Jag har tappat "stinget".

Efter några års runtflyttande med brist på jaktmarker och några snövintrar har jag helt tappat stinget vad gäller klövviltsjakt.

Förut så var jag en självsäker och driven skytt som för det mesta kunde utnyttja tillfällena som bjöds och i det allra flesta fall så gav det önskat resultat.

Nu har jag fått mer tillfällen till jakt och märkt att jag har blivit väldigt hårdtryckt. Har rannsakat mig själv och kommit på att jag numera letar efter orsaker till att inte lossa skott snarare än tvärtom.

Har på de senaste två åren inte skjutit nåt vilt med kula. Förra helgen gav jag mig fan på att bryta trenden vilket resulterade i en bom på rådjur, vilket inte har förbättrat min situation.

Har varit på jakt i dag och hade möjligheter på både gris och rådjur. Lägen som mitt gamla jag hade utnyttjat till fullo, men inte nu. Kom på mig själv med att känna lättnad då jag inte fick djur i pass.

Hur gör man för att hitta tillbaka och få upp självförtroendet?

Träning så klart, men finns det annat man kan göra?

Vore intressant att höra om nån har upplevt samma sak eller att höra andra åsikter om ämnet.

Mvh

Har upplevt liknande som du. En lättnad att inte få skjuta.

Ärligt talat så tror jag inte det har med jakten att göra eller mängdträning på skjutbana. Tror att det ligger helt utanför det jaktliga överhuvudtaget.

Rannsaka dig själv hur du EGENTLIGEN mår själsligt. Du kanske är utmattad/ nedstämd/ lätt deprimerad.?

Så kände jag nämligen.

Jag har fått upp folk från det träsket, med en accelererande icke-våldsspiral förut.

Två saker:

1) Jaga aktivt! Flytta dig mot viltet, byt pass, tänk tänk tänk när du jagar. Om passandet blir ett tidsfördriv är du illa ute. Det kan låta politiskt inkorrekt, men odla din "aggressivitet" men utan att bli "arg", om du förstår vad jag menar.

2) Låt situationen avgöra om det skall smälla eller ej, lägg inte en ytterligare bedömning därovanpå. Om läget är tillräckligt bra och det är inom ramarna för ditt skytte SKA det smälla, så är det bara. Välj inte bort ett tillräckligt bra läge.

Kanske söka jakt med lättare skott, exempelvis vakjakt för att på så sett återbygga förmågan att lossa skott under svårare förhållanden?

Har upplevt liknande som du. En lättnad att inte få skjuta.

Ärligt talat så tror jag inte det har med jakten att göra eller mängdträning på skjutbana. Tror att det ligger helt utanför det jaktliga överhuvudtaget.

Rannsaka dig själv hur du EGENTLIGEN mår själsligt. Du kanske är utmattad/ nedstämd/ lätt deprimerad.?

Så kände jag nämligen.

+1

Först vill jag säga att det är modigt att kliva på med en tråd som denna, ganska naken vill jag påstå att ts gör sig. Jag har själv upplevt den här typen av dipp och den är minst sagt oangenäm, åtminstånde jag gör en negativ värdering utav mig själv och min förmåga vilket är väldigt deprimerande.

Jag tror man får göra en mental undersökning av sig själv och fundera på vad jakten betyder för en och varför den betyder det den ev. gör. Vad är själva grunden till jakten och skulle man kunna vara utan den? Om svaret för stunden är att man tycker om att sitta i naturen och vakta på vilt så kan man lika gärna ta med sig kameran och "skjuta" med den och då kanman ta vilka skott som helst. Om svaret för stunden -skriver för stunden eftersom lust kan variera över tid och ändra sig tillbaka igen- är att jakten är en viktig del i ens liv så får man jobba mer mentalt med sig själv. Kanske är det så enkelt som att klövvilt inte intresserar ts att jaga? jaga hare istället då om det känns roligare eller vad lusten kallar till.

Jag vet inte vad som ligger bakom det bommade rådjuret men jag vet känslan av att misslyckas och att det sätter spår inför nästa chans till avfyrning. En tanke som jag tycker att man ska ta med sig ut i skogen om vapnet är laddat är att lita på det och sig själv om tillfälle skulle uppstå. I själva jaktsituationen finns det inte tid att fundera på om man ska lyckas eller misslyckas och vad ett misslyckande skulle bero på. Osäkerheten, och kanske ännu mer olusten, i sig själva kan skapa de mest varierande orsakerna till ett misslyckande, det enda säkra är att de orsakar mer negativt än positivt.

