I dessa Idolfinaltider kom jag tänka på vilka förebilder vi själva

har eller har haft när det gäller jakt.

Berätta lite om vilka/vilken du ser upp till och hur personen har påverkat ditt jaktintresse.

Det var min far som fick in mig i mycket unga år på dianas stigar, tror jag var runt 5-6 första gången jag fick följa med och jaga älg. Blev avlämmnad vid en helt okänd gubbe som inte sa ett ord under hela dagen och jag höll på att frysa ihjäl, men vågade inte säga något. Men på något konstigt sätt fick jag mer smak, och efter en hel del tjat fick jag följa med pappa och gå med hund. Under uppmaningen att SKA DU VARA MED OCH JAGA FÅR DU HÅLLA MITT TEMPO JAG TÄNKER INTE STANNA OCH VÄNTA PÅ DIG, OCH INGET GNÄLL. Och med var jag och inte gnällde jag heller ;D, + att jag fick vara med om mitt första ståndskall och se den första älgen falla. Jag var fast trots min unga ålder. När jag blev 12 fick jag smyga på ståndskall själv första gången och fälla min första älg, måste ha varit den lyckligaste 12åringen i världen den dagen och jag tror min far var lika stolt.

Sen blev det ett litet uppehåll i mitt jakt liv idrott,kompisar mm. Tills jag var 15 och pappa undrade om vi inte skulle ut och jaga lite bock, hade ju inte jagat något annat än älg så svaret blev självklart. Bara efter någon timme så skjöt jag min första bock som var en lite 6taggare. Sen har det aldrig blivit något mer uppehål under mitt jägar liv.

Lång utsvävning, men min stora förebild inom jakt måste bli min far hade det inte varit för honom så hade jag inte jagat tror jag. En otroligt bra jägare är han desutom. 

Har fått lite draghjälp av min far intressemässigt. Han var förvisso jaktledare och hållt hundar under hela min uppväxt men han var/är en social typ som gillar att umgås men är inte speciellt jaktintresserad egentligen, mer en gourmand som gillar det som skjuts på tallriken. Han har skjutit 3 älgar, samtliga i rent självförsvar tror jag ;D

Den riktiga mentorn var min farfar och till viss del min farbror. Dedikerade hundmänniskor som dessutom fixade min första hund. Farfar följde jag sen 10 års åldern på jakt. Har också ärvt 3 av hans vänsterbössor då han drabbades av Starr 1990, min Heym 308, drillingen och en Hva 310. Gubben levde för jakten och dog nog av tristess när han inte kunde praktisera sitt livskall längre.

Men den största jaktlobbyisten var min stövare.

Tror Ernest Hemingway hade skit kul,både inom fisket såväl jakten. Synd bara att hans senare del av livet blev så tragiskt. Men visst hade man velat vara med då det begav sej ;D

Största orsaken till att jag jagar är min far. Han tog med mig i ryggsäck när jag inte kunde gå och sen efter det så blev det att

gå själv men han bar mig över myrar och bäckar när jag var liten.

Första fällda viltet för mig var en hare då jag var 5år (gammal )

Började med älgjakt först när jag var 15 tycke att det var en gubbjakt inget för unga men sen efter det så blir det några veckor älgjakt också per år.

Sen dess har det rullat på med älgar,rådjur,rävar,harar,tjäder,orre mm mm mm

Och min bror blir nog likadan.

Liksom för de flesta andra var de farsan som tog med en ut i skogen/fjället och bidragit till det naturintresset jag har idag.. Jakten är bara en liten del av vad jag pysslar med i naturen, fisket, vandringar m.m tar minst lika mycket tid.

De jag ser upp till är gamla tidens fjälljägare som levde på det, dit hör bland annat min farfar, hans vänner och välkända profiler som Järva Per, Sigurd Länta etc.

Får vell skriva som alla andra att det var min far som visade mig tjusningen med jakten.

Vad det gällder förebilder så har jag två stycken inom jakt.

