Leaderboard

Mitt förtroende för myndigheter inblandad i denna fråga har varit lågt länge, men nu ligger det långt under minusstrecket. Den som i fortsättningen påstår att tjänstehjonen inte jobbar för egen sak pratar strunt, det finns banne mig inget försvar för deras agerande, och någon vettig lösning på rovdjursproblematiken är man tydligen inte intresserad av..

Det här var ett snuskigt och rätt omotiverat utspel som enbart kommer att slå tillbaka, det finns inget som ger stöd för påståendet och iom att man tidigare inte ens varit i närheten av dessa siffror, saknar man helt trovärdighet, tanken att EU kommissionen trots allt skulle "fånga" upp siffran som seriös är liten och även att jag inte ens har en gnutta förtroende för kommissionen har även den viss kapacitet för eget tänkande. Att Artdatabanken kläcker ur sig en siffra på detta sätt visar på en gravt oseriös sida och frågan är kan den ansvarige behålla uppdraget. /christian

Du har en korsning med wachtel... Vad hade du väntat dig?

Eftersök på gris några skratt får man under resans gång. http://www.youtube.com/watch?v=CADQBF90w0U

Är han bra på att ta upp är halva slaget vunnet....då kommer ju träningstillfällena. Mitt råd är att du sätter dig på tapten(har du gps-pejl brukar det vara väldigt enkelt att veta var tapten är)...å sen stannar du där. Låt det ta den tid det tar, kanske timmar:). Inte heller jägaren skall vara för het. Sent from my RM-821_eu_sweden_235 using Tapatalk

Hemmagjorda burgare som de ska va. Gör så det räcker till tanten och ungarna i kväll. Skickat från min HTC One S via Tapatalk 2. Alla stavfel har jag gjort med flit. now Free

