I Mikes utmärkta projekttråd om en bössa i 30-06 AI har det dykt upp en del formuleringar som fått mig att starta denna tråd. Man talar där om jakt på lite längre håll vilket i mina ögon är helt ok (jag har inga direkta bryderier kring detta så länge det inte blir helt absurt, typ att "jaga" rådjur på 3,7 km med en 223:a) men jag kan inte se någon som helst diskussion kring terminalballistiken vilket jag tycker är ganska så viktig.

 

Alla på det här forumet känner redan till min rätt begränsade erfarenhet när det gäller fällt vilt, men det hindrar inte mig från att dra slutsatser från mina 16 rådjur Jag har där två extrem-exempel som jag vill dra för herrskapet:

 

1. Kid skjutet på 40 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 340 Weatherby Magnum och Hornady RN 250 i 870 m/s. "Knall-och-fall". Jag började nästan lipa när jag kom ner till djuret för jag tyckte jag använt övervåld.

 

2. Bock på 70-80 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 30-06 och Nosler Accubond 180 i runt 820 m/s. I skottet började bocken springa som en tok för att sen sakta ner. Den tog sig av någon anledning mot mig hela tiden som lätt chockad satt i ett stegtorn och bevittnade det hela. När den kom väldigt nära och flämtade så tänkte jag nog "Ska du inte dö nu?" men det hände inte så mycket. Till slut, efter totalt kanske 60-90 sekunder (svårt att uppskatta tid i såna lägen), lade sig bocken ner och flämtade/skrek. Jag hade då tröttnat och avslutade dess lidande med ett skott i halsen/huvudet från kanske 25 meter.

 

Dessa två händelser har som ni kanske misstänker fått mig att våndas en del. Men i efterhand så har jag inte längre några kval kring kidet som ändå dog extremt snabbt och smärtfritt, medan det omvända gäller kring bocken där jag hade agerat helt annorlunda idag, givet samma uppsättning bössa/patron. Då hade det definitivt blivit ett rent bogskott.

 

Det jag då kom att tänka på när jag läste Mikes tråd var just detta kring terminalballistik. Vi jägare ska givetvis minimera lidandet för viltet vilket rent krasst innebär att viltet ska dö så fort som möjligt. Det bästa hade varit att alltid skjuta hjärnskott men riskerna kring det är alltför stora, beroende på skytt, träningsmängd, avstånd, vilt, etc. etc. in absurdum. Kort sagt finns det lägen där hjärnskott är en självklarhet (tror Mike är ganska svårslagen på just detta ämne) men i de allra flesta fall är den typen av kulplacering inte alls ett alternativ för den absoluta majoriteten av jägarkåren.

 

Tråden kom snart att handla om att vikten av kulplacering och att 308 Win då skulle vara överlägsen alla andra patroner som skickar iväg kulor av samma kaliber i högre hastighet. Jag är helt med på resonemanget att 308:an är enklare att träffa med (en 260 är ännu enklare och en 223 är ännu enklare och en 17 HMR är ännu enklare och en ...), men det har inte skrivits något alls om terminalballistiken. Bara för att man träffar en älg på 1000 meter med en 308:a så innebär inte det att det sen bara är att dra fram pluntan för slaktsupen och greppa kniven. Det måste vara bättre att träffa samma älg på samma avstånd med en likadan kula avfyrad ur en 300 Remington Ultra Magnum - eller hur?

 

338 Lapua Magnum bespottas både här och där för att vara "overkill" och liknande rätt löjliga uttryck. Är det inte, ärligt talat, betydligt värre att använda en för fjuttig kaliber på längre håll än en "för kraftig" på kort håll? Så länge man träffar där man ska så är det ju bara bättre med mer anslagsenergi och kuldiameter - eller hur? Kan någon på detta forum överhuvudtaget propagera för att det skulle vara önskvärt med marginell anslagsenergi på längre håll?

 

För det är ju faktiskt inte så att alla träffar allt perfekt på alla avstånd med en 308 Win. Lika lite som att alla bommar allt på alla avstånd med en 378 Weatherby Magnum. Om skytten med 308 Win träffar absolut mitt i lungorna på storoxen på 600 meter medan skytten med 378:an träffar 8 cm högt från mitten på lungorna så föredrar nog både skytt och älg 378:an.

 

Jag tror faktiskt Elmer Keith hade helt rätt (varför skulle han inte haft det?): "use enough gun!". Bara för att du träffar precis där du vill med en fjuttkaliber innebär det inte att det är rätt val. Det är bättre att träffa på samma ställe eller 5 cm bort men en kula som är större och som levererar dubbelt så mycket anslagsenergi. Att hålla på med "finskytte" med minimala marginaler för att stimulera egot vinner ingen på. Allra minst viltet.

allt hör ihop. det är svårt att säga något som funkar för alla. nog kan tex en kaliber som är kraftig funka att träffa tillräckligt exakt med åtgärder därefter, en hög tränings nivå och en bössan utformad för att klara en kraftig kaliber.

om jag tar min fjuttkaliber 358win som jag har för klass ett jakt så gick det ned tre älgar för den bössan förra året. 331m, 176m (på löp), 150 (på löp) mellan 40-20m flyktsträcka blev det på dom.

samt någon säl på varierande avstånd med vissa skott tagna från båt.

jag är nöjd med den kalibern och tycker om att ha låg rekyl då jag inte vill ha så tung bössa och vill kunna träna samt skjuta jaktskott avslappnat även i lite konstiga skytteställningar och tycker mig se ett mycket jämt och tillförlitligt resultat.

