Jump to content
https://www.Reservdelar24.SE


https://www.AUTOdoc.SE
www.anglavakter.com


Leaderboard


Popular Content

Showing content with the highest reputation since 06/01/2012 in all areas

  1. 62 points
    När man har häckat på ett forum ett tag får man några medlemmar som känns som ens kamrater fast man aldrig har träffat dom irl. Många är intressanta att följa och läsa deras hyss och upplevelser i deras dagböcker och trådar med olika funderingar och vardagsgöromål.. Några blir snart favoriter, och efter ett tag när man träffar folk i verkligheten (det är ytterst sällan dom ser ut som jag hade föreställt mig) och får ett ansikte till "nick'et" blir det mera personligt. Forumet (ett fungerande sådant) blir snart som en "extra familj" och man bryr sig/ engagera sig i medforistens glädje över en skjuten bäver eller en bokat semester eller att svärmor bjuder på middag. Samtidigt kan det fukta ögonvrån när någon mister sin hund eller man får ont i magen när deras barn blir blir sjukt eller man engagerar sig när någon har problem med bilen eller blir förbannad när hans granne är dum. Det blir personligt. Det har varit ett nöje dom timmar jag har tillbringat här och jag vill säga tack till alla för erat trevliga sätt och hoppas det kommer att fortsätta så. Jag vill önska alla i min "stora extra familj" jag känner- eller har träffat- en fin dag, och en lika fin dag till dom jag ännu inte har haft kontakt med, men förhoppningsvis kommer att få det. Med vänlig hälsning Svend
  2. 55 points
    I dag skall man kunna "gilla" allting till höger och vänster och i dag fick jag frågan om vi inte kunde ha det här också? Prylen är att det fixade vi för länge sedan men jag aktiverade det aldrig för det var varken rätt då eller tillräckligt bra. Nu är det både bra och förhoppningsvis rätt så nu aktiverar jag det! Dock är det bara på försök och det kan försvinna lika fort som det dök upp. Man kan inte gilla sina egna inlägg Mvh, Wizard EDIT: Vänligen tryck "Like this" i detta inlägget så det får många tryckningar för att kunna testa systemet ordentligt.
  3. 52 points
    Detta har varit uppe förr men så här under valptider så kan man ta diskussionen igen. Jag får en del mail till mitt företag från människor som funderar på att skaffa sig en hund. Ofta är det jägare som tänker skaffa sig sin första jaktkamrat och funderar lite om ras, dressyr, injagning eller liknande. Jag tycker detta är verkligen jätteroligt. Jag älskar att prata alla typer av hund, särskilt jakthundar, och jag uppskattar verkligen givande diskussioner med dessa blivande hundägare. Dock så kommer det en del mail från personer som inte har det minsta lust att jaga, jaktträna eller ens låna ut sin hund till dessa aktiviteter. Barnfamiljen som tänker skaffa sig en spaniel eller retriver från rena jaktlinjer för att barnen ska ha en hund att leka med, eller utställningsintresserade som skaffar sig en weimaraner bara för att den är så otroligt vacker när den är silverfärgad. Vid frågan hur de ska tillgodose hundens behov som jakthund, kan man få svar som att den ska få jaga pinnar i stugan eller att "ja men vi har ju redan en hund, de kan ju få jaga varandra". Jag har varit i otaliga diskussioner där jag försökt påtala det olämpliga i att köpa jakthundar med fel intentioner, inte bara för den enskilda hundens skull, utan för hela rasen. Även de själva kan bli olyckliga när ovan nämnda "spökhund" tar ut sin frustration på familjens 30000kr soffa eller ungarnas marsvin. Tyvärr är det så att många av dessa personer redan har bestämt sig, och när jag avråder dem så blir de arga och förklarar minsann hur dålig hundinstruktör jag är som inte tycker att deras ungar ska få en lurvig jämthundsvalp. Självklart kan en jämthund eller annan jakthund vara ett supermysigt sällskap åt kidsen men detta ska ju gälla mellan det som hunden är avlad för, dvs jakten. Spaniel och retriver är redan uppdelad i 2 kategorier, show och jakt, (jo dual purpose finns jag vet) men i takt med att många har börjat att tycka att showvarianten är lite för timid, lugn och tråkig så vänds blickarna mot jaktmodellen istället. Samma tendenser finns bland de stående raserna, Det pratas redan om showsetter, och att köpa viszla eller weimaraner kan vara som att skrapa en lott. Vorsteh och pointer har klarat sig rätt bra, även om jag fått frågan om inte vorsteh skulle vara ett bra svampplockningssällskap. Jovisst, brukar jag svara, och dessutom är de suveräna på att hålla grannskapet fritt från katter. Då brukar intresset svalna en aning. Breton har ju också klarat sig hittills men beware!! Det är många som har ögonen på dessa och det ligger en stor börda på uppfödarna med att vara noga med vilka man säljer åt. Att uppfödarna har stort ansvar gäller ju givetvis alla raser, men jag tycker att även vi som vill bevara våra fina jakthundar som just jagande hundar också har ett ansvar att informera och vänligt avråda ett hundköp om det är direkt olämpligt. Detta gäller inte ens bara jakthundar utan även andra kategorier. Jag trampar säkert på tår när jag säger vad jag tycker men det kan jag ta. Några verbala käftsmällar är ett billigt pris OM jag lyckas göra någon som helst skillnad.
  4. 35 points
    Letade efter en speciell bild visade sig att Madeleine använt den i höstas i bloggen.. Fortfarande finns lite tid kvar.. Nu har tiden tagit slut. 5 augusti -00 föddes Hampe, tanken var att han skulle bli en rådjursdräpare av rang då hans morsa var överjävlig på just detta. Hampe var dock inte fullt så generös med skallen och husses myckna fågeljakt gjorde nog att hans sök vart en aning trångt. Men trots det sköts första rådjuret för honom strax över ett år senare ute på Harka utanför Norrtälje. Vart rätt mycket harvande med den typen av jakt, han var ingen stjärna på något sätt men fanns där vilt inne så fick han iväg det en bit i alla fall. Det som han dock fixade galant var just fågelhämtningen! Under en hel del år så var han ensamhund med mej, var hos en kompis på dagarna när jag jobbade, vart ungefär som att lämna ungar på dagis. Lämna hämta lämna hämta. Funkade skitbra i alla fall. Och all ledig tid då så var han med mej. Oftast i skogen men även på andra äventyr. Sen kom Madeleine in i vårt ungkarlsliv.. I samband med det så halkade vi in på bollkalleuppdrag på olika ställen och det vart det stora lyftet för Hampe. Visade sig att kombinationen svårjobbad miljö, vass och träsk samt skammade änder.. det var Hampes hemmaplan nr 1! Finns ingen hund som vi haft som ens varit i närheten av Hamilton i uthållighet, gav sig fan inte. Flera gånger så har jag avslutat eftersök med bara en hund i vassen jobbandes och 5-6 till i båten. Varje jävla tillfälle så har Hampe antingen tagit änder och apporterat eller petat iväg i vassen med påföljden att båten tömts fort, alla hundar hör när Hampe fick kontakt och då dög det minsann att kasta sig i och jaga efter. Slutade oftast med att de som kastat sig i lyckas jaga ut anden som jag sköt och strax därpå kom Hampe ut ur soppan och såg hur någon av de andra slapptaskarna apporterade skjuten and.. HANS and. Men han gav sig inte för det, upp i båten och så rodde man fram en bit till osökt vass och vände in fören mot vassen.. enda jycken som spontant hoppade i och började jobba var Hampe. Flera gånger fick jag fan koppla hunden i båten, såg att han var slut, det var enda sättet att hindra honom från att gno vidare. Förra året, Hamilton då 13 år gammal, tog jag med honom ned i ett lite mindre viltvatten som vi skulle resa. Höll honom kopplad och körde en labrador och kompisen som gick och räknade skott hade sin labbe. Efter några pet så säger kompisen att nu är det slut.. Jaha tänkte jag, då kan jag släppa Hamilton så får han röra på sig och kanske hitta någon and till i alla fall. Tog av kopplet och den då hyggligt döva hunden travade iväg, springa gick inte pga åldern. Tar två minuter kanske så reser det änder som FAN!! Häftig tänkte jag, nu blir det rock ´n roll Kompisen börjar tjoa, kalla in Hampe!! Wtf?? Visade sig att där var änder kvar, kompisen ville inte ha upp fler.. men det var inte riktigt vad han sa så han fick skylla sig själv. Jag fick ett helvete med att springa ifatt 13-åringen inne i träsket, att vissla in honom var bara att glömma. Även om han skulle hört pipan så hade han änder framför sig, då bryter man inte. Men det gick iaf och Hampe ordnade 75 extra fällda fåglar den dagen till skyttarnas stora glädje. Just idag, när jag satt där ute med honom efteråt, så tänkte jag väldigt mycket på Gotlandsresan i höstas även.. Han var slut i kroppen då med men fick följa med ändå av det enda skälet att jag vet hur jävla kul han tycker det är med just kanin. Tror inte det hade behövts, var nog nästan dumt, men jag körde honom i par med en yngre spaniel när vi körde kanin. Tror det kostade oss några för hade vi bara kört trötta Hampe så hade de två spaniel rookisarna möjligen hunnit med lite bättre. Kunde inte för min vildaste fantasi tro att hundarna skulle resa tre kaniner ur första jävla stenröset jag kör in dem i!! Men de gjorde de.. Hampe hade inte samma klipp som första gången vi var på öin och jagade, givetvis inte, men killen hade gjort detta tidigare och hade koll på prylarna så mer hjärna och näsa så lyckades han i alla fall resa flera kaniner. Dessvärre hann vi inte ställa runt snabbt nog så de flesta fick vi bara se och jag tror inte vi sköt någon för Hampe exklusivt men det spelar mindre roll. Han fick vara med och han fick göra något som jag vet att han älskade! När han först fick prova på kaninjakt så snappade han snabbt som fan konceptet. Han jagade inte under bössan om man inte sa åt honom.. ofta..tydligt.. och jävligt högt men gjorde man det så fungerade han jävla asbra! Gick på norra sidan av Näsudden tills m Matte Holst och Micke Belker och det var verkligen skitenkelt att jaga. Fårbetad strandäng med enbuskar.. Man gick helt enkelt runt buskarna med Hampe, han sniffade av dem plättlätt, var de lite större så borrade han in skallen bland enris och slån och sniffade lite. Var där tomt så vidare till nästa bara. Men så såg man plötsligt hur han tvärnitade, tog en jävla fart och tryckte sig in i busken. Ut på andra sidan for kaninen och någon sköt den. Hampe backar ut lugnt och behärskat och rundar för att sen kuta och hämta kaninen Det var en mer öppen miljö så det gick så otroligt mycket lättare att jaga med spaniel än på andra sidan udden, där var det mer skog och trängre. Hur som, kusligt effektivt var det och utan någon som helst tvekan så tyckte Hampe att det var störtkul! Pälsvilt som kan enkelt kan hitta och apportera..whats not to like? Vet att jag skrivit det