Det är inte första gången kan jag ju säga.. Arga tanter med små skällande sällskapshundar som tycker jag är en djurplågare och jordens avskum för att jag korrigerar min hund när han gör något ytterst olämpligt. Den lilla trasselsudden (inget negativt ord men den såg ut som just en sådan) skällde på mig och min vorsteh varpå vorstehn tog i från magen och skällde tillbaka. Mina jyckar ska inte skälla på andra hundar som vi möter ute så resultatet blev ett tag i nackskinnet och ett kraftigt "NEJ". Med andra ord en fullt normal korrigering. Men det skulle jag inte ha gjort. Enligt tanten är jag ond, borde polisanmälas och dessutom har nu min hund fått psykiska besvär av min avskyvärda handling.. Allt detta rapade hon ur sig under några få roande sekunder medan hennes egen hund for som en jojjo i flexikoplet och verkade helst vilja döda min stackars, känslomässigt skadade hund.

I vanliga fall så brukar jag med nöje argumentera men denna gång hade det gett bättre resultat att diskutera med en sten.

 

Men det är som sagt inte första gången det händer. Det har till och med hänt att jag blivit uppringd och ifrågasatt varför mina kurser inte bara består av "mjuka metoder". Detta efter att jag skrivit just detta på min hemsida eftersom jag ville slippa svara på den frågan hela tiden. Jag har också haft folk på kurs som kommit just pga att de varit på träningar med enbart mjuka metoder och resultatet blev skräp. Det är också flera som fått problem med sina jakthundar då de ej vågar korrigera hunden av rädsla för att bli polisanmälda av grannar som tror hunden misshandlas.

 

Frågan är då varför det blivit så här? Detta har nämligen accelererat på senare år.

Faktum är att många raser går utmärkt att träna med köttbullsmetoden och helt utan korrigeringar. Detta skulle jag aldrig ifrågasätta. Men problemet är att detta synsätt har spridit sig till många som inte har erfarenhet av jakthundar och därmed tror de att det går lika bra att träna en tjt med enbart positiv förstärkning. Ni liksom jag vet ju att så inte är fallet för 99% av jakthundarna. Detta resulterar också i något jag har behandlat förr, nämligen att ickejägare köper sig en jakthund och tror att det blir samma sak som när de hade en papiljon. Summan av kardemumman blir en olycklig och olydig jakthund som blir avlivad eller i bästa fall omplacerad..

 

Det jag brukar göra när jag möter dessa åsikter är att försöka informera om skillnaden mellan en jakthund och en sällskapsras. Berätta om jaktlust och hur stark denna drift är. Hur viktigt det är ett ha ett starkt ledarskap och betydelsen med att ha ett alltid fungerande nej/stopp/hit osv. Framförallt tala om att vi aldrig förespråkar våld som vissa hundpsykologer mm gärna vill få folk att tro.

Själv korrigerar jag då det är nödvändigt men 95% av min träning består av just positiv förstärkning. Jag skulle aldrig drömma om att sparka, slå eller på annat sätt misshandla min hund och det är inte heller det som korrigering betyder. Men tyvärr är det just det många idag tror.

 

Att begära att allmänheten har insyn av hur en jakthund fungerar,det är ett önsketänkande. Vi lever i åtskilda världar numer. Sedan att lilla tantens jycke hade mer än gärna satt tänderna i en råtta( för det vill de) och ruskat om den tills sista bloddroppen, är en helt annan historia. Visst är det jobbigt att förklara hur hundens naturliga anlag och beteende fungerar. Speciellt till människor, med det de så kallade sällskapshundar. Jaktbeteendet finns hos alla raser, sedan om ägaren vill acceptera det eller inte, det är ännu en annan historia.    

finns väl ingen skillnad mellan en jakthund el.  sällskapshund förutom ägarkraven?

 

Det finns ju en anledning att de som tävlar inte bara åker till klubben utan tränar endel själva med instruktör.

 

//Danielj

Vet inget om annat än jakthundar, då jag inte skulle ha en hund som inte tillför mer än sällskap och kostnader....

Vet däremot att det är väldigt stor skillnad mellan olika raser/individer, där nämda vorsther och tjt, generellt brukar kräva ganska tydliga tillrättavisningar, medan andra raser bara kräver ett nej i kombination med en blick för att uppnå samma resultat.