dock passar det ju inte alla, skulle jag vara bättre tränad skulle jag kanske nå ett lika jämt resultat med något kraftigare.

tricket är att testa noggrant sig fram vad som passar ens förmåga, skjuter man dåligt med rekyl som jag gör så ska man inte ha en bössa med hög rekyl. då får man ta en fjuttkaliber och dra ned avstånden istället och det är ju inte hela världen.

uh vilka tankeställare du avfyrar mitt i natten

jag kan hålla med om att man ska använda "use enough gun!"

men man ska också hålla koll på hur kulan beter sej dvs hur mycket energi kulan avlämnar i djuret och hur snabbt kulan expanderar iom att det nog kvittar om man langar i väg en grov kula i herrejössefart om den inte expandrar alls visst det blir en del energiavlämning och vävnadsskador men hur skulle kroppen se ut om en kula i mindre kaliber avlossas som expandrar våldsamt vid träff vid en mycket lägre hastighet och på sin höjd låter sista biten av aktern på kulan passera igenom kroppen borde inte det ge mer död ?  

 

jag är lite i mot den nya "standarden" där genomskott är förordat iom att jag vill helst att varje gram av energi avlämnas i kroppen där den gör nytta  visst att ett eftersök kan underlättas om det blir ett tydligt blodspår men i marken spelar varken vikt hastighet eller diameter någon roll

Jag har anammat den "mjuka linjen" då det gäller jakt på längre håll, dvs. mjuka kulor och skott bakom bog.

 

Prioriteringen blir bråd död före eventuell köttförstöring.

 

Det finns någon  gammal tumregel om 1000 fps (1350 J) i anslagsenergi (utom för Wapiti/Elk  där 1500fps gäller)

 

Jag har hört en skadskjuten Getkilling skrika hjärtskärande (låter precis som barnskrik) innan skytten lyckades ta det av daga, det vill jag absolut inte vara med om igen. Skottplaceringen var helt OK - Kulvalet var helt åt h-vete, kulan hade inte expanderat alls.

 

 

Raggarö

Intressant frågeställning även detta.

 

Jag vill börja med att poängtera att jag saknar egen erfarenhet av att skjuta på vilt på de riktigt långa håll där dessa tankar bli allra mest aktuella. Det längsta avstånd som jag skjutit klass 1 vilt på är 320m och då handlade det om en skadad älgkviga som jag sköt med 9.3x62. På det avståndet hade jag kunnat använda en betydligt klenare kaliber men nu var det 9.3x62 som var beväpningen för dagen och den löste uppgiften på ett tillfredställande sätt.

 

Självklart skall man använda adekvat beväpning för uppgiften, mina tankar kring vad som funkar på långa håll blir dock precis lika teoretiska som dina eftersom jag saknar egen erfarenhet av dessa riktigt långa håll på vilt.

 

Jag har som jag nämnde i Mikes tråd vid flera olika tillfällen jagat med diverse 300 magnum, tanken bakom att skaffa sig dylika bössor har hela tiden varit att jag skulle ha en extra marginal för skott på lite längre håll mot klass 1 vilt. Nu har jag aldrig använt någon av dessa bössor på längre håll än knappa 300m.

I slutändan kände jag mig lite grann som "Säsongsarbetaren Malte Lindeman" som sålde trumpeter vid varje millenniumskifte, det är svårt att kalla det för en riktigt framgångsrik karriär.

 

När jag insåg att jag aldrig hade någon egentlig nytta av dessa 300 magnums förmodat goda effekt på långa håll samtidigt som jag hela tiden fick betala priset för den prestandan i form av rekyl, mynningsflammor och halvtaskig ekonomi så tröttnade jag.

 

Visst skall man "use enough gun" men för mig ligger tonvikten just på enough, givetvis kommer det ett avstånd där man måste upp till patroner som 338 lapua och liknande för att med gott samvete kunna hävda att man använder "enough" gun men då pratar vi om skotthåll som jag inte är intresserad av att skjuta på. I begreppet enough så lägger i vart fall jag in att det räcker med enough, jag behöver inte ha en massa extra marginal eftersom det alltid finns ett pris att betala för den marginalen.  

 

I min egen jakt är det klart högre prioritet på att kunna skjuta räv på 300m än älgar på 600m varför jag idag inte har något mer magnumbetonat än just den ovan nämnda 9.3x62 i vapenskåpet. Sedan är det självklart upp till varje enskild jägare att själv göra en bedömning av vad som är den optimala vapengarderoben för just honom eller henne.

 

Jag har all förståelse för att det är kul när det smäller och att man vill prova att skjuta 338 LM, då skall man givetvis göra det. Jag hoppas att jag inte har "bespottat" 338 LM, eftersom det inte har varit min mening. Däremot så ser jag inte att den tillför något för min egen jakt , eftersom jag inte skjuter på stora djur på långa håll. Om så hade varit fallet hade det förmodligen stått en 338 LM/RUM/EDGE i vapenskåpet men eftersom jag prioriterar att skjuta med högsta möjliga precision på avstånd inom 300m så ser min beväpng annorlunda ut.

 

//Henrik

Jag håller då med den gode Elmer. Sett en pinntjur leva å gå alltför långt med en fabriksladdad oryx genom hjärtmuskeln skjuten ur en 308 win. Avslutade den med min 45-70. Hade nog gått bättre om man börjat med den ist. Grovt är bättre! Tror ni inte mig fråga era kvinnor;-)

Skickat från min ST27i via Tapatalk 2

Mycket intressant ämne att beröra.

