Kan bara hålla med att naturuplevelsen är det viktiga att skjuta ett vill är en bonus.

--

Jakten är det viktiga, helheten, får man ibland sen något att stoppa i frysen som sedan förgyller lördagkvällen och ger en en god anledning att ta ett glas rödvin så är det ju en fetbonus  ;D

Mvh!

Tror inte FC skjutit så många djur än....men säkert har han slitit ut många spadar ;D :-* :-* :-*

Hukar nu för attacken ;D

hehe iofs så stämmer det..man skjuter alldels för lite,men hellre en för hunden än för studsar lyder mitt motto,,och blir med automatik hundens fel om jakten går dåligt

sen tramset om natur upplevelse,,jag jagar i uppsala > naturen är ömt som livetsord ömt som svampplockare som undrar om man är scot : fjällen är naturupplevelse inte uppsalas skogar...

sen hiphop nog allt muttrar du ganska mycket om uven ger dåligt eller hur

sen bör tilläggas att jag blir lika nöjd om nån jag jagar med skjuter,bara det skjuts!

sen hiphop nog allt muttrar du ganska mycket om uven ger dåligt eller hur

Svär oftast över min egen dumhet, att man inte lärt sig förutse de dagar då man med gott samvete kunnat stanna i sängen  ;D Fast åandra sidan, gått hemma och svurit ngr gånger då man önskar att man åkt och jagat i stället för att ta sovmorgon. Därför så ger jag mej ut i morgon, ska skjuta 10 fåglar, medvetet låg målsättning så blir det bra iaf!

Mvh!

Sorry.sorry..sorry.....Micke

Det var ju firstclas som skrev om att läsa på passet.......

MVH Ellies matte

Sorry.sorry..sorry.....Micke

Det var ju firstclas som skrev om att läsa på passet.......

MVH Ellies matte

:-* :-*

/Micke

kom ihåg att jag är med i den lilla skaran "vi som inte var med om att skjuta sönder älgstammen"!!!

klart skjutandet ska vara belöning för hunden!! varmt kött är alltid bäst

jag har mognat så mycke att jag inte skjuter med studsarn på nån räv längre,

reta reta retas

Hörru du first

Kom ihåg att jag är med i den skaran som sköt 124 (96 jägare) älgar under oktoberveckan mitten av 80-talet.

När man fick åka på eftersök titt som tätt av påkörda älgar. Förbannade markägare var tvungna att sätta tallplantor för 3:e gången på sitt hygge. Osv

Hoppas dom tiderna aldrig kommer tillbaka. Man kom hem till köket med en hel vuxen älgtjur, den skulle tas om hand innan man skulle ut och jaga dagen efter. Puuuhhhhhhhhhhhhh.....Mamma fick komma och hjälpa mig.

Vilka var de som lät detta hända, älgexplosion ...??

Slit och släp, och inte hade vi älgdragaren heller då, den köptes senare med pengar vi fick från köttförsäljningen.

Ni som är skjutglada skulle ha varit med då, en annan tänkte ''Oh...nej.......f*n, kommer det en älg där i buskarna igen.......jag vill inte skjuta flera idag..''

Ha det

jaga älg är verkligen nått jag nog aldrig kommer göra,,helt ointressant jakt,,hade man haft egen hund så hade det varit en annan sak,,

skjuta för hunden är kul och därför jag skaffa terrier för att se hunden jobba och kunna få en rolig jakt med många skott möjligheter vilket jag gillar..mår absolut inte dåligt av det!!snarare mycket bättre..känns rätt bra nått jag verkligen kan stå för,men att hålla på skjuta rådjur och älg är inte intressant längre...sen slippa allt skit om kött osv jag vill jaga inte bråka om filèr,sen kan man inte riktigt skjuta dom mängderna vilket jag verkligen inte gör,kör kvalitet jakt före kvantitet jakter när man vet säkra gryt osv..

tåg urspårning

älgexplosionen var väl att vi hade en kraftigt ökande älg stam och tilldelningen inte riktigt hängde med,som idag fast tvärt om,,nu går nån svenne ut med att vi skulle kunna skjuta det dubbla om vi bara utfodrade älgarna,, :

vår älgstam är juh redan nu nästan lika stor som avskjutningen var på 80talet.....

