Har haft en jävla tung månad sen min vän Halde nu inte längre finns. Och månaderna före dess med..jag minns inte hur många veterinärbesök och undersökningar. Jag har nog förträngt många av detaljerna nu. Det kändes både som en kort och lång period. Kanske hade han problem längre tillbaka som inte märktes så tydligt också, när man tänker i efterhand..

Det var till synes bra tills det inte var det. En fin, aktiv hund med hjärta av guld var han - och han förtjänade att kunna röra sig utan en massa smärta. Att vara med om det jag fick se och höra sista dagen där inne när jag väl fick ta beslutet, det önskar jag inte på nån. Har aldrig hört en hund skrika på det viset av smärta, även under rätt tung medicinering... En hund som knappt visade normal smärta, en hund som bröt en tå en gång utan att jag nånsin ens anade det (fick jag veta på en senare röntgen, när det var ihopläkt och fint). Det gick inte där.. jag hoppas innerligt jag har gjort och tänkt rätt. Det har varit många vändor av ångest och ifrågasättande i efterhand kan jag lova, men jag kan inte känna att jag inte har försökt, vi försökte verkligen. 

Nog om det hemska.

Han var min bästa vän i 7 år, vi var tillsammans nästintill hela tiden. Ställde jag mig upp var jag beredd på en smärre tackling eller lagom buff, som man fick avvärja med kommandon och klappar. La man sig ner så lan han sig ner. Gick man upp så gick han upp. Han kunde lydnadskommandon väldigt väl, men kunde vara selektiv med när han var motiverad att lyda. Han hade en egen vilja och en stor dos personlighet också, vilket jag alltid uppskattade.

Vi sprang, pulsade snö, åkte båt, paddlade kanot, SUP, sov i skogen, gick i stan, hängde med folk, tränade sök och annat...vi hann göra ganska mycket på den alldeles för korta tiden han levde. Hade velat ha ett helt gäng år till. Han var även en stor vän till mina föräldrar, som han ofta spenderade de dagar med när jag var tvungen att vara på kontoret eller borta i jobb. En konstant vän till min mor i köket och en stabil vaktkompis åt min far hela dagarna han planterade och jobbade i trädgården. Han lärde sig att sno tomater ibland ur växthusen på senare år, vilket vi var helt okej med.

Han älskade alla människor, något otypiskt för rasen (Briard) som normalt "ska" vara lite mer reserverade. Lite väl mycket tom, jag fick alltid tygla honom så han fick lugna sig innan han hälsade, så folk inte blev rädda för 40kg framrusande brukshund (alla är inte SÅ hundvana..). Men han skulle "sitta i knä" på alla. Mina gamla 80-90-åriga grannar fick uppleva det, veterinärerna som behandlade honom fick uppleva det, alla fick det.. Tom när han hade som mest ont och veterinärerna skulle undersöka honom så tillät han det, och sen direkt in i läget att "får jag inte sitta i knä på dig nu?".

Minns en gång som hans snällhet sattes på prov. Han fick i sig nått dumt i en buske och 2 timmar senare kunde han inte stå upp. Efter flertalet undersökningar under kvällen och nästkommande dag visade det sig att han hade inflammerade leder och STARK värk (reaktiv artrit på inflammation från magen visade det sig sen). Han hade så ont i lederna att han skrek till när vetten skulle manipulera dem, och då mitt i det som gjorde som mest ont så tog han veterinärens hand i ren reflex i sin mun - men han bet inte. Han tog bara i löst och lyfte undan hennes hand. Det fick mig att inse än mer vilken slags hund han var...

Nä, han var för jävla fin alltså. När jag fick hem honom 2016 var jag väl inte helt förberedd, det fick fort eftersom jag fick ta över honom som 11-12veckorsvalp, när det första hemmet inte hade orkat med denna energiska valp. Och vild var han då - men det var bara ett överflöd av energi. Han var alltid snäll och modig, vilket jag och uppfödaren direkt förstod - inte alls fel på nått vis.


Detta inlägg blir osammanhängande och lite av ett svammel, ser jag... jag ville bara skriva nått här, lite tankar och känslor och en slags hyllning. Kanske får fram nått bättre en annan dag. Han har lämnat ett stort jäkla tomrum efter sig. Det är nått sånt viktigt som fattas nu.

Lite bilder som jag känner ändå representerar honom följer nedan. Kan lova att det var spännande att koppla på honom framför cykeln med dragselen, det går fort när 40kg hund tar i. Han var verkligen alltid "där", ville alltid vara med - och fick alltid vara med. I köket låg han alltid planterad på golvet nånstans på de mest slumpmässiga visen, så man lärde sig att lagd hund ligger, man fick gå runt eller över honom hur som helst, och så var det. Hans favoritplats var under bordet dock när alla hade samlats och satt och pratade, då somnade han gott till slut. Vallhund som han ändå var i grunden så kände han sig bäst när folk inte var alltför utspridda.

