jag kan säga direkt att jag inte värderar ett skarvliv lika mycket som ett tjäderliv, säger inte att jag har rätt att göra det men så är det.

+1

Och sen att däggdjur står över fåglar, måste nog de flesta erkänna, annars skulle hageljakt på flygande fågel nog vara helt borta. Jag skulle inte jag tex rådjur om jag inte var "100%" säker på att de skulle dö snabbt och effektivt, samtidigt som jag jagar fågel fullt medveten om att tex 1 av 10 fortsätter flyga så pass att t.o.m eftersök är omöjligt att påbörja. Men det är väll inte konstigt att många värderar djur olika? Vi människor värderar ju allt och alla jämt, och om allt liv var lika värt så skulle man ju inte ens kunna äta grönsaker.

"Lyfta katten på bordet" är ett finskt ordspråk, och motsvarar väl närmast att "sluta gå som katten kring het gröt". Ett samnordiskt alternativ som vi alla förstår vore kanske att "lyfta katten i gröt grytan", men det känns inte etiskt rätt .

Tror nog de flesta människor är artdiskriminerare, eller "speciesister" som våra veganska artfränder säger. Omedvetet tar vi emot intryck från hur djur ser ut, och ju mera de liknar oss och våra barn desto mer reagerar vi med vår ärvda moralegenskap enligt etiska handlingsmönster. Det är nog bara som det är med det...

Å andra sidan är det här med etik ibland något jag inte riktigt förstår. Efter att skammat en räv under en jaktresa till Sverige var det första jaktvärden (vars bössa jag lånat) utbrast ; "Har du skändat min bössa!"

Visst var det en uppfriskande reaktion!

Tänk att så mycket klokt kan skrivas utan att man blir klokare för det...

Har också haft liknande funderingar. Och visst är det lite symptomatiskt att så fort någon talar om återkommande skjutprov så är det Älgbana eller möjligtvis björnpass som diskuteras.

Någon skrev dessutom något om lagstiftningen. Håller inte alls med där. Det är bara några få fågelarter som innebär att man måste ha med apporterande (markerande) hund. Och bara klövvillt (plus björn och några få till) där det är lagstiftat om eftersökshund inom två timmar.

Detta innebär att även lagtisftarna lagt en värdering av olika djurslag. Om det är medvetet eller ej kan diskuteras. Och om orsaken är köttvärdet, lidandet eller möjligheterna att hitta djuret utan hund är än mer osäkert...

Det etiska är ju att inte skjuta på längre håll än vad man nu behärskar.... oavsett villken kapacitet man innehar om man skjuter på 600meter eller 25... strävan ska ju vara att få ett så snabbt och säkert avslut på vad det man skjuter på.

Det här kan man ju inte annat än hålla med om.

Men jag skulle vilja tillägga att man ska ju alltid försöka få så bra skottläge som möjligt. Varför skjuta på 300m om man kan ta sig in på 100m utan risk att stöta djuret?

Det jag har problem med, är folk som alltid måste tala om att de skjutit på långt håll. Hu ofta hör man inte "jag tog bocken på 250m". Men jag har nog mer respekt för den jägaren som lyckades ta sig in på 25m.

första tanken rent spontant efter läst allt blev:

"varför i helvete kladda till ett bra läge med att försöka komma så nära som möjligt och riskera att hamna i ett sämre läge om det redan är skitbra"

om man nu inte reagerar spontant skulle jag vilja lägga till att om man är ute efter köttet på djuret som tex jag är när det gäller matvilt, jag skiter i troféer typ, så är ju jakten över när man har bestämt sig för att skjuta. Jag satsar alltid på att vara absolut så jävla säker som det går innan jag trycker att det tar som det ska precis som de flesta andra.

själv känns det betydligt lugnare och säkrare på tex 100-150m än det gör på 50m. där känns det som att allt kan hända för minsta lilla. jag är ju heller inte så smidig som man borde, alltså är det individanknutet.

det med att djuret skall ha en chans att veta att man är där vet jag inte hur man ska bemöta, jag har aldrig förr tänkt så och begriper inte varför det är relevant? kvickt och lätt borde vara bättre än medvetet och rädd för sitt liv eller?

Kalle