jaga älg är verkligen nått jag nog aldrig kommer göra,,helt ointressant jakt,,hade man haft egen hund så hade det varit en annan sak,,

skjuta för hunden är kul och därför jag skaffa terrier för att se hunden jobba och kunna få en rolig jakt med många skott möjligheter vilket jag gillar..mår absolut inte dåligt av det!!snarare mycket bättre..känns rätt bra nått jag verkligen kan stå för,men att hålla på skjuta rådjur och älg är inte intressant längre...sen slippa allt skit om kött osv jag vill jaga inte bråka om filèr,sen kan man inte riktigt skjuta dom mängderna vilket jag verkligen inte gör,kör kvalitet jakt före kvantitet jakter när man vet säkra gryt osv..

tåg urspårning

älgexplosionen var väl att vi hade en kraftigt ökande älg stam och tilldelningen inte riktigt hängde med,som idag fast tvärt om,,nu går nån svenne ut med att vi skulle kunna skjuta det dubbla om vi bara utfodrade älgarna,, :

vår älgstam är juh redan nu nästan lika stor som avskjutningen var på 80talet.....

Älg explosionen var troligen en kombination av en omställning av skogsbruket som gjorde att möjligheterna för älgarna blev vesäntligt mycket bättre och att tilldelningen inte hängde med. Precis på samma sätt som att urvalet inte hängde med....   Med lite tur kan vi få ngt liknade här i södra Sverige efter alla stormar och med alla slyhyggen som blir. Ska man ngn gång skaffa en älghundi Småland så är det nog nu...

stämmer nog bra med stormen ger mycke mat åt viltet...

jaja nog om älg jakten den är och förbli tråkig och bara massa onödigt tjafs..

stämmer nog bra med stormen ger mycke mat åt viltet...

jaja nog om älg jakten den är och förbli tråkig och bara massa onödigt tjafs..

kunde inte säga det bättre själv.

Men även om vi står på toppen av näringskedjan, så följer ett ansvar!!

Wow! Du är klok som en bok!

Mvh!

När jag var 5-6 år gammal så dödade jag och två kompisar en groda. Vi stenade ihjäl den i en liten damm, jagade vilt runt dammkanterna för att träffa den med stenarna där den simmade och dök. Till slut var den död.

Det är snart 25 år sedan och fortfarande minns jag det mycket tydligt, den blinda upphetsningen, jaktivern, något helt okontrollerbart. Jag visste att det var fel men kunde inte sluta att jaga efter grodan. Jag minns känslan efteråt. En oerhört stark känsla av att ha begått ett mycket stort brott mot livet självt. Jag mådde dåligt länge efteråt, drömde om det på nätterna. Det var en djup känsla av att ha gjort fel, så stark att jag upplevde den komma från det absoluta djupet och botten av hela mitt väsen. Jag känner det än idag..

Flera år senare fick jag mitt första luftgevär. En sommardag sköt jag en fågel, en lövsångare tror jag det var, som satt i en sälg. Som en explosion inom mig slog samma känsla av att ha begått ett brott ett hammarslag rakt in ihjärtat igen. Jag ångrade mig. Jag minns att jag ångrade mig något så fruktansvärt att det gjorde ont under lång tid.

Men som det barn jag var begravde jag omsider denna känsla, kanske valde att glömma den, och snart sköt jag fler fåglar. Jaktivern grep mig och ångern kändes mindre och mindre för varje gång. Den var så stark och jag förhärdades som människan gör till den grad att ångern helt försvann. Jag började jaga allt som jagas kunde med ett luftgevär, jag blev jaktgalen.

Jag blev äldre, tog jägarexamen, och började jaga på riktigt. Jag har alltid varit sådan att det jag gör det gör jag ordentligt, så jag jagade mycket. Ofta 5-6 dagar i veckan under säsongerna. Kände sällan ånger, var förhärdad, skadskjutningar var otrevliga men hörde till. Jag resonerade som många andra säger sig göra i den här tråden. Men: då och då slet den gamla obehagskänslan till i mig, gjorde ett försök att slå igenom skalet jag hade och på något sätt påminna mig om vad jag kände som barn. Men det gick oftast snabbt att slå tillbaks det och rättfärdiga dödandet med de vanliga argumenten.