/Urban

Jag vet vad du pratar om. har själv en tjt å fy fan va fet hon skulle bli om man använde "köttbullemetoden"

en del raser kräver en fast styrning annars går det inte.

 

Nog sagt utan fördjupning men rätt roande läsning.

Jag frågade en tant en gång i ungefär samma situation när hon tänkte få tyst på sin hunjävel.

konversationen slutade rätt tvärt, hundar som okynnes skäller är hemskt

finns väl ingen skillnad mellan en jakthund el.  sällskapshund förutom ägarkraven?

 

Det finns ju en anledning att de som tävlar inte bara åker till klubben utan tränar endel själva med instruktör.

 

//Danielj

Hänger inte riktigt med i vad du menar. Vilken skillnad är det som inte finns?

Sällskapshund kanske var ett dåligt ordval men jag tror att de flesta vet vad jag menar. Sällskapshund i detta fall=hund av icke jakt eller bruksras och som dessutom har köpts som just sällskap.

Enbart positiv förstärkning och köttbulle metoden är väl den mest väl använd på våra brukshundsklubbar i landet, Kennel klubben går väl ut med att det är så man enbart får göra nu för tiden. Tyvärr för det finns hundar det inte räcker till på alltid, men allmänheten och framför allt hundägare med små hundar tycker alltid människor med stora hundar är elaka för vi säger i från på skarpen mot våra hundar. Sen att de kan gå och uppföra sig i koppel tillskillnad från många små luspudlar är en annan femma!!

Enbart positiv förstärkning och köttbulle metoden är väl den mest väl använd på våra brukshundsklubbar i landet, Kennel klubben går väl ut med att det är så man enbart får göra nu för tiden. Tyvärr för det finns hundar det inte räcker till på alltid, men allmänheten och framför allt hundägare med små hundar tycker alltid människor med stora hundar är elaka för vi säger i från på skarpen mot våra hundar. Sen att de kan gå och uppföra sig i koppel tillskillnad från många små luspudlar är en annan femma!!

Lite fakta kommer här, saxat från SKK:s dressyrpolicy:

"Alla hundar måste genomgå någon form av uppfostran eller dressyr för att fungera i vårt samhälle. Beroende på ras och användningsområde är det emellertid stor skillnad på vad som krävs av den färdigutbildade hunden. Av våra sällskapshundar fordrar vi normalt endast en viss grad av lydnad för att underlätta relationen mellan hunden och människorna i dess närhet. För vall-, bruks-, skydds-, tjänste- och jakthundar är kraven väsentligt högre, och det kan därför ibland krävas en mera eftertrycklig dressyr för att hunden ska fungera pålitligt även i en svår eller frestande situation."

Personligen anpassar jag uppfostrings och träningsmetoder efter individen och inte efter rasen, så för mig finns ingen direkt "metod" som körs på alla annat än min alldeles egna metod då kanske, för alla mina hundar utan undantag har uppvisat väldigt liknande drag i hur de är oavsett om det fått en tuffare eller mjukare uppfostran.

Enbart positiv förstärkning och köttbulle metoden är väl den mest väl använd på våra brukshundsklubbar i landet, Kennel klubben går väl ut med att det är så man enbart får göra nu för tiden. Tyvärr för det finns hundar det inte räcker till på alltid, men allmänheten och framför allt hundägare med små hundar tycker alltid människor med stora hundar är elaka för vi säger i från på skarpen mot våra hundar. Sen att de kan gå och uppföra sig i koppel tillskillnad från många små luspudlar är en annan femma!!

Nu är ju bhk klubben för inbördes beundran och har sedan länge tappat fötroende för dom. Iaf i min kommun.

Uppfostran anpassar man efter individ och det är omöjligt att tillämpa samma metoder på alla hundar

Skickat från min HTC One via Tapatalk

Som jämta redan sagt så tycker jag att men ska anpassa uppfostringsmetod efter individen.. Jag tycker att den optimala uppfostran är att både tillrättavisa hunden fysiskt och psykiskt, men även belöna med godis å glada toner när hunden gör rätt..

Personligen så vill jag inte att hunden ska känna sej tvingad att göra rätt, hunden ska själv vilja göra rätt för att få en glad å trevlig husse/matte.. Då tror jag att man får en trevlig och social hund

Balansgången mellan att vara för hård och för mesig är som vanligt hårfin men långt ifrån omöjlig

Skickat från min ST27i via Tapatalk 2

Intressant och bra av Anders Landin i ämnet. Nu, efter några år har Anders Hallgren svarat! Snacka om svammel! Länk här: http://landins-hund-katt.se/2011/07/om-barbro-borjesson-cesar-millan-jepe-strid-och-anders-hallgren/

Hänger inte riktigt med i vad du menar. Vilken skillnad är det som inte finns?