Så om jag vore dig så skulle jag jobba med känslan för jakten och koncentrera på det positiva som kommer genom densamma, vad det nu är som just du går igång på vad det gäller att jaga. När den positiva känslan finns där så kommer det också bli lättare att välja den jakt och de skottillfällen som gör att ditt jagande är så som du vill ha det. Och då kommer säkert viltet att falla som det ska igen.

Mitt tips är att titta på jaktfilmer med mycket skott i. Har du inga hemma eller har sett dessa några 100 gånger så finns det ju på internet.

Ta bort den extra pressen med drevjakt. Tror som MKJ att lite vakjakt kan fixa fram gott självförtroende och vilja.

Hade själv en sådan period när det var jobbigt privat, hjälpte inte att man blev mobbad som djurens bästa vän heller

Det där har jag känt också, och du är uppenbarligen inte ensam. För min egen del så har det faktiskt inte handlat om rädslan av att sätta ett dåligt skott utan oftast rädslan att skjuta på fel djur, t.ex. skjuta på geten istället för kidet så här i slutet på säsongen när det kan vara svårt att bedömma storlek. Eller ta fel på icke hornbärande bock/tjur istället för get/kviga.

Lösningen för mig är dock att jaga MERA. Inte bara att jag ser fler djur och blir bättre på att bedömma i snabba situationer. Man märker även att det är fler som inte har 100% koll men skjuter för man känner sig "tillräckligt" säker. Och så är det ju faktiskt. Inget skott kan avfyras med 100% chans att bli lyckat men många, som du, lägger kanske sin egen gräns lite fööör nära 100%-säkerheten. Självklart ska man inte avfyra skott som man känner sig osäker på men vad jag vill säga är att varje avfyrat skott är mer eller mindre chansning.

Tycker även Martins idé om att glana lite jaktfilm inte är tokigt. Om man hittar filmer som speglar verkligheten något sådär så blir man trygg i sig själv av att se att alla som skjuter inte är 100% på vare sig kön eller träff.

Sax, får du ingen åteljakt ner i östergötland är du välkommen upp hit en helg framåt.

Jag har tappat "stinget".

Efter några års runtflyttande med brist på jaktmarker och några snövintrar har jag helt tappat stinget vad gäller klövviltsjakt.

Förut så var jag en självsäker och driven skytt som för det mesta kunde utnyttja tillfällena som bjöds och i det allra flesta fall så gav det önskat resultat.

Nu har jag fått mer tillfällen till jakt och märkt att jag har blivit väldigt hårdtryckt. Har rannsakat mig själv och kommit på att jag numera letar efter orsaker till att inte lossa skott snarare än tvärtom.

Har på de senaste två åren inte skjutit nåt vilt med kula. Förra helgen gav jag mig fan på att bryta trenden vilket resulterade i en bom på rådjur, vilket inte har förbättrat min situation.

Har varit på jakt i dag och hade möjligheter på både gris och rådjur. Lägen som mitt gamla jag hade utnyttjat till fullo, men inte nu. Kom på mig själv med att känna lättnad då jag inte fick djur i pass.

Hur gör man för att hitta tillbaka och få upp självförtroendet?

Träning så klart, men finns det annat man kan göra?

Vore intressant att höra om nån har upplevt samma sak eller att höra andra åsikter om ämnet.

Mvh

Hej Sax,

Allt har sin tid. Människor förändras med tiden, då även som jägare. Det kan hända den typ av jägare som du varit helt enkelt inte stämmer

överens med den person du är idag av anledningar som du inte kommit på än. Men vet du, att du håller inne med skott, inte hetsar och tänker

till lite exktra innan du skjuter, betyder inte på något sätt att du är en sämre jägare idag än du varit endast för att du bommade ett rådjur nu

och fällde fler djur tidigare. Förändring skall du inte vara rädd för, ta emot den med öppna armar och se på vilken resa den tar med dig som jägare och människa...

Att man blir lite hårdtryckt kan ha med att man känner en osäkerhet, att nöta älgbana och bänkskytte har väl sin tid men varierar man det med lite jaktstigar och lerduvor så brukar det komma, sen får man fixa lite själv ta ut gränserna lite, simulatorskytte är en sak rullande bildäck med papptavla i en annan.

