Leaderboard

En dagg blöt björn en tidig morron förra veckan några hundra meter från huset!

Klockan hade precis slagit nio när en silverfärgad Land Rover sakta rullade in mot trevägskorset vid Lida. Ankan hade ett förnöjsamt leende på läpparna. Han hade exakt tolv timmar innan varit ute på marken och hällt ut hans specialblandning med jäst majs. Det finns inte en gris som kan motstå denna tänkte han. Detta kommer bli som att stjäla godis från ett barn. Sin vana trogen, som notorisk djursobserverare, skulle denna kvällen inte bli något undantag från regeln att jag alltid ser djur. Det liksom låg i luften. Det duggade lätt, den ljumma försommarkvällen hade något magiskt över sig. Vinden var västlig och förhållandena var tämligen goda. Då får han syn på ett vackert rådjur som stiligt paraderar vid vägkorset. Sist stod där en präktig älgtjur men nu alltså ett något litet mindre klövvilt. Djuret såg tämligen smalt ut och trots en relativ hög hjärnkapacitet kan Ankan förhållandevis enkelt konstatera att det rör sig om ett ensamt - ja just det - smaldjur. Någon sekund senare liksom flyger det graciösa hondjuret in i skogen och blir ett minne blott, trodde han i alla fall. Väl framme och parkerad, kommer han i håg den gamla devisen från hans militära karriär "före strid, töm tarm och blåsa". Tarmen var förhållandevis nytömd men blåsan kunde nog behöva några droppars mindre volym. Sagt och gjort, när Ankans gyllene strålar först träffar blåbärsriset och han tittar upp ser han henne igen. Hon står bara 20 meter in i skogen. Förmodligen lika förvånad som den urinerande mannen i sina bästa år. Sin vana trogen att bli utskälld av fruntimmer, så blir denna kväll inget undantag. En kaskad av skall haglar emot den nu lite mindre nödige jägaren. Samtidigt springer hon iväg med ett troligt, åtminstone uppskattat, Europarekord på 200 m. - "Ja det var ju en jäkla start" muttrar Ankan och kränger sedan på sig ryggsäcken och tar bössan i handen. Nu ska här jagas gris och inte rådjur så inget att gråta över icke spilld mjölk. På väg mot kojan noterar Ankan att myggorna kan vara ena riktiga plågoandar. Att slå mygg, bära på en bössa och klättra uppför en liten kulle, med tillräckligt blöt mossa för att ge honom ett högt brott på lårbenshalsen, är ingen lätt uppgift även för en skogsvan och nypinkad kvinnoskrämmare. Men efter några snabba benparader och inte en enda gren knäckt kommer han till slut fram till kojan och drar en lättnadens suck. Kojans värme är påtaglig. Den slår emot honom och det luktar en blandning av fukt, trä och gamla insuttna stolsdynor. En perfekt mördarmiljö att tillbringa ett par timmar på. Med viss möda är han nu på plats och klockan är tjugo minuter över nio vid det är laget. Vinden stilla, duggregnet har tilltagit och det lägger sig ett märkligt mörker så han tittar på klockan bara för att verifiera att den inte är solnedgångsdags. Djurparaden börjar med en tämligen irriterad humla som inte begriper att man ska låta bli att försöka forcera små springor till en griskoja. Det slutar bara med att man blir irriterad. Så även denna humla. Ett fruktansvärt liv blir det innan den kommer loss och bestämmer sig för att ge Ankan skulden för sin idiotiska handling. Ja det blir lite flaxande i kojan innan Ankan får in en rak höger och humlan går in för räkning på fönsterbrädan. Men uppenbart är den redo för rond två och försöker komma emellan plexiglaset igen. Det går inget vidare och efter att han lyssnat på klagosången någon minut öppnar Ankan motvilligt ett litet fönster och humlan surrar ut, glad i hågen men lätt mörbultad. Halv tio sitter nu Ankan med en kopp jordgubbste, Nikon Monarch 8x i handen och spejar ut över nejden. Det rör sig borta i hyggeskanten, precis som sist, precis samma tid. Ut kliver en älgko. Dessvärre kalvlös även denna gång. Kon betar sig så sakteliga utom synhåll. Vi kanske möts igen om några månader, hasta la vista Baby! Nu börjar regnet tillta och vinden likaså. Det blir riktigt skitväder och till ljudet av smatter från taket äter Ankan en banan och tar ännu en kopp te. Förbannat tänker han. Ska det fortsätta så här kommer ju pisseflaskan fram fortare än man kan ana. Men vad värre är så kommer ju djuren hålla sig stilla. Vinden är riktigt finurlig, kastar, snurrar avtar, ökar. Men tjugo minuter senare har regnet avtagit något och lätt förvånad noterar nu Ankan herr och fru grävling på åteln. De ser lite kärleksfulla ut. Kan det vara ett lyckligt äktenskap måhända? Grävlingarna stannar runt femton minuter. Under den tiden hinner de göra ett toppförsök på spridarställningen, stoppa in tungan i rulltunnan ett otal gånger och fnysa åt den jästa majsen. Den föll inte herrskapet i smaken tydligen. Klockan slår halv elva och de Ankanska ögonlocken börjar kännas tunga. Han faller in och ur en lätt sömn. Väl medveten om att han tidigare somnat ifrån grisar på åtel så låter han det bara ske.....underbart gott, aldrig har väl en griskoja känts så skön. Klockan kvart över elva vaknar han med ett ryck. En gren som knäcks. Regnet har upphört, vinden stilla nu. Något smyger där ute men det börjar