Leaderboard

Rävtik skjuten inatt på åteln, kl 23:40. Dock inte jag som skjutit utan brorsan

Blev väl ingen direkt jakt idag... men ett spår till Signe la jag och så såg jag get+kid vid torpet. Släppte Signe (4 månader alpänländer) på rådjuren mest för att kolla vad hon gjorde. Hon drog iväg direkt, valpigt gällt upptag och drev. Hm.. va gör jag nu.. ingen pejl, lågskor, jeans och T-tröja.. kallt.. och valpen kör på några minuter. Hänger efter men så blir jag nervös, hon är ju knappast skogsvan och komma hem till familjen utan vaplen blir ju knepigt, Jag börjar vissla och kallar in henne. Hon kom nästan direkt. Hade nya kamerna på huvudet och filmade... men blev bara 14 sek film... den har visst varit på hela dan igår i fickan... Jag och filmning... Spåret gick rätt bra.. 400m, 2 tim gammalt, 4 vinklar ett bloduppehåll, älgklöv. Gick som på räls fram tills en retlig ekorre sabbade sista sträckan.. men vi kom i mål efter en liten diskution ang kurre...

Känner att jag vill kommentera även om jag är utanför min egentliga kompetens. 1: Jag tvivlar inte en sekund på att djur känner fysisk smärta. Det ökar deras chans att överleva så det har nog Darwin fixat... 2: Någon form av obehag inför situationer/platser de känner igen som negativa bör ocskå finnas av samma anledning. 3: Det kan finnas fördelar för djur att dölja tecken på obehag och eller smärta. (Och kan därför vara svårt att studera) 4: Det är däremot osannolikt att de kan förstå att det där knytnävsslaget i bröstet betyder en säker död. Därför är dödsångest troligen ej förekommande... (Personligen tror jag att smällen skrämmer mer och det tror jag en och annan bågjägare kan vittna om...) 5: Vid hastigt blodtrycksfall förlorar man (Människa så varför inte djur) medvetandet långt innan man dör. 6: Att svälta eller frysa ihjäl, eller att bli tuggad på medans man fortfarande är vid medvetande utgör ett enormt mycket större lidande och där kan jag tro på att djuret förstår att det är på väg att dö. Till denna kategori kan man eventuellt lägga en del skadeskjutningar där det tar många timmar innan djuret förlorar medvetandet När man sedan talar om smärta och ångest (vilket vissa klokt nog vill hålla utanför den här delen av debatten) så är det lätt hänt att man drar paraleller med psykisk smärta. Där skiljer vi oss oändligt från de flesta djur. Hur mycket ångest känner du om ditt barn dör? Skulle du kunna hacka upp det och mata syskonen med? Hur många kvinnor känner du som skulle vilja hoppa i säng med sina barns mördare? Tror du att slå ner en dams käraste är ett framgångsrikt recept för att få henne i säng? OK Det sista finns det tyvärr människor som fortfarande tror på men de allra flesta har nog tagit till sig modernare metoder. (Som fina bilar och kreditkort...) Jag säger inte att djur helt saknar känslor. Men nog är mycket som vi människor tolkar som känslor snarare utslag av instinkter. MVH // Henrik

PROTEST. Vad jag försökte uttrycka var att dessa termer används i dagligt tal för att beteckna alla möjliga former av olust, samtidigt som de även har en mer definierad betydelse när det gäller kliniska diagnoser. På människor. När det till och med råder förvirring över hur dessa termer definieras för människor anser jag att man bör undvika att använda dem för djur. Det är fullt möjligt att jag anser att djur kan känna vad du definierar som "panik", men eftersom jag inte vet hur du definierar det leder det bara till förvirring och risk för misstolkningar. Vi lider redan tillräcklig brist på faktisk kunskap utan att behöva ludda till allt ytterligare. Inte minst finns det en uppenbar risk att de som är uttalade jaktmotståndare, och som typiskt i huvudsak använder känslobaserade argument, spinner igång på alla cylindrar om även vi börjar hävda att ett påskjutet djur lider av smärta, ångest och panik. Det anser motståndarna säkert redan, utifrån sina referensramar, men låt dem då får svara för hur de kommit fram till den konklusionen! Biologiska och veterinärmedicinska fakta för djurarterna i fråga i botten, och etiska avgöranden utifrån dessa. Undvik så långt möjligt alla spekulationer, och framför allt antropomorfism.

