Min gamla jaktlabbehane..eller gammal och gammal, han blev 7 år bara blev påkörd igår.

Han hade flyttat från oss till svärmor och svärfar då vi upptäkte att han höll på att bli blind och han kunde inte apportera som vanligt, han fixade bland annat inte mörker. Efter som han var mångsidig dvs skällde gris till och från så skulle det vara en allt för stor risk att jaga vidare med honom så han fick flytta.

Han gick lös hemma på tomten hos dem och grinden var inte stängd. Sannolikt så trodde han att det var matte som kom hem så han kutade ut från tomten för att möta henne varpå en bil klipper honom i bakkärran. Tydligen uppstod ett antal benbrott varav ett ganska långt ned mot tassen och där var det tydligen krosskador på benet. Veterinären uppskattade att det skulle kosta 50-60.000 att försöka fixa det och utgången var trots allt oviss..

En förkrossad svärmor ringde och rådgjorde med oss och strax fattas beslut om avlivning..

Otto blev 7 år..

Tungt men konstigt nog inte så tungt som det hade varit om han varit i topptrim! Innan flytt så kastrerade vi honom och efter en tid hos svärmor så vart han helt annorlunda. Skum i pälsen, otränad och tja han föreföll att trivas gott i soffan  ;D Inget ont i det men på något sätt så "försvann" Otto i samband med att han flyttade till Svärmor för mej.

Han är iaf med mej på den bild som jag har här på jaktsidan och där lär han få stanna tills min nya labbehane axlar Ottos ansvar.

Kul hund iaf.. Hustrun gick på gris med honom på en jakt då jag låg hemma och var sjuk. Hon ville inte gärna hoppa in i granarna där han skällde så hon blåste inkallningssignal. Strax kom en superglad Otto med tre årsgrisar i släptåg. Då grisarna såg hustrun så drog de varpå Otto tvärvände och satte glatt efter dem.

Han var rätt skarp, han fixade att avfånga skammade kissar själv och var därför ruggigt bra för mej som kommunskytt då olyckan var framme. Lydig som f-n, möjligen lite för självständig i sitt sökarbete så det var inte alltid det gick att dirigera, men väldigt ofta. Minns en andjakt där jag och en kompis var satta att efterapportera ett enkelt viltvatten på kanske 100x150 meter. Mitt i detta vatten fanns en liten ö och kompisen stod i ena kanten med sin jaktchampion och försökte dirigera ut jycken till ön där det fanns skammade änder. Han hade ca 30 m ut till ön.. Jag stod i andra ändan av vattnet och hade runt 80 meter ut och jag fick utan några som helst problem ut Otto gång på gång till ön! Löjligt egentligen, Otto visste så j-la väl vart det fanns änder att hämta och det var knappast på blankvattet men det var så snyggt iaf.

Minns en fasantupp som jag sköt två skott på och hållet var väl halvstyvt i kombination med att jag kom lite långt bak. Reine, en kompis som är retriverdomare och uppfödare, sa att fixar ni att plocka in den tuppen så är det en bedrift. Tuppen seglade ca 80 m innan den tog mark och jag såg direkt att den sprang..

Otto skickades samtidigt som tuppen landade och strax såg jag honom försvinna i det snår dit tuppen kutat.

10 minuter senare kom Otto med ett styck fasantpp! Jag är ingen expert på fasanjakten på så sätt men Reine förklarade att det var en vinnarapport och en klockren Gunschoice på ett ev jaktprov!

Undrar förövrigt hur många tusen fågel som Otto lämnat in? Han hade ett för den praktiska jakten klockrent apportgrepp dvs han höll rätt hårt och släppte inte förrän han var säker på att husse hade fågeln. En mindre rutinerad jycke släpper för snabbt med påföljd att tex en skammad and på en klippa kan hinna till vattnet och dyka eller en skammad fasan kan kuta iväg igen.. Det apportgreppet hade han inte i generna utan det hade han lärt sig genom åren.

En snubbe skammade ett rådjur på en väg. Jag ville släppa Otto direkt men jag vart nedröstad, snubben ville testa först med en mer eller mindre orutinerad spårhund uppskruten av hundens husse. Ungefär en timme och x-antal omtag senare skiter jag i vad de säger och går på spåret med Otto i koppel de första 50 metrarna. Sen släpper jag.

Otto drar och är borta en stund och kommer sedan åter, skickar honom igen på sök och han ser ut att ta spåret och iväg fort som fan igen. Går i riktningen han stuckit och efter bara några minuter hör jag ett rådjur som vrålar som bara rådjur kan vråla. Otto hade tagit rådjuret i legan och stod nu och höll det i ett fast grepp.. Rådjuret hade gjort en U-sväng så jag hade inte långt fram varpå jag kunde avfånga med kniv. Konstaterade då att spårhunden med förare var åtminstone 300 m bort åt helt fel håll..