Själv har jag alltid varit för hårda kulor i så hög fart som möjligt. I år har jag tänkt mig att gå över åt det lite mjukare hållet. Detta betyder praktiken 75grs V-max i 243win och 150grs Sierra GK i 308an. Jag har testat Barnes TTSX/TSX nu under förra säsongen och är mer än nöjd, tills det kommer till prislappen. Vill bara ha en kula och laddning per vapen och då är inte TTSX/TSX hållbar.

Nåväl, tråden ska inte handla om min snålhet utan om energi i viltet kontra precisionen. För mig personligen som skjutit gris på runt 100m som längst och älg på 60m ungefär, där duger 308an mer än väl. Men jag kan se det självklara i tankegången att man vill ha så mycket kaliber/patron som man klarar av när hållen drar iväg.

243an är det större risk/chans att jag nyttjar på längre håll. Dock fortfarande någonstans inom 300m-gränsen vilket gör att kalibern känns ganska orellevant även här.

Så länge man har hygglig koll på kula/hastighet i bössan så känns det som om det är lugnt.

Skickat från min GT-S5690 via Tapatalk 2

Detta är väl väldigt mycket tycke och smak.. Jag sympatiserar stenhårt med din upplevelse när du kom fram till killingen skjuten med kanon på nära håll, ågren kommer som ett brev på posten. Jag har mer och mer gått mot alternativ skottplacering och klenare kalibrar som skjuter mer exakt.. Ganska högt upp på listan står idag att fimpa Vixen mot en 204 Ruger. Inte grottat in mej riktigt där men kan man bara ladda en klass 2:a så är man home free..

 

Sköt ett rådjur för rätt många år sen där jag kom för högt med .243:an. Fimpade ryggraden.. Det rådjuret låg på plats men levde en tid efter skottet.. Såg det i siktet men kunde inte göra något då det var i konstant rörelse. Vidrigt! Mår skit av sånt.. Alltså mer "alternativ" skottplacering med klena (exaktskjutande) prylar i syfte att få allt stilla, lugnt och med marginal stendött i skottet.

 

Mvh!

Terminalballistik är ett intressant ämne och även här finns det nog nyanser av brunt

 

Begreppet omfattar så mycket mer för mig än enbart kaliberns prestanda,jag vet av egen erfarenhet vilken våldsam skada och omedelbar effekt en 6mm 105gr A-max gör på 440m och även så vad en 6,5mm 140gr SST gör på 495m,att tillföra mer kraft än så på dessa avstånd ser jag som fullständigt onödigt och för mig icke önskvärt.

 

Kulans konstruktion och dess S.D i relation till dess hastighet kommer alltid ge mig önskad effekt på mina avstånd-kaliber relativt ointressant och därmed så är jag väl inte helt med på resonemanget om "use enough gun" utan är en anhängare av "use the right bullet"

Jag har ännu inte lyckats med att få en 140gr SST eller en 140gr Ball Tip att stanna kvar i de vilt jag skjutit oavsett avstånd.

 

Den dagen jag aktivt börjar jaga på avstånd när mina medium case hylsor inte längre räcker till lär jag få anledning att kliva upp ett steg på kalibertrappan.

 

/Mike

Tack för alla intressanta synpunkter! Jag orkar inte köra ett multi-citat på allt detta då det blir alldeles för mycket text att avhandla. Är hemskt glad att tråden inte spårade ur till en debatt kring huruvida 6,5x55 räcker till svenskt vilt eller ej Konstaterar att det finns många sköna individer på detta forum

 

Mike: ditt inlägg här ovan besvarar egentligen alla frågor jag hade kring din projekttråd (som jag inte ville förstöra genom att dra in detta där) och hur du tänker kring terminalballistik. Det känns ruskigt genomtänkt och eftersom allt baseras på dina egna faktiska erfarenheter så är det förstås omöjligt att kritisera någonting överhuvudtaget.

 

Att jag inte kan utnyttja prestandan hos 338 Lapua fullt ut är jag givetvis väl medveten om. Skulle jag få tillgång till ohemula avstånd så duger dessutom inte en Remington 700 Police rätt ur kartongen utan det krävs modifieringar à la Knut Erik med custompipa och en så tung bössa som möjligt. Samtidigt som jag inte har några som helst betänkligheter kring att skjuta älg och hjort på 100-300 meter med bössan - jag ser inte alls patronen som meningslös på kortare avstånd. Det är ju trots allt ingen dragon slayer (jag förstår ärligt talat inte hur patronen kunnat få detta haussade rykte) och lungskott på klövvilt tror jag kommer funka hur bra som helst även på korta håll. Faktum är att broder Beatless och jag diskuterat lämplig kula för rådjur också, men den diskussionen kan jag starta i dagboken

 

Jag tackar forumet för att jag blivit lite klokare idag igen

Är det kanske enbart jag som känner att frågeställningen är lite assymetriskt konstruerad och att svaren därför följer därav.

I början av min karriär, dvs som 11-åring hade jag ett luftgevär, ett diana 25, det användes till allt (numera preskriberade brott mm), "skyddsjakt" över jordgubbsland på koltrast och andra småfåglar, kajor i fälla, kajor på tak/ i stallar, duvor en helvetiskt massa råttor och en del annat också.

Efter lite trevande försök med WC kulor därefter spetsiga och slutligen RN kom jag att hitta en variant med RN med meplate på som var det bästa alternativet. Inom ramen för det jagade viltet, inom ramen för min skicklighet att placera kulan och inom ramen för den energi/penetration kulan hade så dog allt som sköts, se ovan omedelbart eller i varje fall helt utan onödigt lidande.

