Åter till förvaltningsfrågan. (Risk för uppsats.)
Jag jagar för närvarande på två marker. Sen 2002 är jag med i ett jaktlag i NÖ skåne, ca 340 ha skogsmark samt på min gård, 38 ha, på Linderödsåsen som köptes 2004. På gården har jag det senaste året kommit med i ett av grannlagen som jag nu jagar rätt mycket med i ett ganska brutet landskap. Osäker på hur stor mark vi jagar på men skulle tro 200 - 300 ha.
Det finns ingen uttalad förvaltningsplan på gris i något av lagen, men det är stor skillnad på hur jakten bedrivs av många skäl.
På min gård så såg man inte mycket gris när jag köpte den 2004. Enstaka spår var allt jag såg de första åren. Hösten 2006 kom de första böken på vallarna men jag såg inte till några grisar den säsongen. 2008/09 hade dock problemen med att åkermarken bökades upp blivit ett så stort problem att man bestämde att ha en stor gemensamhetsjakt i januari och då fällde jag min första gris på egen mark. Det jag hörde då var att alla tyckte det var lyckat. Nästa år så ordnades detta igen, nu med fler markägare/jägare inblandade. Ca 1400 ha jagades av en lördag med ett resultat på minst 17 grisar blev skjutna. Men många som var med hade dålig koll på var djuren rörde sig vilket resulterade i att man stod på fel ställen och inte fick skjutläge, dock hade mer än 70 grisar varit synliga under dessa 4,5 timmars jakt. Efter den här jakten kom däremot skitsnacket. Från en av mina äldre grannar som känner "alla" i trakten så fick jag höra hur folk hade gått omkring efteråt och gnällt över att "deras" grisar hade skjutits av fel jaktlag/markägare och många gick omkring och var sura. Så efter denna jakt har det inte blivit några större jakter igen.
2010 hade min arrendator sått majs på en del av min mark och i slutet av augusti började grisarna komma. Som mest, i slutet av oktober, kund jag räkna in ca 90 grisar i tre stora flockar samtidigt i majsfältet. Det gick på två veckor från ett 20-tal grisar upp till denna siffra och den kvällen som jag hade alla grisarna på fältet var det som tur var så månljust att jag kunde skjuta undan en gris och få fart på de andra. Efter denna kväll försökte jag så ofta som möjligt vara ute och skrämma grisarna.
Efter 2010/2011 års ganska hårda vinter så minskade antalet grisar men framför allt så ändrades deras beteende. Från att ha gått i grupper på upp till ett 40-tal djur så såg man nu som mest ca 12-15 djur samtidigt. Detta år var det mindre skador i majsen men grisarna var också mycket mer vaksamma.
Nu finns det återigen mycket gris men då markerna är små och det jagas på olika sätt över allt så är den outtalade regeln att man skjuter så mycket gris det bara går.
Jag har själv fått lova min arrendator att vara mer aktiv och ska sätta upp åtminstone två åtlar och försöka skjuta regelbundet där för att han skall vara nöjd.
Så hur skall man försöka förvalta grisarna i denna situation?
Som jag ser det så blir det svårt. I min trakt har man först de som bedriver aktivt jordbruk på sina marker, de vill ha så lite gris som möjligt. Sen kommer de som har passivt jordbruk, där räknar jag mig själv, och finns det för mycket gris så blir det svårt att arrendera ut för kostnaderna blir för stora för arrendatorn. Sen de som har köpt en fastighet för att jaga på och som vill ha mycket gris och sist de som har mer eller mindre mark och inte bryr sig ett dugg så länge inte grisen går in i trädgården. Vi har även två större jaktlag som köpt upp ganska mycket mark, som nu planteras igen med skog, för att kunna köra upp från Malmö med omnejd och jaga hjort ett par gånger om året. De lägger gärna ut tonvis med sockerbetor för att hjortarna ska bli stationära och då får ju grisarna både mat och lugn och ro.
På den andra marken i NÖ Skåne så har vi ett skifte på 100 ha och ett på 240 ha och endast skogsmark. Mellan dessa skiften finns ett annat skifte på ca 300 ha där man månar och sköter om sina grisar. Jakten här uppe bedrevs när jag kom med i stort sett bara på rådjur och så älg då under älgjakten. 2004 sköt vi första grisen på en jakt där studsaren var med då en älgkalv fortfarande var lovlig. Killen som sköt stod och väntade på rådjur med hagelbock men bytte till studsare då huden skällde på ett ovanligt sätt. En gris kom fram och blev där. Sen dröjde det några år innan vi fick nästa tillfälle men sen gick det fort. Nu är det massor med gris troligtvis för att ett par av de större jaktlagen i närheten mer eller mindre föder upp grisar. Dock så är inte skadorna så stora här uppe då de flesta hagar och vallar redan har elstängsel eller så har man satt upp det de senare åren. Grisarna håller sig i skogarna och verkar vara betydligt mer stationära än nere vid min gård.
Här är den outtalade regeln att man bara skjuter årsgrisar och galtar och inte mer än marken bär.
För oss i jaktlaget är detta helt ok och vi har själva problem att skjuta av vår del, då vi är för få skyttar och inte har bra grishundar samt bor för långt bort för att bara kunna köra ut och sätta sig. Mellan tre och sex grisar har skjutits de senaste åren och händer det inget så fortsätter det nog så.
Här är det inga problem att förvalta grisarna. De flesta i trakten har accepterat att gris numera tillhör faunan och samarbete är inga problem. Händer det något så ringer man och då är det inga konstigheter med eftersök eller att hämta in ett påskjutet djur. Man håller koll på vad granlagen skjutit och berättar vad man sett på jakterna så att avskjutningen blir jämn och fin.
Så förvaltning av vildsvin kommer inte att bli lätt då förutsättningarna skiljer sig mycket mellan olika platser. Samtidigt så tror jag att vi bara sett början på allt det positiva och negativa som de kommer att ställa till med.
Själv ser jag framtiden mest positiv. Det kommer nog att svänga häftigt under de närmaste åren men sen jämnar det nog ut sig och allt fler kommer att inse att man måste samverka över stora områden för att få ordning på vildsvinsförvaltningen.
Intressant tråd det här...