Sen jag lyfte i honom i en roddbåt första gången som valp så blev han väldigt glad alltid att hänga med. Vi var ut och paddlade kanot om somrarna och på senaste år stack vi ofta ut med en liten eka och fiskade. Han ville bara sitta där och kika tills han somnade på båtgolvet. Fiskarna brydde han sig inte om alls.

Vila i frid min vän. Jag saknar dig så in i helvete mycket.

 

Beklagar sorgen!

Trist och många gånger väntar man för länge och hoppas det blir bättre. Men många gånger tar resan slut väl tidigt och 7år är ingen ålder.

 

Endel hundar visar inte att dom har ont, just det där du skriver om en tå hade ena jämten och precis som för dig visades det senare på röntgen och den hunden hade om jag inte minns fel även ett revben som vart av. 

Jag beklagar din sorg och förlust å det allra djupaste. Inga ord kan göra upp för hur du mår- jag vet själv....

Vårda hans minne alltid.

Fy fan... 7 år är ingen ålder, det är fortfarande den där individen som man älskar djupt och innerligt. Och smärta dessutom som blir till ett framtvingat beslut så förbannat ledsamt..

Lider med dej..

7 år är alldeles för tidigt, även om det aldrig är ett lätt beslut, oavsett ålder.

Beklagar sorgen, trösta dig med att så småningom kommer dom roliga minnena av Halde att ta över.

Beklagar. Även om det är uppenbart att det är dax är den inte ett lätt beslut att ta.

Hoppas att sorgen minskar med tiden och att de fina minnena tar över. 

Beklagar, det är jobbigt och vet hur det känns. Det är ett stort hål våra kära vänner lämnar efter sig. Hoppas (och vet) att tiden läker lite av allt som i detta läge känns mörkt och hopplöst ut. Kämpa på och hoppas de glada minnena tar över någon gång…..

Tack tack, ni har rätt i allt ni säger. Man vill ju att det ska funka in i det sista, avslutet var heller inte planerat. Men det hände saker vid sista besöket hos vetten som gjorde att jag kände att det var enda utvägen. Jag kan verkligen inte se hur det kunde gått annorlunda, med allt som hände. Kanske kunde man gjort annat tidigare, månader/veckor innan, jag vet inte.. men man kan heller inte magiskt laga nått som är sönder, hur mycket man än vill.

Försöker släppa det nu och tänka positivt, minnas fina saker. Det är verkligen vilt hur hårt det kan slå en. Har stor förståelse nu för att folk ofta(st) har åtminstone två hundar åt gången, är nog lättare att trada på i vardagen om man fortsätter leva samma liv så att säga, hur tungt det än är med förlusten av en.

Men tack för fina ord, det känns att det är folk som förstår i ett sånt här forum.

1 hour ago sexfemåtta sa:

Tack tack, ni har rätt i allt ni säger. Man vill ju att det ska funka in i det sista, avslutet var heller inte planerat. Men det hände saker vid sista besöket hos vetten som gjorde att jag kände att det var enda utvägen. Jag kan verkligen inte se hur det kunde gått annorlunda, med allt som hände. Kanske kunde man gjort annat tidigare, månader/veckor innan, jag vet inte.. men man kan heller inte magiskt laga nått som är sönder, hur mycket man än vill.

Försöker släppa det nu och tänka positivt, minnas fina saker. Det är verkligen vilt hur hårt det kan slå en. Har stor förståelse nu för att folk ofta(st) har åtminstone två hundar åt gången, är nog lättare att trada på i vardagen om man fortsätter leva samma liv så att säga, hur tungt det än är med förlusten av en.

Men tack för fina ord, det känns att det är folk som förstår i ett sånt här forum.

Passa på och sök en ny lämplig hund så känns det bättre när det kommer en liten valp.

Fast det passerat endel hundar så är vissa värre än andra att vara utan.

Min bortskämda Laika hade vart tråkig vara utan fast jag bara haft honom strax ett år så känns det som att jag haft honom i flera år. Just för att hunden är rätt smart och verkligt är en egen och spec hund.

Håller med ovan med en liten nyansering.. skaffa en ny kamrat medans du fortfarande har vanan att anpassa ditt liv efter en hund. Dock, en ny hund kommer aldrig att kunna ta Haldes plats men det där förstår du och alla andra här. Däremot kommer en ny stjärna skapa en ny relation till dej och bli en ny källa till glädje och affektion som kommer att vara annorlunda men fortfarande väldigt positiv.

