Leaderboard

Morgonpigg som jag är (eller inte) så drog jag ut med farsan på jakt. På väg ut på andra passet så går jag ut mot det hygget jag skulle sitta på , när jag kommer så att jag ser tornet så laddar jag bössan för jag har varit med om tidigare att det rest sig djur när man smyger ut till tornet. Jag passerar första kullen och där reser sig ett smaldjur och en bock 10m framför mig, jag får ta några steg upp på en kulle för att se deras flyktväg. Efter 40-50m så visslar jag till men ingen reaktion , visslar till hårdare och dom vänder sig om på ca 60m och kollar på mig *Pang* bocken lägger sig knall och fall och en lättnad går igenom kroppen. Även fast skottet tog lite förlångt fram. Första bocken för mig och har gått med ett leende på läpparna hela dagen.

Ok! Hela siktet är gjort i stål och väger drygt 1/2 kg i modell 1.5-6*42 och är rekyltåligt i grova kalibrar och även stötar. Inte en gång har jag behövt skjuta in siktet igen oavsett om det har suttit på 8 mm rem mag el. 416 rem mag och en sak är då säker. Det är stålklackar och stålringar som gäller. http://www.blocket.se/lulea/Karl_kahles_helia_s_43460629.htm Såhär ser det ut ett 2,2-.

Fel. Man kör den inte till närmsta polisstation... -- Mats

http://www.blocket.se/jamtland/Husqvarna_1900__Remington_seven_med_mera_43248400.htm?ca=11&w=3&last=1 En rem seven, den lilla men braiga remingtonen./CHristian

Skit i samskjutningen. Detta går att hantera med en klisterlapp på höjd/sidoratten med markeringar för resp patron. Fokusera i stället på vilken kula du vill ha och vilken patron som skjuter tätt i bössan. /Må

Hej alla glada! I söndags fick jag skjuta min allra första hare, som för övrigt även var mitt första nedlagda vilt. Lyckan var fulländad. Min käre morfar har alltid jagat hare och det är med honom som mitt jaktintresse har tänts, från att sitta på pass på älgjakten när jag bara var en liten pöjk till att senare följa med på harjakt när jag var en lite större pöjk. Hur som helst så har åldern tagit ut sin rätt på gubben och därför var det åtminstone två-tre år sedan det jagades något för både honom och hans stövartik (Tess), så nu när jag äntligen efter många års uppehåll på grund av studier och boende på annan ort tagit upp jakten igen var det självklart att tiken skulle med ut i skogen igen och visa vad hon gick för. Till saker hör att det här inte är den typ av jakthundar som bor i hundgård och lever på en strikt hundmatdiet, det här är nämligen mina morföräldrars lilla älskling har egen plats i både soffa och säng och som gärna matas med diverse godsaker. Det märks på hunden... Både på omfång och kondition. Iallafall så har vi varit ute en 5-6 gånger tidigare i höst och i princip varenda gång har hon åtminstone skällt lite grann och någon gång även fått till något hyfsat drev. Tyvärr har det allt som oftast strulat till sig för henne och Jösse har klarat sig helskinnad utan större ansträngning. Min erfarenhet i harskogen är väl inget att skryta över heller så jag har i princip inte haft en aning om vad som försiggått eftersom jag inte haft någon koll på hur en harhund jobbar. Denna söndagen dock blev det andra bullar. Det var jag och min jaktkamrat Olle som var ute denna morgon. Vi traskade iväg upp en bit efter en gammal traktorväg ovanför ett grustag där vi tidigare haft upp hare vid ett flertal tillfällen. Tess försvann iväg och skrotade på i skogen medan vi satt och småpratade lite om allt vad som korsar ens medvetande under en kylig höstmorgon. Rätt vad det var så sätter Tess igång, fullt ös från första sekund! Drevet drar iväg neråt i en cirkel mot grustaget som vi parkerat vid. Efter en stund beslutar vi oss att ta varsin väg ner och mötas upp i grustaget. Sagt och gjort så stövlar jag iväg genom skogen och när jag kommer ut i grustaget ser jag Tess söka lite sporadiskt i grustaget så jag förstår att det blivit tappt igen. Jag står kvar och spanar en stund innan jag ser Olle dyka upp i andra änden, så jag går för att möta honom och vi diskuterar lite besviket vad som kan ha hänt. Rätt som det är sätter sig haren upp kanske 20 meter från oss, tar två skutt och är borta i skogen igen. Ingen av oss hann reagera. Med nytänd jaktlust posterar vi ut oss igen och till slut börjar Tess driva ett drev som också det slutar i tappt. Denna gången syns det att hon är trött och less och lämnar knappt våran sida så beslutar oss för att gå tillbaka till bilen och avsluta dagen. Men som den prinsessa hon har blivit fostrad till går det inte att säga till henne vad hon ska göra. Så istället för att åka hem valde hon att promenera i skogen, precis utanför våran räckvidd. Vi provar istället det gamla tricket att köra en sväng med bilen för att se ifall hon vill med, men det vill sig inte bättre än att vi tar L200 in på en skogsväg som vad för liten att vända på så den lilla svängen blir istället en sväng på kanske 20-30 minuter. När vi kommer tillbaka driver hon IGEN! Nu har det gått nästan 3 timmar sedan första upptaget. Jag säger skämtsamt till Olle, "Jaja, det är väl bara ett å göra då!" (sjuta haren) varpå jag laddar hagelbocken igen och vi traskar uppåt en tredje gång. När vi kommer upp har det åter blivit tappt och Olle gör några tappra försök att fånga in hunden, först genom att locka, sedan genom att försöka kasta sig efter henne. Jag tar en liten krok runt i skogspartiet för att se ifall jag kunde stöta upp en eventuell hare när Olle hojtar "NÄMEN DÄR ÄR DEN JU!". Jag vänder mig och skymtar en kritvit hare ca 20 meter snett till vänster om mig innan den försvinner in i ett snår strax innan en gammal skogsmaskinsväg så jag lägger an mot öppningen mellan träden och rätt vad det är dyker haren upp framför pipan. Den skräckblandade förtjusningen i det ögonblicket är obeskrivlig. Lyckan över att äntligen få skottchans blandas med paniken av att kanske missa. Skottet går av, en evighet passerar innan jag ser haren tumla runt och bli liggandes. Mitt "JAJJEMEN!" ekar ut i skogen och gör Olle underförstådd med att det minsann blev en lyckad jaktdag idag. Höjdpunkten ändå med denna jakthistoria var när jag kom hem till min morfar. Jag gick in i köket med haren i i kasse och sa till honom att: - Nu får du nog hjälpa mig. - Med vadå? - Jag måste ju göra iordning den här! Och så höll jag fram haren med ett brett leende. Morfars ansiktsuttryck i det ögonblicket var fantastiskt. Så lycklig har jag nog inte sett honom sedan jag visade upp min förstfödde son. :-)