HerrBerg på denna sida har ett speciellt minne av Otto även.. Vill minnas en kul dag i Söderbykarl då vi sköt en knippe rådjur, ett av dem för Otto och med HerrBerg som skytt.

RW här och MaxW har fått in änder via Otto, änder och gäss samt någon hare. På ett hartramp i Skåne var det någon hare som sköts på rätt sida om någon gräns men valde dessvärre att dö en god bit på fel sida om samma gräns. Gick till gränsen, satte Otto och angav en riktning rätt ut över plöjorna...skickade.. och han gjorde ett linjetag på ca 80 m rätt ut över plöjorna och spikade haren.

Frisk var han med, inte en sumpad jaktdag pga trasiga klor, tramdynor eller några andra sår!

Usch!

Må väl Ottogubben!

Mvh!

alltid tråkigt när något sånt händer

kan bara beklaga sorgen

Känns alltid lika jobbigt när en speciell hund försvinner. Han har det nog iaf det bra nu på andra sidan, han kanske sitter och tuggar ett par grisöron med vår gamla basset som vi tog bort på juldagen.

//Micke

Beklaga sorgen.

Usch va trist hippen.  :-

Vet att tomheten blir enorm, vår vän fick ju cancer förra året, tänker på han än varke dag.

Att hundar inte lever så länge vet ju alla hundägare men att bli överkörd är så onödigt och tråkigt.

Om din Otto var lika busig och halvgalen som vår gamla Fabian så har de garanterat roligt tillsammans nu. 

fan va trist Hippen, men du verkar ha många fina minnen av Otto, bevara dom! Även jag har en gammal kär jaktjycke i himlen, de kan ju jaga lite rådjur ihop!

Jag som många av oss på den här sidan vet hur det känns när man förlorar en hund,som för övrigt är ens kompis...Tror inte att det är en tröst för dej,men du vet i alla fall att du inte är ensam om känslor.

mvh

Björn

fan va tråkigt... > hoppas han slapp lida onödigt mycket.... >

HerrBerg på denna sida har ett speciellt minne av Otto även.. Vill minnas en kul dag i Söderbykarl då vi sköt en knippe rådjur, ett av dem för Otto och med HerrBerg som skytt.

Åh fan. Inte roligt.  :-[ :'(

Här är i alla fall en bild från tillfället, det är du som höll i kameran så inget gnäll nu om slafsigheten i själva motivet... 

Jag tar en whisky för Otto i kväll.

Fan va kul HerrBerg!!

Arbetsnamnet hemma var ofta Otto Flygplan, han såg ut som SK60 med de där öronen  :'( :'(

Ska lägga in några fler bilder på honom här, får bli en liten memorylane här på jaktsidan. Kanske en egen topic för våra döda jaktkompisar?

Tomheten är inget problem eller vad jag ska säga, vi har 8 jyckar hemma nu och han bodde hos Svärmor och Svärfar då olyckan inträffade. Men helt klart blir man väldigt berörd av händelsen speciellt då man rasslar igenom minnet som i första inlägget. Finns så otroligt många minnen att skriva om..

Mvh!

Sorgligt! :'(

Jag beklagar Hippen och OTTO :'( :'(

Jag vart ut i verkstan efter jag läst

för att olja min kolv, då passade jag

på att ta en en whisky för er båda.

mvh. Bert

Beklagar verkligen!  :-

Beklagar sorgen, alltid tråkigt när man mister nära vänner. Tar en whiskey till minne jag med.

Minns de glada minnena inte de sorgliga!

Fy va hemskt asså..beklagar!

Man blir så brutalt påmind om hur snabbt ett liv kan ryckas bort för en... En varm tanke till våra älskade hundar som har lämnat oss många fina minnen och många skratt.

:- Beklagar sorgen.....tungt att mista en jaktkamrat..jag vet.

Må han jaga väl i den sälla jaktmarkerna.

Finns inte mkt att säga Hipshot. Kan bara beklaga :'( Vårda dina minnen av Otto, det är han värd. Fan man blir lite sentimental när man läser om jaktkompisar som rycks bort från en. :'(

Trist att förlora en kamrat.

Alltid tråkigt att förlora en jaktkamrat.

Beklagar sorgen

Alltid lika trist att mista en vän och jaktkamrat, beklagar verkligen det inträffade

:'(  :'(

Trist, Hipshot! Man får en alldeles speciell relation till varje hund, undra hur många timmar man har varit tillsammans om man räknar jakt, pisspromenader och hemmamys?

Der är bra att du kommer ihåg de trevliga minnena från jaktturerna med hunden, dessa försvinner i alla fall aldrig.

Hade förmånen att träffa Otto förra våren. Det är mycket tack vare honom som jag föll för jaktlabradoren som ras och numera har en egen liten labbe hemma. Mycket tråkigt att han gått bort :-[