Jag ansåg att jag hade allt jag behövde i form av prestanda, precisionen var utmärkt och långt bättre än vad jag kunde nyttja.

Vidare utfall av allt detta prövande, jag sköt över 10 000 luftgevärs skott under 4 års tid var den att jag fann att en mjuk ie tävlings kula med WC som typ RWS eller H&N var det mest effektiva för att ankra råttor, för att knäcka bröstbenet på fåglar och därmed se till att de inte flyger iväg, inte kan återfinnas eller dö långsamt osv.

Som 15-åring köpte jag en Webley Tracker deluxe .22, en pang som jag raskt såg till att bruka väl, 

prestanda lyftet var enormt, dock var varken den praktiska precisionen eller den tekniska sådan att jag kunde skjuta lika väl eller bättre med detta "riktiga" gevär än med Dianan, som jag förövrigt fortfarande äger, jag fortsatte att utöva skyddsjakt på samma sätt som ovan, träffade men djuren dog inte bättre, inte alltid, ofta hände det att man helt enkelt bara skickade igenom kulan utan nämnvärd effekt, särskilt när ben inte träffades.

 

Efter samma test igen med RN/spetsig/WC kula nåddes samma slutsatser även om WC inte gick att använda i en .22 luftpang/ i min pang på längre håll än 12-15 meter, efter det så sköt de så illa att det inte gick att träffa något.

 

Parallellt i den mer verkliga av jaktliga världar hade jag som 13 åring tagit komplett jägarexamen, inkl högviltsprov osv, jag sköt mitt första rådjur den vintern, (även det sedan länge preskat),

jag hade således fått lära mig hantera både kula och hagel, kula såg jag till att skjuta precis allas pangar jag kom åt, skjutkåt o gla var det sällan någon som nekade mig, det som förvånade var inte rekyl och smäll, det som förvånade var att det inte var mer effekt.

Som 16-åring var det sista året/sommaren jag arbetade hemma på gården och jag fick då ta över tjänsten som "städare" på de 36 torp som låg/ligger på gården, inte nog med att det innebar ett sabla slit med att forsla bort all skit som sommargästerna tog dit, det innebar också hanteringen av alla sommarkatter och andra djur, kaniner och vid ett tillfälle undulater som folk bara lämnar efter sig, släpper ut och åker hem till stan igen.

 

För att utföra arbetet på ett vettigt sätt hade min far instruerat mig att nyttja 22LR och hagelpangen efter lämplighet. Alla som har skjutit eller skjuter mycket katter vet hur det ser ut, det är inte en trevlig syn oaktat om det tar bra eller mindre bra. Mycket katter blev det, undulaten fångade jag in och gav till min syster, förövrigt.

 

Efter ett antal katter med 22LR så hade jag en dag enbart Trackern med och den katt jag då tog av daga, med ett välriktat skott i nacken, snett nerifrån, bakifrån och upp, den  bara föll över på sidan och låg stilla i skottet. 

 

Jag hade då en ny insikt lagom mycket energi på rätt ställe, samtliga 22LR hade ju enbart susat rakt igenom, denna gång var det helt annorlunda verkan. Sommarkatt plågan upphörde iom att jag som 19-åring åkte som utbytesstudent men innan dess var det många som jag sköt, efter hand var valet hagel, särskilt om det var flera katter, eller trackern som i praktiken alltid följde med mig på gården. 

Insikten om att man måste matcha kula med avsedd verkan i viltet/djuret och den prestanda/precision som jag kan leverera med vapnet började att sätta sig mentalt hos mig.

Ett tillägg kan då göras att från 7 års ålder utan vapen och sedan från 15 med vapen hade jag även deltagit i den ordinarie jakten på gården, det sköts mellan 12 och 8 älgar på året och mellan 50 och 100 rådjur årligen under den tiden, vildsvin var sagodjur och hjortar oaktat slag fanns bara att titta på i Åtvidaberg.

Jag var med och såg både det enda och det andra, tyska och österrkiska jägare, duktiga skyttar som visade att det viktiga var träffen sitter, inte att det var herrejösses kaliber, det var en intressant tid så här när jag ser tillbaka på den. För egen del var jag helt styrd/låst till min fars innehav och hans CG2000 i 308 Win fällde allt som jag fick lov att jaga på/efter, några tankar om att den inte är adekvat för älg/älgkalv förekom inte mentalt hos mig.

 

Efter studierna i Uppsala, eller snarare under slutet av dem återupptog jag jakten igen efter ett par år i malpåse, det blev en 308 Win, en sako som under några år därefter sköts ohemult mycket med och som gick till all jakt, av prisskäl och den anledning att de sköt väl valde jag att jaga med 165/150 grains SGK,

 

jag sköt rätt mycket vilt med dessa två kulor, ingen gång har jag kunnat skylla kulan på att viltet gick en bit, vilket hände någon gång runt 100 meter eller så alternativt att jag skjutit sönder för mycket,

 

då undrade jag faktist vad alla talade om, för klen kaliber, ingen död, osv, iofs hade jag inga krav på att kunna skjuta på 600+ meter men dit ut sköt jag ofta på träning, det var lärorikt redan då.