Första snön la sig igår på ön och tänkte tagit mig en tur inatt. Men när det väl var dags så var jag inte alls så sugen längre och tänkte att det säkert inte skulle komma någon. Nu i morse så gick jag ned till åteln och kollade efter aktiviteter och av bilden att döma så har det vart lite spring där! Att man alltid ska vara så lat...

Svenskt, men inget kvitto tyvärr, så det lär bli att pynta......

Nu kan det ta en ny vändning om Sverige anmäls till EU-domstolen. Samerna funderar på att dra ärendet dit nu. http://www.jaktojagare.se/aktuellt/flyttvargen-i-junsele-kan-bli-fall-for-eu-domstol

Den vita älghunden är ju egentligen inget annat än en jämthund i förklädnad, alltså en jämte med fel färg.

/M

Grattis till en kanon bössa. Instämmer med Mad Mike borra inte upp den, du kommer att ångra dej. Skjuter stål i fullborrad Remington automat och det går utmärkt

Vad har dörrtjockleken med saken att göra? Det handlar om klassning på låset och om man ska över 50 vapen - larm. Så länge du uppfyller EN1143 Grade III så kvittar det om det är en värdeskåp 1 x 1 x 1 m eller en kasun på 10 x 10 x 10 m. Så skit i hur dörren ser ut elle rhur tjock den är - kolla vad lagen föreskriver och vad som står på dörrens insida..... /T

Freppe,jag tror nog(av erfarenhet säger "jag tror")att om du är seriöst intresserad av en Vorsteh,behöver du inte oroa dig för socialisering eller rangordning,ungar brukar se till att dom går först,bara se till att du skaffar valpen från nån seriös uppfödare,jag lovar dig,du kommer inte att ångra dig,men bered dig på en jävla massa jobb,he,he.Mina har alltid respekterat ungar å deras upptåg,det tror jag ligger i rasens natur(nu sa jag "tror"igen)och en bra hund förstår vad ungar är för något,å det VET jag. Ps.denna rasen är utomordentligt starka i psyket å klarar det mesta,även ungjävlartrix.

Det tackar vi för Det resulterar nog i en sittning för min del

Visst kan vissa kombi skjuta riktigt bra MEN precisionen gynnas inte av konstruktionen, sedan kanske viktigaste av allt praktiskt träffsäkerhet där kommer en kombi aldrig i närheten av en bra repeter!

Våran tik i full fart med att apportera en kråka.

Vilken tur! Ett problem kan vara (som Fredrik Widemo delvis belyser) att folk i gemen lägger in mycket mer i begreppet ångest än ovanstående definition, och att detta kan leda till missförstånd i diskussioner som denna. Jag måste också återigen understryka att min fasta uppfattning är att djurslagen vi diskuterar inte har något begrepp om liv eller död...de 'är' i nuet.

Tror att många kanske tänker att man kan motionera en hund trött. Det funkar bra när kondisen är dålig. Problemet är att man snabbt måste öka dosen av motion om motivet är att man vill ha en rejält trött hund. Ett bra komplement till motion är daglig dressyr. Spenderar du 20 min dressyr varje dag i samband med en promenad så får du en lugnare hund med bättre kontakt och lydnad när du jagar. Och 20 min varierande dressyr där jycken verkligen måste använda hjärnan är betydligt mer effektivt för att få en rejält trött hund än mega långa promenader... Därmed inte sagt att du ska skippa motionen ...