Allt oftare, särskilt kvällar innan sömnen riktigt kommit, det är i stadiet precis innan sömnen man är mest mottaglig för budskap från sitt inre, dök frågorna upp om vad jag gjorde egentligen. Med vilken rätt jag dödade mina yngre medresenärer i jordelivet? Jag fick svårare och svårare att rättfärdiga mitt jagande. Jag slutade med jaktformer där jag visste att risken för skadeskjutningr är stor. Jag blev fruktansvärt noga med de skott jag lossade. Jag tog mig närmare djuren innan jag sköt. Jag sålde hagelbössan.

Nu tänker jag mycket. Jag går på något sätt i en cirkel, jag går tillbaks i den utvecklingsspiral jag följt sedan barndomen. Jag går tillbaks vid sidan av mitt eget spår mot den känsla jag kände när jag var liten. Vid vilket tillfälle var min utvecklings höjdpunkt? Var den där jag var som mest förhärdad jägare? Var det min topp?

Eller var helt enkelt toppen av utvecklingen den punkt där jag startade? Den punkt där jag kände ångestens konsekvens av att ha dödat, att ha begått ett brott mot livet. Att ha dödat för mitt nöjes skull. Är det bakåt de gamla jägarna har gått? De som lägger bössan på hyllan. De som inte längre vill döda? Eller framåt?

Jag kan fortfarande döda, jag jagar, jag äter kött. Jag jagar fortfarande för nöjes skull. Jag kan dock inte längre rättfärdiga mitt eget handlande gentemot djur och natur. Argumenten för att jaga i mina diskussioner med mig själv är slut.

Det som fortfarande får mig att fortsätta döda är att jag äter kött, så länge människan äter kött kan hon inte fördöma dödande. Därför dömer jag inga argument som skrivits i den här tråden.

Vi som skrivit står på olika platser i en utvecklingsspiral där ingen kan fördöma någon och där alla någon gång står på den plats där en skrivare han just nu inte håller med står.

Undrar stilla hur länge till jag förmår släcka liv för nöjes skull..

Väl skrivet....dock mycket känslor här i ditt inlägg..tror många av oss behöver läsa det många gånger om..

Jag skall i alla fall göra det....

Sen är jag mer än tacksam att du och många andra vill tänka till litet både före och efter skott....

Vi som människor som kan köpa vårt kött på Konsum är trots allt ansvariga för våra handlingar......

Om man sedan finner att det man skjutit i skogen är mer humant än att köpa kött i affären är delfundering nr.2 !!!!

Dock har vi faktum...jägare släcker liv ......

Såg för ett tag sen nån bild här på detta forum där både morsan och ungen låg döda brevid varann....

Då tänker man lixom...vilket slöseri med liv ..vilket slöseri med uppfostran eller så ....

Såklart att man som jägare inte får tänka tanken att döda är fel..men jag antar ändå att vi som är högst i näringskedjan ändå kan ha lite funderingar ....

Själv mår jag sjukt illa när jag ser djur familjer utplånas..som jag själv förövrigt varit ansvarig för...

Men det är ingen (förutom vegetarianer) som mår dåligt eller känner sig skyldig när dom handlar kött i affären... Det tycker jag är konstigt, som om det inte är deras fel att djuret dog eftersom det inte var dom som utförde själva dödandet!  ???

"jakobj"

Jag e själv en av dessa barn som greps av jakten i tidig ålder.

Första bytet var en björktrast med slangbella som bröt vingen.

Denna tog vi hand om tills den var frisk nog att flyga sin kos. Men jösses va ledsen o orolig och FÖRVÅNAD man vart då man träffade.

Föräldrarna var inte go o tas me heller  :-[

Även jag pangade småpippi med luftgevär. Första var hemsk, andra gick bättre osv.

Men då jag endast vingklippte en fågel slutade jag tvärt.

Då va de inge kul längre! Stå 2m ifrån o rent avrätta va inget jaktlig.

De e nog de enda skott jag ÅNGRAR/-T i mitt liv. 