Sällskapshund kanske var ett dåligt ordval men jag tror att de flesta vet vad jag menar. Sällskapshund i detta fall=hund av icke jakt eller bruksras och som dessutom har köpts som just sällskap.

 

Finns ju egentligen ingen skillnad. Däremot tillåts en liten golvmopp dra i koppel, skälla m.m. för det är mattes ögonsten. Men att säga att den inte behöver korrigering är ju lite konstigt.

Sen att de aldrig kommer att ge den är en annan femma.

 

//Danielj

Hade en jämthane som var elak mot andra hanhundar.(Tog över honom sådan som 4 åring)

Lyhörd och snäll på många vis i det sociala med familjen. Lite egensinning och "hård" när det gällde mat(tjyvade ätbart hemma och i skogen, bla sork och tjäder på uppflog när han kunde) och var lite av en ögontjänare. Det han visste var förbjudet lät han bli när vi såg eller kunde hinna ikapp honom, men kunde han komma undan med sina hyss så gjorde han som han ville..., Det stora problemet var att han skulle utmana och slåss med andra hanar. Då bla med min labbehane jag hade då.

Där stängde han öronen helt och inget annat funkade än att ta tag i nackskinnet, fya, vicka omkull honom på rygg och sätta handen över strupen tills han slappnade av. 3-4 sådana vändor och han slutade slåss med labben och kunde gå fot utan att morra och resa på bakbenen när vi mötte hanar på promenad. Dock kom det en hane på skogen och började morra och utmana då stod han upp och backade inte. Men han startade inga fler slagsmål.

Ögontjäneriet lyckades jag aldrig få riktig bukt med.

 

Jämttiken jag har nu, skulle bli helt förstörd av en sådan behandling. Stirrar jag på henne och höjer rösten en aning så har det större påverkan på henne än vad nedläggningen av hanen, påverkade honom.

Med henne är det i stort sett endast avledning och belöning som gäller. Lite för argt stirrande med ett lite för kraftigt FY eller NEJ!! Så funkar hon inte riktigt sen, hon bara fjallrar och försöker ställa sig in. Och förstår hon då inte vad jag vill att hon ska göra så går antingen undan eller lägger sig ner för hon är rädd att göra "fel"..... 

 

Så hundar är individer som man måste lära sig för varje hund och anpassa uppfostran efter vad hunden "kräver" för att få önskat resultat.

jag vet inte om detta tillför något.

Personen som äger hunden är ju inte bättre än den är eller hinner med att bli i att dressera sin hund.

Jag är 13 mil från att vara proffs. köttbullemetoden innebar en terrier som kollade husse/matte innan vi gick ut. 

hade vi inte rört köttbullar eller godis så lydde inte frasse speciellt bra. det var ju lätt att förstå nu i efterhand när man vet vilka pennor han väljer dra titt som tätt samt att han tänker milsvida mer än den cred vi ger honom.

han är en hund som enbart vill ha mig som förare vid vissa tillfällen eller när det är kul grejer på gång. annars tycker han att vi borde vara jämbördiga. så livet innebär ständiga korrigeringar för att hålla det på lämplig nivå. han vet precis var han har mig och hur långt jag har kvar till förbannad när han inte vill göra som jag säger.

försök till dagisplats blev en katastrof på 32 minuter. för det var så lång tid det tog att vända på motorvägen första dagen och plocka upp honom igen.

skillnaden mellan en hund som tillåts växa upp och som i egen regi skall ta initiativ och producera något jämfört med hundar som behandlas som små barn och aldrig får växa upp, är extrem. 

Jag har ett otroligt problem med en hundägare och två små hundar i gatan som sträcker kopplet tills de känner kontakt med husse och sen provocerar de. inte lite heller.

det har gått så långt att jag bett dem att vi skall promenera tillsammans och jobba bort det. annars kommer hennes hundar få böta för hennes okunskap i vad hennes vovvar får och inte får göra mot andra hundar.

