Leaderboard

I Mikes utmärkta projekttråd om en bössa i 30-06 AI har det dykt upp en del formuleringar som fått mig att starta denna tråd. Man talar där om jakt på lite längre håll vilket i mina ögon är helt ok (jag har inga direkta bryderier kring detta så länge det inte blir helt absurt, typ att "jaga" rådjur på 3,7 km med en 223:a) men jag kan inte se någon som helst diskussion kring terminalballistiken vilket jag tycker är ganska så viktig. Alla på det här forumet känner redan till min rätt begränsade erfarenhet när det gäller fällt vilt, men det hindrar inte mig från att dra slutsatser från mina 16 rådjur Jag har där två extrem-exempel som jag vill dra för herrskapet: 1. Kid skjutet på 40 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 340 Weatherby Magnum och Hornady RN 250 i 870 m/s. "Knall-och-fall". Jag började nästan lipa när jag kom ner till djuret för jag tyckte jag använt övervåld. 2. Bock på 70-80 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 30-06 och Nosler Accubond 180 i runt 820 m/s. I skottet började bocken springa som en tok för att sen sakta ner. Den tog sig av någon anledning mot mig hela tiden som lätt chockad satt i ett stegtorn och bevittnade det hela. När den kom väldigt nära och flämtade så tänkte jag nog "Ska du inte dö nu?" men det hände inte så mycket. Till slut, efter totalt kanske 60-90 sekunder (svårt att uppskatta tid i såna lägen), lade sig bocken ner och flämtade/skrek. Jag hade då tröttnat och avslutade dess lidande med ett skott i halsen/huvudet från kanske 25 meter. Dessa två händelser har som ni kanske misstänker fått mig att våndas en del. Men i efterhand så har jag inte längre några kval kring kidet som ändå dog extremt snabbt och smärtfritt, medan det omvända gäller kring bocken där jag hade agerat helt annorlunda idag, givet samma uppsättning bössa/patron. Då hade det definitivt blivit ett rent bogskott. Det jag då kom att tänka på när jag läste Mikes tråd var just detta kring terminalballistik. Vi jägare ska givetvis minimera lidandet för viltet vilket rent krasst innebär att viltet ska dö så fort som möjligt. Det bästa hade varit att alltid skjuta hjärnskott men riskerna kring det är alltför stora, beroende på skytt, träningsmängd, avstånd, vilt, etc. etc. in absurdum. Kort sagt finns det lägen där hjärnskott är en självklarhet (tror Mike är ganska svårslagen på just detta ämne) men i de allra flesta fall är den typen av kulplacering inte alls ett alternativ för den absoluta majoriteten av jägarkåren. Tråden kom snart att handla om att vikten av kulplacering och att 308 Win då skulle vara överlägsen alla andra patroner som skickar iväg kulor av samma kaliber i högre hastighet. Jag är helt med på resonemanget att 308:an är enklare att träffa med (en 260 är ännu enklare och en 223 är ännu enklare och en 17 HMR är ännu enklare och en ...), men det har inte skrivits något alls om terminalballistiken. Bara för att man träffar en älg på 1000 meter med en 308:a så innebär inte det att det sen bara är att dra fram pluntan för slaktsupen och greppa kniven. Det måste vara bättre att träffa samma älg på samma avstånd med en likadan kula avfyrad ur en 300 Remington Ultra Magnum - eller hur? 338 Lapua Magnum bespottas både här och där för att vara "overkill" och liknande rätt löjliga uttryck. Är det inte, ärligt talat, betydligt värre att använda en för fjuttig kaliber på längre håll än en "för kraftig" på kort håll? Så länge man träffar där man ska så är det ju bara bättre med mer anslagsenergi och kuldiameter - eller hur? Kan någon på detta forum överhuvudtaget propagera för att det skulle vara önskvärt med marginell anslagsenergi på längre håll? För det är ju faktiskt inte så att alla träffar allt perfekt på alla avstånd med en 308 Win. Lika lite som att alla bommar allt på alla avstånd med en 378 Weatherby Magnum. Om skytten med 308 Win träffar absolut mitt i lungorna på storoxen på 600 meter medan skytten med 378:an träffar 8 cm högt från mitten på lungorna så föredrar nog både skytt och älg 378:an. Jag tror faktiskt Elmer Keith hade helt rätt (varför skulle han inte haft det?): "use enough gun!". Bara för att du träffar precis där du vill med en fjuttkaliber innebär det inte att det är rätt val. Det är bättre att träffa på samma ställe eller 5 cm bort men en kula som är större och som levererar dubbelt så mycket anslagsenergi. Att hålla på med "finskytte" med minimala marginaler för att stimulera egot vinner ingen på. Allra minst viltet.

