Idag när hundarna skulle kuta ut till bilen i högsta fart gjorde Noice sig illa i det framben som ännu var helt. Han skrek till och visade med all tydlighet att något riktigt illa hänt. Hans andra framben var illa ansatt av artros så han skulle i alla fall vandra vidare men fan inte nu.

Han haltade på vi behandlade artrosen med både injektioner och smärtstillande förhoppningen var att han skulle hänga med minst en säsong till. Hade artros på Zacko tidigare och han hängde med bra länge tills vi kom till vägs ände för honom.

Noice var inte alls klar med livet, kroppen hängde med och vi medicinerade armbågen. Men prognosen för honom var svart när det verkade som han fått en fraktur i armbågen i det hela frambenet. Förutsättningarna för honom att bli bra fanns liksom inte. Han hade inte en chans idag alltså.. och jag undrar om han inte greppade det? När jag kom till honom efter att det hänt så satt han på hallmattan med det trasiga benet uppe och såg bara rätt och slätt olycklig ut och såg klart smärtpåverkad ut.

Vi var väl medvetna om det inte skulle sluta bra när jag bar ut honom till bilen och tills m Madeleine körde in till Albano. Han hade helt klart ont, flåsig och inte alls så cool som han alltid varit. Vi hade stoppat i honom rimadyl och en opiat som vi fått utskriven till Argo back in the days så han lugnade sig, var ganska ok när vi kom till veterinären. Hon kikade på journalen och förstod att hans vänstra armbåge var hårt ansatt av artros, att försöka göra ngt som begränsade rörligheten i höger armbåge var liksom kört. Hon kände även att något var trasigt antingen en sena eller en fraktur på ett ben i armbågen.

Det fanns inget att göra.

Vi visste det redan egentligen men processen är så galet jävla vidrig ändå. Jycken var bara 6 år..

Han var min favorit jakthund då han var den ända av de vi har igång som tog arga fåglar. Han var så sjukt kramig, ville vara nära så mycket som möjligt. I förrgår när jag kom från dagpasset och gått upp snortidigt så gick han och jag och la oss i sängen, han korvade alltid upp sig så han låg på kudde eller arm sen fick han antingen magen eller svansroten kliad. Såå fridfullt att se honom ligga där och snusa och ganska snart somna.

I kråkojan kunde han bestämma sig för att det skulle kramas även där. Aldrig när det var fågel i gång utan när det vart lugnt och husse börjar skramla med kaffethermosen. Då kom han och hoppade upp med tassarna på bröstet på en varpå man satte sig på huk och fick samma tassar på axlarna. Därefter la han huvudet emot mitt huvud och underförstått var att jag skulle riva om i svansroten med mina lediga händer. Det var så sjukt mkt "tycka om" i den hunden.. så in i helvete kärleksfull.. så väldigt snäll, lojal, glad och positiv. Snygg med faktiskt, den enda av våra jyckar som varit omslagspojke på tidningen Svensk Jakt. 

Inne hos veterinären var han ganska flåsig av smärtan så när hon gav honom dosen med lugnande så var det ändå någonslags tröst i det svartaste av alla jävla mörker att känna och se att hans andning lugna sig. Både jag och M var helt förkrossade, låg sked med Noice när han fick sprutorna så jag hoppas och tror han kände att vi fanns där med honom hela tiden även efter att han somnat. 

Hatar verkligen veterinärer i dessa sammanhang, vill vara själv med hunden i en för oss trygg miljö. Skillnaden med Noice var att han gått på rehabträning på Albano och stället var något han hade helt igenom positiva erfarenheter av. Så det vart väl ändå ok.. 

Både jag och Madeleine pendlar hejdlöst i sinnesstämning, det här gick för fort vart för jävla fel.. 

När det är min tur att lämna så när jag en tanke om att jag då kommer att få träffa alla våra saknade fyrfotingar.. börjar bli rätt många nu. Kane, Hamilton, Ella, Wilda, Snaps, Argo, Fimpen, Fancy, Zacko och då Noice.. 

Nu kan han i alla fall kuta så mycket som kroppen medger utan att hindras av smärta. Han lär sakna oss precis som vi lite granna dog inombords i eftermiddag när han lämnade oss på tok för tidigt. Jag hoppas det finns någon där han är som förstår att det är viktigt att riva om rejält i svansroten, knåda runt öronen och se djupt in i de mörka kärleksfulla ögonen som nu slocknat och inte längre finns i vår värld. Gör denne detta så kommer Noice ge så ofantligt jävla mycket tillbaka. Fan vad jag saknar dej!!!! 
 

