Då får jag väl avsluta den här tråden för ordningens skull. Efter två år och en månads väntan har jag äntligen fått min låda med pryttlar från RSA. Varför tog det då så lång tid? Jag jagade i slutet på maj 23 och konservatorn började med mitt giraffskinn i juli 23. Det skulle då ta ett år innan det var berett och färdigt vilket innebär juli 24. Sedan skulle det sys två gevärsfodral och under året som gått har man då gjort i ordning övriga trofeer. Framåt hösten fick jag ett mail att allting var klart men nu hade CITES tillståndet för giraffen gått ut så då fick man söka ett nytt. I Januari 25 fick jag besked att grejorna skulle levereras till fraktfirman i Februari. Någon dag efteråt kom ett mail med besked om att babianskallen inte kunde exporteras då det inte fanns något CITES tillstånd för den. Kul att dom märkte det efter att ha plockat med grejorna i snart två år!

Jag försökte ta kontakt med Evert van Deventer för att han skulle förse konservatorn med intyget men han gick inte varken att nå på mail eller Whatsapp. Tog kontakt med PH Robbie och fick ett annat telefonnr och då jag fick tag i Evert. Han skulle naturligtvis fixa denna lilla fadäs så fort som möjligt under veckan och när jag stötte på honom efter tio dagar så vart det radiotystnad igen. Skallen fick stanna i RSA och lådan skickades till fraktfirman för flygtransport till Kastrup där Labrador Cargo skulle ta hand om intullning och frakt hem till mig. Den tionde Mars fick jag en räkning från SCS som skulle flyga lådan till Kastrup som jag betalade omgående via WISE. Jag fick även besked om att nu skulle det sökas exporttillstånd vilket kunde dröja ett tag då man hade mycket att göra på tillståndsenheten! Efter tre veckor fick jag tillbaka pengarna, bolagets bank hade skickat tillbaka dom till mitt konto. Betalade mot bättre vetande med kontokort, sedan vart det stiltje i två månader. Då skickade jag ett surt mail till Kim på Field&Stream och ifrågasatte hans val av av fraktbolag och kan ni tänka er, som av en ren slump fick Labrador Cargo i Danmark sina papper från klantskalleföreningen Safari Cargo Solutions tre timmar senare, vilket under! Det får mig att fundera på om det inte är konservatorn som ska söka exporttillstånd och skicka det tillsammans med lådan till fraktbolaget.

Den infernaliska lådan kom till Kastrup den 9 juni och där blev den ju stående ett tag för att någon ska kolla att alla papper inklusive CITES är i ordning. Enligt Schenkers hemsida skulle leveransen vara hos mig den 18/6 så efter att ha suttit i telefonkö i 35minuter för att be chaffören ringa någon timme innan leverans fick jag reda på att det som stod på hemsidan inte alls behövde vara sant, utan man ville lägga på fem dagar till. Jag tog släpet och körde dom 4 milen till terminalen och hämtade lådan själv.

Efter tre resor till RSA har jag svårt att se att jag någonsin kommer att sätta min fot där igen och om jag mot all förmodan skulle hamna där skulle jag inte skeppa hem så mycket som en piggsvinstagg. Det är sorligt att den ständiga inkompetensen med medföljande strul och i många fall ren girighet i jakt på pengar utan att egentligen erbjuda något mervärde för kunden ifråga utan tvekan gör att dom sätter krokben för sin egen jaktindustri. Priser för frakt till Europa, likaså diverse avgifter när lådan väl kommer till hit gör att traditionen att ta tillvara på trofeer framstår som allt mer orimligt för vanliga dödliga. Hursomhelst kommer jag att hålla mig till Namibia och Botswana i fortsättningen.

Ett konkret och i mina ögon ganska fräckt exempel är att konservatorn erbjuder hyfsade priser på montage och till och med kan slänga in lite "rabatt" om man rynkar på näsan åt vissa priser. När han ville tex ha tusen spänn styck för två bälten från Bufflen jag sköt bad jag honom stryka dessa från beställningen. Då hävdade han att han precis hade bytt sadelmakare, nu skulle dom bara kosta fyrahundra styck! Vilken tur jag hade!

Att man har ok priser på montagen tar man då igen på själva trälådan som man packar i. Jag har ju fått hem några lådor från Afrika under årens lopp och ingen av dom var värd mer än fyrahundra spänn, högt räknat. Denna gången måste lådan vara guldkantad då man debiterade 7200kr. Nu tjänade man ju lite på detta men man har ju definitivt förstört alla möjligheter att få en kund som kommer tillbaka. Inkompetensen jag nämnde tidigare har att göra med i första hand pappersarbetet. Innan konservatorn tar emot ett jobb bör han ju försäkra sig om att alla tillstånd är klara och dessutom söka nya i vettig tid om dom hinner gå ut under tiden godset är hos honom. När grejorna börjar bli klara bör han kanske meddela fraktbolaget om vad sändningen innehåller så dom kan söka exporttillstånd, då slipper kanske lådan stå i deras lager i två månader medans dom väntar på att kvarnarna ska mala färdigt. Undrar hur lång tid det hade tagit om jag inte hade skickat mailet till Kim? Om det nu var han som skulle söka tillståndet har han ju haft ganska gott om tid på sig, men det kanske blev liggande i någon pappershög och ingen tog tag i det förrän jag stötte på.

