Jag måste ju berätta en story som kanske häpnar många men nu för tiden så baxnar jag inte lngre..!

För två somrar sedan hade vi i vårat jaktlag ett uppehåll under sommaren. När vi kom tillbaka till markerna för att förbereda inför kommande jaktsäsong så hade bonden, som vi arrenderar av givetvis, odlat pellets-hampa på vår viltåker som ingår i avtalet. Där vi även hade en åtel för grisarna. Diskussionerna som följde var av lite hätsk karaktär. Efter en lång tids envägs-kommunicerande så köpte vi läget och satt självfallet och vakade vid vår nya pelletsåker!

Efter julen när vi kom tillbaka hade bonden rivit vår åtel vid pelletsodlingen, utan förvarning..!?

Som vanligt stoppade bonden huvudet i sanden och ville varken diskutera eller resonera.

Nu i våras hyrde bonden ut sina marker mm till en ridskola, så det var bara att dela skogen och fälten med en massa tjejer som inte har någon förståelse för vad vi gör eller respekterar de varningsskyltar vi sätter upp vid VARJE jakttillfälle på marken samt vid "entréerna" till marken. Detta verkar vi ska göra även under den stundande säsongen.

När jag i slutet av maj och början av juni var ute och tittade efter fejningar och röjde ris i skogen inför bockpremiären nu i augusti så tror ni inte på F-N att bonnj****n har eldat upp mitt jakttorn!!!

Hur ska vi göra för att komma överens med vår arrendator?

Vi har ju iallafall lyckats tyda signalerna att vi inte är välkomna men han vill samtidigt inte säga upp avtalet.

En i jaktlaget har jagat på samma marker sedan mitten på 60-talet, stackarn är ju förtvivlad!

Är det någon som har ett hett tips? Kom inte med "grannfejden" då loggar jag ur!

// S

Det finns många lösningar på ditt problem men starta en ny tråd om det så slipper vi blanda in en massa annat i denna tråden.

/lasse

Det finns många lösningar på ditt problem men starta en ny tråd om det så slipper vi blanda in en massa annat i denna tråden.

/lasse

Gjort!

"konflikter med arrendatorer och andra"

ja inte är det lätt.

Vi har jakten hos, tror det är den enda mjölkbonden som finns kvar i byggden.

Har fällts 12 grisar i hans åkrar nu, tyvärr 2 felskjutna suggor.

Det är ingen lek o skjuta rätt djur i säden.

Denna bonde arrenderar åkermark på annat håll oxå.

Han talade om att han förlorat 100-115 tusen där på grund av grisen.

Där harjag för mig att det är en kille som har jakten.

Han orkar givetvis inte skydda grödorna varenda natt i ett par veckors tid.

O samtidigt sköta jobb osv.

Sanningshalten kan jag inget om men han är väldigt nöjd med att skörden i byn där vi huserar gått att rädda men folk på plats nästan varje natt.

Eller så har han ringt när han sett grisar i säden, funkar bra eftersom vi är några stycken som kan åka dit med kort varsel.

Ibland på plats inom 10-15 min.

Tror att utvecklingen mot att jaktmarksarrendatorer som bor långt från jaktmarken kommer minska.

Visst kan tex utlänska jägare betala mycket men de har ingen möjlighet att hjälpa till med kort varsel.

Ytterliggare bekymmer med jägare på avstånd blir det ju med trafikeftersöken.

Hur få tag på jakträttsinnehavaren så han kan ta hand om viltet när han bor 40 mil ifrån.

Tror att utvecklingen mot att jaktmarksarrendatorer som bor långt från jaktmarken kommer minska.

Visst kan tex utlänska jägare betala mycket men de har ingen möjlighet att hjälpa till med kort varsel.

Ytterliggare bekymmer med jägare på avstånd blir det ju med trafikeftersöken.

Hur få tag på jakträttsinnehavaren så han kan ta hand om viltet när han bor 40 mil ifrån.

Det kan vi ju hoppas på men jag tror inte det blir så. då markägarna får betydligt bättre betalt för jakten än att arrenderar ut till en mjölkbonde. Så risken finns väl att mer mark växer igen på grund av att ingen vill brukar de här markerna.

\mats

Om siffrorna är så att en bonde tappar 100k-115k på några veckor på grund av grisen, och jakträttsinnehavaren inte har tid att vaka, borde man inte som bonde kunna hel eller deltidsanställa två stycken som håller efter grisen i en månad. Det blir MAX samma kostnad, och med nog rejäl avskjutning minskar problemen rätt rejält och kanske blir procentuellt mindre nästa år?

Om siffrorna är så att en bonde tappar 100k-115k på några veckor på grund av grisen, och jakträttsinnehavaren inte har tid att vaka, borde man inte som bonde kunna hel eller deltidsanställa två stycken som håller efter grisen i en månad. Det blir MAX samma kostnad, och med nog rejäl avskjutning minskar problemen rätt rejält och kanske blir procentuellt mindre nästa år?