tidigare i något sammanhang men här och nu skiter jag i det, killen förtjänar att det upprepas. Stefan som vi jagade med första svängen på Näs hade en tyskterrier som var skitduktig och han har bott hela sitt liv på öin såvitt jag vet, han har helt klart sett en hel del hundar. Han och Bengt som vi jagade var utan tvekan jävligt impad av Hampe och hans stök bland kaninerna! Han var förbannat effektiv och vi sköt rätt bra med kanin gossarna och jag.. och framför allt.. han tyckte det var kul som fan! Vi pysslade ju inte bara med fågel och kaniner då utan vi var med på de här större vildsvinsjakterna på Harg. Ok han var ingen stjärna där men höll rent framför oss och visst sköts det vilt för honom utan tvekan. Men det som både jag och kanske framför allt Madeleine minns bäst var någon av de sista jakterna i januari ute på Fagerön. Vi kom att gå utmed en väg kanske 100 meter in, en hel flock hundar lösa som stökade runt. Plötsligt får vi höra via radio att där är kultingar i drevet.. små kultingar! Vart till att kalla in alla hundar fort. Konstaterar att vi saknar Hampe.. han skäller lite framför oss, inget ståndskall men något skall lite nu och då. Lät märkligt.. Vi går mot honom för att hämta hem honom och ser honom komma sakta emot oss i det snötäkta blåbärsriset.. bakom honom 40 meter ser vi en stor gris.. Hampe stannar och bökar med något och samtidigt som vi inser vad han gör hör vi en jävligt förbannad griskulting Jaha säger jag och vänder mej mot Madeleine..?.. vars rygg jag ser bege sig bort med jävligt långa steg bland tallarna Kultingen tjoar och lyckas ta sig ur Hampes käft för att snabbt bli infångad igen och buren till husse. Väl där så tar jag emot och börjar fundera på vafan jag ska göra med denna lilla randiga förbannade och blöta tingest? Hampe var skitnöjd och glad, hittat ngt hanterbart i skogen och självklart levererat till husse Slutade med att jag satte ned kultingen i snön och gick efter Madeleine, ville inte att han skulle hämta fler vilket han klart aviserade att han hade för avsikt att göra. De där små var tydligen skitroliga! Som vilken pipleksak som helst typ. Om grisen överlevde eller inte vet jag inte men jag vet att kroknade den så berodde det på snö och kyla, inte på Hampes grepp för han har aldrig varit hård i munnen någonsin. Detta är Hampes text så jag skiter högaktningsfullt i om det blir mycket text btw.. Men änder, och helst skammade, var nog hans tveklöst största styrka. För många år sen så satte Harg ut änder i ett jävla träsk till sjö som man snabbt kom att nästan hata.. Löhammarsjön. Varje gång vi var där så hoppades man innerligt att få slippa eftersöket just där.. idel dy, vass och enorma områden. Svårt att ta sig fram, ett helvete att hänga med hundarna när de jobbade för att kunna skjuta skammat som de inte fick tag på. Hur som.. I den miljön skulle vi jaga själva en dag. Bruket hade haft de jakter de skulle ha eller något och där fanns änder kvar, trots att fodret var väck som skulle jagas iväg. På Calles tid innebar det att vi körde dit och sköt så mycket vi orkade och hann med typ Vi stängde in kolvassen vid foderplatsen med båtar, tänk er en halv kesslerring fast på vatten och med änder på menyn i stället för hare. Sen in med div doggar och så sköt vi det som kom ut. Någonstans där i röran av skott så lyfter det en hona som jag inte riktigt når.. eller om jag sköt fel jag minns inte. Resultatet var i alla fall en skadskjuten and som flög iväg snett över sjön för att slå i en vass 250-300 meter bort. Hampe såg det och när jag sköt så drog han.. fan tänkte jag, det där går aldrig och det kommer att ta en hel evighet innan han ger upp och är tillbaka. I dessa sammanhang var han lite som en drever på den gamla goda tiden typ.. Hur som, änderna flög, vi sköt och Hampe simmade längre och längre bort och försvann efter ett tag. När krutröken lagt sig så apporterade labbarna det som var skjutet, vi låg i båtarna och snackade skit mest.. Calle hade sett skottet och skammningen, var väl inte helt nöjd. Vet att jag fick en blick som lät mej veta att jag nog skulle behärskat mej.. Plötsligt får jag se hundjäveln.. för då var han just det.. hundjävel komma simmandes... och strax såg jag att ta mej fan.. han hade tagit anden!! Helt galet.. helt jävla galet, det var utan tvekan den absolut mest häftiga apport han någonsin gjort på änder! Tror inte det finns allt för många hundar som gör om samma sak förövrigt.. Det var Hamilton i det element där han trivdes bäst! Men det som var det mest stående inslaget i hans liv var i alla fall kråkorna. Där var det inga konstigheter, lätta apporter på land varje gång i princip. Visst kunde de nypas förjävligt med näbben eller klorna men han brydde sig aldrig. Under hans första år så var han rätt hyggligt lydig med, stannade kvar och väntade tills jag skickade honom.. men vartefter åren gick så började han först att gnälla lite när kråkorna skrek och husse väntade med att skjuta.. Vart det dötid i jakten så roade han sig med att gräva ett hål i det hörn av kojan där han satt. Helt övertygad om att hålet ute i kullen på Blidö fortfarande finns kvar! När åren gick så lärde han sig att skicka iväg sig själv på apport, bara han sett att något trillat så var det ju bara att tassa iväg.. varför vänta på en tokslö husse? Korp, trut, kråkor.. spelade ingen roll. Var de riktigt jävla elaka så fick man greppa dem i en vingspets och boxera in dem till husse men in skulle de och ofta bet de sig fast i läppar och ögonbryn men då stod husse klar med kniven och bände isär näbben. Avlämningar var förövrigt överskattat.. Om man baxar in en skammad anka när husse står på liten sten i vassen.. släpper man då anden precis innan husse får tag på den.. ja då får man ju jaga den igen Husse låter lite märkligt men det hör ju inte jag här i vassen.. Den här hunden var förra året, 13 år gammal, med på något eftersök och gjorde alla rätt.. nästan.. Grejen är att jag tror att han utvecklade sin egen etik efter några år. Skickade jag in en labbe i en vass så kom den antingen ut tom eller med en död and eller jagade iväg efter en skammad. Hamilton spenderade mest tid av alla våra hundar i vassen men kom ytterst ytterst sällan ut med döda änder.. Rätt säker på att han tyckte de döda var tråkiga och jobbade tills han hittade någon som levde..hundjävel Undrar hur många han simmat förbi under årens lopp? Men jag kan köpa det. Det är de skammade som vi måste få tag på, om det ligger några döda kvar så.. ja det är inte bra men jag kan köpa det. Satan i gatan vad jag kommer att sakna dej Hampe...Fan vad det gör ont i själen. Fan vad jag hatar hundar som blir gamla, varför måste de bli gamla? Den här spanilen var glasklar i skallen, helt på det klara med att vi lämnade honom varje gång vi lastade de andra hundarna och bössor för att ge oss iväg på andjakt. Men kroppen tog slut efter 14 år.. inte en frisk tand i munnen, duktigt disiga ögon, risiga öron, tappat i princip all muskulatur.. Ramlade flera gånger per dag på klinkersgolvet men reste sig som om inget hänt. Shit vad jag önskat att huvudet liksom stängs av.. När jag tog bort Fancy för ett år sen så var hon totalt avstängd, helt i sin egen lilla värld och inte alls med. Hampe var tvärpå, gafflade på de andra hundarna och försvarade sin mat.. oavsett om de andra hundarna var där eller ej. Hans hemmaplan var andjakterna och eftersöken samt kaninjakten och jag är så jävla glad att jag fick möjlighet att ta med honom i höstas när vi var iväg Ken1, Skuris och jag. Han var inte med för att öka vårat jaktliga utbyte, han var med för sin egen skull.. Jag hoppas och tror att han har haft det bra med oss och jag är jävligt tacksam för att ha haft honom! Röj på som fan nu Hampe, på andra sidan finns inga krämpor. Husse kommer alltid att sakna dej!!
  5. 34 points
    På nyheterna i förgår var det en familj som annonserade efter att adoptera en mormor... Kvinnans mor var avliden och barnen saknade en mormor. Då kom jag att tänka på följande: Jag skulle vilja adoptera ett barnbarn: en jakt-och fiske intresserad ungdom som kunde följa med i skogen eller på jaktstigar eller speedway.. Om en gubbe annonserar efter ett barnbarn i tidningen tror folk väl att man är nåt jäkla pervo... Jag har inga egna barn, men skulle verkligen vilja ha ett "barnbarn" eller någon som ville följa med, nu jag har gott om tid- så om det sitter någon intresserad marklös ungdom i närheten av Örebro och glor på ett jaktforum och vill bli med får hen väl höra av sig.. Jag kan trimma mopeder, lyssna på hårdrock, gå på speedway, äta hamburgare och laga sönder bössor.... Vi behöver Ungdomar för jaktens framtid.. Många snackar om detta, men det gäller att vi bjuder med dom och inte bara snackar.. Jag har för övrigt "lobbyat" i mitt jaktlaget att vi ska ta in ungdomar på "halvplats" som får dela platsen med os "60-pluss'are". Förslaget har blivit mycket varmt mottaget... Dom ska nog få göra rätt för sig, men dom får någonstans att jaga- och när någon av oss trillar av pinn' har vi redan nya jägare som vi känner/som känner laget- och som kan ta över och har en plats i laget- eller en jaktlig erfarenhet.. Vi måste tänka på jaktens framtid.
  6. 34 points
    Ja precis så, tänker erbjuda valfri jaktdag att buda på och där jag lägger lika mkt i potten som högsta budet/vinnaren och som sedan går in på Cancerfondens konto. Har på kort tid förlorat både en arbetskamrat och en jaktkompis genom denna förhatlige sjukdom, å tänkte att förutom egna insättningar så skulle detta kunna vara både en kul å bra grej. En sån där populär win-win grej. Kan man göra så här då ? Ta betalt ? Detta är egentligen emot allt jag står för men för den goda sakens skull tänker jag göra ett undantag. Har vänt ut å in på mig redan gällande detta så kraxande gamar behöver inte kraxa, läs igen och du förstår. Hoppas jag. (Om nu inte bryter mot nån forumregel) Så över till det roliga, jakten ! Har inga godsmarker att erbjuda utan vanliga bonnmarker med vilt därefter, men det smäller ibland ändå. Kan erbjuda lite av varje och en jaktdag kan se lite hursom ut, blanda och ge lixåm. Ex:Bockjakt i augusti med grävling på natten och duvor på dagen, så slipper vi sova. Eller: Trampa änder i ett träsk och sedan skogsfågel med stående fågelhund Eller: Gäss för bulvaner och rapphöns/fasan för stående Ni förstår tanken. Bara mixa. Tanken är att marklös/nybörjare skall få en dag ute i skogen helt enkelt, har inte så mkt att erbjuda de luttrade. Om nån nappar så ge bud här och på vad ni kan tänkas vilja göra. Områdena vi kommer jaga i är norra Uppland och eventuellt Gästrikland, om det skulle behövas så går det att övernatta i vår enkla stuga.