I dag står jag vid detta, det är valet av kula (egenskapet) balanserat mot viltet och det tänkta avståndet/träffpunkten i viltet som är relevant, i övrigt blir det lätt och snabbt bara en felaktig frågeställning,

förresten lilla Filip här inne har annamat 338LM lovsången, en ung kille med så där skjutvana skall ha en 338LM för att det är så mycket död/effekt i den, det tycker säkert de andra åländska farbröderna om, skotten på den holmen i vattnet bör helst ske i vinkel ner mot jorden från ett högt torn inte med kalibrar som har mile-kapacitet, det finns således klara baksidor med detta med att utan vidare diskutera behovet av en massa överskottseffekt.

En annan sak är den att det är nästan omöjligt att garantera att vilt går omkull direkt eller att det inte piper/skriker i dödsångest, det är en del av jakt och även om den tiden skall vara så kort så möjligt går det inte att med kaliber skaffa sig garantier för det.

I dag med den skyddsjakt jag utför och har utfört, med det långhållsskytte jag roar mig med och den övriga jakt jag utövar handlar det om att matcha kula-vilt-avstånd önskad verkan, något som kräver vana och erfarenhet, så för varje gång blir jag lite bättre i min val.

En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre. /Christian 

Inget fel på 338lapua, finns värre skapelser än så om begreppet overkill skall diskuteras.

 

Jag är helt säker på att min 06AI kan med ett kulval generera mycket värre skottskador än vad din 338 ger med ett annat, alla andra förutsättningar lika inom den för 06 praktiska räckvidden.

Dock kommer den aldrig kunna leverera lika långt ut som 338 då du har bättre ytterballistik.

 

/Mike

Är det kanske enbart jag som känner att frågeställningen är lite assymetriskt konstruerad och att svaren därför följer därav.

I början av min karriär, dvs som 11-åring hade jag ett luftgevär, ett diana 25, det användes till allt (numera preskriberade brott mm), "skyddsjakt" över jordgubbsland på koltrast och andra småfåglar, kajor i fälla, kajor på tak/ i stallar, duvor en helvetiskt massa råttor och en del annat också.

Efter lite trevande försök med WC kulor därefter spetsiga och slutligen RN kom jag att hitta en variant med RN med meplate på som var det bästa alternativet. Inom ramen för det jagade viltet, inom ramen för min skicklighet att placera kulan och inom ramen för den energi/penetration kulan hade så dog allt som sköts, se ovan omedelbart eller i varje fall helt utan onödigt lidande.

Jag ansåg att jag hade allt jag behövde i form av prestanda, precisionen var utmärkt och långt bättre än vad jag kunde nyttja.

Vidare utfall av allt detta prövande, jag sköt över 10 000 luftgevärs skott under 4 års tid var den att jag fann att en mjuk ie tävlings kula med WC som typ RWS eller H&N var det mest effektiva för att ankra råttor, för att knäcka bröstbenet på fåglar och därmed se till att de inte flyger iväg, inte kan återfinnas eller dö långsamt osv.

Som 15-åring köpte jag en Webley Tracker deluxe .22, en pang som jag raskt såg till att bruka väl,

prestanda lyftet var enormt, dock var varken den praktiska precisionen eller den tekniska sådan att jag kunde skjuta lika väl eller bättre med detta "riktiga" gevär än med Dianan, som jag förövrigt fortfarande äger, jag fortsatte att utöva skyddsjakt på samma sätt som ovan, träffade men djuren dog inte bättre, inte alltid, ofta hände det att man helt enkelt bara skickade igenom kulan utan nämnvärd effekt, särskilt när ben inte träffades.

Efter samma test igen med RN/spetsig/WC kula nåddes samma slutsatser även om WC inte gick att använda i en .22 luftpang/ i min pang på längre håll än 12-15 meter, efter det så sköt de så illa att det inte gick att träffa något.

Parallellt i den mer verkliga av jaktliga världar hade jag som 13 åring tagit komplett jägarexamen, inkl högviltsprov osv, jag sköt mitt första rådjur den vintern, (även det sedan länge preskat),

jag hade således fått lära mig hantera både kula och hagel, kula såg jag till att skjuta precis allas pangar jag kom åt, skjutkåt o gla var det sällan någon som nekade mig, det som förvånade var inte rekyl och smäll, det som förvånade var att det inte var mer effekt.

Som 16-åring var det sista året/sommaren jag arbetade hemma på gården och jag fick då ta över tjänsten som "städare" på de 36 torp som låg/ligger på gården, inte nog med att det innebar ett sabla slit med att forsla bort all skit som sommargästerna tog dit, det innebar också hanteringen av alla sommarkatter och andra djur, kaniner och vid ett tillfälle undulater som folk bara lämnar efter sig, släpper ut och åker hem till stan igen.

För att utföra arbetet på ett vettigt sätt hade min far instruerat mig att nyttja 22LR och hagelpangen efter lämplighet. Alla som har skjutit eller skjuter mycket katter vet hur det ser ut, det är inte en trevlig syn oaktat om det tar bra eller mindre bra. Mycket katter blev det, undulaten fångade jag in och gav till min syster, förövrigt.

Efter ett antal katter med 22LR så hade jag en dag enbart Trackern med och den katt jag då tog av daga, med ett välriktat skott i nacken, snett nerifrån, bakifrån och upp, den bara föll över på sidan och låg stilla i skottet.

Jag hade då en ny insikt lagom mycket energi på rätt ställe, samtliga 22LR hade ju enbart susat rakt igenom, denna gång var det helt annorlunda verkan. Sommarkatt plågan upphörde iom att jag som 19-åring åkte som utbytesstudent men innan dess var det många som jag sköt, efter hand var valet hagel, särskilt om det var flera katter, eller trackern som i praktiken alltid följde med mig på gården.