Fyllde på med lite tips och teorier så får du känna vart du tror att det funkar bäst för dig!

Skönt att höra att man inte är ensam ialla fall.

Många bra inlägg och tips.

Det här med vakjakt har jag själv funderat på, problemet att jag inte har nån egen mark för tillfället och på bjudjakterna är det bara drevjakt som gäller.

Det jag har tänkt själv är ökat övningsskytte. Har planerat att besöka Virå ett par gånger i vår/sommar för att kunna testa gränserna under trygga förhållanden så att säga. Efter att ha hört hur det funkar där så tror jag att det kan vara en väg tillbaka.

Sax, får du ingen åteljakt ner i östergötland är du välkommen upp hit en helg framåt.

Haha trodde inte att det här inlägget skulle resultera i sådana inbjudningar, men eftersom jag inte går så hårt åt viltstammarna just nu så är jag ju ganska ofarlig att bjuda in.

Har inget att bjuda tillbaka med för närvarande tyvärr...

Sax ; jag tror man kommer till det stadiumet någon gång i livet. Har själv till 100% tappat stinget till all jakt just nu. Har f-n inte haft ngn bössa i handen på 2 år nu. Nu ihöst var det mkt pga min rygg men vet inte om jag hade greppat dom annars iheller. Det kommer förhoppningsvis tillbaka igen till dig och mig

Nu måste man inte genom analysera allt här i livet, eller om man har tid så kan man,

oaktat vilket det som har drabbat dig sax är nog igentligen två saker,

det ena är minskad rutin, ökad anspänning vid jakt som rent av faller över i ångest över att hamna i läget.

för det finns bara en kur, det är att faktiskt skjuta mer vilt, enkelt sagt svårt att göra kanske,

men tanken är att du ser till att få komma ut på jakt, städa runt en gård på fulfågel osv, på ett sådant sätt att du återfår lite rapphet, dvs läge/inte läge,

ta skott utan att du behöver tänka efter före, ty det har du redan räknat hem innan, det här med om det går eller inte.

Det var den rena hanteringsmässiga sidan av saken.

Den andra är den känslomässiga aspekten som berörs, den måste man arbeta med, dvs fråga sig själv om det är så att man inte är motiverad av skjuta,

jag vet att personligen kan det bli väl många jaktpass där man bara tittar på vilt, då känner jag min egen skärpa falna,

men det brukar lösa sig med något kajrace eller annat jaktligt som har många skottlägen,

det tar mig ur det stadiet.

Sen är det klart att det är bra om man har mycket träning i kroppen med bössorna, det underlättar oerhört att inte behöva fundera en andra gång på om det är möjligt eller inte att ta skottet, utan bara att göra det.

/Christian

Har upplevt det där med mitt fiske oxå, hittar inte orken att ge mig ut o fiska. Hade den känslan förra hösten och vintern först for knäet, men hadde ingen jaktlust alls orkade inte ge mig ut. Jaktlusten är tillbaka men inte lusten att fiska. Höll på att tappa all sug på Älgjakten förra hösten men fick tillbaka den i höstas.

Det är ju inte jaktlusten jag saknar, det är självförtroendet.

Kan nog ha lite att göra med att jag via mitt jobb har fått lite nya kontakter som har resulterar i en massa trevliga jakttillfällen, och när man är ny i ett gäng och blir inbjuden så är ju det sista man vill att göra bort sig med nån felskjutning eller skadeskjutning.

Samtidigt vill man ju inte bli klassad som hårdtryckt heller...

Nu måste man inte genom analysera allt här i livet, eller om man har tid så kan man,

oaktat vilket det som har drabbat dig sax är nog igentligen två saker,

det ena är minskad rutin, ökad anspänning vid jakt som rent av faller över i ångest över att hamna i läget.

för det finns bara en kur, det är att faktiskt skjuta mer vilt, enkelt sagt svårt att göra kanske,

men tanken är att du ser till att få komma ut på jakt, städa runt en gård på fulfågel osv, på ett sådant sätt att du återfår lite rapphet, dvs läge/inte läge,

ta skott utan att du behöver tänka efter före, ty det har du redan räknat hem innan, det här med om det går eller inte.

Det var den rena hanteringsmässiga sidan av saken.