  7. 30 points
  8. 30 points
    Vart i morse väckt av luren, en kompis hade fått en på ringning om att en älgkalv satt fast i ett stängsel. Som den mordiska/blodtörstiga jägare jag är gick jag upp och kontaktade markägaren som gav mej klartecken att kolla läget. Beväpnar mej med en liten kraftavbitare och hagelbössa (som i värsta fall skulle användas) väl på plats ser jag en ko med kalv, kon är klart upprörd över något och detta något sitter fast med klöven i ett gunnerbostängsel. Man är inte stöddig när det står en orolig mammako och glor på en när man sakta närmar sig hennes lilla bebis. Ser att den sitter fast långt ner men det bör gå att få loss henne.larvig som man är pratar jag med både ko och kalv, kan ha hjälpt för kon retirerar lite upp i en backe. Kalven är snart lossklippt den har ett ganska djupt sår men bara köttskandalen vad jag kan se, den är jättetrött och jätterädd så den går ingenstans. Själv hämtar jag förbandslådan tvättar såret lite och lägger ett löst förband. Tassar sen där ifrån och observerar att kon och den andra kalven kommer tillbaka efter några minuter. Tycker jag gjort mitt. Rätt el fel? Vad vet jag. Döpte henne till Lillamu :-)
  9. 28 points
    Det kanske inte hör hit men provar ändå! Hej detta är den "17 åriga tjejen" Emelie! Jag har länge följt vad som har skrivits om mig angående mitt inlägg på Facebook om vår hund Nettie som blev vargdödad. Detta brev blev betydligt mycket större än vad jag ens våga tänka! Det hade spridit sig till massor av ex vargvärnare sidor som "Ja till Varg". De har skrivit om mig och Nettie att varken jag eller hon fanns, att allt jag hade skrivit var för bra för att en 17 åring skulle ha skrivit det och att det istället skulle vara en skäggig gubbe som vill få sin röst hörd via Facebook, eller att det var den såkallad "jägarmaffian" som hade skrivit. När det var som mest hets efter mig hoppades jag varje dag och natt att jag inte skulle få hot eller andra obehagligheter. Både jag och min mamma har fått mail på Facebook där det har stått otrevligheter. Jag var rädd när jag var på skolan och när jag gick själv ute ifall något skulle hända. Det är ju riktigt pinsamt att det är vuxna människor som sitter och skriver såhär till en 17 åring som nyligen har förlorat sin bästa vän på detta vis. Efter detta fick jag hålla mig tillbaka ett bra tag på nätet men jag läste varje dag om hur det hade spridits, det var inte trevligt att läsa allt som stod om mig och Nettie. Jag läste också underbara kommentarer från underbara människor som gjorde och gör mig än idag så otroligt glad och tacksam! Ni gick in och hjälpte mig när jag själv inte kunde säga något i försvar i allt de skrev. Jag bara kände hur mycket jag vill säga tack för allt stöd ni gav mig mitt i det jobbiga. Men jag kunde inte vilket var riktigt frustrerande när jag visste att ni ville att jag skulle träda fram. Jag mår nu betydligt mycket bättre och detta var en stor del av detta som gjorde det bättre. Att jag fick ut ur mig hur ja mådde och fick ut det bland människor som inte bor med varg och öppna ögonen på dem. Jag saknar fortfarande Nettie så fruktansvärt mycket men jag lär mig att leva med det och ja kan handskas bättre med det när det blir jobbigt. Att jag skrev detta var för hennes skull, för att öppna ögonen på människor om hur det är att ha så många vargar på samma ställe. Jag kommer att kämpa vidare för Netties skull och för att våra framtida hundar ska få ett säkrare liv och att det ska bli balans i vår natur. Sen måste jag säga det att jag har verkligen lyckats om jag får lov att säga så. Värnare har till och med insett vilken lögn det har spridit sig och mer eller mindre stått på min sida, över 5000 delningar sammanlagt blev det av mitt brev...så nog gjorde jag skillnad =) Det blev ett sent tack men jag vill ändå säga stort tack för all er underbara hjälp och stöd som jag fick av er när jag mådde så dåligt! Det var guld värt!! Men att få en ursäkt av mannen som drev allt detta kan ja nog glömma! Stor kram till er som fanns där för mig på ett eller annat sätt vid denna stund! // Emelie "Olén" Eriksson
  10. 26 points
    Just nu i detta ögonblick har vi en medforist någonstans på New Zeeland som vi inte riktigt vet hur han mår: Om han har skadat sig, om han sitter fast, om han har brutet ett ben, ligger och fryser eller hur det är med honom. Han har givet oss dom mest fantastiska berättelser från hans jakter, och trots att jag inte har träffat honom personligen- utan bara känner honom som hans "nick" känner jag ändå att han är en "vän" eller en kompis som jag beundrar. Denna ovisshet om vad som har hänt honom- och vetskapen om att folk vi inte heller känner letar efter honom med hundar och helikopter ger mig hopp, och jag önskar verkligen att denna pigga yngling snart dyker upp. Ändå har jag en obehaglig känsla i magen... När vi vet något konkret får vi en möjlighet att hjälpa till- intill då kan vi bara hoppas, önska, hålla alla tummar- och för dom som har en tro är det nu ett läge nu att be en högre makt om all den hjälp våran kompis kan få för en säker hemkomst. Måtte dom hitta honom snart
  11. 26 points
    Följande är skickat till debatt@svensktjakt.se: Det kom ett inbetalningskort i posten i dag. På 600 kronor. Inte mycket kan tyckas, men vad får jag som medlem för pengarna? Jo – ett förbund som väljer att tolka lagtext efter eget gottfinnande och stödjer en vapenhatande polismyndighet. 2015 som skulle vara medlemsnyttans år så ägnar sig förbundet åt att hjälpa polisen att avslå licensansökningar på vapen som följer svensk vapenlag (AIAX och Benelli MR1) och som är godkända jaktvapen. Jag jagar inte älg. Varg har jag inga problem med som den småviltsjägare jag är, men väl med minkar, katter och rävar. Fast nu råkar jag gilla vapen – jag har ett vapenintresse, ett sånt där väldigt fult vapenintresse. Låt vara att det uttrycker sig i en samling av mestadels brittiska hagelvapen från förra och förrförra seklet. Spelar ingen roll vilken form intresset kommer i – det är fult att vara intresserad av vapen och uppenbart inte kombinerbart med att vara jägare i Svenska Jägareförbundets ögon. Jag har sökt svar på vad medlemsnyttan är i att hjälpa polismyndigheten med omotiverade avslag (i runda tal 30% av alla fall polismyndigheten frågar förbundet rekommenderas avslag – exakt vilken medlemsnytta ger dessa 30%?) men kan inte hitta något som helst begripligt svar utöver att det är i enighet med förbundets vapenpolicy – vilken jag som medlem aldrig blivit tillfrågad om eller på annat sätt fått ha en åsikt kring. Därför har jag även ett annat inbetalningskort framför mig – till svenska rovdjursföreningen. Om medlemmarna i förbundet står bakom vapenpolicyn i god demokratisk ordning (vilken jag uppenbart missat att förstå hur den fungerar eftersom jag aldrig sett den diskuteras) och därför inte önskar mig som medlem så kommer jag – inspirerad av förbundets vapenpolicy - att följa min egen rovdjurspolicy och hädanefter gynna rovdjursföreningen i förhoppningen att framtida vargjakter ska omöjliggöras och på sikt göra älgjakten onödig. När förbundet nästa gång terroriseras av rovdjursföreningarnas överklaganden kan ni tänka på att deras verksamhet sponsras av en av en jägare som ni inte tycker ska få bejaka sitt vapenintresse. I jämlikhetens namn så avser jag därför göra vad jag kan för att ta bort er hobby och er passion med. Förbundet kan se detta som en praktisk lektion i solidaritet. Intill dess att förbundet inser betydelsen av ordet solidaritet och inför en vapenpolicy som i alla fall följer svensk lag har vi på tok för mycket älg i Sverige och på tok för få vargar. Med vänlig hälsning Tobias Hassel, Dalby – snart medlem i rovdjursföreningen, jägare, vapensamlare, vapenhandlare, frilansande vapenskribent och en högst uppenbart icke längre önskvärd medlem i Svenska Jägarförbundet Jag hyser inga nämnvärda förhoppningar om "bot och bättring"....... /T
  12. 25 points
    Min gamla 1640 kändes just gammal och trött så jag bestämde mig för att plocka ihop något modernare och lite roligare... Zoli 1900, 6,5X55 GRS Bifrost Helia 5, 1,6-8X42i Versa-Pod benstöd Känns trevlig och jag tror det är första gången jag har en bössa som sitter som den ska, varje gång
  13. 25 points
    Idag kalla jag alla skýttar till älgbanan efter jakten för omskjutning efter som dom sista 5 älgar vi har skjutit på har vi fått 3 och dom har varit skade skjuten med krångliga eftersök och det blev ju sura miner ! Det vissa sig att bössorna inte gick så bra! Kanske lite över agerat av mig som jaktledare eller???
  14. 24 points
    Jag vill skriva ett riktigt stort tack till dom som specialiserat sig på eftersöksjakt. Jag vet inte om vi i dagligt uppskattar deras arbete tillräckligt.. Trafikeftersök.. När "jägaren" går från passet till samlingsplatsen och äter.. Då löser ni problemen... I ur och skur- i allt jäkeligt väder, genom snår och sly. Sliter på vapen och kläder, tappar antenner och utrustning.. Riskerar hundens hälsa- och kämpar på för att med en dåres envishet lösa problemet. För att förkorta djurets lidande... Ni är hedersvärda. Ett STORT TACK från mig.
  15. 24 points
    Hej! Lämnade in en ansökan på mitt 5 jaktvapen och en ljuddämpare igår kl. 16.10 Idag för 10min sedan ringer tillståndshandläggaren för en kort fråga vad det 5e vapnet ska användas till. Vidare efter 2min samtal säger vapenhandläggaren att "ok, då är det klart. Licenserna postad under morgondagen" Mindre än 24h handläggningstid, helt klart imponerad och djupt tacksam för deras arbete. Just nu den enda statliga verksamhet som jag är imponerad över.
  16. 24 points
    Ja som titeln säger så har jag fått hjärnblödning (enligt vissa) och tänkt erbjuda någon en liten bock den 16/8. Jag har tänkt att en marklös och helt grön jägare(åtminstone ingen bock på skottlistan) skulle ges chansen att få fälla en liten bock på premiären den 16:de, morgon och kvällspass om så behövs, lämpligen någon som bor i grannskapet då kanske, men övernattningen går det med fast vi bor litet. Jakten kommer äga rum runt Österbybruk, norduppland. PM vid intresse så kommer jag försöka mig på att finna lämplig kandidat. Trevligt om ni kan skriva en rad om er själva och er jaktliga bakgrund. Gratis naturligtvis.