bli mörkt och handkikaren åker fram och spejar. Jo då, buskarna ruskar sig, det är ett litet större djur konstaterar han snabbt men det är oerhört försiktigt. Under relativt långa femton minuter håller det sig runt åteln. Frustar och grymtar.....gris är det uppenbart men verkar vara själv - och stort. Prick halv tolv kliver han in på scenen....som helt plötsligt känns väldigt liten. Spridarställningen har krympt, brödtunnan och rulltunnan likaså. För inte kan det vara så att galten är en bjässe? Han kliver rakt in och jag nästan ser leendet bryta fram under hans betar när han resolut går rakt in på den jästa majsen som troligtvis bidragit till hans nyfikenhet. Ankan gör sig redo. Hans Sako 85 lyfts försiktigt upp på kanten, plexiluckan öppnas utan knarr och bössan läggs an. På med rödpunkten. Korset i bogen. Handkikaren i ena näven och bössan i andra. Den tämligen exalterade jägaren i den lilla kojan lyckas dock behålla lugnet. Studerar galten noga. Den är stor. Mycket stor. Det börjar snurra i huvudet. Efter ett par år i dagligvarubranschen vet Ankan att logistik är viktigt. Att frakta tunga gods är en konst som kan kosta på. Han är ensam. Korset ligger på bogen. Perfekt sida. Även en bepansrad galt dör, du kan inte missa. Den kanske går ett stycke men dör gör den ju. Skjut - tänker den lille emotionella jävulen på hans högra axel. Håll igen - säger den blå förnuftige på hans vänstra. Bataljen pågår i 20 minuter. Galten frossar i majs. Han är inte medveten om att när som helst kan en .308 Sako Super Hammerhead träffa honom i sidan, slå sönder hans lungparti och ge honom medvetslöshet inom 20 sekunder. Den blå rulltunnan låter till slut förnuftet segra. En galt dubbelt så stor som den och som får ställningen att verka liten är ingen bra övning att försöka rubba själv. Beslut taget. Galten får leva. Pang säger det, inte från bössan, men nästan av ljudknallen när galten flyger från åteln. Uppenbart skrämd av något. Vad? Ankan tänder nu lampan, klockan passerar tolv. Tio minuter sen galten lämnade. Det börjar knaka och braka igen, denna gången många djur. De kommer helt obekymrat och lugnt in på åteln. En efter en tills den är fylld. Jäst majs finns det kvar, gott om. Uppenbarligen mycket uppskattat. Inventeringen börjar. Sakon står på golvet. Handkikaren i högsta hugg. Så börjar det mödosamma arbetet med att skilja ut suggorna. De stora grisarna är just exakt lika stora. På en syns spenarna tydligt när hon står i ljuset, på en annan inte lika tydligt men de finns där. Ingen agerar dominant, bestämmande. De verkar vara en harmonisk grupp. Galten i gänget är försiktig. Står utanför ljuset hela tiden. Småttingarna, på vilka ränderna håller på att gå ur, springer runt som yra höns. Det är liv och rörelse hela tiden. Är det så gott, tänker Ankan, så ni inte kan stå still och äta? Några av kultingarna är mindre. Kan det röra sig om två kultingförande suggor. Det ena hondjuret har inte så tydliga spenar men visst syns det....men då storleken är lika på alla vuxna är det svårt att se skillnad. Sakon ligger nu i läge. Säkrad men rödpunkten växlar mellan djur som ömsom står med bredsida ömsom med rumpan och ömsom med huvudet mot åteln. Osäkerheten börjar infinna sig igen. Eller kallas det omdömet? Två hondjur med spenar, varav den ena har mycket tydliga och den andra synliga men inte uppenbart alltför dragna. Olika storlekar på kultingarna och en galt som står i bakgrunden hela tiden. Inte lätt. Tidigare på dagen hade jag linjespridit majsen för att dra ut en eventuell flock. Pga spridaren hjälpte den strategin föga. Det finns hela tiden någon gris bakom en gris. Det är mörkt och ljuset från lampan inte helt optimalt. Grisarna äter, kivas och har en allmänt bra kväll. Till skillnad från Ankan i tornet. Klockan går. Börjar känna en viss stress. Majsen börjar ta slut. Hur länge stannar de? 20, 30, 40 minuter kanske en timma. Kan inte bestämma mig om det ena hondjuret har kultingar så bestämmer mig för att släppa dem och fokusera på den ljusskygge galten i sällskapet. Den är betydligt mindre än sin företrädare och täcker bara en rulltunna med kroppen drygt. Men bara han går fram i ljuset och ställer sig fritt. Börjar känna en lätt kramp i kroppen, sitta och fokusera så länge med en handkikare i ena näven och en anlagd bössa i andra kräver sin man. Ligger med punkten på galten men han står mörkt och framför några småttingar. Inte läge.....nu då....nej....nu då....nej....nu då nej....har väl aldrig velat så mycket för ett skott. Men inte ett dugg nervös. Otäckt lugn faktiskt. Men icke desto mindre en ansträngd situation. Tiden börjar rinna ut. Grisarna har ätit slut på allt. Klockan är 00.50. Snart lämnar de en stackars jägare tomhänt. Kanske lika bra det. Kommer ju i säng sent nu, ska dra gris, flå och hänga upp själv och sen köra 45 minuter hem till Svärtinge. Vill ju sova. Logiken segrar. Ankan lyfter på hatten. Grisarna går iväg, inte skrämda men mätta och vid liv allihop. Frustrerad men ändå glad över en trevlig kväll med spänning och packar jag ihop och konstaterar att åtlarna i Kolmården är heta just nu.