Insikten om att man måste matcha kula med avsedd verkan i viltet/djuret och den prestanda/precision som jag kan leverera med vapnet började att sätta sig mentalt hos mig.

Ett tillägg kan då göras att från 7 års ålder utan vapen och sedan från 15 med vapen hade jag även deltagit i den ordinarie jakten på gården, det sköts mellan 12 och 8 älgar på året och mellan 50 och 100 rådjur årligen under den tiden, vildsvin var sagodjur och hjortar oaktat slag fanns bara att titta på i Åtvidaberg.

Jag var med och såg både det enda och det andra, tyska och österrkiska jägare, duktiga skyttar som visade att det viktiga var träffen sitter, inte att det var herrejösses kaliber, det var en intressant tid så här när jag ser tillbaka på den. För egen del var jag helt styrd/låst till min fars innehav och hans CG2000 i 308 Win fällde allt som jag fick lov att jaga på/efter, några tankar om att den inte är adekvat för älg/älgkalv förekom inte mentalt hos mig.

Efter studierna i Uppsala, eller snarare under slutet av dem återupptog jag jakten igen efter ett par år i malpåse, det blev en 308 Win, en sako som under några år därefter sköts ohemult mycket med och som gick till all jakt, av prisskäl och den anledning att de sköt väl valde jag att jaga med 165/150 grains SGK,

jag sköt rätt mycket vilt med dessa två kulor, ingen gång har jag kunnat skylla kulan på att viltet gick en bit, vilket hände någon gång runt 100 meter eller så alternativt att jag skjutit sönder för mycket,

då undrade jag faktist vad alla talade om, för klen kaliber, ingen död, osv, iofs hade jag inga krav på att kunna skjuta på 600+ meter men dit ut sköt jag ofta på träning, det var lärorikt redan då.

I dag står jag vid detta, det är valet av kula (egenskapet) balanserat mot viltet och det tänkta avståndet/träffpunkten i viltet som är relevant, i övrigt blir det lätt och snabbt bara en felaktig frågeställning,

förresten lilla Filip här inne har annamat 338LM lovsången, en ung kille med så där skjutvana skall ha en 338LM för att det är så mycket död/effekt i den, det tycker säkert de andra åländska farbröderna om, skotten på den holmen i vattnet bör helst ske i vinkel ner mot jorden från ett högt torn inte med kalibrar som har mile-kapacitet, det finns således klara baksidor med detta med att utan vidare diskutera behovet av en massa överskottseffekt.

En annan sak är den att det är nästan omöjligt att garantera att vilt går omkull direkt eller att det inte piper/skriker i dödsångest, det är en del av jakt och även om den tiden skall vara så kort så möjligt går det inte att med kaliber skaffa sig garantier för det.

I dag med den skyddsjakt jag utför och har utfört, med det långhållsskytte jag roar mig med och den övriga jakt jag utövar handlar det om att matcha kula-vilt-avstånd önskad verkan, något som kräver vana och erfarenhet, så för varje gång blir jag lite bättre i min val.

En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre. /Christian

Vilket fantastiskt inlägg

Kunde bara inte låta bli att svara

Känner för övrigt igen mig i starten på karriären med luftbössan i näven och nu ett antal tusentals skott senare så är det inte konstigt att jakten är det sista som lämnar mig

Skickat från min GT-S5690 via Tapatalk 2

Det var vänligt av dig Joacim att skriva så där, tack. /Christian

En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre.

 

Haha - underbart

 

Tack för ett kanonbra och mycket tänkvärt inlägg!

Många bra inlägg här, inte minst Christians biografi var otroligt givande att läsa

 

Jag tror för egen del att de gånger vi hamnar lite tokigt i kula/kaliber/Vo/energi-diskussionen är när vi ser den för endimensionellt och inte ser att det är en väldig massa olika parametrar och kurvor som skall vägas ihop för att vi skall kunna fatta det bästa möjliga beslutet.

 

Rikard, du beskrev i ditt första inlägg det sluttande planet som börjar med om en 308 win är överlägsen grövre kalibrar med avseende på vår förmåga att träffa med den så är 260 ännu bättre, för att inte tala om 223rm, 17 hmr osv. Där har du självklart en relevant parameter.

 

Mike kom i sin tråd fram till att han behövde något med mer kraft än 308 win för klövvilt på lite håll och landade då i att svaret för hans del var 30-06 imp, givetvis kan vi nog alla hålla med om att en 300 wm hade levererat ännu mer kraft, för att inte tala om en 338 LM, 408 Cheytac eller 700 NE.

 

Vi pratar också en hel del om kulans konstruktion där vi har lite olika preferenser även här kan vi se att det sluttande planet är närvarande som börjar med riktigt hårda kulor (kanske till och med fmj) och slutar med de allra mjukaste varmintkulorna som mer eller mindre upplöses vid träff i målet.

 

Vi kan göra likartade sluttande plan för kulvikter, ballistiska koefficienter, skjutekonomi etc..

Sedan tillkommer massa andra omständigheter som viltslag, skjutavstånd, skott placering samt givetvis kulans konstruktion.

 

Jag är helt övertygad om att det handlar om att hitta en kombination som funkar för dig/mig för de allra flesta jaktliga situationer som jag hamnar i samt inte minst viktigt att inse de begränsningar som dessa val innebär.

 

Jag slutade t ex att skjuta rådjur med 300 mag när jag inte lyckades hitta någon kula kulvikt som inte gjorde att mellangjärdet gick sönder trots att både in- och utgångshål satt en bra bit framför detsamma (på håll under 100m). Jag hade såklart också kunnat konstatera att på håll under 100m så kan jag bara skjuta hals/huvudskott med kombinationen för att på lite längre håll när hastigheten avtagit ha en bättre balanserad laddning.

