Det här spektaklet är en lärorik historia för alla jägare.
Mindre än en handfull markägare i ett område på 11 000 ha bestämmer sig för att älgstammen förmodligen är det största hotet mot mänskligheten sedan digerdöden. Älgen måste bort, punkt slut.
Tack vare att jägarorganisationerna lyckats slarva bort inflytandet över älgförvaltningen är det numera en smal sak att göra slag i saken. Markägarmajoritet i styrelsen gör att kompromisser och samtal blir helt onödiga. Tre markägare röstar snabbt ner två mer förvaltningsinriktade styrelsemedlemmar och ansöker sedan om skyddsjakt än mer omfattande än det egna förslag man precis tvingat igenom.
En tjänsteman från Skogsstyrelsen skjutsas runt på skoter för att vittna om förödelsen, och i rapporten därifrån står att läsa att man besökt tre tallplanteringar, som valts ut av samma lilla grupp klagande markägare. Av dessa tre hade den första inga färska älgskador, enbart fjolårsbetning. Den andra hade inte heller några nya betesskador eller spår, men någon hade tydligen observerat sju älgar inte långt därifrån varpå man drog slutsatsen att det nog bara var en tidsfråga innan även den planteringen skulle stryka med.
Den tredje planteringen nere vid älven gav dock utdelning. Eftersom det lilla området alltid håller älg på vintern så fann man naturligtvis såväl gamla som färska betesskador.
Tjänstemannen från skogsstyrelsen skriver i sin rapport att andelen skadade träd är svårt att bedöma, han har tydligen råkat förtränga det för skogstjänstemän annars så välkända begreppet "cirkelyteinventering". Det hindrar honom däremot inte att höfta till med att planteringen drabbats av 30-60% älgskador, och det är också den siffran som i efterföljande skriverier anges gälla för hela Örträsk. Alla 11 000 hektar.
Ett av tre hyggen, som på förhand valts ut just för att illustrera förödelsen, hade alltså färska älgbetesskador. Detta enda hygge är vad man refererar till i tidningarna när man skriver "omfattande betesskador". Detta enda hygge ligger till grund för Länsstyrelsens beslut.
Det krävs idag inte mer för att 3-4 personer ska kunna skaffa sig lagligt stöd för att börja skjuta sönder en älgstam som hela jaktvårdskretsen ägnat åratal åt att bygga upp kvalitén på.
Det är skrämmande.
Det som nu skett kan utan vidare upprepas nästan överallt i Sverige, för det är få jaktmarker som inte kan visa upp åtminstone enstaka sönderbetade planteringar.
Och uppenbarligen räcker det med en.
Det här är således den nya älgförvaltningsmodellen, säg hejdå till långsiktig målinriktad älgförvaltning. Jägarnas inflytande är definitivt över.
Det är mycket som är skrämmande i den här historien. Men värst av allt är att från Jägareförbundet hör man inte flaska, bortsett från kretsens fruktlösa klagan. Från kontoret i Umeå hörs inte ett knyst. Där sitter fyra konsulenter som inte förefaller se något problem. Ingen anledning att ta strid.
Det är djupt oroväckande.