Tja.. på vissa större fastigheter så funakr det nog. Men då skadorna ligger utspridda på 10-15 ställen, så räcker inte två man så långt. Men tanken att man betalar folk för att skyddsjaga är nog inte långt borta.. Med allt vad det innebär.. :/

Alternativt kanske man effektuerar LSTs möjlighet att beordra tvångsjakt.

Intressant tråd MaxW, tror jag skrev en liknande första gången på ett annat forum för 4-5 år sedan redan. Men det är det som är så intressant med grisarna, varje år får nya områden del av dom, varje gång skall hjulet uppfinnas igen. Gärna i en jägartappning och en annan markägartappning utan förankring i varandra. Samma visa varje gång.

Jag är bonde, lantbruksakademiker och jägare. Har umgåtts med grisarna sedan jag var liten pga av att jag har familj i tyskland och sedan 10 år har jag också umgåtts med dom här hemma, fördelen var att jag var lite bättre förberedd när dom kom. Betydligt bättre än såväl LRF som de lokala jägarorganisationerna som var rätt exalterade över det nya viltet och kraftigt underskattade dess reproduktionstakt och fuck-up potential. Här är mellanbyggd med såväl spannmålsproduktion som mjölkproduktion. Åkrarna ser ut som snorloskor ringlandes in i skogen, ett svin har sällan längre än 100 meter till skogens säkerhet. Precis som i småland således.

Vi har aldrig upplevt en explosion av vildsvin, vi sköt det första vi såg på marken så fort det gick. Ser du 1 finns det 10. När jag läser "att nu börjar grisarna etablera sig, men vi väntar med att skjuta till nästa år" skakar jag bara på huvudet. Vi har bevisat att det endast i undantagsfall går att begränsa stammen via bössan när den väl tagit fart, därav åtgärder som fällor, belysta åtlar etc. Facit av ett misslyckande om vi rannsakar oss själva, men idag en nödvändighet tyvärr.

Relationen bönder-jägare uppfattas ofta som en omöjlig ekvation. Denna ser inte jag, kanske beroende på att här jagar bönderna och jägarna lever med bondens framgångar och misslyckanden.

Skyddsjakten måste bedrivas av skickliga och lokala människor som inte sätter kryss i almenackan att den dagen skall grillgrisen skjutas. Det är en regelrätt spark i arselet direkt på jägarna som är på tok för fokuserade på att skjuta vilt när man väl tar sig ut, men också indirekt på markägarna som inte har bättre omdömme när man arrenderar ut sin mark. Vi jägare är för bekväma och har inte helhetsbilden av att vara markägare och leva på samma grödor som grisen.

Hade en sådan diskussion (nåja) med en ursinnig bonde för någon vecka sedan på grannarnas mark (men i samma förvaltningsområde). Han hade ignorerat våra råd om att inte så ärtor på skogen och blickade nu ut på 5ha svart jord, bara att sätta plogen i. Han menade att han kunde så vad han ville på sin jord och jaktlaget (som varit passiva) skulle skydda grödan. Jag frågade bonden om han för 20 år sedan sådde havre på samma åker när älgstammen var som störst, nej naturligtvis inte för att de fick man inte skyddsjaga i Augusti. Fair point tycker jag.

Det jag inte gillar på detta forum ibland är det ständiga hackandet på bonden, utan bönder väldigt lite vilt? Vems felet är att vi har en skenande grisstam är svårt att säga då myntet har flera sidor. Men det huvudsakliga felet att viltskador uppkommer av gris är jägarnas, speciellt som i mitt fall där bönderna lydit våra uppmaningar att inte så begärliga grödor i skogen. Varje vildsvinsskada här är ett misslyckande av jägarna, bönderna måste ju få bruka sina åkrar.

I år har jag nästan inte haft några skador på denna mark trots vete, havre och ärtor. Erfarenhet och samverkan har gjort oss komfortabla med våra grisar i det stora hela även om vi fortfarande gemensamt kan bli bättre. Slaget om majsen börjar nu, vi är redo och målet är att få mindre skador än förra året, för skador blir det oavsett om jag tältar i mitten.

I ett läger är svinen en jaktlig resurs, i den andra ett stort hot mot en redan trängd näring. Jag begär inte att alla skall ha 360grader på hela problemet men man måste förstå att det är fel skött ett allvarligt problem och även jag som enskild jägare har en viktig roll att fylla. Kanske går det 10 besök per skjuten gris i vissa fält. I dagens läge när många har långt till sin mark, har dåligt med tid och betalar höga arrenden är det då mer frestande att åka till den fredade åteln och skjuta grisen i stället, då är man med en gång en del av problemet och inte av lösningen.