När då grejorna kommer till Kastrup anlitade jag Labrador Cargo för att ordna med pappersarbetet och skeppa lådan dom 25 milen hem till mig. Momsen gick på 8000kr och resterande 12 papp fick till LC för diverse avgifter. På plussidan med Labrador är att tjejerna kommunicerade om alla händelser omedelbums och hjälpte även till att stöta på SCS. Dock fick jag inget spårningsnummer av dom när lådan gick iväg till Sverige förrän jag frågade efter det, ställde till det lite i planeringen inför midsommar.

 

Nu kommer vi till det intressanta, hur blev grejorna som jag hade beställt för så länge sedan? Det första jag packade upp var gevärsfodralen. Dessa visade sig vara något överdimentionerade på bredden men hantverket kan man inte klaga på, vackra utanpå, klädda med mjukt mockaskinn på insidan med rejäl dragkedja. Duikern kom med sin ståltråd kring halsen, Nyalan med sina lyrformade horn var också helt ok för att inte tala om det fantastiska skinnet från Nyalan, otroligt vackert med sina olika färgteckningar. Bälten och gevärsremmar av buffelskinn såg också trevliga ut, sydda med gul tråd som bryter av mot det mörka skinnet. Giraffskallen var en hiskelig klump med en förvånansvärd grov struktur, inte alls slät som andra ben. Kudun var också rätt tung och kom på en grann träplatta.

Då kommer vi till den stora besvikelsen och i viss mån orsaken till att denna leverans drog ut på tiden. När jag betalade 900 euro för att bereda giraffskinnet var min tanke att halsskinnet skulle gå till gevärsfodralen och resten skulle bli en matta. Jag har ju sett gigantiska mattor från giraff i afrika och skickade till och med en ritning till konservatorn hur jag ville ha den. Det jag fick var en matta stor som en badhanduk, 145 x 145 cm. Man får anta att konservatorn har en hel del kuddfodral och väskor av giraffskinn till salu i sin butik. Av skinnet från bufflen som blev två bälten, två gevärsremmar och några remsor till fodralen ville jag ju ha det som blev över för vidare bearbetning här hemma. Vad som tydligen blev över och vad jag fick var en knytnävestor plastpåse med några skinnremsor i.

Jag får fokusera på det som blev bra tex dom vackra gevärsfodralen som kommer att följa mig i många år. Även den lilla Duikern med sin stålsnara, Nyalan och Kudun kommer att påminna mig om jakter i Afrika. Det är väl lite så jag har tröstat mig själv när något inte går som man hade tänkt, ”Jag är ju faktiskt i Afrika och jagar”, det resonemanget räcker ganska långt.

Klart slut!

Grattis i fina arbeten av konservatorn.

Tråkigt att det skulle behöva strula så mycket, men slutresultatet verkar ha blivit riktigt bra i alla fall 😃

Du är inte ensam om strul och pengaocker när troféer ska hem från Afrika.  Bortgångne polarn och  sedan hans dotter hade väldigt mycket strul med lådan ( även den med guldkant enligt priset) innan den kom till Sverige. 

Konservatorns jobb var helt ok. Men jädrar vad mycket konstiga avgifter dom kunde hitta på för att tjäna pengar. 

Det var illa nog 2012 när jag åkte till RSA första gången. Då hämtade jag mina grejor själv på Landvetter men den lådan fick ju plats i min SUV. Dock tog det en hel dag och eftersom det inte fanns några tullare på plats fick jag åka till ett kontor på Hisingen för att betala moms odyl. Jag har ju tagit hem en del från Namibia också och det har aldrig tagit mer än ett halvår men dock med ett helt gäng konstiga avgifter från fraktbolagen. För min del blir det bara bilder att ta hem i fortsättningen. Jag är alltid förundrad hur det kan vara billigare att frakta mina 115 kilo inklusive bagage än en trälåda på 79 kilo.

Glömde Nyalan!

 

Känns som det är läge att ta reda på hur logistik och allt bök EFTER SKOTT fungerar innan man väljer destination osv? Kan tänka mej att dessa jakter marknadsförs via yberfetingvärstingasduktiga PHs och vackra byggnader samt miljöer.. men inte ett knyst om soppan som tar vid när eländet ska hem.. 

Jag försöker bara att minnas dom bra upplevelser från våran Namibia tur. Annars går man bara och blir en bitter gammal stöt.

Innan och under utflykten lät det bara "no problems" och "that is easily arranged" och "that won't be a problem". Allt var bra och trevligt och allt kunde ordnas. Inga problem.

Men det blev det- mot slutet av resan- och särskilt efter var det INGET som funkade. Världsmästare i dåliga ursäkter och undanflykter.

Jag är glad att jag har fått uppleva en bit av Afrika: soluppgången, väderskiftningar, dofter, folk, fåglar, mat etc: alldeles underbart.

Men man kan säga jag var där på jakt 2 gånger på samma tur: första och sista. Jag kommer inte att åka på jakt i Afrika ens under vapenhot.

Men gärna på semester.

Nu ska jag inte kladda med i @Luger6s tråd. Kanske jag berättar historien i min dagbok nån dag det regnar....