Är det kanske enbart jag som känner att frågeställningen är lite assymetriskt konstruerad och att svaren därför följer därav. I början av min karriär, dvs som 11-åring hade jag ett luftgevär, ett diana 25, det användes till allt (numera preskriberade brott mm), "skyddsjakt" över jordgubbsland på koltrast och andra småfåglar, kajor i fälla, kajor på tak/ i stallar, duvor en helvetiskt massa råttor och en del annat också. Efter lite trevande försök med WC kulor därefter spetsiga och slutligen RN kom jag att hitta en variant med RN med meplate på som var det bästa alternativet. Inom ramen för det jagade viltet, inom ramen för min skicklighet att placera kulan och inom ramen för den energi/penetration kulan hade så dog allt som sköts, se ovan omedelbart eller i varje fall helt utan onödigt lidande. Jag ansåg att jag hade allt jag behövde i form av prestanda, precisionen var utmärkt och långt bättre än vad jag kunde nyttja. Vidare utfall av allt detta prövande, jag sköt över 10 000 luftgevärs skott under 4 års tid var den att jag fann att en mjuk ie tävlings kula med WC som typ RWS eller H&N var det mest effektiva för att ankra råttor, för att knäcka bröstbenet på fåglar och därmed se till att de inte flyger iväg, inte kan återfinnas eller dö långsamt osv. Som 15-åring köpte jag en Webley Tracker deluxe .22, en pang som jag raskt såg till att bruka väl, prestanda lyftet var enormt, dock var varken den praktiska precisionen eller den tekniska sådan att jag kunde skjuta lika väl eller bättre med detta "riktiga" gevär än med Dianan, som jag förövrigt fortfarande äger, jag fortsatte att utöva skyddsjakt på samma sätt som ovan, träffade men djuren dog inte bättre, inte alltid, ofta hände det att man helt enkelt bara skickade igenom kulan utan nämnvärd effekt, särskilt när ben inte träffades. Efter samma test igen med RN/spetsig/WC kula nåddes samma slutsatser även om WC inte gick att använda i en .22 luftpang/ i min pang på längre håll än 12-15 meter, efter det så sköt de så illa att det inte gick att träffa något. Parallellt i den mer verkliga av jaktliga världar hade jag som 13 åring tagit komplett jägarexamen, inkl högviltsprov osv, jag sköt mitt första rådjur den vintern, (även det sedan länge preskat), jag hade således fått lära mig hantera både kula och hagel, kula såg jag till att skjuta precis allas pangar jag kom åt, skjutkåt o gla var det sällan någon som nekade mig, det som förvånade var inte rekyl och smäll, det som förvånade var att det inte var mer effekt. Som 16-åring var det sista året/sommaren jag arbetade hemma på gården och jag fick då ta över tjänsten som "städare" på de 36 torp som låg/ligger på gården, inte nog med att det innebar ett sabla slit med att forsla bort all skit som sommargästerna tog dit, det innebar också hanteringen av alla sommarkatter och andra djur, kaniner och vid ett tillfälle undulater som folk bara lämnar efter sig, släpper ut och åker hem till stan igen. För att utföra arbetet på ett vettigt sätt hade min far instruerat mig att nyttja 22LR och hagelpangen efter lämplighet. Alla som har skjutit eller skjuter mycket katter vet hur det ser ut, det är inte en trevlig syn oaktat om det tar bra eller mindre bra. Mycket katter blev det, undulaten fångade jag in och gav till min syster, förövrigt. Efter ett antal katter med 22LR så hade jag en dag enbart Trackern med och den katt jag då tog av daga, med ett välriktat skott i nacken, snett nerifrån, bakifrån och upp, den bara föll över på sidan och låg stilla i skottet. Jag hade då en ny insikt lagom mycket energi på rätt ställe, samtliga 22LR hade ju enbart susat rakt igenom, denna gång var det helt annorlunda verkan. Sommarkatt plågan upphörde iom att jag som 19-åring åkte som utbytesstudent men innan dess var det många som jag sköt, efter hand var valet hagel, särskilt om det var flera katter, eller trackern som i praktiken alltid följde med mig på gården. Insikten om att man måste matcha kula med avsedd verkan i viltet/djuret och den prestanda/precision som jag kan leverera med vapnet började att sätta sig mentalt hos mig. Ett tillägg kan då göras att från 7 års ålder utan vapen och sedan från 15 med vapen hade jag även deltagit i den ordinarie jakten på gården, det sköts mellan 12 och 8 älgar på året och mellan 50 och 100 rådjur årligen under den tiden, vildsvin var sagodjur och hjortar oaktat slag fanns bara att titta på i Åtvidaberg. Jag var med och såg både det enda och det andra, tyska och österrkiska jägare, duktiga skyttar som visade att det viktiga var träffen sitter, inte att det var herrejösses kaliber, det var en intressant tid så här när jag ser tillbaka på den. För egen del var jag helt styrd/låst till min fars innehav och hans CG2000 i 308 Win fällde allt som jag fick lov att jaga på/efter, några tankar om att den inte är adekvat för älg/älgkalv förekom inte mentalt hos mig. Efter studierna i Uppsala, eller snarare under slutet av dem återupptog jag jakten igen efter ett par år i malpåse, det blev en 308 Win, en sako som under några år därefter sköts ohemult mycket med och som gick till all jakt, av prisskäl och den anledning att de sköt väl valde jag att jaga med 165/150 grains SGK, jag sköt rätt mycket vilt med dessa två kulor, ingen gång har jag kunnat skylla kulan på att viltet gick en bit, vilket hände någon gång runt 100 meter eller så alternativt att jag skjutit sönder för mycket, då undrade jag faktist vad alla talade om, för klen kaliber, ingen död, osv, iofs hade jag inga krav på att kunna skjuta på 600+ meter men dit ut sköt jag ofta på träning, det var lärorikt redan då. I dag står jag vid detta, det är valet av kula (egenskapet) balanserat mot viltet och det tänkta avståndet/träffpunkten i viltet som är relevant, i övrigt blir det lätt och snabbt bara en felaktig frågeställning, förresten lilla Filip här inne har annamat 338LM lovsången, en ung kille med så där skjutvana skall ha en 338LM för att det är så mycket död/effekt i den, det tycker säkert de andra åländska farbröderna om, skotten på den holmen i vattnet bör helst ske i vinkel ner mot jorden från ett högt torn inte med kalibrar som har mile-kapacitet, det finns således klara baksidor med detta med att utan vidare diskutera behovet av en massa överskottseffekt. En annan sak är den att det är nästan omöjligt att garantera att vilt går omkull direkt eller att det inte piper/skriker i dödsångest, det är en del av jakt och även om den tiden skall vara så kort så möjligt går det inte att med kaliber skaffa sig garantier för det. I dag med den skyddsjakt jag utför och har utfört, med det långhållsskytte jag roar mig med och den övriga jakt jag utövar handlar det om att matcha kula-vilt-avstånd önskad verkan, något som kräver vana och erfarenhet, så för varje gång blir jag lite bättre i min val. En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre. /Christian

