"Kvävningsdöden"...tjaaa...om jag mot förmodan skulla vilja ta livet av mig skulle jag ju helt klart välja att skjuta mig själv i skallen med hagelbössan framför att hänga mig Ursäkta ironin...men dina långa teoretiserande inlägg får mig att känna att du 'fiskar' efter något...osäker på vad
Död genom syreskuld/CO2 överskott ger antagligen upphov till en viss stress och ångest jämfört med att blåsa bort hjärnan...det är inte direkt raketvetenskap. Intressant kan dock vara att notera hur mycket lugnare grisar under normalslakt 'somnar' av CO2-bedövningen när de utsätts för gasen ostressat i grupp i lösbox jämfört med en och en i gasvagga. Jag tror att människan som varandes i stånd till abstrakt tänkande per automatik läser in stress/ångest bara vid tanken på "kvävningsdöden". Människor som överlevt situationer där de ovetandes utsatts för syrebrist, tex vid arbete i trånga utrymmen, beskriver ofta att 'de bara somnat' utan någon speciell stressreaktion de kunnat komma ihåg. Syreskuld kan alltså inte enligt mig per automatik sammaställas med svårt upplevd stress eller ångest.
Det är inte alls orimligt att anta att djur har förmåga till grundläggande känslor liknande våra! Det är det nog ingen som har djurvana något över det allra sparsammaste som tvekar över! Vad har du för djurvana själv!?? Veterinärer tenderar se människan som ett djur i raden av alla andra och inte alls någon säregen varelse stående för sig själv i evolutionstrappan. Däremot är min uppfattning att få (inga?) andra djurslag har människans utvecklade förmåga till abstrakt tänkande och logik. Vissa högt stående primater kan komma en bit på vägen men inte ens de är i samma härad. Att delfiner eller andra valar skulle vara överdrivet intelligenta tror jag också är en myt...sånt fabulerande lämnar jag åt Douglas Adams Av de fyrfota 'vanliga' sällskaps/lantbruksdjuren håller jag grisar för 'smartast'
Vad gäller våra 'vanliga' fyrfota sällskaps- och lantbruksdjur samt även det vilt vi jagar i Sverige, är min uppfattning att visst kan de känna stress, rädsla och till viss del ångest. Den förmågan ligger till bas för den evolutionärt så framgångsrika 'fight or flight' responsen, som du säkert är bekant med. De har även en förmåga att minnas sådana situationer och anpassa sig för att undvika situationerna i framtiden (det har även ganska lågt stående djur). Vad gäller ångest är det ett svårare begrepp. Ångest kan ju definieras som att känna en stark påträngande känsla av rädsla, oro och olust. De fyrfota djuren kan sannolikt uppleva vad som kan kallas ångest i den akuta situationen i nuet. Till viss del kan djuren jag diskuterar också känna en viss ångest om de åter ställs inför en tidigare upplevd obehaglig situation ('minnet' jag nämner ovan). T.ex hundar som upplever ångest inför besök på veterinärmottagning där de varit tidigare. Jag har dock aldrig under mitt yrkesverksamma liv sett något hos fyrfota djur tydande på att de kan känna ångest inför något som eventuellt komma skall när de ställs inför situationen första gången...alltså förmåga till abstrakt tänkande framåt i tiden. Eller som många hävdar att de skulle ha ett begrepp om liv och död, dvs ha en 'dödsångest'. Detta baserar jag på de tiotusentals djur jag sett normalslaktas genom åren under mitt arbete på slakterier. Begreppet 'att ledas som ett får till slakt' gäller som jag ser det alla de fyrfota djur jag nämnt, inklusive de tämligen intelligenta grisarna
Angående jakt och etik. Jakt är jakt...djuren skall dödas och komma oss till nytta på olika sätt. Som människor har vi (de allra flesta av oss utom kanske de mest extrema veganerna) genom alla tider tagit oss rätten att utnyttja djur för våra syften. Jakt är i dagens samhälle en liten del av detta 'utnyttjande'. Mycket av detta utnyttjande innebär att djuren i slutänden planerat dödas av oss. Vad gäller lantbruksdjur efter en tid i vår skötsel under förhoppningsvis drägliga förhållanden och vad gäller jaktvilt mer direkt i tid i djurens naturliga levnadsmiljö. Det ankommer oss som 'etiska varelser' att åstadkomma denna död på ett för oss acceptabelt sätt. Vad som är acceptabelt varierar i olika populationer av människor och i olika länder/världsdelar. Min uppfattning hur detta skall uppnås under jakt i Sverige skiljer sig inte från den som Fredrik Widemo redovisar i ett av de första inläggen i förra tråden...
"Syftet med att rikta mot bogen är ju just att träffa hjärta-lungor som sitter innanför. Träffar man det området tar djuret inte vad man brukar benämna sårlega, utan springer en bit tills blodtrycksfallet (syrebrist) gör att djuret faller ihop och dör. Hur snabbt detta sker beror på kaliber, kulkonstruktion, hastighet, skottplacering, bytesart, djurets storlek, om djuret just andats in eller inte, om djuret är stressat eller inte och säkert några faktorer till.
Vill du ha ögonblicklig död helt utan "lidande" måste du istället skjuta i hjärnan eller slå av halskotpelaren. Det innebär betydligt mindre träffområden och risken att missa och istället orsaka en skadeskjutning med långvarigt lidande är större. Hur man väger dessa risker mot varandra är ett etiskt avgörande, och en veterinär kan nog bara hjälpa dig en liten bit på vägen mot ett avgörande som du själv måste fatta. Eftersom det är extremt många olika faktorer som påverkar skottverkan så kommer "bruset" att vara stort. Jag ser dock fortfarande egentligen bara tre grundläggande faktorer att väga mot varandra:
Träff i hjärna/halskotpelare ger noll lidande och minimal köttförstöring, men högre risk för skadeskjutning vilket medför betydligt mer lidande än en hjärt-lungträff.
Träff i hjärt-lung regionen ger säker död, mindre risk för skadeskjutning, en del köttförstöring och ett visst lidande.
Skottverkan efter en träff i bogområdet blir större om man använder grövre kaliber, högre hastighet, kraftigt fragmenterarande kula och om man placerar kulan genom överarnsben och/eller skulderblad. I samtliga fall leder det även till mer köttförstöring, vilket även där till del leder ett etiskt avgörande. Är det exempelvis OK att skjuta ett djur, men på ett sätt att man tvingas kassera hela framdelen?
Vill man minimera lidandet och bara ta huvudskott kommer man behöva träna mer på skytte och avstå en hel del lägen, och kanske även jaktformer, som andra jägare utnyttjar och utövar. Värderingen av skadeskjutningsrisken, lidandet och köttutbytet är en avvägning som var och en måste göra."
--------------------------------------------
Jag är anställt (sedan 12 år) av Statens Jordbruksverk Distriktsveterinärerna och arbetar profylaktiskt och kliniskt med lantbruksdjur, häst, smådjur (MYCKET jakthundar), samt med tillsyn inom slakterinäring (småskaligt) och inom vattenbruk/fiskodling. Innan jag blev anställd av SJV jobbade jag som besiktningsveterinär på Statens Livsmedelsverk, dvs på större slakterier. Gått med bössa i skogen och pysslat med sportskytte har jag gjort regelmässigt sedan 15-års åldern dvs i 30-talet år i nuläget...