Förra veckan på Berkinge.. M har slitit hårt med hans artros, det har byggt extra starka band givetvis. 

Noice på Öland! När vi slutat bada och kasta dummys så slog han ned häcken ute i vattnet, ville inte lägga av. Som vi garvade åt honom!!

Någon av de säkert närmare tusentalet fåglar han hämtat?

Fjollar sig på barstol i köket..

Gillade aldrig riktigt sandstranden.. Noice ville hellre vara hemma tills han fick hänga med till Berkinge. Där trivdes han.

Nedan var liksom hans favvoställe.. inte just hustruns mage men nära, så nära det gick att komma.

 

Hittade en bild som M tagit och lagt ut på fejjan.. Fy fan vilket vidrigt svart hål den här hunden lämnar efter sig..

Jävlars vad tråkigt. Beklagar förlusten.

Han var en mycket vacker hund!

Jag beklagar eran sorg och förlust massor. Jag känner in i magen hur ont det gör- har varit där själv några gånger.....usch.

Lider med er. Ta väl hand om varandra.

Usch, Hippen! Riktigt bedrövliga nyheter. Lider med er. Väldigt fint skrivet av dig, tack för att du delar med dig! Krama Madeleine lite extra! 

Trist som fan med hundarna när den dagen är kommen.

Tyvärr många gånger går det fortare med dom där speciella hundarna eller dom som har för mycket jakt i sig. Så känns det iaf.

Vet hur det är, har haft samma med yngre och äldre hundar, men är just dom där som är i yngre ålder som känns värst.

Beklagar sorgen!

Beklagar! Verkar varit en av de där speciella jyckarna som gör ett extra starkt intryck.

Beklagar sorgen😔

Grejen är att Noice var kung på att just kramas stillsamt.. just exakt DET behövs nu i massor och så är han inte här? Det lär ta ett tag att fatta detta.. precis drogat hustrun så hon åtminstone får ngr timmars sömn stackarn.. 

 

Fy fan vad trist.  Beklagar verkligen. 

Otroligt tråkigt att läsa, ta hand om er❤️

Beklagar  Fint skrivet.

Hundarna ger så oerhört, tyvärr tar dom med en bit av ens själ när dom går vidare. Jag har erfarenhet av er situation och beklagar de inträffade. 

 

Beklagar er förlust! Det river i känslorna att läsa 

Minns några av jyckarna, och särskilt Snaps! En väldigt trevlig hund som gärna klappades lite i gömslet när det var lugnt under uven, och som förstod min grötiga skånska tillräckligt för att apportera fåglar jag petade ner ur skyn ❤️ Minns fortfarande morgonen när jag riggade uv. Han satt så lugnt och fint under uvträdet, och väntade på mig, i säkert tjugo minuter tills jag samlat tillräckligt med mod för att våga klättra ner igen... 

Ta hand om er!

/M

Beklagar det djupaste, det är ingen lätt stund när den kommer. Jag med många fler vet hur det känns. Det är en jobbig tid innan såren läks någorlunda. River i ens egen själ när det händer och jobbiga minnen kommer fram. Ta hand om er och när man väl kommer fram så man ser ljuset i tunneln så finns det många fina minnen att komma ihåg. Men det är en del tårar som trillar innan man är där.

//Mats

Beklagar sorgen!

Beklagar vet hur tungt de är och mista en hund som man älskar

Tack för alla tankar...

Sjukt detta att en hund med trots allt en ganska låg profil hemma kan ta sådant enormt utrymme i själen.. Han var inte den extroverta uttrycksfulla hunden jämfört med andra, igår tex när jag kom hem från fisket.. (några timmar med Anton och Olle i båten och kanske framför allt deras KONSTANTA tjaffsande sinsemellan var som balsam för själen) iaf igår stod jag och M och surrade i köket. Klockan var väl strax efter 22. Tjack, unglabben tar då sin jucknalle (precis vad han använder den till bokastavligen) och sitter vid dörren och gruffar lite samtidigt som han tittar på oss. Sen reser han sig och går in i sovrummet. 