Ja nu har man d kommit hem till Åland igen efter studier och kan börja jaga på riktigt. Satte ut fiskrens och några skräpfiskar från näten på en öppen plats i skogsbrynet. I går morse var allt borta även ur fällan som jag har p invänjning. Nå jag var och metade lite och satte ny fisk i gläntan och i fällan och satte mig för att spana i går kväll, och några minuter i 12 kom det ut en storer durak. Skall bli roligt att se hur det fortsätter och om man ser fler mårdhundar på platsen. Jag skall investera i en åtelkamera också när jag får lite pengar. Borde jag bygga någon låda vid åteln så dom inte drar iväg med så mycket varje gång eller är det bra att bara vänja dom vid platsen först? Glad midsommar i efterskott allihop David

I Mikes utmärkta projekttråd om en bössa i 30-06 AI har det dykt upp en del formuleringar som fått mig att starta denna tråd. Man talar där om jakt på lite längre håll vilket i mina ögon är helt ok (jag har inga direkta bryderier kring detta så länge det inte blir helt absurt, typ att "jaga" rådjur på 3,7 km med en 223:a) men jag kan inte se någon som helst diskussion kring terminalballistiken vilket jag tycker är ganska så viktig. Alla på det här forumet känner redan till min rätt begränsade erfarenhet när det gäller fällt vilt, men det hindrar inte mig från att dra slutsatser från mina 16 rådjur Jag har där två extrem-exempel som jag vill dra för herrskapet: 1. Kid skjutet på 40 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 340 Weatherby Magnum och Hornady RN 250 i 870 m/s. "Knall-och-fall". Jag började nästan lipa när jag kom ner till djuret för jag tyckte jag använt övervåld. 2. Bock på 70-80 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 30-06 och Nosler Accubond 180 i runt 820 m/s. I skottet började bocken springa som en tok för att sen sakta ner. Den tog sig av någon anledning mot mig hela tiden som lätt chockad satt i ett stegtorn och bevittnade det hela. När den kom väldigt nära och flämtade så tänkte jag nog "Ska du inte dö nu?" men det hände inte så mycket. Till slut, efter totalt kanske 60-90 sekunder (svårt att uppskatta tid i såna lägen), lade sig bocken ner och flämtade/skrek. Jag hade då tröttnat och avslutade dess lidande med ett skott i halsen/huvudet från kanske 25 meter. Dessa två händelser har som ni kanske misstänker fått mig att våndas en del. Men i efterhand så har jag inte längre några kval kring kidet som ändå dog extremt snabbt och smärtfritt, medan det omvända gäller kring bocken där jag hade agerat helt annorlunda idag, givet samma uppsättning bössa/patron. Då hade det definitivt blivit ett rent bogskott. Det jag då kom att tänka på när jag läste Mikes tråd var just detta kring terminalballistik. Vi jägare ska givetvis minimera lidandet för viltet vilket rent krasst innebär att viltet ska dö så fort som möjligt. Det bästa hade varit att alltid skjuta hjärnskott men riskerna kring det är alltför stora, beroende på skytt, träningsmängd, avstånd, vilt, etc. etc. in absurdum. Kort sagt finns det lägen där hjärnskott är en självklarhet (tror Mike är ganska svårslagen på just detta ämne) men i de allra flesta fall är den typen av kulplacering inte alls ett alternativ för den absoluta majoriteten av jägarkåren. Tråden kom snart att handla om att vikten av kulplacering och att 308 Win då skulle vara överlägsen alla andra patroner som skickar iväg kulor av samma kaliber i högre hastighet. Jag är helt med på resonemanget att 308:an är enklare att träffa med (en 260 är ännu enklare och en 223 är ännu enklare och en 17 HMR är ännu enklare och en ...), men det har inte skrivits något alls om terminalballistiken. Bara för att man träffar en älg på 1000 meter med en 308:a så innebär inte det att det sen bara är att dra fram pluntan för slaktsupen och greppa kniven. Det måste vara bättre att träffa samma älg på samma avstånd med en likadan kula avfyrad ur en 300 Remington Ultra Magnum - eller hur? 338 Lapua Magnum bespottas både här och där för att vara "overkill" och liknande rätt löjliga uttryck. Är det inte, ärligt talat, betydligt värre att använda en för fjuttig kaliber på längre håll än en "för kraftig" på kort håll? Så länge man träffar där man ska så är det ju bara bättre med mer anslagsenergi och kuldiameter - eller hur? Kan någon på detta forum överhuvudtaget propagera för att det skulle vara önskvärt med marginell anslagsenergi på längre håll? För det är ju faktiskt inte så att alla träffar allt perfekt på alla avstånd med en 308 Win. Lika lite som att alla bommar allt på alla avstånd med en 378 Weatherby Magnum. Om skytten med 308 Win träffar absolut mitt i lungorna på storoxen på 600 meter medan skytten med 378:an träffar 8 cm högt från mitten på lungorna så föredrar nog både skytt och älg 378:an. Jag tror faktiskt Elmer Keith hade helt rätt (varför skulle han inte haft det?): "use enough gun!". Bara för att du träffar precis där du vill med en fjuttkaliber innebär det inte att det är rätt val. Det är bättre att träffa på samma ställe eller 5 cm bort men en kula som är större och som levererar dubbelt så mycket anslagsenergi. Att hålla på med "finskytte" med minimala marginaler för att stimulera egot vinner ingen på. Allra minst viltet.