Varje gång jag vingklipper eller skadskjuter ngt (vilket händer ytterst sällan) spelar den händelsen upp inom mig o man funderar på o sälja bössan.

Men de gånger man har lycklig utgång med funnit och avlivat vilt känns de bättre igen.

Jag "tror" inte att jag ngn gång i mitt vuxna jägarliv ångrat ett skott jag avfyrat för jag tänker oftast mer än 1 gång innan de smäller.

Däremot har jag ångrat MÅNGA gånger att jag INTE skjöt.

Ligger iof under 100 jakt skott ÄN med kula o bara strax över me hagel.

De e ju trots allt så att:

Egenfångad fågel, fisk o kött smakar bäst.

Intressant tråd har nu suttit och lusläst den.

Själv kommer jag aldrig att glömma den första fågeln jag sköt med luftgeväret i 6-7års åldern en gråsparv som satt på stuprännan i mitt föräldra hem.

Minns väl att den inte genast dog utan låg där och gapade då kom tårarna på mig lovade både mig själv samt kompisen som var med att aldrig mera skjuta en fågel.

Det höll vi kanske en dryg vecka och nästa var en sädesärla som dog på fläcken det känns bättre och jaktdjäluvel började gripa tag i mig,jag och kompisen började skjuta på allt och jag blev mera och mera härdad känns visserligen ibland jobbigt när djuren blev skadade men även det blev jag helt likgiltig med tiden.

Fortsatte att helt fanatiskt jaga allt som gick att skjuta med luftgeväret men minns att jag behöll vissa spärrar och inte sköt tex. sjöfågelungar vilket min kompis gjorde ibland men då brukade vi bli ovänner så han slutade med det då jag var med i allafall.

Sedan när man blev 10år fick jag tag på en enskotts pligg då började man bli en fara även för större vilt sedan var jag nästan dagligen på en minkfarm där min 3mening hade mink funderar fortfarande hur han orkade med mig men han är en inbiten jägare och tog mig under sina vingar då min pappa inte var jägare.

Sedan vid 12år ålder lyckades jag på något outgrundligt sätt få min pappa att köpa en hagelbössa åt mig en Baikal 12a sedan följde han tålmodigt med mig på denna minkfarm där det sköts mängder med mås och kråkfågel.

Nu var jag helt galen i allt vad jakt hette och när kompisarna for och lekte och spelade fotboll stack jag varje dag direkt efter skolan till denna minkfarm sedan när det blev oktober till mars sattes det ut fällor för hermelin och mink som jag vittjade varje dag det var ofta rundor som tog minst 2-4timmar.

Detta med jakten tog så mycket tid att jag inte hann med varken läxor eller kompisar utan blev nästan en enstöring så försatte allt tills man blev 15-16år då kom en tid då intresset för flickor och öl fick mig att lugna ned detta med jakt men fortfarande hölls det vid liv men man skämdes lite över det.

Sedan när man fyllde 18 hade man varit och tjatat på licens tanten i ett halvår så licenserna för en hagelbössa och en 22a samt en 222a hämtades på födelsedags morgonen sedan ilfart till vapenhandlaren och köpte dessa 3bössor samt ammunition i massor för pengar man sommarjobbat flera år för att spara.

Nu började åter en tid då det bara var jakt i skallen mest jagades mås och kråkfågel på denna minkfarm undrar hur många tusen man skjutit där? Var nu helt förhärdad och detta att man skadesköt massor bekom mig inte det minsta sedan vid 19år ålder köptes den första hunden en finnspets tik.

Nu började jag intressera mig mera för (riktig) jakt och det blev inte längre lika roligt att dagligen vara och skjuta mås.Nu började sakta men säkert tiden hinna ikapp mig jag började inse att även en mås kan plågas så det blev mindre och mindre sådant skytte och inte heller sköt man på dessa höjdar flygare som man förr tyckte var så häftigt när man lyckades få ner en. Sedan kom en tid då det nästan uteslutande var skogsfågel jakt jag med finnspetsar och kompisar med vorsteh. Börjar nu tänka mera och mera på alla fåglar man skjuter på men som flyger vidare hur mår dem? Tappade helt lusten på sjöfågeljakten där jag tidigare varit ivrig men insett att jag utan hund i dessa täta vassvikar måste lämna efter mig minst 10-30% av nedskjutna fåglar samt att inte alla man skjuter på ramlar ned heller :-[

Oj det blev lite väl mycket om mig detta men jag låter bara det rinna på ur minnet, jag jagar nu nästan enbart skogsfågel med mina hundar samt en del toppjakt på vintern och ska jag vara ärlig börjar även det kännas jobbigt ibland speciellt på tidighösten då vissa ungfåglar är helt orädda.