"Kvävningsdöden"...tjaaa...om jag mot förmodan skulla vilja ta livet av mig skulle jag ju helt klart välja att skjuta mig själv i skallen med hagelbössan framför att hänga mig Ursäkta ironin...men dina långa teoretiserande inlägg får mig att känna att du 'fiskar' efter något...osäker på vad Död genom syreskuld/CO2 överskott ger antagligen upphov till en viss stress och ångest jämfört med att blåsa bort hjärnan...det är inte direkt raketvetenskap. Intressant kan dock vara att notera hur mycket lugnare grisar under normalslakt 'somnar' av CO2-bedövningen när de utsätts för gasen ostressat i grupp i lösbox jämfört med en och en i gasvagga. Jag tror att människan som varandes i stånd till abstrakt tänkande per automatik läser in stress/ångest bara vid tanken på "kvävningsdöden". Människor som överlevt situationer där de ovetandes utsatts för syrebrist, tex vid arbete i trånga utrymmen, beskriver ofta att 'de bara somnat' utan någon speciell stressreaktion de kunnat komma ihåg. Syreskuld kan alltså inte enligt mig per automatik sammaställas med svårt upplevd stress eller ångest. Det är inte alls orimligt att anta att djur har förmåga till grundläggande känslor liknande våra! Det är det nog ingen som har djurvana något över det allra sparsammaste som tvekar över! Vad har du för djurvana själv!?? Veterinärer tenderar se människan som ett djur i raden av alla andra och inte alls någon säregen varelse stående för sig själv i evolutionstrappan. Däremot är min uppfattning att få (inga?) andra djurslag har människans utvecklade förmåga till abstrakt tänkande och logik. Vissa högt stående primater kan komma en bit på vägen men inte ens de är i samma härad. Att delfiner eller andra valar skulle vara överdrivet intelligenta tror jag också är en myt...sånt fabulerande lämnar jag åt Douglas Adams Av de fyrfota 'vanliga' sällskaps/lantbruksdjuren håller jag grisar för 'smartast' Vad gäller våra 'vanliga' fyrfota sällskaps- och lantbruksdjur samt även det vilt vi jagar i Sverige, är min uppfattning att visst kan de känna stress, rädsla och till viss del ångest. Den förmågan ligger till bas för den evolutionärt så framgångsrika 'fight or flight' responsen, som du säkert är bekant med. De har även en förmåga att minnas sådana situationer och anpassa sig för att undvika situationerna i framtiden (det har även ganska lågt stående djur). Vad gäller ångest är det ett svårare begrepp. Ångest kan ju definieras som att känna en stark påträngande känsla av rädsla, oro och olust. De fyrfota djuren kan sannolikt uppleva vad som kan kallas ångest i den akuta situationen i nuet. Till viss del kan djuren jag diskuterar också känna en viss ångest om de åter ställs inför en tidigare upplevd obehaglig situation ('minnet' jag nämner ovan). T.ex hundar som upplever ångest inför besök på veterinärmottagning där de varit tidigare. Jag har dock aldrig under mitt yrkesverksamma liv sett något hos fyrfota djur tydande på att de kan känna ångest inför något som eventuellt komma skall när de ställs inför situationen första gången...alltså förmåga till abstrakt tänkande framåt i tiden. Eller som många hävdar att de skulle ha ett begrepp om liv och död, dvs ha en 'dödsångest'. Detta baserar jag på de tiotusentals djur jag sett normalslaktas genom åren under mitt arbete på slakterier. Begreppet 'att ledas som ett får till slakt' gäller som jag ser det alla de fyrfota djur jag nämnt, inklusive de tämligen intelligenta grisarna Angående jakt och etik. Jakt är jakt...djuren