Han hoppar upp hör vi sen dröjer det ngr minuter.. sen kommer en radda lågmälda skall. Tjack tyckte det var dags att gå och lägga sig. Proceduren innebär att såfort jag kryper ned under täcket anfaller han just täcket och biter i det tills jag greppar honom och antingen brottas eller kastar iväg hans äckliga jycknalle.

Dessa uttryck och åthävor hade aldrig föresvävat Noice. Han kunde på sin höjd komma med antingen en halvpunkad fotboll alt en tennisboll halvvägs ut ur munnen och se extremt glad ut och vifta på svansen lite fortare än vanligt. Det var ett stort uttryck för att vara han. Hans grej var "tycka omet".. Han ville vara nära, kramas. Inte på ett klistrigt sätt, satte man handen i bringan på honom efter en stunds tycka om så hoppade han ned utan att vara ledsen eller kränkt. Här där jag sitter nu, barstolen vid köksön kom han varje dag ngr gånger och hoppade upp med framtassarna i knät på en och skulle kramas en stund.

Han var så glad på sitt sätt, så lojal och snäll samt kärleksfull och helt klart gjorde han ett helvetets intryck och avtryck i tillvaron. Nu, två dagar efter att han lämnat oss kommer hustrun upp gråtandes. För henne är mornarna värst.. för mej har det lugnat sig lite, gråtandet har väl mer eller mindre gått över och nu drabbas man mer av tungsinthet till och från.

Trodde jag ja.. vi konstaterade precis att Noice forcerade beslutet att ta bort honom genom att skada sig, han tog så att säga beslutet åt oss. Han rusade ut mot bilen tillsammans med de andra och skadade sig på ett fatalt sätt. Den insikten fick tillvaron att rasa igen... faan.

Samtidigt, vi slapp att gå och dra på detta. Vi vet att vi landat där ändå någon gång framöver. Nu slapp vi det. Noice hade förbannat ont, det gick inte att ta miste på. Att gå och ha detta över sig hade varit mentalt helt outsägligt vidrigt. Vi har upplevt det en gång tidigare, Argo hade en tumör i svalget som trots cellgifter och två operationer inte gav sig. Den processen var obeskrivligt vidrig. Det slapp vi tack vare att Noice rusade ut i vild ohämmad glädje för att så fort som möjligt komma in i backluckan på Madeleines bil. Om han inte gjort detta så hade vi haft en hund här hemma som vi båda älskar men som inte kunnat gå öht.. i stillhet var han smärtfri avseende artrosen. Varje gång vi öppnat bakluckan och tagit ut de andra hundarna för att jaga så hade vi tvingats konfronteras med blickarna från Noice, varför får inte jag följa med?? Han fattade inte att artrosen begränsade honom när det gällde jakt eller annat kul. Jag kan inte med hedern i behåll säga att vi varit omdömesgilla nog och tagit beslutet att avliva honom i tid.. jag är helt säker på att vi inte fixat det. Redan nu så vet jag att det funnits veterinärer som väckt frågan då prognosen var nattsvart på sikt. Jag vet att M kommit hem från veterinärbesök och spytt galla över dessa då de velat påskynda vår egen process. De kanske haft rätt men uppfattas ändå av oss när vi står inför beslutet som totalt dumma i huvudet och empatilösa. 

Så någonstans tog han beslutet åt oss.. omtänksam och i någon mån kärleksfull in i det sista.

Även om man kan rationalisera händelsen med dessa resonemang så är sorgen och saknaden så vansinnigt påtaglig. Han var en av fyra totalt men tog lika mycket plats i själ och rum som de andra tre tillsammans. Hippen, den äldre hanen, hoppar ofta upp på barstolen invid mej här i köket precis som Noice gjorde men när Hippen gör det så är hans ända motiv att spana in ngt gott att äta på köksön.

Noice gjorde det för att kramas och vara nära en. 

 

Surt, och som sagts vissa hundar är mer speciella än andra. Oftast dom man väntar mer med än andra att just ta det beslutet.

 

Som jag med karelaren opererade honom två gånger då han ätit sten, men nån av dom andra hade det enbart blivit för att det var riktiga jakthundar. Han var inte spec bra så sett men ändå en mycket speciell hund. Men tredje gången så insåg jag på vägen dit med honom att det inte blir nån fler operation om han ätit sten. Så där blev det att åka hem utan hunden som alltid satt fram och spanade då vi var själv i bilen.