Sen är det individer vi pratar om och dessutom olika raser. Där finns kontraster redan från början speciellt avseende raserna. Karelaren här ovan har haft jämtar och vad det nu var som fungerar på ett sätt. Nu har han en lajka som är på en helt annan nivå.. Dansken har gjort samma resa från Cattledog med som jag förstått en enorm jävla integritet och skärpa.. och nu har han en i sammanhanget okomplicerad labrador. Chucken är på intet sätt en dålig eller trist hund bara annorlunda jämfört med vad han är van vid. Samma blir det för dej, får en känsla av att Halde var en väldigt speciell personlighet. Den personligheten går inte att duplicera, du får något annat som inte alls är sämre bara något annat.

Jag är lite less på labradorer, de vi har nu är gudagoda men de ger mej inte alls samma respons som Noice eller våra andra labbar givit. Jag vill skaffa en vorsthe nu men tja där är vi inte i familjen ännu. 

Inse nu att jag gör ett tankefel, inte alls säkert att du avser byta ras.. Men tja se det som ngt allmänt svammel bara 

Mitt tips är iaf att se efter en ny valp och kanske samtidigt försöka få med lite jakt egenskaper i den nu när du jagar. Då har du både användning och sällskap.

39 minutes ago, karelsk blandning said:

Passa på och sök en ny lämplig hund så känns det bättre när det kommer en liten valp.

Fast det passerat endel hundar så är vissa värre än andra att vara utan.

Min bortskämda Laika hade vart tråkig vara utan fast jag bara haft honom strax ett år så känns det som att jag haft honom i flera år. Just för att hunden är rätt smart och verkligt är en egen och spec hund.

 

7 minutes ago, Hipshot said:

Håller med ovan med en liten nyansering.. skaffa en ny kamrat medans du fortfarande har vanan att anpassa ditt liv efter en hund. Dock, en ny hund kommer aldrig att kunna ta Haldes plats men det där förstår du och alla andra här. Däremot kommer en ny stjärna skapa en ny relation till dej och bli en ny källa till glädje och affektion som kommer att vara annorlunda men fortfarande väldigt positiv.

Sen är det individer vi pratar om och dessutom olika raser. Där finns kontraster redan från början speciellt avseende raserna. Karelaren här ovan har haft jämtar och vad det nu var som fungerar på ett sätt. Nu har han en lajka som är på en helt annan nivå.. Dansken har gjort samma resa från Cattledog med som jag förstått en enorm jävla integritet och skärpa.. och nu har han en i sammanhanget okomplicerad labrador. Chucken är på intet sätt en dålig eller trist hund bara annorlunda jämfört med vad han är van vid. Samma blir det för dej, får en känsla av att Halde var en väldigt speciell personlighet. Den personligheten går inte att duplicera, du får något annat som inte alls är sämre bara något annat.

Jag är lite less på labradorer, de vi har nu är gudagoda men de ger mej inte alls samma respons som Noice eller våra andra labbar givit. Jag vill skaffa en vorsthe nu men tja där är vi inte i familjen ännu. 

Inse nu att jag gör ett tankefel, inte alls säkert att du avser byta ras.. Men tja se det som ngt allmänt svammel bara 

Jag har insett att det finns goda anledningar till att folk har fler hundar åt gången också. Uppfödaren till Halde sa det å "detta är en stor del av varför vi alltid har minst två". Livet och rutiner går liksom vidare på liknande vis då, och har man redan två så blir det inte "denna ersätter denna". 

Så inte för att just ersätta nått, som man ändå inte kan - men allt blir såklart jobbigare och mer påtagligt när ens liv och vanor totalt förändras över en natt. Och som du säger Hipshot, han var en väldigt speciell personlighet, och även min första hund att ha från valp, vilket jag gjorde på helt egen hand dessutom.

Jag har senaste åren tänkt att en gång framöver lär det väl bli jakthund. Jag visste ju att ingen hund lever för evigt även om jag hoppats på längre, och lite funderat på att en valp inte varit helt fel tillsammans med Halde om livssituationen tillåtit det (tex att inte ta hand om båda helt själv + fulltidsjobb).

Jag älskar briarder och det kan möjligen bli en igen, men nu när jag blivit mer och mer intresserad av jakt och att jaga mycket så vore det väl lämpat med en hund jag kan dela den delen av livet med på ett enklare vis (skulle det bli en briard igen kommer jag dock köra viltspår från start med den oavsett..men det är ju ingen jakthund trots allt).