Det finns mycket jobb kvar beträffade info från jordägar och jägarorganisationer. Mycket klokt har på senare tid skrivits och gjorts från flera håll men för att få 360 grader att bli en bra skyddsjägare, arbeta preventivt tillsammans med markägare, styra utfodring och avskjutning etc = förvaltning, finns mycket kvar. Och varje år blir nya områden drabbade, ständigt ny bensin till debatten således.

Och till er som faktiskt gnäller på bönderna att man inte får jaga på deras åkrar säger jag - titta er i spegeln och fråga er. Är det nåt fel på min aproach eller vad är det som gör att bonden hellre låter grisarna käka upp spannmålen än att jag får sitta och vaka? Tillit förtjänar man, det föds man inte med. Bönder är speciella, och vägen till deras tillit går oftast okonventionella vägar. Tro mig jag har jobbat med dom, hyfsat framgångsrikt i hela mitt liv.

Gamla jaktlag i all ära, men där finns kusiner, brorsöner etc som man inte vill stöta sig med, och framförallt vet man vilka det är. Att knacka på och tro att man blir inbjuden på fika bara för att man är vapenägare och har tid (men liten kunskap om jordbruk rätt ofta) funkar inte alltid. Skulle ni vilja ha folk som ni knappt känner klampandes i era trädgårdsland med hundar och bössor?

Försöker ge en bild från båda sidor, inte meningen att kritisera nåns inlägg. Men vi måste bli mer effektiva i vår jakt, i vår förvaltning, och i vår dialog med markägarna.

Applåder för ett riktigt bra inlägg.

Tomas

Tillit förtjänar man.

Det bästa jag läst på länge Magnus

/Lasse

Väl talat MKJ!

MVH

H

en tanke är att grisen är ny för många och oerfarenhet orsakar ineffektiv jakt.

Vaka gris fungerar säkert då man vet att de söker sig till åkrarna.

men om man istället blir bättre på att jaga med hund kommer väl detta att decimera antalet bättre samt att göra dem skyggare.

i det vvo jag är med på har man ingen foderplats eller åtel, problem i havreåkern har man dock.

Jag är ny där, jag har erbjudit mig att komma upp när det blir bekymmer, men jag har inte hört något.

Som arrendator är det lätt att stöta sig med ägaren, speciellt som ny arrendator. speciellt i vvo där man går samman med flera ägare, några med mindre mark och andra har mycket. det är svårt att släppa på ägandet för många.

Hade jordägaren sagt: kom och skjut all gris du kan, jag hjälper dig vad jag kan, jag har sådana problem med dem just nu dom är för många. då hade detta varit en vädjan mer eller mindre och jag hade kommit för att hjälpa honom.

Jag vet att det är jobbigt för bönderna med bökande i grödorna, de får skit i ensilagen som går åt helvete mm mm.

Har det blivit "fult" att be om hjälp idagens samhälle?

Samråd är som ni sagt tidigare vägen att gå tror jag. Jägarkåren kan inte bli erfaren över en natt att jaga gris effektivt, det får jordägaren acceptera.

hundar skall tas fram och det behöver organiseras mer än innan.

Jag tror att i framtiden kommer vakjakt vara sekundärt andra former för att hålla stammen i schack.

Det sista vi får nedlåta oss att göra är att betrakta grisen som skadedjur, att förlora moral i jakten pga ökade skador mm, skjuta sönder djuren för att få bort dem osv.

därför instämmer jag att vi måste bli bättre på att ta kontakt och samarbeta med jordägaren.

/KAlle

edit: såg inte mkj: inlägg, det blev upprepning..

en tanke är att grisen är ny för många och oerfarenhet orsakar ineffektiv jakt.

Vaka gris fungerar säkert då man vet att de söker sig till åkrarna.

men om man istället blir bättre på att jaga med hund kommer väl detta att decimera antalet bättre samt att göra dem skyggare.

i det vvo jag är med på har man ingen foderplats eller åtel, problem i havreåkern har man dock.

Jag är ny där, jag har erbjudit mig att komma upp när det blir bekymmer, men jag har inte hört något.

Som arrendator är det lätt att stöta sig med ägaren, speciellt som ny arrendator. speciellt i vvo där man går samman med flera ägare, några med mindre mark och andra har mycket. det är svårt att släppa på ägandet för många.

Hade jordägaren sagt: kom och skjut all gris du kan, jag hjälper dig vad jag kan, jag har sådana problem med dem just nu dom är för många. då hade detta varit en vädjan mer eller mindre och jag hade kommit för att hjälpa honom.

Jag vet att det är jobbigt för bönderna med bökande i grödorna, de får skit i ensilagen som går åt helvete mm mm.

Har det blivit "fult" att be om hjälp idagens samhälle?

