flummig men jag hymmlar inte med jaktens syfte, för mig är hundens arbete, mina egna färdigheter, skottet och köttet, maten på bordet och drycken i glaset grundbulten i varför jag håller på, men jag pratar sällan om jakten med utomstående, jag har inget behov av att mäta k*k med andra, dom kommer ändå inte förstå om dom tillhör "nyjagarna" varför just jag jagar på mitt sätt.

Lyckligt lottad med mark 15-20 minuter från sängliggandes till skogen jagar jag ofta, många ggr med goda vänner på helgerna men lika många ggr ensam i vardagarna och helt ärligt är det vardagarna när skogen är tom på folk som ger mig allra mest!

Hare bäst

/

Min variant som jag alltid rättat mej efter är att man aldrig skall skjuta mer än man har behov av.

Det lärde min far mej. Jag skulle tx aldrig med gott samvete kunna skjuta ca tre fyra bockar när jag vet att vi bara käkar upp två.

Jag går mycket som hundförare på jakterna och gläds när andra skjuter det gör mej inget. Jag kan och det har hänt att drevdjuret har gått på mej

och jag bara har tittat på det utan att skjuta. Det är en härlig känsla att liksom bara titta på, och kunna ingripa när man vill.

ganska intressant disskusion de här.

Jag som rookie vill förstås fälla vilt eftersom ja inte skjutit så mkt vilt så jag vill liksom komma med i "jägargänget" genom att tex fälla min första älg.

Men ja kan ta ett exempel. I fjol så kom de 2 älgar på passet när ja uppsiktsjagade, jag själv fick tyvär inte skjuta men själva upplevelsen var ju skit häftig. Från att älgarna kom och 15 min efter skottet gått så hade man ju adrenalin och man var ju helt uppjagad:) sånna upplevelser uppskattar ja mer än allt annat.Sen kaffedrickandet och skitsnacket efteråt är ju nästan lika roligt:)

För en gammal man är svaret enkelt,,, skjuter inte nått för mina egna hundar o inte för kompisarnas om dom inte ber om det. Jakten har ju så många dimensioner, underbart,, fast jag känner alltid större styrka i att släppa djur än att skjuta,, Mitt val jag vet,, puss på er,,