Då är nog en vorsteh ett säkrare kort...

+ hur många som helst på den

Jo det är ju inte vad labben är till för. Vad gäller farten så finns det ju extrema individer som skulle få en pointer att rodna. Men dessa är enl. mig en icke repressantiv individ av rasen i fråga

Vad som är reresentativt för en labbe har ju diskuterats förut. Har du lust att ta ett varv till?

Vad som är reresentativt för en labbe har ju diskuterats förut. Har du lust att ta ett varv till?

Vet att du har kunskaper om rasen och jag orkar inte tjafsa men frågeställaren här i tråden kunde jag inte låta bli att bemöta. Frågan är enl.mig patetisk

patetisk

är ditt sätt att kommentera i denna tråd.

Iom att du postat filmen så vet du ju uppenbarligen att det går att få en labbe att stå för fågel, med eller utan elhalsband. Sen att det skulle vara en bra stående fågelhund för det är ju en helt annan femma. Svaret är självklart nej. Men du kanske kan få en sjuhelvetes apportör och halvtaskig stående i en labbe. Vill du ha det så importera du en "stående labbe" från staterna. Men det verkar ju onekligen lättare att skaffa en annan ras om du vill ha en hund och inte flera och kravet är att den ska stå för fågel och samtidigt vara en allround. Ex tror jag det är lättare att få en setter att agera kortdrivare än att få en labbe att stå för fågel. Eller så skaffar du bara en vorsteh.

Mvh

G

Som före detta ägare till en gul labbe så tycker jag att Du ska sluta fundera på att få dom att stå. Dom där filmerna säger väl allt. Hunden putsar ju skoskaften på husse hela tiden. Tre man i bredd med tio meters lucka gör ju samma jobb. Jag provade allt från att knyta fast hunden runt benet för att kunna skjuta till att använda mer eller mindre våldsamma metoder. Att trä kopplet runt foten var ett av de mindre lyckade försöken när benet for fram som självaste john cleese och man fick åka på arselet ett par meter när hon drog iväg. Labben är och ska förbli en likbärare det är dom duktiga på. Vill du ha en allround så är det en vorsteh eller en munsterländer du ska ha. Dom gör allt Du begär, apporterar i vatten och på land, spårar och många skäller ståndskall på klövvilt om man uppmuntrar dom, står för fågel på mark och i träd. Däremellan tar dom gärna husse på släp med skidor ett par mil om tillfälle ges. Labben är bäst i vatten och på land när det fälls mycket fågel och dom får memorera nedslagen. En tänd labbe simmar flera hundra meter i nollgradigt vatten utan att knorra det minsta. Båda raserna har jag dessutom lika stort förtroende för när det gäller barn. Byt inriktning och titta på ett strävhår istället om du ska ha en tiokampare.

Sitter här på morgonkvisten och funderar på vad en labbe kan som inte tex. en Vorsteh kan?

Det enda jag kan tänka mig är kanske att kunna gå i skogen med hunden lös, själv vara avslappnad och inte behöva ha kommando på hunden hela tiden för att han ska hålla sig nära utan att springa och jaga.

...för apporten och vattenpassionen hos de vorstrar jag sett är nog knappast så mycket sämre än hos en jaktlabbe.

Kan dock tänka mig att förmågan att hålla isär ett flertal fallande vilt innan apporten är större hos retreivern än vorstern. Där kan jag faktiskt se en skillnad mellan min Breton och en Vorsteh. Det märks att det är spaniel i bretonen, då den "minns synintryck" bättre.

Sen inbillar jag mig att vorstern är lite tuffare då den kommer fram till viltet.

Skulle tex. en labrador simma 200meter t.o.r. i kallt sjövatten och hämta in en något skadeskjuten kanadagås som bits, flaxar och skriker... Att den tuffa chesapeake bay retrievern gör det vet jag, men labradoren??

Nåja, om vi håller oss till huvudfrågan så kan jag väl fortfarande stå fast vid att jag rekommenderar en erkänd stående fågelhund istället om det nu ska jagas. ...ja eller en trädskällare för den delen enligt tidigare diskussion.

Sen vet ju jag som har ett energiknippe till breton att sällskapsbiten och hemmalivet blir lite lidande istället. Oj vilken outtömlig energi de har...

Min tuffing hade inget emot att få lite motstånd. Fick däremot tillbaks fågeln lite mjuk om hon slagits med dom. Apportgreppet lämnade lite att önska om någonting nöp eller bet henne men fågeln kom hem och det var ju huvudsaken.

Nu var inte min som andra och ett anlagstest visade att hon var en hård j***a bitch som inte backade för något och enda gången hon fick springa rejält var när hon förargade en hingst i en hästhage. Nu blev man sentimental igen. Vila i frid vännen!