Samråd är som ni sagt tidigare vägen att gå tror jag. Jägarkåren kan inte bli erfaren över en natt att jaga gris effektivt, det får jordägaren acceptera.

hundar skall tas fram och det behöver organiseras mer än innan.

Jag tror att i framtiden kommer vakjakt vara sekundärt andra former för att hålla stammen i schack.

Det sista vi får nedlåta oss att göra är att betrakta grisen som skadedjur, att förlora moral i jakten pga ökade skador mm, skjuta sönder djuren för att få bort dem osv.

därför instämmer jag att vi måste bli bättre på att ta kontakt och samarbeta med jordägaren.

/KAlle

Ett problem är ju när t ex jägarna inte VILL ha något samråd eller samarbete. I många kretsar saknas det både engagemang och ork att ta tag i dessa frågor. Tyvärr.. :/

För att visa på att alla markägare inte är dumma:

Jag träffade en markägare som har marken brevid min mark och han berättade att hans arrendator hade problem med grisar i havren. Arrendatorn ville att de skulle vara där och störa dom men han själv kan inte pga sjukdom samt sjuk mor som bor hemma, han hade då ringt en annan granne som även han är lite till åren kommen men han kunde/ville inte så de hade ingen lösning på problemet.

jag erbjöd mig på stående fot att hjälpa honom och två dagar senare så ringde han och undrade om jag hade möjlighet att hjälpa till. Från den dagen och ett par tre veckor frammåt skötte jag om skyddsjakten på hans åkrar helt efter eget huvud.

markägaren och arrendatorn var överlyckliga att någon vill hjälpa till och jag var glad för jag fick jaga lite samt att det känns bra att kunna hjälpa folk som behöver hjälp.

Hans mark har alltid varit tabu när det gäller "vanlig" jakt, pga av detta så kanske det kommer att öppna nya dörrar så vi även i älg/rådjurs jakten kan komma att ge ökat samarbete över gränserna.

Återigen som MKJ skrev Tillit förtjänar man

/Lasse

Ett problem är ju när t ex jägarna inte VILL ha något samråd eller samarbete. I många kretsar saknas det både engagemang och ork att ta tag i dessa frågor. Tyvärr.. :/

i de fallen är det jävligt omänskligt och skitdålig stil av jägaren isåfall. det är ju livet för bonden att lyckas få fina grödor.

man kan dra parallellen med mitt trädgårdsland, de fåglar som försöker sno där blir hatobjekt men man får ju lugna sig kanske. dålig jämförelse...

vad jag menar är att ingången i samtalet måste bli en annan och inte kretsa kring kontraktet utan kring uppgiften. bonden kan ju föreslå lättnader i kontraktssumman om han får hjälp. man måste försöka bli mer sociala med och inte mot varandra.

när det skall skrivas kontrakt kan man väl prata på normalt sätt om hur man som mkj säger ska försöka tillsammans.

bonden sitter ofta på massa med info om djuren och spåren efter dem, han kan så fort som möjligt dela med sig för att öka effektiviteten.

den stora galten jag skulle vaka på för en tid sedan visar sig nu vara samma grisrackare jag haft på min mark sedan jag köpte den för något år sen, han är inte ny.

de säger att just nu är där ingen gris kring urshult. tjärar jag ett träd svär jag på att det är gnidet dagen efter.

Det finns ingen organisation i viltvården kring grisen hos oss.

Jag tror att en smaskig fredad forderplats under de kritiska veckorna med kamera hade gett oss en bra uppfattning om vad vi har att förvalta.

/Kalle

För att visa på att alla markägare inte är dumma:

Jag träffade en markägare som har marken brevid min mark och han berättade att hans arrendator hade problem med grisar i havren. Arrendatorn ville att de skulle vara där och störa dom men han själv kan inte pga sjukdom samt sjuk mor som bor hemma, han hade då ringt en annan granne som även han är lite till åren kommen men han kunde/ville inte så de hade ingen lösning på problemet.

jag erbjöd mig på stående fot att hjälpa honom och två dagar senare så ringde han och undrade om jag hade möjlighet att hjälpa till. Från den dagen och ett par tre veckor frammåt skötte jag om skyddsjakten på hans åkrar helt efter eget huvud.

markägaren och arrendatorn var överlyckliga att någon vill hjälpa till och jag var glad för jag fick jaga lite samt att det känns bra att kunna hjälpa folk som behöver hjälp.

Hans mark har alltid varit tabu när det gäller "vanlig" jakt, pga av detta så kanske det kommer att öppna nya dörrar så vi även i älg/rådjurs jakten kan komma att ge ökat samarbete över gränserna.

Återigen som MKJ skrev Tillit förtjänar man

/Lasse

lite vatten på min kvarn. med ett stort hjärta kan man komma långt. snällt av dig.