Trodde aldrig jag skulle få nån liknande hund igen men nu har jag en Laika istället som inte är så olik honom ändå. Allt utom vaktande av mig påminner han om just karelaren och det är troligen därför han är mer bortskämd än dom andra. Dom är mera jakthundar.

 

Låter iaf som att ni har några till så det lindrar väl lite ändå än att bli helt utan hund. Är inte mycket annat än att ta en till om ni behöver.

M har börjat undersöka marknaden.. Det är mer en terapeutisk uppgift då både hon och jag vet att ingen hund kan fylla tomrummet efter Noice. Men visst är det på gång.. 

Ska man se ngt positivt i bedrövelsen så kommer Tjack att få axla rollen som jakthund så fort som möjligt. Han kommer inte att få någon försiktig inskolning utan nu blir det hardcore så fort säsongen sätter igång. Han har en del dumheter för sig som vi ska försöka ta ur honom men bortsett från detta och lite skönhetsfel (struliga inlämningar) så verkar han kunna bli riktigt bra. Men som sagt, detta är bara ngt terapeutiskt surr.. för att få tiden att gå tills minnet av Noice skiftar från att vara svart, ångestfyllt och vidrigt, till något bra och fint. Vi kommer dit men det lär ta ett tag.

Fy och usch, beklagar verkligen. Tycker bara det blir värre med ökad ålder själv.

18 hours ago MKJ sa:

Fy och usch, beklagar verkligen. Tycker bara det blir värre med ökad ålder själv.

Helt klart finns ett samband där.. 

Stillat sig en smula nu i alla fall. Jobbade igår och hade fullt upp med spräningar och skjutningar. Man var lite frånvarande mellan varven men tja det fungerade bra. Informerat turlaget om förutsättningarna för måendet.. genererade en massa kramar 

Vi har som vanligt massa omsättning i turlaget och på radion som helhet. Nu fick vi några riktigt bra besked igår på utsättningen.. riktigt bra faktiskt.. och detta skickade in en i en känslomässig bergodalbana. 

Det var i alla fall skönt att gå ut från gropen, ut på altanen ensam mitt i natten och umgås med Noice i minnena.. han saknas här hemma helt klart men man tar sig igenom skiten i alla fall och tragglar på. Noice är en av de som alltid kommer att hänga med känslomässigt. Noice och Argo, båda tvingades vi skiljas från i förtid.

Dom gudarna älskar dör unga!

Usch.. fick en smäll nu när jag var ut på altanen och tog en halv cigarill.. Facebook meddelade osentimentalt att det var 2 år sedan Noice gick bort. Trots två år så kommer tårarna ändå, fy fan vad vi saknar den där jycken! 

Självklart har det stillat sig, nu har väldigt mycket av det svarta, äckliga, jobbiga försvunnit ur tankarna dagligdags men när man blir påmind så märker man att det ändå finns kvar där under ytan.

Sen har man något självdestruktivt drag helt klart, man ger sig omedelbart in och nostalgar sig igenom den här tråden. Såg att Fifi, vår tik som jag tog bort för ngt år sedan, också hade en egen tråd men hon var klar, det var liksom ingen som helst fara. Noice och Argo kommer alltid att hänga med oss.

En sak som vi märkt här hemma efter att Norris flyttade in är att Norris (är väl ett år nu) har extremt många likheter med Noice. Han ska kramas konstant, han är ganska "liten", han tar ingen plats men han är en jävel på att kramas! Och vore det inte för den där j-la rosa tvättlappen han har i käften som han svingar vildsint och konstant så vore han faktiskt i mångt och mycket en kopia av Noice  Noice höll aldrig på och slabbade på husse o matte men bortsett från det så är de extremt lika. Norris har väl kanske lite väl mkt myror i brallan eller vad man ska säga, Noice satt med stor glädje helt stilla i knät och vart klappad och omtyckt.. Norris klarar inte alls av att vara stilla på samma sätt jävla damphund.. men han är extremt go och jag tror faktiskt han kommer att kunna matcha Noice i jakten! Chuck som nämndes i tråden av mej någonstans är bra, inget snack, men han kommer aldrig bli som Noice. Chuck tycker en arg trut eller kråka är skitläskig.. det tror jag faktiskt inte Norris kommer tycka, det kommer märkas inom kort.

Nehe nu blir det lite mer Noice-nostalgi, ett glas vin samt köttfärssås