Fick just svar från Krico, geväret är ett modell 320 och tillverkat 1982. /Daniel

T&P brukar vara strålande kvalité för liten slant

ITAB är en postorderbutik, T&P deras eget märke, jag tror inte du hittar det någon annanstans. //M

PM

VMAC om man vill ha det bästa och RCC om man vill ha det mest prisvärda.

Vmac Ase utra Stalon Rcc De alla är bra

Första natten med grejerna på, byxorna är så sjukt sköna, lagom tighta, inget fladder och västen var precis lagom varm, om jag bara kunde ha mina handskar också. /CHristian

Näe, inte direkt. Den ligger på runt 3100-3200bar i tryck med den mjuk kula. Till skillnad mot den civila ammunitionen som ska ligga under 3800bar, och som ofta har hårda mantlar (för att hålla ihop och deformeras kontrollerat) eller ännu värre massiva liv (som Nosler Partition). Hårda kulor i kombination med trånga kronopipor (det är inte ovanligt med bommått ner mot 6,45 på 96or, civilt sett får du inte gå under 6,50) gör att du samlar ihop alla variablerna på fel sida: - konstruktionen är gjord för ett arbetstryck om 3000bar - konstruktionen är provad för 3000bar - civil ammunition får laddas till 3800bar - trånga pipor - hårda kulor - sker ett haveri är det inte mycket hjälp du får av konstruktionen (98orna är betydligt säkrare om ett haveri sker, förutom att de är starkare för det mesta) Summan blir liksom att du i olyckliga fall lägger alla variablerna på "ökat tryck" och du ligger och snurrar på tryckspikar som ligger uppemot 4000-5000 bar var gång du drar i spaken. Det är inte så att 96an är dålig egentligen, det är snarare ett under att den håller så pass bra som den faktiskt gör om man ser till vad folk gör med dem och vad de är tänkta till att hantera. /T

Du och alla andra kommer genom åren att få massvis med tips från diverse håll, inte bara skjutbanan, det kan röra sig om jobb eller båtbygge eller vad som helst. Lyssna på vad de säger. Fundera lite om det kan vara nåt. Tycker du själv att de kanske har rätt så kan det vara värt ett försök. Testa och se om du märker att det funkar bättre eller sämre. Generellt brukar det som låter klokast även fungera bäst. Mycket för att man tror på det innan man ens testat. Vill du prova nåt eget så gör gärna det (tex på tid, 1min eller 2min tex). Det kanske fungerar ännu bättre för dig (vi är alla olika). För att bli bättre måste man våga sig på nya vägar. Ta inte andras tips som den enda sanningen. Din egen kan vara ännu bättre för just dig. Att du själv tror på det du gör är det absolut viktigaste.