/Kalle

Enkla saker skall hållas enkla. Skyddsjakt utan anspråk på att skjuta gris är enkelt. Vi har hundar för det och för oss i mellansverige löser det en hel del problem då vi ligger 2 veckor senare i grödornas utveckling. Den 1/8 är som regel peaken för spannmålen, då kan hunden släppas och löser effektivt problemen i s.k klass 2 grödor som havre och vete. En lagom vass kortdrivare 2ggr och dom kommer inte åter. Även innan kan man jaga med hundar i band, nästan lika effektivt. Ärtor och majs är annorlunda, jag kallar dom klass 1 grödor. Majs är den värsta då den också utöver ett fantastiskt foder också erbjuder ett lika fantastiskt skydd. Grisarna kan helt enkelt inte hålla sig i från dom, det är som knark.

Men skyddsjakt är också problematiskt, det ställer stora krav på jägaren beträffande säkerhetstänk,omdömme, utrustning, skytteförmåga och taktik. Tillika måste man ha tillgång till hundar för såväl jakt som skarpa eftersök. Finns det torn i anslutning kan det hjälpa men då måste dom vara mobila då grisarna flyttar runt i fältet vartefter man skjuter på en plats. Tillika att skjuta en gris, även från ett torn är nästan omöjligt om inte fältet redan har stora skador, s.k ätfläckar. Man pallar som småbarnsförälder 2 nätter på raken, ofta behövs det betydligt mer upprepning än så. Här ser vi det mer som ett jobb där alla hjälps åt.

Det är därför det måste finnas en tät dialog mellan jägare och bönder. Bönderna följer grödorna och ser som regel först begynnande skador. Sedan måste man ha tid och intresse och lite mera tid. Det är ofta där det klämmer.

Det du Kalle säger tror jag är lite huvudet på spiken, vi är rädda och stolta för att be om hjälp. Nya människor är kanske mer problem än lösning ibland dessutom. Har sett fält där jägarna gjort mer skada än grisarna för många gånger.

"Nya människor är kanske mer problem än lösning ibland dessutom. Har sett fält där jägarna gjort mer skada än grisarna för många gånger."

visst är det så, men alla är ju nybörjare nån gång och det är här bonden har kunnande.

Jag vill använda ett uttryck jag hörde från norrlänningar när jag var liten.

- Man måste hjälpas åt, det är det man lever för.

jag har två tolkningar efter 22 år nu:

1. hjälps vi inte åt och lämnar prestigen hemma går det åt helvete.

2. Hade vi inte hjälpts åt så hade vi dött.

Båda är aktuella i denna fråga och glöms ständigt bort i vårt I-land. men det landar alltid där när det krävs fysiskt agerande.

håller ni med?

det här är en bra diskussion för många att ta till sig. men ofta får man själv ta första steget som Skurebo gjorde.

/Kalle

Vad jag märker här hos mig är att jag erbjuder.........fel inte erbjuder jag informerar bönderna om att jag gärna hjälper dom om de har problem, då vet dom att de kan ringa om det kniper men jag har inte varit påtryckande utan bollen ligger i deras hand att spelas när de tycker det är lämpligt, eller inte helt deras val.

Vad jag upplever hos tjuriga smålandsbönder är att de inte vill att någon kliver in på deras revir o klampar utan de vill veta vart de ska vända sig om de själva vill, lämnar man den dörren öppen så kommer de att kliva in till sist och då är det en början på ett samarbete.

Det går inte som många antyder att se det som bondens problem och att han ska vara tacksam för att det finns jägare utan man måste vara ödmjuk och se problemen som gemensamma. Kan jag hjälpa honom så kan det väl vara bra med det, jag behöver i alla fall inte någon mer uppskattning en ett telesamtal att han uppskattar det som jag har gjort för hans grödor.

Jag kan ta en liten händelse från verkliga livet för att försöka få er andra att förstå vad jag menar.

Jag blir uppringd mitt i natten av en kund vars buss inte vill starta, inget kul att bli väckt av en småirriterad kund med 50 pers i bussen. Försöker efter bästa förmåga att vägleda honom till en lösning(inget lätt näör man sovit ett par tre timmar) och till sist så startar bussen.

Ett ljubel hörs och man hör hur folket i bussen apploderar, bara det samt hans tacksamma stämma som konstaterar att nu är problemet löst åtmindstonde för stunden gjorde att man nöjd kunde somna om igen.

/Lasse

"Nya människor är kanske mer problem än lösning ibland dessutom. Har sett fält där jägarna gjort mer skada än grisarna för många gånger."

visst är det så, men alla är ju nybörjare nån gång och det är här bonden har kunnande.

Jag vill använda ett uttryck jag hörde från norrlänningar när jag var liten.

- Man måste hjälpas åt, det är det man lever för.

jag har två tolkningar efter 22 år nu:

1. hjälps vi inte åt och lämnar prestigen hemma går det åt helvete.