  17. 23 points
    Följande textstycke kan kanske inte klassas som en regelrätt jaktresa (bilresa på 1h), men är min berättelse om en av det bästa jaktdagarna i mitt liv. När jag klev upp ur sängen på morgonen prydde moln himlavalvet. Ovetandes om att jag stod på tröskeln till en av mina bästa jaktdagar släpade jag sakta men säkert upp ur sängen. Kängorna var smörjade och matsäcken var förberedd och stod i kylen när jag satte mig till bords för en snabb frukost. Pappa hade varit uppe lite tidigare och förberett bilen med hundbur, gps-pejl och radioapparater. Sedan bar det iväg, mot skogarna kring Hova. Vi samlades på min brors gårdsplan och där smiddes planerna för dagens jakt. En jaktgäst skulle först släppa sin basset, så vår tax Ludde fick hålla sig i skinnet ett tag till. Jag fick instruktioner att gå och ställa mig i kraftledningen, “där kommer det ju alltid djur så småningom” skojades det. Om de bara hade vetat hur rätt de skulle få. Vi skulle huvudsakligen jaga rådjur, men vi bar alla med oss vetskapen om att det fanns såväl kronvilt som vildsvin i såten. Med studsaren på ryggen tog jag mig så sakteliga fram till mitt pass. Kraftledningen var nyröjd men kvar hade de tjusiga enbuskarna sparats. Nedanför mig till höger, cirka 60 meter bort, fanns en liten mosse. På min vänstra hand var en liten höjd belägen, där hade rådjuren visats sig förra gången vi jagade i såten. Tankarna flög fram och tillbaka, “där kan rådjuren komma” och “hur långt är det dit?” samtidigt som jag fantiserade om hur galten skulle smyga över nere i mossen. Förväntningarna var höga när hundföraren släppte hunden. Tidigt i såten rapporterades viltkontakt och hundens skall kunde höras i fjärran. Men tråkigt nog drog det åt “fel” håll och snart så var drevet ur hörhåll. På radion dividerades det fram och tillbaka hur eventuella förflyttningar skulle göras. Det bestämdes att min bror skulle ta bilen och försöka ta sig närmare drevet. Jag stod och njöt av den sköna höstdagen och faktumet att jag hade hade höstlov. Solens strålar började skönjas genom de täta molnen i öster . Samtidigt kröp det i kroppen av min relativt rastlösa situation, jag antar att det var min ungdomliga otålighet som visade sig. Jag hade dock blivit lärd att det är när det är som lugnas det händer. Så sant som det var sagt. Plötsligt small det till i skogen på andra sidan kraftledningen. Sinnena var på max, adrenalinet började pumpa. Jag hör då över radion hur min bror ropar: “Pass upp Johan! Hjort påväg, pass upp!” Då min bror förflyttade sig har han nästan fått en kronhjort över motorhuven och nu rusade den rakt mot mig. Det tog inte många sekunder innan hjorten visade sig i kanten på ledningsgatan. Han stannade upp i innebland enbuskarna. Jag kunde se att han var stor, riktigt stor. Sedan satte han full fart mot andra sidan av kraftledningen. Jag sköt, hjorten tecknar inte, jag skjuter igen, ser att benen börjar gå i otakt, jag skjuter ytterligare ett skott som fäller hjorten just som har når kanten av ledningsgatan. Jag rapporterar över radion, med en lätt upphetsad röst, att en kronhjort ligger samtidigt avancerar framåt. Han sparkar fortfarande så jag beslutar mig för att avfånga honom. Plötsligt är allt över, på ett par sekunder har mitt hittills största jaktögonblick utspelat sig. Jag börjar räkna taggar, en, två tre… 12. Vad som framförallt slår mig är hur ofantligt stor han är i kroppen. Det är bara hjortens ljusa kastanjebruna färg som skiljer honom från en älg i kroppsstorlek. Jag börjar se efter hur skotten har tagit, två i bogen spridda på handflata ungefär och ett i ryggen strax över bogen samt ett i halsen. Jag lutar mig mot ett träd och sedan släpper all spänning i kroppen och jag får den berömda “darren”. Det beslutas över radion att vårt lilla sällskap på fem jägare ska ta återsamling vid hjorten. Det skämtas fram och tillbaka och stämningen är på topp. Jag får frågan om jag skjuter med halvautomat och svarar skämtsamt ja och pekar på studsaren, en repeter-studsare, varpå jaktkompisen utbrister “men det där är ju ingen automat!”. Bevisligen har skottet duggat tätt och all tid på skjutbanan betalat sig, något som i efterhand känns roligt. Vi forslar ut hjorten och avslutar med ett sista drev. Efter en stunds jakt bestämmer vi oss för ge oss för dagen. Det är en förmån att få vara ute i skog och mark och varje gång jag är ute gör jag en inre resa, en inre resa som ibland får belönas med otrolig lycka. Det är det som är tjusningen med jakten. Gemenskapen, naturen, spänningen och en plats där alla kan vara sig själv. Personligen är jag nog aldrig mer mig själv än när jag befinner mig i skog och mark. -“En fantastisk dag må sorgligt nog vara till ända” tänker jag, “men den kunde knappast ha varit bättre”. /Johan
  18. 21 points
    Klarade idag uppskjutningen Tricket var: Sluta tänka för mycket, skjut aggressivt alltså när du väl har gått förbi träffpunkten och är under örat så skjut utan att tveka. Fick in många 5:1or Krävdes bara 2 ggr skjutande med instruktör denna vecka för att sätta den 2 omgången snyggt =)
  19. 21 points
    Min kh vorsteh, Gamekeepers Essa, är nu 2,5 år. Första jaktäsongen använde jag henne allt för lite, hon fick ställa grävling och apportera någon enstaka fågel. I Höstas fick hon börja jaga lite mer. Det blev en hel del duvjakt, det har jagats vildsvin. Och jag har varit nere på ängarna och provat hur hon hanterar fasanerna. Det har initialt inte gått så bra. Hon har tjurrusat och kört upp dem. Men för ett par tre dagar sedan föll allt på plats. Tre minuter efter att jag strök kopplet så stod hon, jag lät henne köra upp den och eftersom det var en tupp släppte jag iväg en kärve 6-or ur den gamla mirokun (använder fortfarande mest min gamla kal 20, har ju en jägartrap kal 12 med men den har jag inte hunnit vänja mig vid ännu). Nåja. Jag lyckades hia hunden. Därefter släppte jag på henne för apport. Men fasanen var bara vingad och hade krupit djupt in under en fallen sälg. Så Essa stod blick stilla igen. Bara att låta henne gå på på egen hand så det blev ett nytt JA! Sedan kom hon med tuppen, vi kopplade eftersom det är bra att sluta på topp. Igår gjorde jag ett nytt försök. Först passade jag på att sprida några kg spannmål till fasanerna sedan släppte jag på Essa. Nog hittade hon fasaner men i rask trakt körde hon upp tre olika tuppar, dock utan att stå ordentligt innan. Jag kopplade henne oh vi gick hemmåt. Men vid ett gärde visade hon tydligt intresse så vi testade där med. Och nu stämde det. Hon stod och körde efter kommando upp en tupp. Tyvärr fick jag inte stoppp på henne men tuppen föll efter andra skottet. Essa hämtade den. Med tanke på hur lite vi jobbat med denna typ av jakt så måste jag säga att jag är riktigt nöjd över den senaste veckans insatser. Och jakten är riktigt rolig. Nästa sak att göra blir väl att beställa ett gäng fasaner att sätta ut i sommar. För att spä på och hjälpa upp den befintliga lilla stammen, som även den är utsatt från början.
  20. 21 points
    Du kan spara in på allt utom tiden i skogen, den kan man aldrig snåla på om man vill framåt.
  21. 21 points
    Påskjuten i går kväll kring 21.00. En hund spårat i morse. Vi va där 17 tim efter skott. Bandade 1,2 km så vi va helt säkra på att va förbi där första jycken gått. Kopplade loss och tiken tog sig vidare själv. Snurrade en hel del i en plantering 2km från skottplats. Hon tog sig över en byväg och upptaget kom precis på andra sidan. 2,5km från skottplats. Stod direkt. Hon fick några utfall men jag kom inte åt. Jacob tecknade att han vill gå in. Jag stannar 20m från och tar pass. Snabbt avslut när vi väl fick kontakt. Torrt som fan i markerna. Men "tåget" går som på räls ett framben avskjuter högt upp och sen ut i bringan mellan frambenen. Tror Blackie får ligga under mitt täcke i kväll Lite film får vi väl ha oxå, ingen action direkt..
  22. 21 points
    Fråga bara. Hur fan kan man åka dit för att ha kört utan bälte 10 gånger!? Borde man inte fatta att det är lämpligt att ha det på efter 5-6 gånger?
  23. 20 points
    Hade en i mina ögon fantastisk jakt igår. Gav mig ut för att jaga toppfågel men efter cirka 30 minuters skidåkande kom jag in på cirka 1m avstånd från en hare som jag stötte innan jag fick upp geväret ur hölsterryggsäcken. Den stannade en bit bort och jag lyckades skjuta bom, jag åkte efter upp för ett berg och efter mycket möda fick jag syn på den igen och ännu en bom. Efter ett kort förföljande fick jag läge igen och en tredje bom var ett faktum. Var tvungen att stanna och dricka samt äta lite. Vilade och funderade och såg att jag hade cirka 2-3 timmar dagsljus kvar, insåg att jag måste ner i en ravin för att se var spåren tog vägen. Efter den manövern så såg jag att spåren givetvis gick uppåt igen, kämpade uppåt och följde efter på ett gammalt kalhygge med 2-3m höga tallar som stog tätt, mycket tätt. Efter ungefär 1,5 timmes skidåkande efter haren kom då läget och nu kopplade jag in hjärnan ordentligt för ett skott på 50m avstånd, frihand var enda möjligheten och jag tog ett bra skott riktat mot bogen. Haren rusade iväg och givetvis blev jag osäker med tanke på de tidigare misslyckanden. Tog mig fram och konstaterade träff och efter ungefär 20m låg haren med ett perfekt placerat lungskott. Jag var tvungen att tacka haren för den hårda kampen som jag då vann den här gången men oavsett utgången hade jag egentligen varit nöjd men detta var givetvis extra roligt att få fälla ett byte. Det första med min Sauer 202 i kaliber 6,5x55. Sitter fortfarande riktigt nöjd och känner att träningsvärken kommer bli rejäl. En jakt helt i min smak. Jag har nu lite idéer hur jag ska träna mitt skytte för jakten så haren har lärt mig mycket.
  24. 20 points
    I fredags ringde telefonen på förmiddagen. En kraftigt haltande dovjhjort hade siktats på en av de större vägarna i området. Jag åkte över till han som fick samtalet och vi for ut till observationsplatsen, som var mycket väl markerad med en plastpåse. Min kompis gick upp till en väg i närheten och jag hämtade terriern (tjt, Missan) och började spåra. Hunden tvekade inte en sekund. Hon gick som spåret tåget. Det ringlade över ett hygge, upp i skogen, över ett hygge till, ner genom skogen, ut på en drivningsväg och ner i en ravin. Ungefär en km ännu så länge. Nu var Missan väldigt het. Och där, nere på ravinens botten i en bäck låg hjorten, den reste sig när vi närmade oss och tog sig nedströms. Några snabba skott senare och den låg still. Vänster lårben var av och de vassa benbitarna hade öppnat ett större blodkärl. Antagligen hade han fått en smäll av en bil, kanske plogbilen.
  25. 20 points
    Det kanske viktigaste området för jaktens framtida bevarande är just att skola in nya jägare. Jägareförbundet verkar ofta förväxla detta med värvandet av nya medlemmar Skämt åsido, jag har en plan. Det finns en uppsjö av märken: det är förtjänstmärken, det är älgskyttemärket i guld, det är dittelidattmärkena. Borde inte medlemmar i SjF kunna "ta ut" ett märke till någon annan än sig själv? Det jag tänker på är det absolut creddigaste märket som över huvud taget skulle kunna finnas: "Denna person har varit viktig för mig i min utveckling som jägare". Tänk er följande: - Jag loggar in på SJF med mitt medlemsnummer. Jag nominerar min jaktkamrat Samuel. Samuel tog verkligen väl hand som mig när jag var nybliven jägare. Han hjälpte mig att välja bra pass, förklarade innan jakten varför vi jagade på ett visst sätt och berättade efter jakten varför det gick som det gick. Samuel hade koll på markens revirhävdande råbockar och det var självklart för honom att "skänka" tips till nybörjare om var man lämpligen bör befinna sig morgonen den 16:e augusti. - Jag betalar 50 spänn och Samuel får det åtråvärda blåbäret, det vill säga den "pin" som har ett blåbär som symbol. Man kan inte köpa det åt sig själv, man måste nomineras av någon i SJF. Självklart behöver inte mottagaren vara medlem i SJF. - SJF håller koll på att inte folk nominerar sig själva, eller varandra i överenskommelse, eller vad det nu skulle kunna vara. Det finns folk som varit viktiga för min utveckling som hundmänniska, som skytt, som lärde mig att jaga kråkor... you name it. De som får 10 blåbär - en del är ju väldigt generösa med att dela med sig av erfarenheter och kunskap - får ett blåbär med guldkant, etc. Tror ni att ni kan ha detta fixat till nästa år?