Den andra är den känslomässiga aspekten som berörs, den måste man arbeta med, dvs fråga sig själv om det är så att man inte är motiverad av skjuta,

jag vet att personligen kan det bli väl många jaktpass där man bara tittar på vilt, då känner jag min egen skärpa falna,

men det brukar lösa sig med något kajrace eller annat jaktligt som har många skottlägen,

det tar mig ur det stadiet.

Sen är det klart att det är bra om man har mycket träning i kroppen med bössorna, det underlättar oerhört att inte behöva fundera en andra gång på om det är möjligt eller inte att ta skottet, utan bara att göra det.

/Christian

Jag tror att du är nära pudelns kärna vad gäller orsakerna.... .

Kan tillägga att det är bara jakt med kula som är problemet. Hageljakten har jag inga problem med.

Haha trodde inte att det här inlägget skulle resultera i sådana inbjudningar, men eftersom jag inte går så hårt åt viltstammarna just nu så är jag ju ganska ofarlig att bjuda in.

Har inget att bjuda tillbaka med för närvarande tyvärr...

Jag är ganska svårbjuden för tillfället, har den mark jag behöver för mina hundar hemma. Så någon sådan baktanke finns inte.

får man komma ut och jaga med trevliga människor som förstår hur du känner kommer det lösa sig.

har själv varit orolig för hur jag träffar och skjuter men har fått chans att få jaga med några trevliga personer här inne och det hjälpte mig mycket.....

sen har jag som du problem med mark så jag kommer inte ut så ofta...

men som någon skrev här att all övning är viktig...brukar åka till banan och skjuta några skott på lerduva eller på tavla...

lycka till.......

Hej. Jag tror att det där med träning på Virå är en mycket bra idé. Det är den bästa mängdträning jag varit med om.

men det kanske inte handlar om träning utan om något djupare. Man måste ju inte jaga klövvilt. För ett antal år sedan blev jag liksom mätt på klövvilt, på att dra hjortar och hänga kött. Då skaffade jag en vorsteh och fokuserade på fågeljakten istället.

Sen tror jag att det ligger mycket i det som några har skrivit - att man måste fundera på hur man mår egentligen. Vad är det som är viktigt i livet. Vilken balans ska man ha mellan arbete, familj, jakt och andra intressen. Jakten ska vara "grädden på moset" i livet. Inte en plikt. Skjutträna mycket men åk bara på de jakter där det sociala livet är kul, där man är med kompisar och har roligt.

Det är ju inte jaktlusten jag saknar, det är självförtroendet.

Kan nog ha lite att göra med att jag via mitt jobb har fått lite nya kontakter som har resulterar i en massa trevliga jakttillfällen, och när man är ny i ett gäng och blir inbjuden så är ju det sista man vill att göra bort sig med nån felskjutning eller skadeskjutning.

Samtidigt vill man ju inte bli klassad som hårdtryckt heller...

Det där känner jag igen att man är orolig för att göra bort sig. Men som en av jaktledarna sa i höstas åt mig tryck av när du får chansen har du ett bra läga tveka inte för annars blir det en ond cirkel.

Ja där ser man. Läste igenom alla inlägg och det verkar många som sitter/satt i samma båt som Sax.

Men en grej som jag reagerat på är att en del tycker man skall övningskjuta mycket för att få bättre självförtroende, och därigen få tillbaka "killing instinkt". För mig låter det som att försöka få in så många femettor som möjligt. = mätbart resultat vilket ger, ibland frustration vilket ger, ibland dåligt självförtroende.

När jag övningskjuter gör det enbart för att lära känna mina egen begränsning i skyttet. Med en väl uppbyggd kännedom om sin begränsning som skytt, tycker jag man alltid kan stå för sina avlossade eller icke avlossade skott. Tror faktiskt det är skillnad i skogen vilka skott en "femetta" skytt och en "begränsnings" skytt tar. En femetta tar skott för att han tror att han är en bra skytt. En begränsning skytt tar skott för att han tror det är inom hans begränsning som skytt. Jag tycker det är en stor skillnad.

...bara mina funderingar....

Jag har med suttit i detta träsket vissa perioder, men det har alltid haft att göra med något som händer på någon annan front i livet som gör att det mesta känns meningslöst.

Jag är ganska svårbjuden för tillfället, har den mark jag behöver för mina hundar hemma. Så någon sådan baktanke finns inte.

Ja, i så fall vore jag ju dum som tackade nej...