 

Min slutsats är numera att jag föredrar lite klenare kalibrar med något mjukare kulor OCH lugna skott mot stillastående vilt på skotthåll mellan 100-300m. Om jag vill kunna skjuta på vilt i rörelse så ser svaret på ekvationen helt annorlunda ut, likaså om jag vill skjuta klövvilt på +300m.

 

Henrik

Vad gäller effekt så är det väl bara Älg och Gris vi har i landet som ställer lite krav på kraften på långa avstånd. Allt annat vilt räcker dem lite vassare klass 2 med vettiga kulor till avstånd som sällan finns att uppbringa här.

Jag brukar tänka att jag har ju gärna lite overkill på 100m än jag har "underkill" när man verkligen behöver behöver den där lilla xtra knuffen . 338lapuan är helt i min smak , för den har i stort sett inga begränsningar , iaf om man pratar älgar ..

Jag har svårt för "lämna kvar all energi i djuret"-filosofin. I min mening är det ett uttryck för övertro på en ofullständig modell. På vilket sätt leder större mängd energi i djuret till snabbare död? Det enda svaret på den frågan som jag känner till är att högre energiåtgång antyder att större skador sker inom djuret och att förblödning därför inträffar snabbare. Energiåtgången är alltså ett grovt mått på skadan.

Dock är det bara en grovhuggen approximation, och vi vet att det vore önskvärt att använda en annan parameter för att utvärdera skadeverkan. Jag skulle vilja ha blodtryckets derivata efter skott (alltså hur snabbt trycket i djurets blodomlopp faller efter skott), men den siffran är svår att få fram, så jag får nöja mig med anslagsenergi och observationer från slakten.

Om jag spolar vatten på ett rådjur i en halvtimme så har det en stor samlad anslagsenergi, men ingen skadeverkan. Om jag skär halsen av ett rådjur med en kniv så har det nästan ingen anslagsenergi, men stor skadeverkan.

Låt oss betrakta en grov relativt långsam kula som inte expanderar särskilt mycket men som gör en schysst sårkanal genom båda lungorna och sedan lämnar djurkroppen. Skadan är definitivt dödande, troligtvis snabbt. Båda lungorna är förstörda. Kulan har lägre anslagsenergi än en lätt kula driven av samma krutmängd (eftersom att hastigheten kvadreras för energin), och dessutom har den energi kvar när den kommer ut på andra sidan. Den snabbare och lättare kulan är inte dödligare bara för att den inte får genomslag. Kanske expanderar den perfekt och slår sönder båda lungorna, i så fall är den lika bra (eller, om splitterverkan gör så att blödning sker snabbare ellerhjärtat slås ut, bättre) som den långsamma kulan.

Jag har heller inget krav på genomslag och visst, får du en .308 att gå in bakom bogen och sen göra rejält splitterkaos i maskinrummet innan den stannar i innanför skinnet på andra sidan, då var du en riktigt dödlig laddning. Om jag fick det resultatet på rådjur skulle jag dock fråga mig; vad skulle hända om jag sköt den här laddningen på en stor galt (eller träff på axelleden)? Om jag i slakten/obduktionen ser en rejäl sårkanal och ett utgångshål så vet jag att jag hade marginal. Om jag haft en blygsam sårkanal och genomskott, då hade jag börjat fundera på en blötare kula med större benägenhet att bromsa upp sig mot lungorna.

Många joule är ett grovt och hyfsat mått på skadeverkan. Det är inte ett dåligt mått jämfört med ingenting, men det är ett mycket sämre mått än obduktionsrapporten från slakten.

Jag har svårt för "lämna kvar all energi i djuret"-filosofin. I min mening är det ett uttryck för övertro på en ofullständig modell. På vilket sätt leder större mängd energi i djuret till snabbare död? Det enda svaret på den frågan som jag känner till är att högre energiåtgång antyder att större skador sker inom djuret och att förblödning därför inträffar snabbare. Energiåtgången är alltså ett grovt mått på skadan.

 

Du svarar själv på frågan - det handlar om nivån av mekanisk skada i viltet. Av det jag sett rörande de vilt jag skjutit med allt från 222 till 458 Win Mag så drar jag två väldigt logiska och självklara slutsatser:

 

1. En kula med mer energi kvar när den träffar viltet kan göra större skada än en med mindre energi.

2. Punkt 1 är helt beroende av typ av kula - annars är energin bortkastad.

 

Exempelvis så är 222 Remington med vanlig blyspets mer effektiv på rådjur än A-Frame 250 ur en 340 Wby Mag. Så det gäller ju att hushålla med energin och det gör man genom att välja rätt kula.

 

Därför ser jag exempelvis inte alls 338 Lapua som "overkill" på rådjur - det beror helt och hållet på kulval, skottplacering och avstånd. Med bogskott med en 200 grains maxladdad rundnos på 50 meters håll är det overkill - japp! Men det är också overkill på samma avstånd och skottplacering om man använder en 30-06 med maxladdad Speer TNT 125.