Som Hipshop säger, jag känner nog lite att kontrasterna mellan raserna skulle hjälpa mig att se det som en helt annan situation och ingen "ersättare" så att säga. Jag har insett att jag nog är en person som passar att leva med hund, vilket även andra sagt till mig nu på sista tiden..

Har alltid gillat taxar jag träffat, och rådjursjakt är ju nått jag har god tillgång på ändå och lär fortsätta med. Men samtidigt har jag insett att det kunde vara väldigt roligt samarbete med hund som apporterar, och skulle gärna jaga mer fågel vilket jag också har god tillgång på (och oftast är rätt lätt att hitta, särskilt om man har en apportör..). Problemet där är väl att jag aldrig riktigt fastnat för labbar jag träffat. De har varit superfina och snälla, men just för mig har de känts lite väl...att de gör vad som helst för en korv, kanske clashade med hur jag hade det med min hund

Annars har vissa fågelhundar lockat mitt intresse tidigare pga att jag även älskat att köra dragsport (Halde var en naturtalang, dock körde vi inte överdrivet mycket pga att han hade en lite svagare höft jag blev nojig för om det var riktigt bra för honom..). Vet att Vorsteh är populär även inom drag - vet också dock att många säger att det inte är den lättaste hundrasen och har respekt för att man kanske bör ha mer kunskap inom vissa raser innan man tar sig an dem.

Nåja, just nu har jag känt att jag försöker fixa annat mellan varven man sörjer. Vill inte bara hoppa in i nått, men det finns ju inget som skadar med att man framöver besöker lite uppfödare och folk som har olika hundar. Åtminstone är det trevligt, och så bygger man kunskap för ett ev. framtida val.



 

11 minutes ago, karelsk blandning said:

Haft två blandraser, ena med lite av varje men mest stövare och sen en karelare,jämte och nånting mer.

Sen en stövare, en karelare, en finne och några olika jämtar vad jag nu kommer ihåg. Jämtarna är väl rätt lättsamma hundar. 

Karelare var väl rätt eljest och riktigt min hund men med lite för mycket vakta och humör. Men han var ändå lite av en favorit.

Laikan är smartare än alla dom andra och envisare men på ett bättre sätt och han testar många gånger till han ser att det verkligt är allvar. Vissa människor går han runt och vill inte alls se på medan andra vill han i ansiktet. Läser folk otroligt fort.

Inget med tråden att göra men som sagt vissa hundar är mer spec än andra men inga av dem blir lätt att skiljas ifrån. Blir inte lättare heller fast man haft flera och vart med om det sen liten.

Folk som vi säger jag som har hundarna med sig och inne gör det troligen inte lättare att göra sig av med dem just för att det blir annat än en hund som står i hundgården och i bästa fall får komma ut till jakten. Min läkare har tänkt börja ta allergi tester för att jag har problem med astman men frågade hur jag tänkt med djuren. Ja hundarna är där dom är och så kommer det fortsätta sa jag förra veckan så få se om hon tänker skicka mig på allergi utredning alls.

 

Mitt tips är iaf att se efter en ny valp och kanske samtidigt försöka få med lite jakt egenskaper i den nu när du jagar. Då har du både användning och sällskap.

Ja, jag är som du där. Oavsett vilken hund jag nångång ev ska ha igen så bor den inne med mig. Jag säger inte vad andra ska göra, men jag kommer aldrig ha hund i hundgård mer än att det kanske vore trevligt för den medans jag är borta hemifrån.

Ja, nästa hund (som jag skrev ovan) blir nog jakthund. Då blir det iaf en stark kontrast, och bra användning för jakten. Sen tycker jag ju att jakthundar (med bra ägare) ofta lever bland de bästa liven och verkligen får utlopp för sina drifter.

Nåväl, just nu är jag inte sugen att tänka alltför mycket på ny hund. Men hälsa på lite olika, det kan väl iaf vara trevligt framöver.

Kul att du själv nämnde tax.. satt och tänkte på just dessa jyckar när jag läste vad du skrev. Extremt egensinniga skojiga vovvar!

20 hours ago sexfemåtta sa:

 

....
Jag har senaste åren tänkt att en gång framöver lär det väl bli jakthund. Jag visste ju att ingen hund lever för evigt även om jag hoppats på längre, och lite funderat på att en valp inte varit helt fel tillsammans med Halde om livssituationen tillåtit det (tex att inte ta hand om båda helt själv + fulltidsjobb).