Är det kanske enbart jag som känner att frågeställningen är lite assymetriskt konstruerad och att svaren därför följer därav. I början av min karriär, dvs som 11-åring hade jag ett luftgevär, ett diana 25, det användes till allt (numera preskriberade brott mm), "skyddsjakt" över jordgubbsland på koltrast och andra småfåglar, kajor i fälla, kajor på tak/ i stallar, duvor en helvetiskt massa råttor och en del annat också. Efter lite trevande försök med WC kulor därefter spetsiga och slutligen RN kom jag att hitta en variant med RN med meplate på som var det bästa alternativet. Inom ramen för det jagade viltet, inom ramen för min skicklighet att placera kulan och inom ramen för den energi/penetration kulan hade så dog allt som sköts, se ovan omedelbart eller i varje fall helt utan onödigt lidande. Jag ansåg att jag hade allt jag behövde i form av prestanda, precisionen var utmärkt och långt bättre än vad jag kunde nyttja. Vidare utfall av allt detta prövande, jag sköt över 10 000 luftgevärs skott under 4 års tid var den att jag fann att en mjuk ie tävlings kula med WC som typ RWS eller H&N var det mest effektiva för att ankra råttor, för att knäcka bröstbenet på fåglar och därmed se till att de inte flyger iväg, inte kan återfinnas eller dö långsamt osv. Som 15-åring köpte jag en Webley Tracker deluxe .22, en pang som jag raskt såg till att bruka väl, prestanda lyftet var enormt, dock var varken den praktiska precisionen eller den tekniska sådan att jag kunde skjuta lika väl eller bättre med detta "riktiga" gevär än med Dianan, som jag förövrigt fortfarande äger, jag fortsatte att utöva skyddsjakt på samma sätt som ovan, träffade men djuren dog inte bättre, inte alltid, ofta hände det att man helt enkelt bara skickade igenom kulan utan nämnvärd effekt, särskilt när ben inte träffades. Efter samma test igen med RN/spetsig/WC kula nåddes samma slutsatser även om WC inte gick att använda i en .22 luftpang/ i min pang på längre håll än 12-15 meter, efter det så sköt de så illa att det inte gick att träffa något. Parallellt i den mer verkliga av jaktliga världar hade jag som 13 åring tagit komplett jägarexamen, inkl högviltsprov osv, jag sköt mitt första rådjur den vintern, (även det sedan länge preskat), jag hade således fått lära mig hantera både kula och hagel, kula såg jag till att skjuta precis allas pangar jag kom åt, skjutkåt o gla var det sällan någon som nekade mig, det som förvånade var inte rekyl och smäll, det som förvånade var att det inte var mer effekt. Som 16-åring var det sista året/sommaren jag arbetade hemma på gården och jag fick då ta över tjänsten som "städare" på de 36 torp som låg/ligger på gården, inte nog med att det innebar ett sabla slit med att forsla bort all skit som sommargästerna tog dit, det innebar också hanteringen av alla sommarkatter och andra djur, kaniner och vid ett tillfälle undulater som folk bara lämnar efter sig, släpper ut och åker hem till stan igen. För att utföra arbetet på ett vettigt sätt hade min far instruerat mig att nyttja 22LR och hagelpangen efter lämplighet. Alla som har skjutit eller skjuter mycket katter vet hur det ser ut, det är inte en trevlig syn oaktat om det tar bra eller mindre bra. Mycket katter blev det, undulaten fångade jag in och gav till min syster, förövrigt. Efter ett antal katter med 22LR så hade jag en dag enbart Trackern med och den katt jag då tog av daga, med ett välriktat skott i nacken, snett