2. Hade vi inte hjälpts åt så hade vi dött.

Båda är aktuella i denna fråga och glöms ständigt bort i vårt I-land. men det landar alltid där när det krävs fysiskt agerande.

håller ni med?

det här är en bra diskussion för många att ta till sig. men ofta får man själv ta första steget som Skurebo gjorde.

/Kalle

Ta det inte som personlig kritik Kalle, för det var naturligtvis inte så jag menade det. Självklart är vi alla barn i början och får man inte chansen att praktisera en sak kan vi inte bli bättre, det gäller såväl brodering som skyddsjakt i växande grödor. Skurebo är en riktigt klok man, det har jag alltid tyckt. Ödmjuk med hjärtat på rätta stället, jag förstår att han går hem bland bönderna.

Nej, bonden har inget eller litet kunnande om detta, det är jägarna som måste stå för det utbildandet. Bönderna är bra på att etablera grödor men majoriteten har ingen aning ännu om hur man skall skydda sina grödor från vilt, om man bortser från elstängsel som är en bra men helt orealistisk lösning i de allra flesta fall. Det är också därför man reagerar så kraftfullt i media och i egna organisationer, man vet helt enkelt inte hur man gör och skyller på alla och ingen.

En bonde har aldrig haft en chef, han menar att själv är bäste dräng i de flesta fall. (grov generalisering av en bondunge) Med nya generationer lantbrukare börjar dock detta luckras upp och samarbete blir viktigare för att hålla kostnader nere. Dock är de nya bönderna också mer affärsmän som räknar ekonomi på sin spets. Vildsvinsproblematiken är inte deras påfund men dom får betala det rätt ofta. Här har man skyllt på jägarorganisationerna vilket är lite orättvist. Visst hade man kanske kunnat gjort saker lite annorlunda, men beslutet att svinen skulle återinträda i faunan var ju ett regering/riksdagsbeslut och inte jägarorganisationernas. Att stammen sedan exploderat som den gjort var svårt att förutspå.

Vildsvinsförvaltning kommer att bli lättare ju längre vi kommer från stora städer, grannländer och folk med pengar generellt. Pengar och girighet genomsyrar hela debatten och skapar den negativa spiralen i hela förvaltningen. Där har både köpare (jägare) och säljare (markägare) ett gemensamt ansvar att det sköts på ett sett som gagnar alla. Att förbjuda åtling är ju knappast lösningen då 70-80% av grisarna skjuts där på årsbasis. Men det får nog utvärderas vidare huruvida sättet vi åtlar på är rätt praxis.

Ta det inte som personlig kritik Kalle, för det var naturligtvis inte så jag menade det. Självklart är vi alla barn i början och får man inte chansen att praktisera en sak kan vi inte bli bättre, det gäller såväl brodering som skyddsjakt i växande grödor. Skurebo är en riktigt klok man, det har jag alltid tyckt. Ödmjuk med hjärtat på rätta stället, jag förstår att han går hem bland bönderna.

Nej, bonden har inget eller litet kunnande om detta, det är jägarna som måste stå för det utbildandet. Bönderna är bra på att etablera grödor men majoriteten har ingen aning ännu om hur man skall skydda sina grödor från vilt, om man bortser från elstängsel som är en bra men helt orealistisk lösning i de allra flesta fall. Det är också därför man reagerar så kraftfullt i media och i egna organisationer, man vet helt enkelt inte hur man gör och skyller på alla och ingen.

En bonde har aldrig haft en chef, han menar att själv är bäste dräng i de flesta fall. (grov generalisering av en bondunge) Med nya generationer lantbrukare börjar dock detta luckras upp och samarbete blir viktigare för att hålla kostnader nere. Dock är de nya bönderna också mer affärsmän som räknar ekonomi på sin spets. Vildsvinsproblematiken är inte deras påfund men dom får betala det rätt ofta. Här har man skyllt på jägarorganisationerna vilket är lite orättvist. Visst hade man kanske kunnat gjort saker lite annorlunda, men beslutet att svinen skulle återinträda i faunan var ju ett regering/riksdagsbeslut och inte jägarorganisationernas. Att stammen sedan exploderat som den gjort var svårt att förutspå.

Vildsvinsförvaltning kommer att bli lättare ju längre vi kommer från stora städer, grannländer och folk med pengar generellt. Pengar och girighet genomsyrar hela debatten och skapar den negativa spiralen i hela förvaltningen. Där har både köpare (jägare) och säljare (markägare) ett gemensamt ansvar att det sköts på ett sett som gagnar alla. Att förbjuda åtling är ju knappast lösningen då 70-80% av grisarna skjuts där på årsbasis. Men det får nog utvärderas vidare huruvida sättet vi åtlar på är rätt praxis.

bra skrivet jag håller med dig i allt faktiskt.

inte tar man illa vid sig inte, har bott på landet hela livet och fick lära mig av en hård träsko i arslet att inte springa i grödorna

jag skrev svaret för krystat, vanligt fel från min sida. jag menade att man får visa novisen hur man menar istället för att låta dem göra fel och sedan sura.

du menar altlså att man som yngre mer företagartyp till bonde ska ha lite mer is i magen kanske och agera mer istället för att reagera. jag håller isåfall med om det.