....
Har alltid gillat taxar jag träffat, och rådjursjakt är ju nått jag har god tillgång på ändå och lär fortsätta med. Men samtidigt har jag insett att det kunde vara väldigt roligt samarbete med hund som apporterar, och skulle gärna jaga mer fågel vilket jag också har god tillgång på (och oftast är rätt lätt att hitta, särskilt om man har en apportör..). Problemet där är väl att jag aldrig riktigt fastnat för labbar jag träffat. De har varit superfina och snälla, men just för mig har de känts lite väl...att de gör vad som helst för en korv, kanske clashade med hur jag hade det med min hund

Annars har vissa fågelhundar lockat mitt intresse tidigare pga att jag även älskat att köra dragsport (Halde var en naturtalang, dock körde vi inte överdrivet mycket pga att han hade en lite svagare höft jag blev nojig för om det var riktigt bra för honom..). Vet att Vorsteh är populär även inom drag - vet också dock att många säger att det inte är den lättaste hundrasen och har respekt för att man kanske bör ha mer kunskap inom vissa raser innan man tar sig an dem.
 

Jobbigt som fan att behöva ta bort sin hund vid 7 års ålder.  Man kan bara beklaga...

Ja det är ett helvete. Jag hade alltid tänkt mig honom som gammal, sävlig, nått/några lugna år till ålderns höst..det hade han förtjänat.

Ja, alltså jag kommer inte skaffa nån ny hund på nått förhastat vis. Bara sa nått nu rent spekulativt, för om jag sätter mig utanför vad jag känner just nu och ser det objektivt, så lär jag ju ha hund framöver nångång. Och jakten tänkte jag inte sluta med.

Taxarna jag träffat har varit riktigt trevliga filurer, sociala med personlighet. Verkar bra hund för ensamjakt tillsammans, eller med nån extraskytt. Samt att det brukar finnas möjligheter till rådjursjakt på lite olika ställen. Sen verkar de har rätt bra hälsa å. 

Draget är väl inte megaviktigt, och springa kan man göra med de flesta(läs: typ alla) hundar. Särskilt jakthundar vill ju i regel ha motion. Jag är ju dock just nu ingen direkt fågeljägare... tanken var mer att OM jag en dag ska ha en jakthund, då vill jag nog ha en som dels är social och är lätt med folk, helst lätt bland andra hundar (detta är ju dock mkt individuellt å), samt en som jag kan jaga nära tillsammans med, oavsett vad jakten faktiskt är. Älghundar är inte för mig.

Usch vad tungt att läsa, beklagar verkligen. 

Tack för era kommentarer och välönskningar. Men vi kanske kan skippa att göra denna tråden till en hundrastipsdiskussion nu, i all välmening. Tråden är för Halde och inget annat, även om jag själv av ren fart började prata om framtiden.

Beklagar, tog bort våran tik för några månader, hela familjen var med. Barnen frågar ibland. Blir någon godnattsaga med T äventyr. Känns tomt...

S

4 hours ago, hs_merkel said:

Beklagar, tog bort våran tik för några månader, hela familjen var med. Barnen frågar ibland. Blir någon godnattsaga med T äventyr. Känns tomt...

S

Beklagar din och er sorg, också.

Beklagar verkligen...

10 hours ago sexfemåtta sa:

Tack för era kommentarer och välönskningar. Men vi kanske kan skippa att göra denna tråden till en hundrastipsdiskussion nu, i all välmening. Tråden är för Halde och inget annat, även om jag själv av ren fart började prata om framtiden.

Sorry... Mea Culpa.

Du har helt rätt.

Det fina med en hund som alltid ville vara med Köpte en uppblåsbar kajak (faktiskt riktigt bra var den!) förra sommaren. Vi åkte ut en hel del på sommaren med roddbåten och tog kanot om vi var annanstans, tanken var att ha denna med i bilen och åka till div sjöar tillsammans nu i år. Hann bara testa den själv i fjol (för att bekanta mig själv som är ovan såna ting innan jag lastade i 40kg hund..), ångrar det nu att jag inte bara tog med honom, men..

Iaf, bara jag skulle blåsa upp den på gräsmattan så var han förstås bra nyfiken och satt intill hela tiden (myggen sket han i, de kunde inte bita honom annat än på den lädriga nosen där det inte spelade nån roll). Och när jag gick och hämtade nått i huset så blev detta resultatet, jag hade tydligen skapat en fin säng åt honom:

I roddbåten var det såhär av och till. Inte så mycket plats för årorna när han ville sitta närmast min sittplats, men vi hade ju ingen jäkla brådska heller. Man kunde knappast bli irriterad på det, och oftast så la han sig ner och tog det lugnt när vi varit ute en stund. Vilket oftast blev att vi var ute tills det blev helt mörkt.