  26. 20 points
    Är det inte dags att jägareförbundet börjar kritisera jaktkortens existens? Med de senaste galenskaperna kring indragen vargjakt och många andra stolligheter, VARFÖR ska varje jägare årligen betala 300kr i "viltvårdspengar" till Naturvårdsverket? Vi jägare har senaste åren sett kraftigt ökade arrendepriser i stora delar av Sverige. Dessutom ökade fällavgifter på älg. Mer rovdjur i skogarna. Dessutom upplever jag att man som jaktlag idag lägger mer kraft och pengar på viltvårdsarbeten än man gjorde när jag började jaga för 15 år sedan. Vi betalar in pengar till NV som hela tiden motarbetar oss. Det finns ett ord som brukar användas i sammanhang då myndigheter eller myndighetsperson hela tiden gör livet surt för individen, men det ordet är så grovt att jag inte tänker återskapa det här. Man brukar benämna det som "statligt jaktkort". Men jag jagar inte på statens mark. Och skjuter jag statens vilt betalar jag med fällavgift. NV skriver att en stor del av mina 300 kr går tillbaka till jaktorganisationerna. Är det inte meningen att medlemsavgift ska finansiera jaktorganisationerna? För då kan man ju välja vilken organisation man vill stödja. Så Jägareförbundet, jag tycker ni som våra representanter ska ifrågasätta det statliga jaktkortet! Jag har noll förtroende för Naturvårdsverket och tror inte de förvaltar mina pengar till jägarnas fördel! Hur stor del av mina 300 kr/år har oavkortat gått till vargen de senaste 3 åren?!
  27. 19 points
    Tänk vilken skillnad det gör när en ny person med ett nytt vapen kommer osäker till skjutbanan första gången: 1: Det här "duktiga" gänget sitter och skular i ögonvrån med kaffekoppen och säger: va fan är det där för en? Han kan nog inte skjuta. Armbågar sig före när nästa serie ska skrivas upp, och skrattar högljudd när den nya bommar. 2: Kom och sätt dig här med oss, vi ska strax skjuta en serie till. Du är ny här va? Välkommen, kul att se dig här. Säg till om du behöver hjälp. Där kan även VI bli mycket bättre..
  28. 19 points
    Ny mellanklassoptik eller begagnad Kvalitetsoptik? Frågan om det är bäst att satsa på begagnad kvalitetsoptik eller ny mellanklassoptik är såklart något av en ”klassiker”, själv har jag i likhet med många andra erfarna skyttar och jägare tyckt att begagnad kvalitetsoptik varit det säkraste kortet. Egentligen har den inställningen inte grundat sig på några större erfarenheter av hur väl dagens mellanklassoptik står sig mot toppskiktet utan snarare på diverse tveksamma erfarenheter under de senaste 5-20 åren. Jag har därför helt sonika sedan en längre tid för mina egna behov sökt efter lösningen hos Zeiss, Swarovski och Leica och på så sett sluppit negativa överraskningar. På senare tid har jag dock fått höra från flera håll fått höra att mellanklassarna blivit bättre än någonsin och att skillnaden mellan mellanklass och ”Top of the line” minskat. Som ett sidospår kan jag nämna att jag tidigt i våras åter drabbades av cancer och denna gång var det rätt aggressiva former, i dagsläget har vi genom rätt omfattande medicinering lyckats få broms på tumörerna och för närvarande håller sig tumörerna rätt lugna. En konsekvens av behandlingen har dock varit att jag blivit sjukskriven och att plånboken som en följd av detta faktum har blivit väsentligt tunnare. Det har också inneburit att jakt, skytte, vapenprojekt och jaktsidan förpassats långt ned på prioriteringslistan men när läget nu stabiliserats har det börjat kännas kul att jaga och skjuta igen. Då vi numera också blivit begåvade med ett ”dovhjortsproblem” här i Alingsås så har jag jagat dov rätt intensivt och kommer så att kunna göra under överskådlig framtid. Dovviltet är en personlig favorit och då kanske särskilt just den smyg- och vakjakt som är aktuell i de tätortsnära områden som jag för tillfället jagar på. Efter att ha städat ur vapengarderoben så har jag numera två vapen som är lovliga till dov, dels den drevjaktsbössa i 358 win som jag skrivit om här på sidan och dels en T3 Supervarmint i 7mm RM. Den senare är dock en rätt stabil pjäs som jag inte riktigt uppskattar att släpa omkring på, tanken har därför infunnit sig på en klenare klass 1 i ett lite mer portabelt utförande. Till en slik pang behöver man så klart ett vettigt sikte och när jag då började fundera på specen så kom jag fram till följande. Ett renodlat jaktsikte som var snabbt att komma till skott med utan en massa rattar och inställningar. Skapligt ljusstarkt för att möjliggöra en vettig kvällsjakt Gärna mer förstoring än 12 ggr eftersom det är viktigt att kunna skjuta rätt djur även å lite drygare håll Gärna ett vettigt belyst riktmedel även om det senare inte var ett absolut krav Med den listan var det inte svårt att hitta en lång rad lämpliga kandidater bland ”the usual suspects”. Zeiss har både en Diavari FL 4-16x50 och en V8 1.8-14x50 som skulle sitta perfekt. Swarovski har både sitt Z6i 3-18x50 och tillsammans med Leica etc. har de 56 tuber med förstoring på runt 15 ggr. Det som alla dessa hade gemensamt var dock en prisbild på över 20” vilket är mer än vad jag har lust att lägga i dagsläget. Förvisso finns alternativet att hitta något av siktena ovan begagnat men eftersom det är rätt nya modeller är möjligheten till klipp på begagnatmarknaden synnerligen begränsat. Därför började jag fundera på hur alternativen såg ut när det gäller mellanklassoptiken och hittade två intressanta alternativ i Minox ZEi 3-15x56 och Steiner Ranger 4-16x56. I det läget så hörde den gode Flex av sig via PM och undrade om jag var intresserad av att kika på dessa bägge kandidater vilket jag så klart var. För min egen skull men också i konsumentupplysningens namn så bestämde jag mig för att göra en ordentlig jämförelse mellan dessa och mina egna Zeiss Victory 3-12x56 med en 6-7 år på nacken och en Swarovski AV 6-18x50 som jag använt en hel del. Jag kontrakterade också den gode vännen Felix som inte bara har perfekt syn och färgseende utan som också bidrog med en ny Hensoldt 4-16x56 till jämförelsen. Efter lite PM och och kompletteringar så packade jag idag upp följande kikare från Flex. Kikarna är från vänster en Delta 2.5-10x56 (som Flex tyckte att jag skulle prova), IOR Hunting 4-16x50 (som Buck tipsade om), Minox ZEi 3-15x56 med BDC riktmedel, Minox ZEi 3-15x56 med 4A riktmedel och en Steiner Ranger 4-16x56. Ett första intryck är att vikt och storlek ur ett praktiskt perspektiv känns rätt likartad, givetvis är IOR kikaren med sin 50mm tub lite nättare men på det stora hela så sticker inte någon av kikarna ut. ”Testupplägg”Vi kommer att genomföra jämförelsen i två olika delar. Dels kommer vi att samla ihop alla kikare och åka till skjutbanan för att sätta upp följande upplösningskarta Med den mäter vi dels vilken upplösning som är möjlig att se i respektive kikare men också vad som händer med kantskärpa. Med följande tavlor så tittar vi också efter hur färgåtergivningen och färgblödningen ser ut. Sedan och kanske av större praktisk betydelse så kommer vi att ta med oss varje kikare ut på kvällspasset för att köra varje kikare för sig gentemot Victory 3-12x56 respektive Hensoldten. Jag tror att vi bägge två förväntar oss att se skillnader till Zeiss kikarnas fördel men den stora frågan är hur stora skillnaderna är och vilken praktisk betydelse skillnaden har? To be continued… //Henrik
  29. 19 points
    Det är inte frågan om "behjärtansvärt" eller inte. Det är frågan om att Alf är en sån kamrat det inte finns många av i världen: Alf är alltid positiv.. Har du tid att hjälpa mig med ?.... "Självklart" säger Alf. Alltid. Han är jordens mest omtänksamma människa: Har alltid kaffe och en extra kopp med i skogen- och Birgits goda bullar. Alf har ALLT med förbrännings motor på: Borrmaskiner, jordborr, winschar etc. Alf tar hand om barnens hundar. Huset är alltid fullt av barnbarn (och nu barnbarnsbarn) som bara droppar in på fika, eller kommer när dom behöver en axel att luta sig mot. Beställer middager eller bara droppar in för att det är ett bra ställe att komma. Jag ringer: "Du- jag har skjutet en gris".. klockan halv två på natten. Kan jag hänga den i ditt garage? "Självklart".. "Jag går ned och talar vidare så vi inte väcker Birgit".. Kom bara, så hjälper jag dig att flå den... Alfs förklaring på hans dåliga knän: ja va fan- vaknar man en morgon och inte har ont någonstans- då är man död.. hahaha... Det är Alf: en sällsynt god vän och en av mina bästa jaktkamrater- som jag vart bekant med sent i våra liv- och där varje dag vi får jaga ihop måste utnyttjas till fullo. En mycket god och trevlig kamrat PS: T.o.m. Echo gillar Alf......... 1 av 4 som kan gå in här- eller kan ta honom ur bilen- oskadd
  30. 19 points
    Nu var de färdig lurat. Har jagat dig ett tag. Tack för många spännande timmar. S
  31. 19 points
    Var ute och jagade med jaktlaget vid min gård i dag. Första drevet skall gå över bland annat mina marker och jag får med mig en passkytt att sätta ut. Vi går ut och när jag kommit fram till mitt pass vid en ny granplantering nere i mitt ena hörn kommer en hund jag inte känner igen. Ser hundföraren som går inne på ena grannmarken. Visar sig att det jagas på två av grannmarkerna samtidigt som vi är ute. Efter ett tag så är det hundar som driver överallt. Ena grannlaget blåser av sitt drev då deras hund är inne hos oss hela tiden. Men samtidigt så är det full fart på djuren i såten. Efter ett tag så går ett skott nära mig och det är skytten jag satte ut som skjutit på en Dov-kalv. En av hundförarna kommer dit och de kollar skottplats och hittar ingenting. Hunden visar inget intresse för något speciellt spår men det har gått djur överallt. Skotten blir kallat bom. När drevet blåses av så går jag och pratar med skytten och på väg ut så får jag hans sida av det som hände. Han tyckte det var mycket underligt att han skulle ha bommat men han litade på hunden. Kändes inte helt bra för mig. När vi fikat och drivit av en mindre såt så bryter jag och kör tillbaka till min gård. Tar med mig min spaniel, Linus, som jag senaste åren har försökt få att gå så många eftersök med som möjligt och efter en trög start så har han börjat intressera sig mer och mer för detta. Går ner i skogen för att se om jag kan lokalisera skottplatsen eller i varje fall försöka få hunden att ta spår då jag tror att jag har koll på hur hjortarna har gått ur marken. På väg ner så går vi över färska spår på flera ställen men Linus är ganska ointresserad. När vi kommer in och får vind från området där de borde ha gått, så markerar han att det finns något som intresserar honom. Jag låter honom gå in i området och följer efter. Plötsligt går en hind upp och hoppar iväg och i ögonvrån ser jag något röra sig ungefär där hinden gick upp. Jodå, en kalv har rest sig och tagit ett språng men stannar och tittar på Linus. Inser att den inte sett mig och smyger upp bössan och kollar in den. Ser inga skador men tänker att den nog är skadad då den står kvar. Sätter ett skott strax bakom bogen och djuret går omkull på plats. Går fram med Linus som är tok-glad och kollar. Visst var kalven träffad, dock verkar det som om kulan träffat något annat innan och tumlat när den träffade då det är ett stycke av skinnet bortslitet med mjukdelar högt upp på ryggen men inga skador på rygg eller andra benbitar. Vet inte om det hade blivit en sådan skada om kulan gått rakt på? Låter kalven ligga och tar Linus och försöker bakspåra kalven till skottplats. Fungerar hyfsat och jag tror jag hittar skottplatsen efter ca 100 meter då jag hittar lite blodstänk ganska högt upp på några grenar i en bok. Mellan denna plats och platsen där skytten stod, ca 40 meter bort, så är det gott om små bokplantor så kulan kan nog ha träffat en liten gren och börjat tumla. Hittar inga blodstänk på marken eller efter skottplatsen och inget blod i legan där kalven låg när den gick upp. Har nu meddelat skytten att kalven ligger och så får vi väl ta och diskutera det där med eftersök på Dov nästa gång det är jakt. Och så en bild: Linus efter väl utfört arbete.