nerifrån, bakifrån och upp, den bara föll över på sidan och låg stilla i skottet. Jag hade då en ny insikt lagom mycket energi på rätt ställe, samtliga 22LR hade ju enbart susat rakt igenom, denna gång var det helt annorlunda verkan. Sommarkatt plågan upphörde iom att jag som 19-åring åkte som utbytesstudent men innan dess var det många som jag sköt, efter hand var valet hagel, särskilt om det var flera katter, eller trackern som i praktiken alltid följde med mig på gården. Insikten om att man måste matcha kula med avsedd verkan i viltet/djuret och den prestanda/precision som jag kan leverera med vapnet började att sätta sig mentalt hos mig. Ett tillägg kan då göras att från 7 års ålder utan vapen och sedan från 15 med vapen hade jag även deltagit i den ordinarie jakten på gården, det sköts mellan 12 och 8 älgar på året och mellan 50 och 100 rådjur årligen under den tiden, vildsvin var sagodjur och hjortar oaktat slag fanns bara att titta på i Åtvidaberg. Jag var med och såg både det enda och det andra, tyska och österrkiska jägare, duktiga skyttar som visade att det viktiga var träffen sitter, inte att det var herrejösses kaliber, det var en intressant tid så här när jag ser tillbaka på den. För egen del var jag helt styrd/låst till min fars innehav och hans CG2000 i 308 Win fällde allt som jag fick lov att jaga på/efter, några tankar om att den inte är adekvat för älg/älgkalv förekom inte mentalt hos mig. Efter studierna i Uppsala, eller snarare under slutet av dem återupptog jag jakten igen efter ett par år i malpåse, det blev en 308 Win, en sako som under några år därefter sköts ohemult mycket med och som gick till all jakt, av prisskäl och den anledning att de sköt väl valde jag att jaga med 165/150 grains SGK, jag sköt rätt mycket vilt med dessa två kulor, ingen gång har jag kunnat skylla kulan på att viltet gick en bit, vilket hände någon gång runt 100 meter eller så alternativt att jag skjutit sönder för mycket, då undrade jag faktist vad alla talade om, för klen kaliber, ingen död, osv, iofs hade jag inga krav på att kunna skjuta på 600+ meter men dit ut sköt jag ofta på träning, det var lärorikt redan då. I dag står jag vid detta, det är valet av kula (egenskapet) balanserat mot viltet och det tänkta avståndet/träffpunkten i viltet som är relevant, i övrigt blir det lätt och snabbt bara en felaktig frågeställning, förresten lilla Filip här inne har annamat 338LM lovsången, en ung kille med så där skjutvana skall ha en 338LM för att det är så mycket död/effekt i den, det tycker säkert de andra åländska farbröderna om, skotten på den holmen i vattnet bör helst ske i vinkel ner mot jorden från ett högt torn inte med kalibrar som har mile-kapacitet, det finns således klara baksidor med detta med att utan vidare diskutera behovet av en massa överskottseffekt. En annan sak är den att det är nästan omöjligt att garantera att vilt går omkull direkt eller att det inte piper/skriker i dödsångest, det är en del av jakt och även om den tiden skall vara så kort så möjligt går det inte att med kaliber skaffa sig garantier för det. I dag med den skyddsjakt jag utför och har utfört, med det långhållsskytte jag roar mig med och den övriga jakt jag utövar handlar det om att matcha kula-vilt-avstånd önskad verkan, något som kräver vana och erfarenhet, så för varje gång blir jag lite bättre i min val. En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre. /Christian