Det roliga är att vissa faktiskt kan ta till sig. I måndags eller tisdags kom en tjej in på mitt dåvarande jobb (sa upp mig på stående fot igår) och frågade om jag kände igen henne:

"Mjoo, men jag kan inte placera dig..."
"Jag har sett dig med taxen, du röt till åt min hund när den gjorde utfall och jag sa nåt dumt då."
"Auste, jo, jag kommer ihåg..." sa jag och log.

 

Hon fortsatt med att hon haft problem med vovven (amstaff, knappa året) och att inga kurser hjälpt men att hon sett att Harry alltid gick lös och lydde även om jag var långt bakom, så hon ville ha tips - och det fick hon. Jag påpekade vikten av att tänka rätt och agera i rätt tid samt snabbt nog, tryckte på lite extra på tankearbetet, sa att hon säkert skulle klara av det då amstaffer och andra "kamphundar" brukar vara noga med att vara flockledaren till lags och bad henne prova. Hon var lyhörd och tackade ordentligt när hon gick.

 

Nåväl, igår var hon tillbaka och sken som en sol. Hon hade tillsammans med en kompis som också hade problem (amstafftik där också) gått ut och tränat på kvällen. De hade övat hundmöten med varandra och på mindre än en kvart hade de fått resultat - som höll i sig även då de promenerade runt och mötte andra vovvar, inklusive ett antal bjäbbisar.

 

Det visade sig också att jag känner hennes svärfar och att vi bor nära varann så vi ska nog träna lite tillsammans framöver - Harry älskar "kamphundar", det finns inget roligare än att busa med långsnodda klumpedunser om man själv är en kvick liten tax. :-)

 

-- Mats

Vet inget om annat än jakthundar, då jag inte skulle ha en hund som inte tillför mer än sällskap och kostnader....

Vet däremot att det är väldigt stor skillnad mellan olika raser/individer, där nämda vorsther och tjt, generellt brukar kräva ganska tydliga tillrättavisningar, medan andra raser bara kräver ett nej i kombination med en blick för att uppnå samma resultat.

/Urban

 

Så sant så sant.. min springer tillhör dom som (oftast) bara behöver ett morr o en blick numera. I början behövde han dock en ordentlig åthutning då och då. Dom ska ju lära sig att bli korrigerade också.. Jag var nere en runda hos Jeppe Stridh och lärde mig själv hur jag ska korrigera. Hade varit lite för mesig, så valpen förstod inte riktigt vad jag menade, nu kör vi två nivåer "nej".... "KÄRNVAPENKRIG". Efter dom första rundorna så har det blivit väldigt sällsynt med nivå 2 . Jag förstår meningen med "köttbullemetoden" och använder också godis ibland när jag vill förstärka berömmet. Dock kan jag inte förstå varför man ska uppfostra en hund utan ett nej, det ena utesluter ju inte det andra. Det finns väl ingen människa som uppfostrar sina barn utan att sätta gränser... 

 

Dock har den lille vildingen nu  kommit på att det är skillnad när kopplet är av eller på..  så det får vi försöka rätta upp på.

 

Då jag bor nära ett vanligt villakvarter så händer det allt som oftast att jag går en runda där inne, mest för att provokera fram en oönskad reaktion hos valpen som jag så kan lära honom att den är oönskad. Det har ofta föranlett lite kommentarer och onda blickar från mötande hundars godisautomater. Jag orkar oftast inte bry mig, men visst har det hänt att jag påpekat något om att "ouppfostrade hundjävlar borde förbjudas bland folk"... 

Den berömda fingertoppkänslan.

Är mer eländigt åt andra åt andra hållet, när hundar får pisk för nåt de inte fattar.

Vår 12årige madam var sina första år hos en AllanBallanStenhård pointerkille som har samma mall till alla jyckar, Bente som hon heter kissade på sig och sprang till bilen när apportföremålen kom fram den första tiden hos oss.

Som straff tog jag hans sambo.

Jag känner igen mig i vad TS skriver. I synnerhet det där med att inte våga korrigera. Jag bor i Stockholm och korrigerar ogärna när jag är ute med hunden. Jag har haft problem med hunden och mått dåligt över det. Varit en pina att rasta hunden.

 

Att bo i en miljö där man inte kan korrigera sin hund när det krävs är både djurplågeri och en plåga för sig själv. Resultatet blir en hund som "beter sig" och lever i stress och en ägare som mår dåligt. 

 

Lösningen på mitt problem var att jag bestämde mig för att korrigera min hund oavsett konsekvenserna. På bara en kort period fick jag en coollugn hund på alla sätt. Han mår bra och jag mår bra. 