Vi har bönder som jagar i vårt lag, de har besvär rent diskussionstekniskt att uttrycka sina åsikter. det blir en blandning av förtvivlan av vad månne vänta dem runt kröken samtidigt som de vill vara jägarmässiga.

Du och skurebo har gett mig några bra idéer om hur man kan göra för att ta udden av det infekterade samtalsämnet.

Jag ska säga att jag gärna hjälper dem om det blir för jobbigt, så de kan vila någon natt emellanåt om det blir för intensivt nästa år.

Vad anser du MKJ om att ev lägga en grisjakt med hund i band som preventivt syfte just innan skörden går i ax? liksom "störa och köra bort", har det fungerat som du tänkt om du gjort det? hur lägger man upp den jakten för bra "köra bort" effekt?

/Kalle

Skurebo är en riktigt klok man, det har jag alltid tyckt. Ödmjuk med hjärtat på rätta stället, jag förstår att han går hem bland bönderna.

:D

Man gör helt enkelt det som känns bäst och ibland blir det bra för alla parter.

/Lasse

bra skrivet jag håller med dig i allt faktiskt.

inte tar man illa vid sig inte, har bott på landet hela livet och fick lära mig av en hård träsko i arslet att inte springa i grödorna

jag skrev svaret för krystat, vanligt fel från min sida. jag menade att man får visa novisen hur man menar istället för att låta dem göra fel och sedan sura.

du menar altlså att man som yngre mer företagartyp till bonde ska ha lite mer is i magen kanske och agera mer istället för att reagera. jag håller isåfall med om det.

Vi har bönder som jagar i vårt lag, de har besvär rent diskussionstekniskt att uttrycka sina åsikter. det blir en blandning av förtvivlan av vad månne vänta dem runt kröken samtidigt som de vill vara jägarmässiga.

Du och skurebo har gett mig några bra idéer om hur man kan göra för att ta udden av det infekterade samtalsämnet.

Jag ska säga att jag gärna hjälper dem om det blir för jobbigt, så de kan vila någon natt emellanåt om det blir för intensivt nästa år.

Vad anser du MKJ om att ev lägga en grisjakt med hund i band som preventivt syfte just innan skörden går i ax? liksom "störa och köra bort", har det fungerat som du tänkt om du gjort det? hur lägger man upp den jakten för bra "köra bort" effekt?

/Kalle

Hade jag inte haft så långt ner till dig hade jag gärna kommit och visat hur jag gör. Bandning i grödor har jag sysslat med ganska länge. Men det är beroende på vindförhållanden och fältets storlek och form egentligen. För att få max effekt skall grisarna inte få vind av dig, det skall vara ett överaskningsmoment i motvind då de flesta grisar som regel både känner och hör människor till vardags. Effekten kan sedan förstärkas med ljus och ljud. Egentligen behöver hunden inte vara en grishund heller, de flesta hundar är stöddiga och skäller när dom sitter fast i husse eller matte. Obehaget av att ha haft en hund smygandes upp i baken skapar mycket osäkerhet i flera dagar, speciellt bland förande suggor.

Man gör helt enkelt det som känns bäst och ibland blir det bra för alla parter.

/Lasse

Trodde inte snubbar på nästan 2 meter kunde rodna

Hade jag inte haft så långt ner till dig hade jag gärna kommit och visat hur jag gör. Bandning i grödor har jag sysslat med ganska länge. Men det är beroende på vindförhållanden och fältets storlek och form egentligen. För att få max effekt skall grisarna inte få vind av dig, det skall vara ett överaskningsmoment i motvind då de flesta grisar som regel både känner och hör människor till vardags. Effekten kan sedan förstärkas med ljus och ljud. Egentligen behöver hunden inte vara en grishund heller, de flesta hundar är stöddiga och skäller när dom sitter fast i husse eller matte. Obehaget av att ha haft en hund smygandes upp i baken skapar mycket osäkerhet i flera dagar, speciellt bland förande suggor.

Trodde inte snubbar på nästan 2 meter kunde rodna

Just det med hundanvändning är ngo det absolut effektivaste! Ägnade oss åt den övningen en hel del i lördagsnatt.

Även tidigare med hund i lina och en löpstark förare kan bli en ganska intressant jaktform.

Jag har en hel del kontakter och diskussioner med tidigare kollegor inom LRF om det här med viltskador. Det är många gånger väldigt intressanta diskussioner och ganska lärorikt för båda parter och det är nog en dialog som jag tror många jägare skulle finna väldigt lärorikt!