Efter ett långt uppehåll så har jag börjat lite lätt börja med bröst o damma av 50kg hantlarna direkt gött Mvh.

Detta har varit uppe förr men så här under valptider så kan man ta diskussionen igen. Jag får en del mail till mitt företag från människor som funderar på att skaffa sig en hund. Ofta är det jägare som tänker skaffa sig sin första jaktkamrat och funderar lite om ras, dressyr, injagning eller liknande. Jag tycker detta är verkligen jätteroligt. Jag älskar att prata alla typer av hund, särskilt jakthundar, och jag uppskattar verkligen givande diskussioner med dessa blivande hundägare. Dock så kommer det en del mail från personer som inte har det minsta lust att jaga, jaktträna eller ens låna ut sin hund till dessa aktiviteter. Barnfamiljen som tänker skaffa sig en spaniel eller retriver från rena jaktlinjer för att barnen ska ha en hund att leka med, eller utställningsintresserade som skaffar sig en weimaraner bara för att den är så otroligt vacker när den är silverfärgad. Vid frågan hur de ska tillgodose hundens behov som jakthund, kan man få svar som att den ska få jaga pinnar i stugan eller att "ja men vi har ju redan en hund, de kan ju få jaga varandra". Jag har varit i otaliga diskussioner där jag försökt påtala det olämpliga i att köpa jakthundar med fel intentioner, inte bara för den enskilda hundens skull, utan för hela rasen. Även de själva kan bli olyckliga när ovan nämnda "spökhund" tar ut sin frustration på familjens 30000kr soffa eller ungarnas marsvin. Tyvärr är det så att många av dessa personer redan har bestämt sig, och när jag avråder dem så blir de arga och förklarar minsann hur dålig hundinstruktör jag är som inte tycker att deras ungar ska få en lurvig jämthundsvalp. Självklart kan en jämthund eller annan jakthund vara ett supermysigt sällskap åt kidsen men detta ska ju gälla mellan det som hunden är avlad för, dvs jakten. Spaniel och retriver är redan uppdelad i 2 kategorier, show och jakt, (jo dual purpose finns jag vet) men i takt med att många har börjat att tycka att showvarianten är lite för timid, lugn och tråkig så vänds blickarna mot jaktmodellen istället. Samma tendenser finns bland de stående raserna, Det pratas redan om showsetter, och att köpa viszla eller weimaraner kan vara som att skrapa en lott. Vorsteh och pointer har klarat sig rätt bra, även om jag fått frågan om inte vorsteh skulle vara ett bra svampplockningssällskap. Jovisst, brukar jag svara, och dessutom är de suveräna på att hålla grannskapet fritt från katter. Då brukar intresset svalna en aning. Breton har ju också klarat sig hittills men beware!! Det är många som har ögonen på dessa och det ligger en stor börda på uppfödarna med att vara noga med vilka man säljer åt. Att uppfödarna har stort ansvar gäller ju givetvis alla raser, men jag tycker att även vi som vill bevara våra fina jakthundar som just jagande hundar också har ett ansvar att informera och vänligt avråda ett hundköp om det är direkt olämpligt. Detta gäller inte ens bara jakthundar utan även andra kategorier. Jag trampar säkert på tår när jag säger vad jag tycker men det kan jag ta. Några verbala käftsmällar är ett billigt pris OM jag lyckas göra någon som helst skillnad.

Goda indikationer på bättre överlevnad för våra skoghöns denna försommar, som mest 8 i en orrkull

Värdelöst, jag som såg fram emot skallindikator!

Jag hittade ett väldigt fint Leupold VX II 3-9x40 på blocket, fick det för 2400 har jag för mig..har inte så mycket att jämföra med, och är en nybörjare, men jag är grymt nöjd iaf Skickat från min HTC One S via Tapatalk 2

Blir med Skäggig kille i höst. Här är en bild tagen när de små liven är 9 dagar gamla. En av dessa kommer hem till oss... Runt den 26:e åker vi och träffar dem för första gången. Då är de runt 6 veckor. // P

Varit med om samma sak, dock vägde knappt gäddan 1kg då

Drog upp mörtstugan i söndags för vi skulle ut och bottenmeta gös. Var dock inte så mycket mört i stugan. Tror att orsaken till det var denna 5,0kg gädda som låg dubbel vikt. Magen var helt tom på den så bör vägt ännu mer om man fått den på spö. Lite tokigt.

Se där ja, velpetter är i farten igen.

Köpte idag en Contour Roam 2 med Flex Strap Mount. Monterade den som Leo ovan. Testkörde och det funkar kanon. Enkel installation dessutom. Andas kvalitet om kameran. Kommer en film strax. Kostade 1790 kr på Elgiganten. Valde svart färg. Premiär på grisvaket fredag men misstänker att den inte har så bra mörkerkapacitet.

A-framen är väl också ett alternativ till barneskulan!

Kan inte säga något om han nyanserar i skallet, det har inte blivit några direkt korta drev utan mer snabba gångstånd i hägnet. Men jag tror det kommer bli skillnad när han får driva dovvilt.