 

Jag anser även att det inte är lönt att ta diskussionen. Dock kan jag inte låta bli ofta. 

Som straff tog jag hans sambo.

 

När var o hur???    

När var o hur???

Hemma, igår och varierat.

jag är inte speciellt förtjust i köttbullemetoden men visst den funkar för vissa saker men inte allt  men nått jag har absolut nolltolerans med är den förbannade klickern  speciellt dom kärringarna som jävlas med att springa runt och klickar åt andras hundar och iprincip får hjärtsnörp när man säger att man inte kör den metoden

Hemma, igår och varierat.

   

Jag har kört med Hallgrens metoder t om tränat med Hallgren själv. På min ena hund så funkar dom utmärkt och jag skulle helt klart ha förstört den hunden på ett par dagar om jag kört något hårdare. Ryter jag i åt den hunden kastar hon sig på marken och ser ut som om hon tror jag ska ha ihjäl henne, ett nej resulterar i att hon kryper fram och ber om ursäkt för att hon finns. Jag behöver inte korrigera den hunden, den hunden är tränad helt med Hallgrens metoder och har växt enormt i psyket sedan jag fick henne, då jag fick henne var hon en katastrof och vågade knappt röra sig.

 

Jag har också en kh Vorsterh som jag aldrig skulle köra Hallgrens metoder fullt ut på dock, han är envis och tjurskallig så även om han faktiskt är rätt följsam så får han sina ideér ibland.

 

Ang rädsla att bli anmäld så kan jag lugna er med att det i regel är rätt vettiga människor som jobbar som djurskyddsinspektörer. Mår hunden bra så är dom nöjda. Jag har blivit anmäld säkert ett tiotal gånger för allt från att hunden sitter i buren då jag är inne och handlar (inte varma dagar) till att jag tar i nackskinnet på hunden. Jag har haft inspektörer hos mig två ggr, båda gångerna så tittade på hundarna och alla andra djur, konstaterade att alla såg friska och glada ut sedan lade dom ner ärendet. Så fostra eran hund som ni finner lämpligt, låt folk anmäla och ta det med lst, dom flesta gånger resulterar det bara i en kort brevväxling.

Jag har kört med Hallgrens metoder t om tränat med Hallgren själv. På min ena hund så funkar dom utmärkt och jag skulle helt klart ha förstört den hunden på ett par dagar om jag kört något hårdare. Ryter jag i åt den hunden kastar hon sig på marken och ser ut som om hon tror jag ska ha ihjäl henne, ett nej resulterar i att hon kryper fram och ber om ursäkt för att hon finns. Jag behöver inte korrigera den hunden, den hunden är tränad helt med Hallgrens metoder och har växt enormt i psyket sedan jag fick henne, då jag fick henne var hon en katastrof och vågade knappt röra sig.

Jag har också en kh Vorsterh som jag aldrig skulle köra Hallgrens metoder fullt ut på dock, han är envis och tjurskallig så även om han faktiskt är rätt följsam så får han sina ideér ibland.

Ang rädsla att bli anmäld så kan jag lugna er med att det i regel är rätt vettiga människor som jobbar som djurskyddsinspektörer. Mår hunden bra så är dom nöjda. Jag har blivit anmäld säkert ett tiotal gånger för allt från att hunden sitter i buren då jag är inne och handlar (inte varma dagar) till att jag tar i nackskinnet på hunden. Jag har haft inspektörer hos mig två ggr, båda gångerna så tittade på hundarna och alla andra djur, konstaterade att alla såg friska och glada ut sedan lade dom ner ärendet. Så fostra eran hund som ni finner lämpligt, låt folk anmäla och ta det med lst, dom flesta gånger resulterar det bara i en kort brevväxling.

Problemet med förespråkare av enbart positiv träning som Hallgren är deras fördömande av andra metoder. Precis som Andreas tar upp i inledningen sprider sig detta. Nybörjare luras att tro att det fungerar på alla hundar och när det inte fungerar är det förar/ägar-fel. Har sett för många potenta fågelhundar som aldrig blir jaktbara då de ej lärt dig stopp t ex. Intressant med din jakthund ( jag förutsätter att alla som skriver i hundtrådarna har jakthundar!) som du tränat enligt AH och som du fått till. Jag har aldrig sett det! Men skulle givetvis vilja! Är det också en stående fågelhund?