 

Min åsikt när det gäller utgångshål är att de är bra att ha när viltet drar iväg en bit efter skottet, men annars helt meningslösa. Jag har exempelvis aldrig behövt ringa in en eftersökshund när jag skjutit rådjur (peppar, peppar). Vid några tillfällen har djuren dragit iväg uppåt 70-80 meter in i tät vegetation efter (lung)skottet och i skymning krävdes det en riktigt bra ficklampa/strålkastare för att hitta viltet. Men tack vare det rejäla utgångshålet så var det väldigt lätt att finna viltet mha det rikliga blodspåret. Skjuter man ett rådjur med 222 och blöt blyspets så får man inte ett sånt utgångshål och då kan det behövas hund för att finna viltet. Å andra sidan brukar de inte gå särskilt många meter efter ett sånt skott

 

Så jag tycker definitivt att energin kulan har är relevant givet en vettig kula. En 338 Lapua med Norma FMJ är givetvis helt oduglig vid lungskott på rådjur trots alla tusentals Joule kulan har med sig.

Jag håller med dig iallt du säger. Framför allt vänder jag mig mot uppfattningen att ett genomskott är dåligt för att det innebär slöseri med anslagsenergi.

Om du skjuter ett rådjur som går långt efter skottet och som beter sig som ett skadskjutet vilt trots lungträff, och du i slaktboden upptäcker att sitt välplacerade skott lett till en smal sårkanal som inte trasat sönder lungorna, då kan man tala om att energin inte använts för det den är till för. Det jag tycker mig se uttryck för är de som ser en hjort som fått båda lungorna totalt förstörda av en kula som expanderat och sedan flygit ut på baksidan, varefter man gör analysen att laddningen är dålig, eftersom att genomslaget tydligt visar att energi slösats. Detta tycker jag är ett resonemang som leder till felslut.

Att kulan får genomslag är inte dåligt i något hänseende, förutom möjligtvis att det medför ökad risk för hund, men i såna lägen bör man nog inte räkna med viltet som kulfång ändå.

Alla vanliga helmantlar är dåliga för högviltsjakt och alla helmantlar ger genomslag. Det tycks som om somliga vänder på detta och konstaterar att kulor som ger genomslag är nästan lika olämpliga som helmantlar.

Jag tror många utgår från att bara för att det finns ett utgångshål så måste det vara mängder med energi som gått till spillo. Men det finns ju faktiskt ingenting som tyder på det såvida inte utgångshålet är väldigt stort.

 

Denna

innehåller en intressant test där man kronograferat kulan när den passerat ett gelatinblock.

Jag gillar att jag tas som ett exempel i den här tråden! Har verkligen ingenting emot det och tycker om Christians enormt välskrivna inlägg! Dock har jag pratat väl om .338 som en plåtskyttekaliber! På sin höjd att jag skulle ta med den på säljakt under rätt förhållanden! .308 är en kaliber som gott och väl duger för mig ett bra tag till. Man ska ha råd med allt också. Inget vilt skulle skjutas på längre avstånd med .338 i min värld eftersom jag inte kan. Däremot har jag tittat på .284win med 6.5/6mm neck. Vilket inte hör hit. Enligt mig beror inte allt på kalibern heller utan mer på valet av kulan, speciellt på hållen som har diskuterats. "Use enough gun" är väl både fel och rätt... Tillräckligt är en självklarhet! Men hur tillräckligt är tillräckligt. Skottplacering kommer i detta fall in som den viktigaste delen då tillräckligt med energi inte alls är tillräcklig med fel skottplacering... Rätt talesätt skulle kanske vara "skjut säkert" och inte använd tillräckligt med kraft.

Självklart spelar kalibern stor roll på dessa håll också. Men det finns många många kalibrar som når dit med tillräckligt med kraft. Men vad och var som träffar djuret är det som spelar roll

Intressant diskussion. Vill komma med några synpunkter.

Jag jagar oftast med 6,5 även om det är på väg att bli mer och mer 9.3.

När vi talar om 6.5:an som på sätt och vis kan sägas vara på gränsen för större villt så är jag av uppfattningen att genomskott är att slösa på energin.

För att 6.5:an skall fungera riktigt bra tyder min erfarenhet på att det är önskvärt att lämna rejält med energi i djuret. När jag började jaga använde jag Alaska. Fungerade utmärkt. Aldrig några problem med speciellt långa flyktsträckor. Rädsla för att inte he tillräcklig penetration i storoxen och björnen fick mig dock att gå över till Oryx. (Och senare kom även gris in i bilden) Här märker jag att en för långsam laddning gav långa flyktsträckor på rådjur. (Trots träffar i lungorna) Har dock inte sett samma sak på älgen där samma kula verkar trasa sönder lungorna lite mer. Nu har jag gått över till Rhino 140gr men har inte skjutit tillräckligt för att våga dra slutsatser. Kanske byter jag tillbaks...

Kan förresten passa på att nämna att den långsamma laddningen med Oryx penetrerar hela vägen in i brösthålan på en stor älgko även när ingångshålet sitter i dajmkrysset... (Avstånd ca 180m och nej det var inte första skottet på den älgen...)

På 9,3:an upplever jag att sedan jag gått ifrån Vulcan (Fick 200 patroner extremt billigt så jag trodde jag skulle använda dem för jakt ett tag...) så "är det inte så noga". Skjuter med en Oryx laddning som ligger under men väldigt nära köpe ammo. (Här handlade stegen om att välja den med bäst samskjutning efter att ha ställt in samskjutningen efter köpe ammo) Kulan expanderar/lämnar tillräckligt med energi för att erhålla korta flyktsträckor oavsett villt. (Har dock inte skjutit någon större gris eller björn med den)

Oavsett kombination så har jag skjutit lite för få djur för att våga ta mina egna erfarenheter för sanningar. Men kännde att det i sammanhanget kunde vara bra att dela med sig i alla fall!