Black bear lägger jag min röst på, jodå jag är också Sakofrälst, snabb repeterat med lite övning, stadig med ett bra driv i svingen, faktiskt en hyffsad PETflask stock för att vara en standard sak. Det jag inte gillar är vita markeringar på öppna riktmedel men det fixar du med en smal pensel och markeringsfärger ;-) Hade jag inte haft en perfekt Sako 75 semicustom redan så hade en BB varit det perfekta. Kaliberval... 9,3x62 om det är ren älg och grisjakt det gäller. Klämde på en god väns Sako 75 custombygge i 358win igår, ren magi !

Detta är väl väldigt mycket tycke och smak.. Jag sympatiserar stenhårt med din upplevelse när du kom fram till killingen skjuten med kanon på nära håll, ågren kommer som ett brev på posten. Jag har mer och mer gått mot alternativ skottplacering och klenare kalibrar som skjuter mer exakt.. Ganska högt upp på listan står idag att fimpa Vixen mot en 204 Ruger. Inte grottat in mej riktigt där men kan man bara ladda en klass 2:a så är man home free.. Sköt ett rådjur för rätt många år sen där jag kom för högt med .243:an. Fimpade ryggraden.. Det rådjuret låg på plats men levde en tid efter skottet.. Såg det i siktet men kunde inte göra något då det var i konstant rörelse. Vidrigt! Mår skit av sånt.. Alltså mer "alternativ" skottplacering med klena (exaktskjutande) prylar i syfte att få allt stilla, lugnt och med marginal stendött i skottet. Mvh!

Åker förbi Elgiganten idag. De har Contouren på lager. Kanske man kan filma grisvaket på fredag :-) Ankans jaktfilmer AB kommer snart börsnoteras ;-)

Intressant frågeställning även detta. Jag vill börja med att poängtera att jag saknar egen erfarenhet av att skjuta på vilt på de riktigt långa håll där dessa tankar bli allra mest aktuella. Det längsta avstånd som jag skjutit klass 1 vilt på är 320m och då handlade det om en skadad älgkviga som jag sköt med 9.3x62. På det avståndet hade jag kunnat använda en betydligt klenare kaliber men nu var det 9.3x62 som var beväpningen för dagen och den löste uppgiften på ett tillfredställande sätt. Självklart skall man använda adekvat beväpning för uppgiften, mina tankar kring vad som funkar på långa håll blir dock precis lika teoretiska som dina eftersom jag saknar egen erfarenhet av dessa riktigt långa håll på vilt. Jag har som jag nämnde i Mikes tråd vid flera olika tillfällen jagat med diverse 300 magnum, tanken bakom att skaffa sig dylika bössor har hela tiden varit att jag skulle ha en extra marginal för skott på lite längre håll mot klass 1 vilt. Nu har jag aldrig använt någon av dessa bössor på längre håll än knappa 300m. I slutändan kände jag mig lite grann som "Säsongsarbetaren Malte Lindeman" som sålde trumpeter vid varje millenniumskifte, det är svårt att kalla det för en riktigt framgångsrik karriär. När jag insåg att jag aldrig hade någon egentlig nytta av dessa 300 magnums förmodat goda effekt på långa håll samtidigt som jag hela tiden fick betala priset för den prestandan i form av rekyl, mynningsflammor och halvtaskig ekonomi så tröttnade jag. Visst skall man "use enough gun" men för mig ligger tonvikten just på enough, givetvis kommer det ett avstånd där man måste upp till patroner som 338 lapua och liknande för att med gott samvete kunna hävda att man använder "enough" gun men då pratar vi om skotthåll som jag inte är intresserad av att skjuta på. I begreppet enough så lägger i vart fall jag in att det räcker med enough, jag behöver inte ha en massa extra marginal eftersom det alltid finns ett pris att betala för den marginalen. I min egen jakt är det klart högre prioritet på att kunna skjuta räv på 300m än älgar på 600m varför jag idag inte har något mer magnumbetonat än just den ovan nämnda 9.3x62 i vapenskåpet. Sedan är det självklart upp till varje enskild jägare att själv göra en bedömning av vad som är den optimala vapengarderoben för just honom eller henne. Jag har all förståelse för att det är kul när det smäller och att man vill prova att skjuta 338 LM, då skall man givetvis göra det. Jag hoppas att jag inte har "bespottat" 338 LM, eftersom det inte har varit min mening. Däremot så ser jag inte att den tillför något för min egen jakt , eftersom jag inte skjuter på stora djur på långa håll. Om så hade varit fallet hade det förmodligen stått en 338 LM/RUM/EDGE i vapenskåpet men eftersom jag prioriterar att skjuta med högsta möjliga precision på avstånd inom 300m så ser min beväpng annorlunda ut. //Henrik