Så som jag ser det verkar det vara en naturlig utveckling att det fört är jobbigt att döda ett vilt för att sedan nästan gå överstyr till total likgiltighet innan det sedan sakta vänder så jag undrar själv hur blödig man blir innan man blir för gammal för jakten då man nu är 37 ???

hehe jag är ingen gubbe......... ( 21 år )

men jag är på samma plan som många av er andra, där jag sätter naturupplevelsen och att få komma ut och slappna av i centrum

skjuts det något är det bara en bonus.........

Jag kan bara instämma helt för egen del och så är det nog för många av oss jägare. Hoppas jag i alla fall..

Eller ja, inte i att vara 21 år Har några år till på nacken  :

Jag har tidigare, även på andra forum, berört lite av dessa känslor man har fått inför dödandet.

Det har kännts som ett tabu ämne. Men det är nog så, att de flesta jägare har kommit på sig själva att fundera på liv och död, någon gång under jaktutövandet. Men att diskutera detta med varandra vid jaktträffar har knappast förekommit. Hade jag som kvinna tagit upp ämnet, ja, då hade kärringstämpeln varit på direkt.

Dessa känslor är nog inte manliga/kvinnliga, utan generella, de kommer och går.

Fasen man går genom, ingen reflektion alls på dödandet, har nog alla upplevt. Varför det helt ''ohappa'' dyker upp funderingar varför man dödar djur har jag ingen förklaring till. Kanske har det inträffat något som påverkar ens inre omedvetet.

Den här typen av frågor är ju helt klart lättare att diskutera anonymt.

Brukar reflektera över min mitt första skjutna villt. Känslan jag hadde efter skottet var lite blandat. Kände yes där fick jag min första Tjäder, samtidigt fans en liten känsla av att varför sköt jag.

Jag mår inte dåligt av att skjuta ett villt då skulle jag sälja mina vapen. Men jag har en stor respekt för viltet som 99% jägare har (Som alla som hänger här hardvs Respekt för viltet). Visst jagar man för att få hem kött i frysen jag äter hellre kött från skogen en kött från frysdisken på afären. Jag brukar säga att jag hellre äter ett djur som har levt i frihet och haft ett bra liv en ett djur som bara är uppfödd för en sak att slaktas till mat.

Att komma ut i naturen är en stor del i detta med jakten att skjuta ett villt är en härlig bonus.

Jag tycker att det är bra att denna diskution kommer upp, det är viktigt att få diskutera sånt här. Vi har olika åsikter i detta ämna och vi bör respektera varandras åsikter i detta ämne.

Det har inträffat.....

Just i skrivadets stund mår jag jävligt dåligt....fan, jag darrar om händerna...

Jag körde tidigare idag över en tjäder med bilen....i akt och mening...förjävla helidiotoskt...men i en början var jag nöjd....jag hade fått min första tjädertupp....på fel sätt, men den hänger iaf där i all sin prakt på väggen....kommer att hanma i stekpanna.....men fan,,,, hur i helvete kude jag komma på tanken att köra in i den med bilen ???....tänk om det bara hade snuddat och den flugit iväg....fan, NU känner precis det känslor ni beskirvit i tråden tidigare.....Allt jag skirvit hittils i denna tråd kan fara åt h-vete...fan vad illa jag mår... :-[ :-[

/Fredrik

Det finns hopp 

Det är ju med erfarenheter, man får nya perspektiv, dina nya erfarenheter kom fortare än kvickt  ;D

Bra Fredde, tufft av dig ändå att hmmmmm Krypa till korset låter inte helt rätt men du förstår nog andemeningen.

Starkt.........

//Roggman66