Glad som en lärka. Tänkte ge upp men näst sista kastet så hakade det tag en stor lax på flugan. Fyrtio min senare så ligger den på land. 11 kilo tung och blank som silver. Måste hitta någon som vill hålla i en kamera innan jag sätter kniven i filéerna. Hade en enorm tur med drillningen. Håv och huggkrok i bilen och laxen stack tre-fyrahundra meter. Förra året hade jag inte haft en chans i världen att följa efter den men nu håller knäet så pass att jag kan gå fort och tack vare tvåhundra meter backing så klarade jag drillningen ensam. blöt i svett och helt slut så kom jag till bilen och myggen gick i formerad attack så det var bara att fly fältet.

Ca. 1 gram

Plats: Köping den 20:e juli på Kristinelunds Sportfält. Information om exakt tid (blir troligtvis mitt på dagen) och plats på utställnings-området kommer. Kostnad: 400 kr/hund i anmälningsavgift sätts in på Svenska plotthundklubbens bankgiro 5831-9492. Märk med namn och antal hundar. Medlemskap i SKK eller Svenska Plotthundklubben krävs. Om hunden uppfyller inmönstrings-kraven kommer registreringsbevis att skickas ut av SKK mot post-förskott, 575 kr + postens avgifter. VIKTIGT: Hundarna, ska liksom alla hundar på ett utställningsområde, vara vaccinerade och ha giltiga intyg samt chipnummer. Hundarna kommer att kontrolleras. Lägsta ålder på en hund vid inmönstring är 9månader. Läs SKKs regler för utställning. Svenska Plotthundklubben hälsar alla välkomna! http://www.plotthund.com/

Jag läste i någon av jakttidningarna att de utbreder sig i medeltal 15 km per år. Galten gör nog varken till eller från vad gäller etablering.

Kom precis från åteln. Hade säsongens första kort på kultingar. Var en sugga med 8 små som varit där två nätter i rad.

Är väl värre svek att inte välja en bra jakthund än att försvara en dålig;)

Ankan goes poet :-) En folkabuss ska ha rediga betar om det skall vara värt mödan med det logistiska, snchyggt.

Fint skrivet ankan ! måste varit en jävligt spännande kväll !! ? den bäste jägaren är den som kan hålla ett skott ! men måsste fråga ändå hur fan lyckas du hålla inne ett skot på en fin galt upp emot säkert 90 kg ? med full bredsida och korset i bogen ? det var inte dåligt asså aldrig lätt att bedömma men hur stor tror du galten kan ha varit ? och kultingarna var dom stora hos dig nu ? för att det ska vara nödvändigt att skjuta och kunna äta en kulting så ska den nog i alla fall väga en 12-15 kg. är ju inte kul att skjuta jätte små som inte knappt går att ta vara på.

Samma lax men med en bättre kamera.

Är man inte oumbärlig får man göra sig det.

roligt med alla inlägg dock så kvarstår frågan: om man kan få tag på material till att göra en skyddsväst här i sverige?