  32. 19 points
    Du får ingen bössa. Orsaken därtill är ditt beteende och din nonchalans inför lagen, inte nån "petig handläggare". Det ovan är ett torrt konstaterande, inget annat. -- Mats
  33. 18 points
    Klockan ringde 04:45 imorse, funderade på om jag verkligen skulle ge mig ut. Jag hade sovit dåligt på natten men beslutade mig för att göra ett försök iallafall. Planen var att smyga sakta fram över ett kuperat hygge. Efter 150 meters pyrsch så stötte jag ett rådjur som jag bara fick en skymt av, stod still och lät allt lugna ner sig innan jag fortsatte. ytterligare 150 m längre fram så kommer jag fram mot en höjd där hygget smalnar av med bokskog på bägge sidor. Nedanför höjden så breder hygget ut sig igen. När jag hade 30 meter kvar till toppen av höjden så fick jag höra ett djur som gick inne i bokskogen på min vänstra sida, hördes tydligt på stegen i de torra löven att det var rådjur eller hjort. Jag valde att stå kvar och hoppas på att det skulle fortsätta ner på andra sidan höjden och ut på hygget. Sakta sakta avancerar jag upp mot toppen för att få överblick över hygget nedanför. Först ser jag ett ensamt hondjur som betar på nästa höjd ca 200 m bort. men jag har ännu inte kommit så pass långt fram att jag ser ner i dalen mellan hondjuret och mig. Fortsätter återigen framåt och hinner precis tänka, det var synd att det inte var en bock, när jag får syn på bocken som går i dalen mellan hondjuret och mig. ser direkt med blotta ögat att det är en fin bock, avståndet bedömer jag till ca 100 meter. Alltså inom bra håll, och med mitt skjutstöd skall det bli tillräckligt stabilt. Problem nummer 1 var att det var lite små träd och buskar som gjorde att jag inte hade rent skott mot bocken . Problem nummer 2 märkte jag när jag skulle förflytta mig i sidled för att få rent håll. Bocken var riktigt varsk och hade ständig uppsikt runt sig och åt mitt håll. Efter ca 20 minuters ett litet steg i taget så hade jag för flyttat mig ca 15 meter i sidled och hade rent håll. Precis satt mig ner, fått upp skjutstödet och ska göra mig klar, då vänder bocken och går rakt i från mig, börjar bli lite stressad då jag visste att om han når höjdens topp så har jag inget kulfång och kan inte skjuta. Men jag håller mig helt klar i färdig position och i sista stund så vinklar bocken upp och jag får en hyfsad bredsida med bra kulfång. En sista utandning och skottet går. Bocken gör ett klassiskt ”träff i lungorna hopp” och försvinner över krönet på kullen, men som vanligt så infinner sig ändå osäkerheten om gick det verkligen bra? Det kändes kanon men allt kan ju hända. Helt onödig oro som vanligt, känns det bra så har det oftast gått bra. Bocken låg stendöd efter en rusning på 30 meter. Långt som fasen till bilen och över kuperad terräng, men som tur är har man schyssta jaktkamrater och får både bärhjälp och transport hjälp. En riktigt härlig morgon och en riktigt fin bock, hornen mäter runt 30 cm i höjd.
  34. 18 points
  35. 18 points
    Jag beställde en knivslip, worksharp Ken onion. När jag packade upp den var den tydligt använd, gott och väl provkörd. Jag surnade såklart och skrev ett mail till Hylte. Det dröjde inte en timme så ringde en trevlig man med sund inställning. Han sa att oavsett vad jag säger så blir det bara ursäkter, det här är inte ok. Vill du ha en ny skickar jag en retursedel, annars kan vi kompensera på annat sätt. För min del är det mest krångligt att skicka tillbaka. Vi kom överens och i posten kom snart nya slitdelar inklusive extra slipband + en hörsnäcka med mick till jaktradion. Grymt bra service och bemötande, nu har jag slipat upp knivarna i köket Det är så lätt att bara hänga ut episoder där servicen brister, det är skönt med lite positivt ibland
  36. 18 points
    Och jag vill hylla dig för ditt val av fru
  37. 18 points
    Kanske dags för ytterligare en liten summering av bössan och projektet efter ytterligare ett år. Efter ytterligare ett år så kan jag bara konstatera att det mesta blev som jag hade tänkt mig, bössan som sådan levererar och den är väldigt lättskjuten även om jag numera sticker ut lite grann eftersom jag jagar utan dämpare Kolven och balansen gör det lätt att hitta rätt och att skjuta även i lite mer situationsanpassade skjutställningar. dennna säsongen har det hamnat ett Delta HD 2.5-15x50 på den som jag verkligen gillar. Som passkytt funkar kombinationen riktigt bra även i trängre pass. Jag har skjutit skapligt med både rå, gris och dov med bössan och 180 grains TTSX utan några som helst problem eller överraskningar (bortsett från förra säsongens svårighet att få tag i kulor). Effekten i viltet har varit rätt balanserad, vid rena lungsmällar på rå och dov har det vid några tillfällen hänt att jag fått flyktsträckor på 30-40m men hittills har inget vilt sprungit längre än så. Skottskadorna har varit väldigt beskedliga och jag har sluppit oönsskade överraskningar i slaktboden. Dock saknade jag fram till igår älg på skottlistan med denna bössa. Efter en sedvanligt småruggig älgjaktsmorgon hade brorsans ADB den goda smaken att sätta fart på denna herre som visade en ödesdiger omdömeslöshet där han trodde att han kunde smyga sig ut hos en gammal knekt. Kulan tog rakt i bogleden och slog sönder denna för att sedan gå igenom lungorna, eftersom vi inte hittade något utgångshål kan jag kanske med lite tur hitta kulan vid slakten. Eftersom det var en rätt rejäl bogled så var jag nöjd med kulans framfart, tuffare motstånd än så är svårt att hitta på svenskt vilt om du frågar mig. Att jag valde att skjuta i bogleden har att göra med att det var det skottläge som gavs och efter 30 års älgjakt är detta med marginal den bästa tjur jag skjutit. //Henrik
  38. 18 points
    Fick min räv idag som jag sköt i vintras på åteln. Riktigt nöjd
  39. 18 points
  40. 18 points
  41. 18 points
    Är ju inte så mycket eftersök numera så man får passa på att skriva om de som blir. Blev uppringd av en jaktkompis vid 22-tiden igår. Han hade skjutit på en ensam vuxen gris (ca 70-80kg) ute på en vall. Den rusade rakt tillbaka in i skogen. När jag kom dit hade han hittat blod på skottplatsen. Var mörkt blod med en rätt bra tarmlukt. Tog spårlinan på Funny eftersom hon spårar bäst. Men hon var nog lite för taggad och fick problem efter knappt 100m, men där stod klarvatten så vi skyller väl på det. Började om och nu gick det bättre. När jag kommit över vattnet blev det rejält tätt. Efter 250m spårande så är det en rejäl självföryngring med gamla vindfällen i. Tar ju lite stopp när jag ska klättra runt bland träden och då börjar Funny gny. Förstår att hon hört grisen och vi har blodspåret så jag hakar loss. Hon börjar skalla 70m bort men det vänder tillbaka mot mig igen. Passerar på 10m utan att jag ser något, men låter inte som en så stor gris så jag tvivlade väl lite på att det var rätt. Drar iväg 300m sen blir det stopp. Jag går efter direkt. Står i en plantering med mycket nedröjt björksly som inte går att ta sig fram tyst i. Kommer in på 20m innan det börajar gå iväg sakta. Stopp igen efter 80m. Anar att hon ändå har rätt gris. Kommer nu in på några meter men det står i en ny dunge med sikt 15cm. Går givetvis loss och jag hör att Funny försöker stoppa den. Nu flyttar det 200m. Står lite bättre till nu för det är utanför det röjda. Den står i en ny självföryngring med meterhöga granar. Är nog inte mer än 7-8m i omkrets. Jag kliver upp på en sten precis vid granarna. Och när jag är på plats så börjar Funny ligga på hårdare. Bäst det är ser jag det röra sig precis framför mig. Är så tätt så grisen pressar sig fram. Ser ingenting förrän den stöter huvudet i bösspipan. Men eftersom det är en brungris på knappt 50kg så tvekar jag en tiondel och då är grisen borta. Hör att Funny är på den direkt för att stoppa, men nästa stånd blir 150m bort. Nu är det vindfällen och undertryckta granar intill ett dike som gäller. Men när jag kommer närmare så börjar Funny dra på sig utfall igen och jag ser snart en skymt av den. Går fram några steg och manar på hunden. Och ut kommer grisen. Hinner t.o.m se att det är blod på sidan innan jag fäller den. Var en galt på ca 50kg och skottet satt lågt och långt bak. Får väl säga att Funny jobbade på bättre än hon gjort på ett tag, men det berodde nog på att det var en skadad gris. Hon fick nog jobba en bit över timmen.