Hoppa över tidsaspekten, mer än som kuriosa. Du kan möjligen ta tid när du startar och sedan skjuta dina skott och kolla vad den är vid sista skottet. På kul bara, inget annat. Att ha tidspress är som att be om att lära in slarv som sen kommer att sitta i framöver också. Den detaljen kan man införa i träningen sen, när man träffar alla med säkerhet och vill ha lite utmaning. Träna mycket utan ammo på skjutbanan också. Torrträning är en underskattad träningsform.

Middagen klar !

Lyckades locka in en nötskrika igår med hjälp av muspip. Höll på i 25 min och tillslut satte sig en på en gren 3-4 meter bort. Började pipa ståendes helt öppet och jag märkte en tydlig närvaro av en flock småfåglar samlades nyfiket i träden runt mig.

En hyllning till taxen! Det är sällan som jag skriver på detta forum men måste bara få dela med mig av glädjen i att ha en tax. Själv har jag en 2,5 år gammal strävhårig tax som gång efter gång levererar. Det har blivit skjutet ett antal älgar och rävar för honom, både jag som hundförare och passkyttar har skjutit. En på tjugo går jag ut i skogen utan att ha drev för honom. Inte nog med det - söket ligger konstant på 50-300 meter från mig och inte många djur missas. Senaste älgen sköts med fyra skott av passkyttar innan den föll och taxen höll i konstant. Outtröttlig med kapacitet på över 2,5 mil per dag med en hastighet på 5 kilometer i timmen. Tiderna per djur är 1 timme och 45 minuter har han drivit älg, han har till och med ställt älgar i upp till 20 minuter, 1 timme och 10 minuter har han drivit rådjur innan han sprang in i en älg ko med kalv. Utöver detta har han drivit räv i över 1 timme innan skottet föll. I stort sett aldrig drev under 1 timme idag. Har spårat älgar utan problem upp till 24 timmar åt andra jaktlag och avslutat jakten. Kort och gott min strävhåriga tax är allt jag behöver för att maximera glädjen av att gå ut i skogen och jaga. Troligtvis har ni andra ännu bättre hundar eller likadana jakt upplevelser. Det är fascinerande hur en sådan liten krabat kan ge så mycket glädje. Med vänliga hälsningar En glad taxägare

Jodå, det finns modern forskning på detta. Lundin hade ruggigt stor erfarenhet och kunskap, men det är ju inte så att vi slutat läras oss om älgarna i och med det. Hornvariationen hos älgarna är intressant. Älgen är en art där det precis som hos många andra inte bara handlar om att bli vald av det motsatta könet (mate choice/"könligt urval), utan även direkt konkurrens (male-male competition/hankonkurrens). Ibland, men inte alltid väljer honorna på samma karaktär som hanarna använder för att slåss eller dominera med. Man skulle kunna tänka sig att stånghornen, som är uppenbart farligare och ger bättre "grepp" än skovelhorn, kan ha utvecklats för att kämpa om honor och kanske även för att tjäna som försvar mot rovdjur (kanske den ursprungliga funktionen), medan skovelhornen som ser större ut mer tjänar för att imponera på honor. Min gissning är dock att Lundin hade betydligt bättre koll på slaktvikter än på beteendeobservationer på en stor mängd kombinationer av oxar och kor.

Jag anmäler mig som frivillig att ta tester på. Jag kan till och med äta köttkullar preppade med blyhagel för att se om några värden ändrar sig under ett år! Vidare kan jag exakt redovisa hur jag putsar sårkanalen i de vilt jag fällt och vart jag gör av med detta samt räntan. Det finns ju redan enormt mycket forskat på fåglarna så nu behöver de bara kolla hur det är med oss jägare. Jag kan göra det helt gratis också!

Det här med köttförstöring och skottplacering verkar för många hamna i fel ordning. 1. Se till att skjuta det bästa (säkraste) tänkbara skottet mot viltet. 2. Djuret är dött och du kan konstatera mer eller mindre köttförstöring.. För mycket tankar i huvudet vid skott leder sällan till det bästa skottet. Skjut först och putsa skottskador efter om allt gått bra...