skall dödas och komma oss till nytta på olika sätt. Som människor har vi (de allra flesta av oss utom kanske de mest extrema veganerna) genom alla tider tagit oss rätten att utnyttja djur för våra syften. Jakt är i dagens samhälle en liten del av detta 'utnyttjande'. Mycket av detta utnyttjande innebär att djuren i slutänden planerat dödas av oss. Vad gäller lantbruksdjur efter en tid i vår skötsel under förhoppningsvis drägliga förhållanden och vad gäller jaktvilt mer direkt i tid i djurens naturliga levnadsmiljö. Det ankommer oss som 'etiska varelser' att åstadkomma denna död på ett för oss acceptabelt sätt. Vad som är acceptabelt varierar i olika populationer av människor och i olika länder/världsdelar. Min uppfattning hur detta skall uppnås under jakt i Sverige skiljer sig inte från den som Fredrik Widemo redovisar i ett av de första inläggen i förra tråden... "Syftet med att rikta mot bogen är ju just att träffa hjärta-lungor som sitter innanför. Träffar man det området tar djuret inte vad man brukar benämna sårlega, utan springer en bit tills blodtrycksfallet (syrebrist) gör att djuret faller ihop och dör. Hur snabbt detta sker beror på kaliber, kulkonstruktion, hastighet, skottplacering, bytesart, djurets storlek, om djuret just andats in eller inte, om djuret är stressat eller inte och säkert några faktorer till. Vill du ha ögonblicklig död helt utan "lidande" måste du istället skjuta i hjärnan eller slå av halskotpelaren. Det innebär betydligt mindre träffområden och risken att missa och istället orsaka en skadeskjutning med långvarigt lidande är större. Hur man väger dessa risker mot varandra är ett etiskt avgörande, och en veterinär kan nog bara hjälpa dig en liten bit på vägen mot ett avgörande som du själv måste fatta. Eftersom det är extremt många olika faktorer som påverkar skottverkan så kommer "bruset" att vara stort. Jag ser dock fortfarande egentligen bara tre grundläggande faktorer att väga mot varandra: Träff i hjärna/halskotpelare ger noll lidande och minimal köttförstöring, men högre risk för skadeskjutning vilket medför betydligt mer lidande än en hjärt-lungträff. Träff i hjärt-lung regionen ger säker död, mindre risk för skadeskjutning, en del köttförstöring och ett visst lidande. Skottverkan efter en träff i bogområdet blir större om man använder grövre kaliber, högre hastighet, kraftigt fragmenterarande kula och om man placerar kulan genom överarnsben och/eller skulderblad. I samtliga fall leder det även till mer köttförstöring, vilket även där till del leder ett etiskt avgörande. Är det exempelvis OK att skjuta ett djur, men på ett sätt att man tvingas kassera hela framdelen? Vill man minimera lidandet och bara ta huvudskott kommer man behöva träna mer på skytte och avstå en hel del lägen, och kanske även jaktformer, som andra jägare utnyttjar och utövar. Värderingen av skadeskjutningsrisken, lidandet och köttutbytet är en avvägning som var och en måste göra." -------------------------------------------- Jag är anställt (sedan 12 år) av Statens Jordbruksverk Distriktsveterinärerna och arbetar profylaktiskt och kliniskt med lantbruksdjur, häst, smådjur (MYCKET jakthundar), samt med tillsyn inom slakterinäring (småskaligt) och inom vattenbruk/fiskodling. Innan jag blev anställd av SJV jobbade jag som besiktningsveterinär på Statens Livsmedelsverk, dvs på större slakterier. Gått med bössa i skogen och pysslat med sportskytte har jag gjort regelmässigt sedan 15-års åldern dvs i 30-talet år i nuläget...