Just nu är det ganska mycket höjda röster om vildsvinen här i småland och jag märker ett i många fall ganska oroande "vi-och-dom" tänkande. Många jägare förstår nog inte allvaret med de skador vildsvinen orsakar och framförallt, de inser inte vad som kan komma att hända med deras jakt i framtiden.

Man hör också många gånger att flera jägare anser att lantbrukarna bara gnäller och att de faktiskt får betalt för att arrendera ut jakten och att det ger os jägare rätt att jaga som vi vill och hur vi vill. Man kan ju leva med den åsikten, men man får nog i framtiden då vara beredd att på att leta ny marker ganska snabbt. För många lantbrukare är det frågan om kostnader på ett antal hundratusen varje år. Säg t ex att man efter20meter med slåtterkrossen så rasar hela skiten på grund av en uppbökad sten och du får reparationer på några tiotal tusenlappar, då räcker inte 100SEK/ha så långt!

Fick ett exempel på från en lantbrukare i småland i går,där han nu allvarligt överväger att sluta med spannmål och helt enkelt lägga ner sin verksamhet på grund av vildsvinen. Han berättade att de verkligen jagade vildsvin aktivt. De hade 6 torn på hans 76ha (tror jag det var). De var 7 stycken som satt så ofta de kunde och orkade. Själv var han 60-65 och orkade ju själv inte sitta utan hade tagit in flera. De sköt en hel del gris och även grannmarkerna sköt en hel del. Han hade även två fällor som de också tog en och annan kulting i. Han var ganska upprörd och uppgiven. Han har verkligen försökt att med alla möjliga medel at minimera skadorna, men inte lyckats. Det var frågan om åtskilliga kronor vildsvinen kostade per år och kostnaden bra ökade!

Mina värsta farhågor är att vi nog kommer få fler och fler liknande händelser om vi jägare inte inser allvaret. Samråd och samsyn i alla ära, men frågan om det funkar överallt? Jämför t ex Sörmland och Småland och se hur snitt arealen är för en spannmålsåker ser ut och fundera över hur många jägare de skulle behövas för att hålla koll på dessa? Eller fundera på hur många markägare i småland det skulle involvera att få till ett 2-3000ha stort skötsel område? Det är ganska stora skillnader i ägarstrukturen!

Även markägarna måste se till att ta sitt ansvar! De måste vara mer selektiva i sitt urval av vem de arrenderar ut sin jakt till. Jag tror att många långväga arrendatorer kommer att bli av med sina arrenden till förmån för lokala, yngre jägare som orkar och vill ägna sig åt det ganska oglamorösa vakandet på små havrestycken.

Så vad vill jag säga med detta långa inlägg? Jo, att vi jägare nog kanske måste fundera en gång extra på varför lantbrukarna ondgör sig över vildsvinen. Deras levebröd är kanske rent av hotat på grund av att vi vill ha många grisar i skogen för vår hobbys skull. Det kanske till och med är så att vi har passerat möjligheten till samråd och samsyn på en del ställen? Jag är övertygad om att på vissa ställen kommer vi jägare få krav på oss att skjuta fler grisar och att markägaren även i andra avseenden kommer att skruva åt sina arrendekontrakt. Men vi kommer nog se ökade möjligheter för yngre och nya jägare att få komma in och ägna sig åt att vaka på vallar och spannmålsåkrar. Det kommer nog till och med att finnas de som får betalt för att jaga vildsvinen.

Så för framtida relationer med din markägare, välj en gris före en bock på söndag!

Bra skrivet!! Som du skriver får absolut inte hobbyverksamheten ta över när det finns lantbrukare som redan går på knäna pga urusla spannmålspriser, skyhöga diesel, gödnings och utsädeskostnader.

Jag får känslan att många av de som vill ha ohämmat med gris har väldigt svårt att förstå skadorna dom verkligen orsakar, inte bara grödan som äts upp utan stenar som hamnar i tröskcylindrar, havererade slåtterkrossar och ensilage som blir förorenat av jord, och det kanske är svårare att förstå när man sitter tryggt på sitt arbete många mil från marken med sin lön som rullar in den 25é varje månad ändå...

Jag är uppväxt med lantbruk och har arbetat med det under långa perioder och gör så även nu och att få se allt hårt arbete man lagt ned under en växtodlingssäsong bli spolierat på några få nätter kan nog få den mest luttrade att bli ett nervvrak.

Sen är det ju naturligtvis så att har man problem som markägare måste man släppa in de jägare som verkligen vill jaga gris och inte låta *Nisse och Bertil 74 år* ha total ensamrätt på marken trots att dom bara går ut 5 dagar varje år på älgjakten och sen vara ointresserad den övriga tiden.