  42. 18 points
    Då så med ett par dagars stillatigande från min sida så tar jag mig tid att återkomma. Ola- ditt inlägg bär med sig och väcker ett större antal frågor än vad du kanske avsåg och även om det från din sida kanske var ett försök att stoppa tråden och klargörandet av kritiken kring era yttranden och göranden i tillståndsfrågor så kan jag garantera att denna tråd ligger långt upp på träfflistorna på Gooogle, det är inget jag sörjer över. Nåväl som jag ser det finns det i varje fall tre eller fyra moment värda att kommentera separat i detta. Med början i det enkla så kan jag konstatera Ola att du inte längre vill beröra eller hantera sakfrågan, undrar om det är ditt nästan dagliga umgänge med politiker som gör att du tar ett klassiskt politiskt grepp, det är som om Göran Persson återvänt till politiken, kan nästan höra dina tankar, "-vi förlorar i sakfrågan och i anseende, låt oss göra detta till en personlig fråga och formulera det på ett sätt som både är hotfullt och krävande samt utkräver förklaringar, ursäkter och avbön" Jag skulle helst sett att du inte klev iväg från sakfrågan, noteras kan att förbundet inte på något sätt, genom dig eller annan representant här inne har klargjort något alls, det har mest vart påståenden om att det anförts felaktigheter och oriktiga uppgifter, det är inte att klargöra saker, bara så att jag är tydlig därvid. Att du politiserar ditt svar Ola och gör det med en rätt så hotfull ton är intressant, jag är till skillnad från dig en privatperson, jag blev medlem den 10 mars 2006, ett drygt år efter ditt medlemskap och under hela den tiden fram till idag är jag en privat person. Du å andra sidan är Förbundsjurist på Sveriges mest inflytelserika och största jägarorganisation, det är en offentlig position, med ditt svar blev jag faktiskt lite osäker och beslutade mig att kontrollera saken, jo då, du är en offentlig person på det sätt som avses pressetiskt, även om så inte vore fallet är du en offentlig person här inne, en sådan som till och med tillhör moderatorskaran med tillgång till rätt att stänga trådar och förmodligen även del i moderatorforumets diskurs. Vilket och med anledning av det ämne som omtalas, Förbundets yttranden i frågan om lämpliga vapen gör både ditt nuvarande och tidigare innehav av vapen intressant och relevant för diskursen. Jag är helt säker på att alla, förutom du här inne ser betydelsen av ditt innehav i belysning och även om det är en personlig sak, inte längre är en privat sak, då du genom din tjänst och din verksamhet är en offentlig person, att tåla granskning och genomlysning. Vidare mera kan konstatera att jag var väldigt återhållsam, jag angav " Ola har ju själv varit privilegierad med både livstidstillstånd på enhandvapen, dvs sådana där man inte behöver påvisa aktivitet och behov samt något fler än sex gevär för jakt, han har dock enligt uppgift sållat en del i innehavet och har numera modesta innehav av jaktvapen och inte alls av enhandsvapen," det är knappast någon direkt uthängning i frågan om innehav utan mer en återgivning av meddelade uppgifter, det vill säga sådant som har meddelat mig samt ett återgivande av vad du själv har skrivit i form av ditt innehav här inne. Det kan vara så att uppgifterna är felaktiga, varvid det enkla och raka, samt naturliga svaret från din sida borde ha varit, "de där uppgifterna är inte korrekta, snarare än ett utbrott i frågan om privatlivets helgd, Du inser att du själv har "lämnat" ut dina vapen på forat genom att skriva om dem, samt att vi, som faktiskt träffats fysiskt ett par gånger, har tävlat i samma pistolskytteförening, i tiden före 2000, vilket jag vet att du inser att jag vet vad det betyder i frågan om ditt dåvarande innehav av enhandsvapen. Nåväl mitt innehav då, jag skall tydligen redogöra för det, annars är jag en dålig person, Benelli comfort 12/76, Browning Sporter GTI 12/70, Sako Quad 22LR/22WMR, Rem 700, 308 Win/6 mm BR, Pierce Action, 6 mm XC, Tikka T3 270 WSM, utöver detta har jag två lösa pipor, 308 Win samt en 6,5x47L pipa, jag har totalt sätt 4 ljuddämpare. Det är mitt totala innehav, jag har tidigare ägt enhandsvapen på 5 års tillstånd och haft en licens på livstidstillstånd som jag avyttrat samtliga då jag inte hade tid för sportskyttet. I frågan om jag ärligt uppgett ovanstående och om det är utförligt, tja med mindre än att vi skall träffas på halva vägen och jämföra utdrag från tillståndsenheten så föreslår jag att den som känner mig här inne och som noterar ett utelämnande kan kommentera saken. Sedan vill du att jag skall redovisa mina personliga intressen, återigen här är det intressant, varför skall jag göra detta? Jag är en privatperson. Nåväl, mitt yrke kan jag inte meddela något om, detta är lite roande då Ola med anledning av tidigare arbete mycket väl är insatt i reglerna kring just den frågan och vad man får och inte får säga, kravet i denna del är således inte bara rätt så drivet framställda, de är framställda mot bättre vetande. För övriga läsare kan anges att Ola tydligen är väl medveten om jag arbetar med och anser det rätt och motiverat att det skall vara med som ett moment i detta, jag ser det som ett utslag för den politisering som hans inlägg utgör i tråden och även ett rätt vildsint sätt att förta fokus från sakfrågorna. Mina privata intressen då, absolut jakt, skytte, fiske, familj, hus, gårdar, förkovran, mat, matlagning, vin/öl om än väldigt modest i intag därtill har jag rätt klara åsikter om hanteringen av tillståndsärenden, samt en del påpekanden om hur förbundet använder sin makt. Vi har tråden, lämpliga vapen från januari 2009 http://www.jaktsidan.se/ipb/topic/15790-laempliga-jaktvapen/ där jag medverkar och klargör min inledande inställning. Jag är även med här, http://www.jaktsidan.se/ipb/topic/31092-hk-mr-308/ under 2011 och har då en inställning och argumentation som är väldigt snarlik den jag har fört i tråden ovan. Det finns även ett svar som i mycket liknar det som framgår ovan "- Som jurist har jag i grunden väldigt svårt att se det lämpliga i att göra tillståndsprövningen av ett vapen beroende på utseendet av icke tillståndspliktiga vapendelar. Jag har därför full förståelse för din syn på systemet. Nu är dock systemet som det är och då får vi som alla andra försöka leva med det. Så länge som polisen frågar oss har vi svårt att vägra svara på deras förfrågningar och kommer sannolikt att fortsätta med det efter bästa förmåga. Och så länge som inte en majoritet av jägarkåren vill att vi jobbar för en regeländring gör vi inte det - de flesta verkar tvärtom vara emot dessa vapen. Mvh Ola " Som en kommentar till ovan och Olas svar då kan anges att vid den tidpunkten hade inte Tillståndsenheterna fullt ut erhållit VG sjukan och inte heller hade hanteringen av Ruger Mini 14 gevären kommit att ske. Det som skett i tiden efter är rätt skrämmande för dem som har perspektiv. http://www.jaktsidan.se/ipb/topic/37968-juridisk-hjaelp-i-ett-licensaerende/ från 2012 Privat som privatperson har jag således kommit att föra en rätt starkt uttryckt och klar talan emot Förbundet och dess yttranden, jag kan idag inte återfinna just den specifika tråden, men jag har klargjort att jag anser varje yttranden som en del i en myndighetsutövning och att Förbundet borde stå till ansvar för dess innehåll, i varje fall så pass att de är tekniskt sett korrekta och sakliga. Om jag nu skall be Ola om ursäkt offentligt för att jag i en passus omnämnt hans innehav av vapen, så kan jag svara så här på den retoriska frågan, nej Ola, det avser jag inte, du är en offentlig person som utgör en del i beslutsgången för andras tillståndsärenden genom det yttrande som du är med och utformar/meddelar, hade jag hängt ut ditt innehav på något sätt, hade jag offentligt gjort någon del av information som inte går att hitta här inne vid en sökning eller genom att söka på bland annat tävlingsresultat för enhandsvapen med mera, alternativt talat nedsättande om ditt förmodade innehav så hade jag övervägt saken, din person är inte det som skall vara av betydelse här, det är frågan om Förbundets yttranden. Med andra ord det blir ingen offentlig ursäkt. Sakfrågan Vid en genomgång är det följande vapen, kända för mig som Förbundet har agerat väldigt udda, inom ramen för detta låter jag då även frisinnande jaktvårdskonsulenters påståenden såväl som skriftliga yttranden från Ola ingå, då dessa oaktat hur de kommit till tillståndsenheternas kännedom har medfört en avgörande roll i frågan om tillståndens vardande eller inte. Remington Rolling Block- Av någon anledning fick man för sig att dessa enskottare inte längre var lämpliga för tillstånd för jakt, http://www.vapenagaren.se/vbl-0601/rolling.htm, det tog ett antal år och ett flertal personers processande innan man fick ordning på saken, i grunden är det ett enligt mig löjliga påståenden om bristande ammo tillgång och precision som fick Förbundet att ta den inledande ställningen mot ett helt vapensystem, som förövrigt kommer i så moderna kalibrar som 45-70/90, 50-90/100/120 samt även 12,7 och en del riktigt trevliga som 500 BPE, 450 BPE med flera. Johan Karlsson, en känd svartkrutsskytt har genom sina tävlingsresultat visat prestandan i vapentypen och klargjort att det enbart är frågan om hur fräsch pipan är. I dag tror jag att ordningen är återställd. Walther G22 jaktmodellen med 47 cm pipa- NVV har prövat och godkänt vapnet för jakt, av oklara anledningar ger sig Förbundet på vapnet, det är leksaksbetonat, det är inte tradtionellt och det saknar precision för jakt, https://lagen.nu/dom/ra/2010:71, vapnet är leksaksbetonat?!, Seriöst, det är frågan om en rätt futuristiskt utformad halvautomat i 22 LR, en så kallad bullpup, men även om man inte direkt gillar den, dvs utseendemässigt reagerar på den så är den inte mer avvikande än säg en Benelli Comfort eller Argo, frågan om precision utgjorde ett rätt avgörande moment men det prövades aldrig i sak hur det var med den saken. Förbundets inställning och agerande, särskilt mot bakgrund av att ett antal tillstånd beviljades först och sedan kom dessa att avstyrkas därefter är svårt att förstå. Ruger mini-14 ärenden- Som jag hoppas är känt ändrade NVV sina regler och lyfte bort Ruger mini-14 och Garanden från vapen som det skall meddelas jakt tillstånd för den 6 augusti 2010, då hade man aviserat regel ändringen i god tid, Polismyndigheterna fortsatte att meddela tillstånd för Ruger mini-14 fram till en tid efter Utöya och det som inträffade där. Därefter kom RPS att ge sig på alla dem som fått tillstånd, efter helt korrekt ansökningar efter den 6 augusti 2010,http://forum.robsoft.nu/viewtopic.php?f=20&t=129006 en tanke då hade varit att Förbundet stått upp för de medlemmar som faktiskt inte gjort något fel, att deras rättigheter inte skulle kränkas trots att geväret idag inte är tillåtet för jakt så skall/kan en meddelad licens inte utan vidare återkallas, det ses som det gynnande förvaltningsbeslutet rättskraft och medborgare skall kunna lite på det. Förbundet var med och yttrande sig i de många efterföljande rättsprocesserna, samma yttrande användes tom i andras mål, av ren lathet från Polisen sida. Förbundets yttrande var av ett vapentekniskt ytterst tveksamt innehåll och därtill rättspolitiskt populistiskt. Vid denna tid skulle alla fjärma sig så långt så möjligt från allt som påminde om det som skett i Norge och att det gick ut över en del enstaka personer gjorde inget. Som i en parentes kan anges att detta var även RPS försöksverksamhet för att se om man kan rättsligt angripa, giltiga och korrekta vapentillstånd och få dem återkallade utan ändring i lag eller att den enskilde