1. Min Far han berättar och lär mig alltid nått nytt om jakten. Hans erfarenhet är mycket mycket värd för en 17årig jägare (Utan den minsta erfarenhet )

2. Stian Berntsen fågeljägaren med spetshundarna i "Skogfuglens rike" vilken kille

För min del var det farbror Bengt i Kukkola som alltid haft bra finnstövare.

Redan som liten pojk följde jag med honom ut i skogen så ofta jag kunde och när Sessan eller Jack fick upp haren började hjärtat bulta fortare och fortare.

Han sköt många harar på den tiden och visste precis var haren skulle komma under drevet.

Ibland när vi hade gjort upp en eld och väntade på att hundarna skulle få upp något sa han...

Hörru ta bössa och gå en sväng här brukar det vara gott om skogsfågel, måste jag skriva att det var en riktig höjdare för en 12-13 årig pojk att få smyga iväg själv med en laddad bössa.

1984 fick jag min första hagelbössa (Remington 1100) och den hösten sköt jag en hare och några järper och jakten blev en del av mitt liv.

Stellan Andersson!

-Maken till duktig jägare och framförallt duktig då det gäller hundar.

Att han började sin jaktkarriär i mina hemtrakter gör inte saken sämre 

Åsa-Nisse  ;D

Allvarligt så va de faktikt de filmerna som fick mig att bli nyfiken på jakt.

Sen alla morfars trofeèr gjorde inte saken bättre.

Dock hade morfar lagt jakten på hyllan innan jag ens var torr bak örona  :'( annars hade nog han varit min förebild!

Däremot har jag bla. honom att tacka för mitt breda naturintresse

Jag själv då ?

Pappa var jägare då han hade tid. Han fick inte ha en jakthund för mamma. Vad göra. Jo, man skickar äldsta dottern på skidor i harspåret och sitter själv och passar. Under några vintrar blev det ett antal harar. De fungerade faktiskt ganska bra. Det är länge sedan, och om detta påverkade att jag blev jägare vet jag inte. Kanske ändå.

När jag började jaga älg 1986 var Birger den äldste jaktlagsmedlemmen. En underbar lågmäld person. Duktig skytt, sköt guld på banan över 50 år i sträck.Han hann jaga älg 55 år. Kunde skogarna och hade i sin ungdom varit harjägare. Han följde med mig när jag skaffade första stövaren. Jag visste nästan inget om harjakt, hade bara läst boken av Bäckström (tror författaren hette så)Birger erättade t.ex. var harpassena var, och tro mig, generalpassena är fortfarande på samma ställen.

Nu är Birger sjuk och kan inte jaga längre, men ofta går jag och tänker i skogen ''här fikade vi, Birger och jag'' ,

''här sa Birger, vid stora stenen ska du stå och passa''.

Det finns en idol till, för hans skicklighet i allt om jakt. En tysk jaktkamrat, fantastisk hundkarl, viltvårdare, yrkesjägare.

Jag skulle vilja kunna det han kan, men jag får inse att det är inte möjligt,

och nöja mig med mina bonniga jaktfasoner. Han brukar ha roligt åt mina harjakter. Några vita harar per vinter, trots massor av jaktdagar.

Ska rasta hunden imorgon igen........

Åsa-Nisse  ;D

Åsa-Nisses ställe åkte jag förbi när jag for till jobbet. Det var alltså under tiden jag bodde i Anbey och pendlade till Huskvarna.

Vallentuna?

Pappa och Farfar...

i övrigt har jag väll inga jaktidoler...knappt några vanliga idoler heller :-....

/Fredde

Pappa och Farfar...

i övrigt har jag väll inga jaktidoler...knappt några vanliga idoler heller :-....

/Fredde

jag har dig  ;D

Ja det var farsan som fick migintresserad av jakt, men en riktig Idol måste nog vara Bäckenäs med sina fräcka kommentarer och smarta lösningar. ex "de här rävjägarna som såg lo-djuret skulle ha haft en AK-47 och matat den med bly" ;D

jag har dig  ;D

jo, men det vet jag...det är ju lixom helt naturligt, jag menar vem har inte det? :-* :-* ;D 8)

Det är farsan som har lurat in mig på det jaktliga.

