Kan väl tillägga att jag inte är mycket för att göra några kopplingar till min psykiska hälsa och livssituation och huruvida det skulle påverka.

Jag har inte haft några livskriser och mår faktiskt bättre än jag gjort på länge.

Mycket jakt och ta de lätta skotten som uppstår om man jagar mkt, bygger upp förtroendet igen. Vakjakt var ju ett bra tips, purscha ett annat. Lugna fina skott.

En bom/skadeskjutning sätter ju alltid griller i huvudet på en, och det ska det göra tycker jag. Alla mår nog bra av lite ransakning av sig själv då och då!

Lycka till/

Ibland så får man sådana perioder i livet som jägare.

Eftersom jag själv nu blivit 50+ så kan jag trösta dig med att det brukar gå lite i olika faser.

Från ungdomens terrier jagande till den mogna jägarens sätt att kanske ta det lite lugnare under jakterna.

Förr tog man sig ut även om det var -20 ute bara för att man skulle ut o jaga.

Nu så vet man att det björntuggade högerbenet värker efter en dag ute i -20 och väljer sina jaktdagar.

Men ibland saknar man den tidens terrier jagande där man var bytesmedveten och man orkade hur mycket som helst under flera dagars jakt.

Så oroa dig inte.

Känner igen mig en del. Har varit i detta i perioder och funderat och grubblat på det "onödiga" i att skjuta etc. Det har dock löst sig de gånger jag börjat jaga och skjuta mer. Jagar och skjuter jag lite får jag "för mycket distans" till jakten och den blir liksom onaturlig för mig.

Jagar och skjuter jag lite får jag "för mycket distans" till jakten och den blir liksom onaturlig för mig.

Tror inte att det är så enkelt,är nog väldigt mycket individbaserat kontra personliga egenskaper.

jag som skjuter stora mängder av diverse djur och gjort det i åratal(mestadels yrkesmässigt) får allt mindre behov av att skjuta och har haft periodvis svårt att motivera mig att jaga överhuvudtaget.

För varje år som går så hamnar ytterligare något djur på min lista som jag inte kan förmå mig till att skjuta längre.

Finns nog inget facit på vad sax skall göra utan det är något man måste komma underfund med själv-under tid.

För min del så har jag kommit tillfreds med att jag är mer en mjukis som hellre vill klappa djur idag än skjuta

/Mike

För min del så har jag kommit tillfreds med att jag är mer en mjukis som hellre vill klappa djur idag än skjuta

/Mike

Men om de står riktigt riktigt RIKTIGT långt bort då?

Mvh!

Men om de står riktigt riktigt RIKTIGT långt bort då?

Mvh!

Nu står ju inte rådjur på min lista över djur som inte längre skjuts såååååå

Om vi säger så här istället då:

Vad jag gör yrkesmässigt är en sak men privat så måste mina skott mot vilt fylla en funktion utöver att vara just ett skottilfälle.

Antingen vill jag ha köttet eller så ska faunan i övrigt gynnas av skottet.

Tackar nästan tex kategoriskt nej till att delta på bjudjakter då det inte ger mig något att skjuta ihjäl djur åt andra.

/Mike

Rörande ärlig tråd som värmer i hjärtat att läsa!

Uppenbarligen är det ju inte jaktlusten eller "aggressiviteten" (Vad det nu är) i sig som är problemet. Som du beskriver det är ditt problem ju enbart relaterat till kuljakt. Jag tror inte man behöver psykologisera det hela allt för mycket heller. Det verkar ju som att du framförallt tvivlar på din förmåga att klara av kulskott. Det rimliga verkar ju då precis som du säger vara att träna just kulskytte, simulator i Virå är väl jättebra, om det är framförallt drevjakter som du bjuds in till.

En annan bra idé tror jag vore att komma ut och jaga lite med folk som är medveten om hur du känner och accepterar detta utan att bidra till dina skuldkänslor över att du inte skjuter eller rädsla för att skadeskjuta ett vilt. Om du fick vara i ett sällskap som accepterar det hela och där det inte finns någon press, varken att skjuta eller inte skadeskjuta (Även om man ju naturligtvis bör sträva efter att aldrig skadeskjuta så är det ju inte det som är ditt problem), skulle det kanske avdramatisera det hela lite. När pressen släpper kanske det tar bort en faktor som gör att du ifrågasätter din egen förmåga och du vågar skjuta (Och gör att du antagligen skjuter bättre också). Så åk med MKJ och jaga med honom och se det som en form av terapi.

Lycka till!

Tror inte att det är så enkelt,är nog väldigt mycket individbaserat kontra personliga egenskaper.

Jag skrev hur jag TROR att det är för min egen del. Hur det står det till för trådskaparen vet jag dock inte, men det har jag heller inte uttalat mig om.

Tja, satt och kollade lite på gamla inlägg och hittade den här tråden. Kan ju vara läge för en uppdatering så här ett år senare.

 

Kan väl säga att det har lossnat lite denna säsongen. Var på Virå 3 gånger under våren/sommaren och det har gjort enorm skillnad, framförallt vad gäller självförtroendet.

 

Har i år fått skjuta älg, dov och gris. Har släppt ett par tveksamma lägen där en mer driven jägare förmodligen hade skjutit, men jag är nöjd ändå.

 

Kan väl inte påstå att jag är helt botad men är ialla fall ordentligt på bättringsvägen.

 

Nu gäller det att hålla igång övningsskyttet så att man inte tappar självförtroendet inför nästa år.

"Vad jag gör yrkesmässigt är en sak men privat så måste mina skott
mot vilt fylla en funktion utöver att vara just ett skottilfälle.

Antingen vill jag ha köttet eller så ska faunan i övrigt gynnas av skottet.
Tackar nästan tex kategoriskt nej till att delta på bjudjakter då det inte ger mig något att skjuta ihjäl djur åt andra.

/Mike"

 

Så har jag nog jagat hela livet, måste vara ett behov annat än att döda för att skjuta ett djur.