gjort något fel, försöket misslyckades efter att HFD i ett antal beslut klargjorde att man, Polisen inte fick göra så där, men ett stort antal person fick sina tillstånd indragna, resningar i Kammarrätter osv för att åter erhålla tillstånden avslog i det vapen rättsliga/politiska klimat som då rådde, andra tvingades med påtryckningar att ge upp sina vapen, en del fick dem tom omhändertagna av polisen trots den tvivelaktiga rättsliga grunden. Förbundets agerande är fortfarande oklart och inte förklarat så vitt jag vet. 338LM- Detta är en sak där jag inte har mer än uppgifter från PMT och från mer än en handfull sökande från sthlm de senaste åren, de har av tillståndsenheten nåtts av besked om att 338 LM har förbundet, eller någon som talar för förbundet sagt är för kraftig som kaliber och att den saknar jaktlig motivering i Sverige, att ansökningar som omfattar kalibern kommer att avslås. Härvid skall jag vara tydlig, jag har inte sett något yttrande men uppgiften har likalydande kommit från ett flertal personer jag träffat inom skyttet och de är typiskt sätt inga personer som far med osanning eller där jag har anledning att ifrågasätta dem. Ola menar på att det inte har funnits någon officiell inställning till detta på Förbundet men svarar sedan inte alls upp på PMT:s kommentar om att han vet vem osv. Vikkolvarna- Ja i den frågan har Fredrik klargjort vad som gäller, jag har ingen ytterligare kommentar annat än att Förbundet har gått utöver NVV:s regler och i det momentet så går man RPS tillhanda i myndighetens strävan att förbjuda vapen. Benelli- Ja den senaste frågan då, där förefaller det finnas en helt otrolig ovilja att klargöra saker, Ola mfl har tydligen i yttrande avstyrkt ansökan, Polisen har avslagit den, såsom den nästan alltid gör när Förbundet säger nej, de faktiska omständigheterna är sådana att Förbundets yttrande och dess innehåll hade varit intressant att ta del av och tala om, nu blir det inte så, Förbundet har rätt, pangen hade tom för kort pipa och pistolgrepp anförs det, http://www.jaktojagare.se/aktuellt/tyckande-kan-stoppa-vapenlicens I länken ser vi det aktuella vapnet, piplängd är ok, såvitt kan bedömas visuellt, pistolgrepp, nej det förekommer inget sådant. Det föranleder två följdfrågor, har förbundet klart för sig vilket vapen det är frågan, vägrar förbundet att ha fel i sak samt den stora frågan, varför vill inte förbundet att det skall finnas några godkända klass 2 halvautomater? Svaret på den sista frågan har jag inte men på de två följdfrågorna har jag svar, antingen vill inte förbundet acceptera att ett vapen tillverkat i italien för jakt och sportskytte är civilt och att man haft fel om modellen eller så vägrar man att erkänna att man haft fel. I detta hade det varit intressant att kunna finna yttrandena på hemsidan, att ta del av och utnyttja för att inte göra ansökningar som går över gränsen, det skulle tom kunna vara en lista som enbart anger, Förbundet avstyrker ansökningar avseende följande vapen; lista som följer. Nåväl nu börjar jag att närma mig slutet, i nuvarande rättsligt läge där Tillståndsenheterna med RPS tysta eller uttryckliga medgivande vägrar ansökningar på helt normala och tidigare accepterade vapen, där det anförs krav på sökande som inte tidigare ställts, där myndigheterna inte följer praxisavgörande domar samt medvetet maskar i handläggningen, finns det enligt mig anledning för det mest inflytelserika och politiskt bäst förankrade förbundet för jägare att vägra meddela yttranden, vi kommer att följa vårt åtagande när myndigheterna följer sina åtaganden. Det är i kölvattnet av JO:s kritik som för övrigt inte ens noterades, trots svidande formuleringar förmodligen det enda som kan belysa rättsosäkerheten och bristerna i hanteringen. Vänligen Christian
  43. 18 points
    Räddade livet på min hund :-) En 12 årig jaktspringer Han bor numera hos mina föräldrar och blir alltid lika glad när jag kommer på besök. Mötte mig utanför huset och jättelycklig viftade på svansen och allting var som vanligt. När vi gick in så började han att hosta och harkla som hundar brukar göra när det ska upp en hårboll eller liknande. Efte en stund så bara blir han helt tyst där han står, ser att ögonen bara är vidöppna och slutar andas. Trillar på sidan som när man får en träff på ett djur i CNS och bara ligger helt stel med öppna ögon utan att andas. Fattar mig snabbt och kastar mig ner på golvet och ruskar i han för att se vad som händer, ingenting :-( Skriker till min mor att jag tror han är död, men håller ihop nosen och börjar gör mun mot mun metoden genom näsan. Håller på i en minut kanske och överväger att börja med hjärtkompressioner. Då helt plötsligt märker jag att han börjar komma tillbaka, till en början bara med att ögonen rör sig. Men allt efterhand så ser jag att detta gick vägen :-) Han tittar förvånat på mig som om "Vad fan hände" Fy fan vilken skön känsla det var :-) Han var tagen en stund, men verkar nu ha klarat sig helt utan några men av detta. Sa till mina föräldrar att hade det hänt ute när ingen var i närheten så hade det varit slut Är så jävla lycklig att jag bara var tvungen att skriva av mig :-)
  44. 17 points
  45. 17 points
    Jag har under de senaste 5 åren bytt och köpt vapen och tillbehör mer eller mindre frekvent, men i förrgår monterade jag min nya kikare på 222an och kände att garderoben blivit komplett. Min Benelli Comfort 12/76 är för mig ett perfekt hagelgevär, den är lätt, välbalanserad, funktionell och passar mig utmärkt. Jag har egentligen inte gjort något speciellt med den, mer än att köpa in tre Teague-choker. Från början hade jag Skeet, Halv och Full men jag stukade halv-choken under ett eftersök och beställde en 3/8 som ersättare. Min CZ 455 är desto mer tillfixad. Den har pipor i 22lr och 17hmr som är kortade till 46,5cm och gängade. Jag hade en 22wmr-pipa också men den sköt uselt precis som övriga vapen jag haft i kalibern så den återlämnades och jag har egentligen inte saknat den. Kikaren är en Leupold Scandinavian 3-9x40 som jag köpte samtidigt som min första 22wmr. Jag valde ut en Leupold Rifleman som jag även skulle få monterad i butiken. Ung som jag var tänkte jag inte mer på det utan drog ut för att skjuta och märkte inte förrän långt senare att kikaren jag hade fått var av dubbelt så dyr modell. Stocken är från början CZs vanliga tumhålskolv, men jag tyckte bakkappan satt för lågt och att bössan var för kort så jag satte sågen i den och fällde in bitar tills jag var nöjd. Bakkappan är en Kick-eez, inte för rekylen utan för att den är mjuk och formar sig bra mot axeln. För höjdens skull köpte jag en kolvväska med mellanlägg. Det är faktiskt rätt smidigt också att ha en näve jaktpatroner med när man är ute då båda ammunitionssorterna går lika i bössan. Jag skjuter vanligen med CCI Standard vid övning och CCI Segmented Subsonic vid jakt. I 17hmr använder jag Hornady Vmax för stunden men det mesta tycks funka bra i den pipan, jag var mycket nöjd även men Federal V-shock som jag använt mycket förut. Ammunition köps i rejäl kvantitet. Fick tag på 500st Top Shot för ett tag sen för test. Min Remington 7 i 358win är från början ett bygge från Håkan Spuhr. Förra ägaren beställde pipbyte till en 47cm LW .358, öppna riktmedel från Recknagel, lampfäste, extra remfästen, Apelmontage och ytbehandling av metalldelarna, alltihop är rostfritt under. Det jag har gjort är att slipa in en ny Kick-eez bakkappa för att förlänga bössan och fått kolvkammen justerbar. Kikaren är en Helia CSX 1,5-6x42 och jag jagar med Sierra Game King 225gr. Varmintbössan min är en Tikka m55 Continental i 222rem. Den hade någon riktigt mysko spigot-gänga helt utan skydd när jag fick hem den så jag bad Roger på RCC att kapa skiten såpass att han kunde slå en m18x1 åt mig, hur lång pipan blev efter ingreppet var jag inte så noga med pga kalibern men det slutade på rimliga 50cm. Jag köpte en ny kolv till bössan medan GRS fortfarande fräste m55-inlet. Större delen av tiden har jag använt en gammal S&B 4-12x42 som jag köpte av Whiskey Tango men jag beslutade för ett par månader sen att modernisera och slog till på Ozzians Helia 5 2,4-12x56 som jag fick hem i fredags. Subban blir dock kvar i huset som reservtub. Dämparen är en Ase-Utra Jet-Z CQB som jag importerade från Sunes på Åland. Enda planen för framtiden är att uppgradera kalibern till 223AI, men det blir inte förrän fabrikspipan är slut. Ammunitionen är maximalt amerikansk. Provskott idag med ny kikare. Min 7mm-08 är mer eller mindre en förstorad kopia på 222an, Tikka m55 är grunden, pipan är en LW på 60cm med 1:9-stigning som monterats av Skrot-hasse, kikaren är en Kahles K624i som precis som min Helia 5 köptes begagnad från Ozzian. Någon kanske anar ett mönster här, och ja, Helia är tveklöst min favorit bland optiktillverkare. Dämparen är en Ase Utra Jet-Z Compact som jag köpte av Wizard när han sålde av sin långhållsbössa. Jag skjuter med Nosler Accubond och Ballstic Tip 140gr som båda fått bekänna färg vid jakt, jag har dock bara skjutit ett vilt i såpass ljus att jag kunnat ta en bra bild men motivet är inte särskilt fagert. Mer information om detta vapen finns i min byggtråd. http://www.jaktsidan.se/ipb/topic/46634-projekt-tikka-m55-7mm-08/ Senaste tillskottet i mitt skåp är en Sauer&Sohn m30 drilling i kaliber 16/70 och 7x57r som jag slog till på när rikspuckot Turbo Hunter var korkad nog att erbjuda detta förtjusande vapen till försäljning för att köpa en skabbig Blaser D99 Super Luxus. ;) Jag har egentligen inte gjort något med den själv, men diverse tidigare ägare har sett till att borra upp piporna till 1/4 och 1/2, montera en mjuk Pachmayr bakkappa, göra justerbar kolvkam och fabriksrenovera kikaren som är en gammal Zeiss 1,5-6x36 så den är lika klar som en Varipoint i optiken. Hakmontaget är felfritt, och jag gillar specialdetaljen bak på bössan nämligen kolvmagasinet. Det är gjort för tre kulpatroner men idag huserar där två patroner plus en insexnyckel till kolvkammen. Lite olika ammunition som fungerat bra i vapnet. Kolvmagasinet. Den här tråden är absolut inte gjord för att påpeka att "mitt är bättre än ditt" eller dylikt, det är enbart en glädjetråd och ett exempel på vad åtminstone en person kan vara nöjd med.
  46. 17 points
    Vi fick göra en utryckning till grannbyn igår. En gylta påskjuten på en vall. Skytten visste var grisen lämnat vallen så vi letade aldrig efter skottplatsen. Syntes inget blod så det fick bli den rutinerade. Efter 200m spårande så började jag tvivla. Men när vi gått över en bäck så gick grisen igång 20m framför oss. Antog att det var rätt gris så jag släppte. Sakta gångstånd i 500m sen stopp någon minut sen gick det undan igen. Efter ca 2km blir det stopp och jag börjar traska. När jag är 300m ifrån flyttar det lite och blir stopp i en mosse. Sen tog det säkert 45min innan jag kom åt att skjuta. Var meterhög pors överallt. Funny är ju lite för feg numera men drog ändå på sig en del utfall. Sköt den på 1.5m när den jagat undan henne. Träffen satt i armbågen precis under kroppen.
  47. 17 points
    Jakob- jag föreslår att du ringer mig, du kommer att ha ett PM med ett telnr i inom kort. I övrigt är mina råd följande. 1 Advokat med på förhöret och ni skall ha träffats och talat om saken innan 2, medge inget ansvar, särskilt inte ett sådant du inte förstår vad det handlar om 3. tala inte med polisen själv/ensam Angående tillstånden så kan jag i samtal guida dig mer rätt än vad jag kan/orkar göra i text här och jag har en mer nyanserad bild av saken än vad som framgår ovan. /CHristian
This leaderboard is set to Stockholm/GMT+02:00
×
×
  • Create New...