I början när jag var med och sprang i skogen fick jag agera stöthund för vi hade ingen egen jakthund. ;D ;D

Kommer inte ihåg hur gammal jag var, men jag minns att det var lite nervöst att gå igenom såterna och inte gå vilse.

Men det är inte han som är min jaktidol, det är nog Karlsson här på forumet som får bli min idol.

Han kryper in i gryten om tyskarna går bet ;D, han går miltals i meterdjup snö för att hitta ett påskjutet vilt.

Han gräver som en mindre grävmaskin när vi är vid gryten och gör våra nedslag.

Kort sagt en jaktgalning som ställer upp när det behövs.

/ Janne

Hmm...idol...vete tusan om jag nånsin haft nån sån.Ingen av mina föräldrar har nånsin jagat. Skulle iofs vara min morbror som jag följde rätt mkt som liten...lånade även stövare av honom...köpte sedan stövare av honom.Så ja..de få väl bli han isåna fall. Jag har väl alltid klarat mig rätt bra själv...hållit på hur mkt som helst med fällor när jag var liten...kråkfällor,råttfällor,minkfällor,rådjursfällor(det enda jag fångade var min kusin)...nu har jag helt lämnat det här med fällor(bortsett från kråkfällor) och helt inriktat mig på jakt med hundar....

ja, jag får väl hänvisa till farsan att jag blev som jag blev!alltid knatat med honom i skogen, oavsett om det varit jakt ellet bär/svampplockning, och fortfarande efter 25 år så är vi fortfarande i skogen tillsammans! tack far!

Jaktidol? skulle vara morfar och morbror då som jag alltid fick hänga med på jakt sen unga barnsben, blir förresten 30års firande nästa augusti på bockjakt, det var väl ingen överdriven pedagogik som man fick lära sig gå med taxen men de lärde nog ut vad de kunde och fick en att tänka själv, krångla inte till det utan låt hunden jobba det är vad de vill göra och oftast bättre.

Farfar och farsan som jag följt som liten fick väl intresset att växa, sen har jag nog gått förbi dom i timmar i skogen och jaktiver.

Sen har man under åren träffat flera gubar som en del gått ur tiden men att lyssna och lära av dessa och även av unga jägare ger enligt mig en extra dimension av jakten.....

Jakten har man nog fått genetiskt men jag har nog trots allt Pappa som "jaktidol" som så många andra. Alla mina farbröder och morbröder har jagat och uppmuntrat mitt intresse. Pappa har nog varit den som höll igen lite i början för att det inte skulle "skena" allt för mycket. Man fick med stora ögon se på när han tog ner bössan från älghornet, tog med sig hunden och for ut på jakt ENSAM!. Under den tiden med återhållsamhet så fick man ju försöka jaga själv med allt vad det kan innebära, kanske inte alltid så lyckade lösningar vad gäller metoder och resaultat...

Numera så är vi nästan alltid tillsammans då vi jagar, även om jag flyttat 25 mil "hemifrån" så har jag alltid ca en månads semester som är vikt för jakt och aktiviteter kring jakten. Ofta när man är ute på andra jakter så tänker jag "nu skulle farsan ha fått vara med".

När man jagar så pass mycket med en människa så lär man känna varandra både utan och innan, man behöver inte prata så mycket, jakten fungerar klockrent och man får med sig marken å ett bra sätt. Jagar man sedan med någon okänd så blir allt plötsligt så besvärligt, dom går på konstiga ställen och håller inte kontakt och avstånd.

Varför vi jagar har stötts och blötts på alla forum. Att jakten finns i våra gener är nästan ett standardsvar.

Nu ser vi ett antal jägare som berättar hur det går till att bli jägare. Injagad av, mestadels av sin far.

Du (kommer inte ihåg namnet just nu) som skrev Tack far ! i ditt inlägg, så trevligt och tankeväckande.

Först o främst så är det mina morbröder som var/ är jägare (en har tyvärgått bort) Satt mycket hos en av mina Morbröder när jag var liten grabb o hörde på jakt historier osv. Sen är det min Svärfar som är en mentor för mig när det gäller jakten. Han uppmuntrade mig när jag skulle ta jägarexamen, har lärt mig en del om jakt på skogsfågel.