Snyggt Kul me bilder då man ser dom hänga eller sitta fast i fällan

Det skall jag absolut göra, tackar!

Tänkte dela med mig av upplevelserna från först året som skytt med i jaktlaget vårt! Hade satt mig för första gången på fredagskvällen den 12e och sitta med min lillasyster (9 år och väldigt jaktintresserad) i en koja på kvällen och vänta på hjort. Nästan direkt kommer tjuren med 2 taggar som kom att skjutas nästa dag ut och börjar äta gräs. Sitter med syrran och tittar på den i 1.5h och sedan sneglar jag till vänster och då står en 8 taggars hjortbock där och lyssnar och tittar omkring sig. Då steg pulsen en aning kan jag säga! Den går fram till äppelhögen och börjar äta så det sprutar äppelbitar omkring den. Nästan skakande skickar jag sms åt pappa som säger att jag kan ta den, lägger upp tikkan på kanten i öppningen på kojan, siktar och klämmer av en oryx, hjorten springer full fart framåt och jag rusar ut ur kojan och hör ett duns bakom skogskanten och tänker fan va bra! Då ligger första klövviltet Går dit och hittar den stendöd vid en liten björk, ringer pappa och säger att den ligger och syrran och jag går hem och hämtar fyrhjulingen. Då ringer pappa och säger att 4 andra hjortar också skjutits ikväll så det var ju en riktigt lyckad kväll. Kör hem min hjort, lastar av den på ett berg och hämtar 2 kalvar som en hade skjutit nära oss och lastar på min och tar en hind på lasset påväg till slakthuset var ett snyggt hjortlass kan jag intyga! Vi började älgjakten 13 oktober, fälldes en älg en tjur med 2 piggar ena tp 3cm lång och den andra 15cm lång var nog en som var lika bra att få bort! Söndagen 14e (fyllde 19 då också) Så blev det inget på dagen men typ halv 4 tiden när vi satt och grillade korv så hade hundföraren sin jämthund lös vid slakthuset och mittiallt stack den iväg och hittade älg 200m från slakthuset! Bar iväg dit som det alltid brukar göra och jag blev skickad i ilfart till generalpasset där de brukar komma, när jag kommer dit ser jag precis en skymt av nånting som for över vägen 200m framför mig, går dit och granskar spåren och kan konstatera att det är ko med 2 kalvar. Min pappa (som är jaktledare) åker längre bort för att försöka stoppa dem, de stannar uppe på ett berg mellan honom och mig och han smyger på dem för att försöka att de ska få vittring av honom så de skulle komma tillbaks där jag står på pass. De vänder och det börjar knaka i skogen, pulsen på max och sen kommer de över vägen! Men lite på fel ställe så jag sprang allt vad jag hann med gevär och allt upp på en rygg på hygget och ställer mig på en stubbe för att komma tillräckligt högt upp och klämmer av på den bakersta kalven, 25m senare ligger den död. Första älgen skjuten på födelsedagen, finns ju ingen bättre present eller hur! Senare i veckan på torsdag är jag på samma ställe igen och ser efter hjort på kvällen, då kommer en rådjursbock ut och ställer sig med sidan till på kanske 60m. Siktar och trycker av, då hade man mittiallt fällt alla 3 olika klövvilt vi har här på under en vecka Efter det fällde jag en hind igen från samma koja på lördagen, vägde 98kg slaktad så rätt så fet var den Sen satte jag mig i fårhuset 100m från huset vårt och hade lagt ut äppel på ett berg 30m framför, och samma tid som de brukade komma så kom hinden med 2 hjortkalvar. De börjar äta äppel direkt, och jag tar ena kalven som springer 25m och sen ligger den. På en måndag bestämde vi oss för att försöka få de 2 sista älgarna i kvoten (en kviga och en kalv) och skulle fara ut till några holmar som vi brukar jaga på en gång om året. Vi samlas vid en brygga på en av holmarna och hundföraren släpper hunden på skoj ifall det skulle råka vara nåt på denhär holmen. Det går 3 minuter och vi hade precis startat båten och skulle åka till passen så säger hundföraren att det är skall på holmen! Vi åker iväg i ilfart dit som vi vet att de vill simma över, och när vi kommer runt udden ser vi en älg, en kviga börja simma mot land! Några sekunder efter kommer 3 till, en tjur på 8 taggar och en ko + kalv. Vi kör lite närmare och jag som är den enda som inte hade hölster till geväret och satt med det i famnen fick order att skjuta kalven och kvigan, 3 skott senare hade jag asvlutat älgjakten för denhär hösten efter 5 minuter jakt Sen blev det korvgrillning i några timmar på holmen som inte heller är helt fel Inklusive en massa pikar att nu du har du skjutit så mycket i år redan att du kmmer ha otur i 5 år och inte se ett enda djur! När vi kommit tillbaks till slakthuset och rett upp älgarna bestämmer jag mig för att fara hem till fårhuset en gång till. Satt och surfade på telefonen och tittade upp mitttiallt hade jag 2 hjortar som stod och tittade på mig, 2 ensamma hindar på olika ställen. Skjuter på den ena, som springer iväg men tecknade att det hade tagit iaf. Den andra står kvar (???) och ser på mig när jag börjar gå ut på åkern, skulle lätt kunna skjutit den med men inte täcks man väl ta 4 djur på en dag när man är med första året heller Hittar hinden (var snö så hade lätt att följa blodspåret) 50m in skogen. En helt klart lyckad dag på alla vis Fällde andra kalven från hinden jag tog första kalven från några dagar senare, på samma ställe. Och än är hjort och rådjursjakten inte slut, har varit en fantastisk höst för mig! Har varit med på jakten sen barnsben iom att pappa är jaktchef men somsagt första året som skytt nu