Turbo Hunter, som du ser ovan är saken utredd och inga hard feelings mellan någon.

allt hör ihop. det är svårt att säga något som funkar för alla. nog kan tex en kaliber som är kraftig funka att träffa tillräckligt exakt med åtgärder därefter, en hög tränings nivå och en bössan utformad för att klara en kraftig kaliber. om jag tar min fjuttkaliber 358win som jag har för klass ett jakt så gick det ned tre älgar för den bössan förra året. 331m, 176m (på löp), 150 (på löp) mellan 40-20m flyktsträcka blev det på dom. samt någon säl på varierande avstånd med vissa skott tagna från båt. jag är nöjd med den kalibern och tycker om att ha låg rekyl då jag inte vill ha så tung bössa och vill kunna träna samt skjuta jaktskott avslappnat även i lite konstiga skytteställningar och tycker mig se ett mycket jämt och tillförlitligt resultat. dock passar det ju inte alla, skulle jag vara bättre tränad skulle jag kanske nå ett lika jämt resultat med något kraftigare. tricket är att testa noggrant sig fram vad som passar ens förmåga, skjuter man dåligt med rekyl som jag gör så ska man inte ha en bössa med hög rekyl. då får man ta en fjuttkaliber och dra ned avstånden istället och det är ju inte hela världen.

Med driften följde en bunt olika fästen varav ett snabbfäste med självhäftande tejp. Det tryckte jag fast på Peltorkåporna och det fungerar utmärkt. Man får en helt annan upplevelse av sekvenserna än om kameran är vapenmonterad. Mvh!

Fattar inte varför alla blir så lacka när ozzian sa att valpen skulle ner på rygg. Har själv en 9 veckors spets hemma nu. För ett par dagar sen försökte den morra och bita matte när hon kom för nära mitt i ett intensivt grisöratuggande. Då lyfte jag allt upp henne i nackskinnet för att sedan lägga ner henne på rygg och tvinga henne till underkastelse. Sedan tog vi grisörat från henne flera gånger och gav tillbaka det ett par sekunder senare både jag och matte. Inget mer morr och bit var det tal om och inte tog hon heller det minsta stryk av det. Att valpen försöker bita människor för att försvara saker eller i andra situationer är ett problem som kan bli stort om man inte tar tag i det från början. I övrigt håller jag med om att man inte ska tillrättavisa en valp på 9 veckor när den kommer på inkallning etc. I den åldern lär man valpar hur den ska bete sej endast med possitiv förstärkning. Busar man mkt med valpen och hittar på roliga saker så kommer den snart att se dej som sin ledare. För övrigt verkar valpen ha ett bra psyke i mina öron. Det kan säkert bli en självständig jakthund. Och det är ju hundar med mkt jakt och som delvis tycker att dom reder sej själv i skogen man letar efter när man blandar i spets i en kortdrivare!?

När fel folk frågar brukar "Ingen aning, mamma var iaf blandning mellan schäfer och nåt annat" vara ett bra svar, eller min personliga favorit: "Men GUUUUH vilken söt liten valp (= min fyraåriga tax), en sån ska vi ha! Vad är det för ras?" "Han är en Supenol de Bregois, vi importerade direkt från Brasilien." -- Mats

Det är ett helvete med snygga hundar, waimaranern har det problemet och själv har jag bayrare. När folk undrar vad det är för ras frågar jag först om de jagar. Om svaret är "nej" är Loke en korsning mellan tax och Haldenstövare. Eftersom ingen vet hur en Haldenstövare ser ut ger folk upp där.

Såg en föreläsning på SVT Play, någon instruktör från Statens Hundskola i Sollefteå. Fritt från minnet så jag kan missa detaljer. En dam ringde upp honom och undrade om han kunde hjälpa henne med hennes hund, den ville bara jaga något förskräckligt. Han tyckte visst, ok, ta med dig hunden och kom hit så ska vi se vad vi kan göra. Dagen efter svänger det in en kombi på hans gård och när hon presenterat sig och öppnar bagagelucken så hoppar det ut en stövare..... Lite bakgrundskontroll av rasen kanske inte hade skadat innan köp? /Markus