Om det blir ett problem med att hunden är lös på er gård så skulle jag efter att ha försökt vara diplomatisk två-tre gånger (beroende på bemötande) koppla upp hunden och köra in den till närmsta polisstation.

Härligt NyUppsalaHunter, Grattis till dig !

Helt rätt!

Startade "vår" Amerikanska Rävhund första gången på prov idag DM (Vasa Fin) för rävdrivande hundar vilket resulterade i seger på 94p

Ok, låter ganska övertygande det där. Blir till att snåla med sambons julklapp i år då, eller köpa en grytpejl till henne som jag kan låna. =)

Min personliga reflektion är att det är en kul/cool pang som män med mycket med pengar kan ha och roa sig med, hård jakt är den nog inte skapt för. /Christian

Jag har en liten idé. Nja det är väl inget nytt utan det ältats fram o tillbaks i flera år på olika forum. Gör en sticky på vilka som är intresserade att hålla i en liten kurs/lära ut/supporta nya handladdare runt om i landet. Sen kan man ju fundera på det här rent säkerhetsmässigt. Hur ska nybörjaren vara säker på att han inte får lära sig "dumheter" ? Ett sätt då att minska denna risk är att man då kan vara 2 eller fler då minskar ju risken att flera handledare ska ägna sig åt samma dumheter. Våra 2 stora forum råkar ju sitta på en enorm kunskapsbank i just den här frågan. Jag betvivlar inte en sekund att man skulle kunna få ihop en "kursplan" och få den godkänd av våra mest erfarna och kunniga handladdare. Sen är det en fördel med flera handledare för då kan man ha mera utrustning att prova och flera som lär sig samtidigt. Jag är intresserad att ge mitt bidrag i den här frågan och har så gjort tidigare. Jag har övertygelsen att vi alla har att tjäna på det i framtiden. Ju mer utbredd handladdningen blir, desto svårare kan det bli att införa restriktioner eftersom motståndet blir större. Ju större marknad vi får för komponenter och utrustning desto större konkurens, större volymer som i sin tur kommer o bidra till lägre pris samtidigt som tillgängligheten ökar. Kan sedan folk ladda egen ammunition billigt så kommer det sedan bli en prispress på köpeskotten. Som grädden på moset så ökar antalet skott som vi i genomsnitt skjuter och detta ökar aktiviteten på skjutbanorna och förhoppningsvis minskar skadskjutningarna.

Gunnery Sergeant Henrik när vi bommar ett 12mm mål: > YOU WORTHLESS MAGGOTSCUM!! KNOW YOU DROP RIGHT HERE AND GIVE ME 10. Drömma kan man ju alltid göra /Mike