Detta är faktiskt om något mitt område, och tillika min favorikäpphäst... Tack Mike ! Jag forskade heltid på brushanar på dessa strandängar (främst Faludden, Auriv och Näsudden) 1989-2002 och arbetar fortfarande av och till med exakt denna fråga. Det finns ett antal skyddsvärda fågelarter, bland annat vadare som brushanen, som missgynnas av att det finns buskar på strandängarna. Dels utnyttjas buskarna av predatorer som utkiksplatser, dels är predationskänsliga arter "programmerade" att undvika gräsområden med buskar av denna anledning. Även om man tar bort alla predatorer kan man alltså fortfarande finna negativa effekter. Förbuskningen motverkas antingen genom bete eller röjning, ofta bägge. So far, so good. Så länge man inte röjer all busk överallt, eftersom det självklart även finns arter som gynnas av buskar.
Under 70-80 talet slutade man i många fall hävda gräsmarker genom bete eller slåtter. Dessa marker tillhör dessutom de absolut artrikaste markerna vi har, så länge de hävdas med någon form av regelbundenhet. Därmed lyftes allt oftare igenväxning fram som ett av de största problemen inom naturvården, och man började titta på olika sätt att motverka igenväxningen. När vi gick med i EU fick man plötsligt medlen för att göra något åt detta. När man designade stöden för betesmarker inför den första stödperioden 1996-2000 resonerade man i princip enligt att om hävd är bra så är mer hävd bättre. Därmed lade man som krav att för att få tilläggsstöd för betesmark så fick vegetationshöjden vid växtsäsongens slut inte vara högre än 30 mm på torr mark och 50 mm på fuktig. I medeltal. Vilket är ett inihelve hårt betestryck... Längre vegetation gav avdrag på stöden. Olika länsstyrelser tog fasta på dessa regtler i olika stor utsträöckning, men på Gotland följde man reglerna relativt noga. Därmed har man delvis tvingat brukarna att beta bort en del av de arter man ville gynna. Vilket både brukarna och vi som forskade på arterna visste och sade...
Flera av oss som forskade på arter i dessa miljöer har fört denna strid sedan dess, och det har även Jägareförbundet gjort sedan jag började här. Det finns idag en omfattande litteratur som visar att mest biologisk mångfald får man normalt vid medelhårda betestryck, och har man ett medelhårt tryck så blir det oftast hårt betat på en del ställen och svagt hävdat på andra. Denna variation ger ännu mer mångfald. Funkar för övrigt precis likadant i skogen, med betestryck av hjortdjur.
Någon enstaka länsstyrelse är fortfarande inne och kör i gamla hjulspår, men de flesta har tagit till sig ny kunskap och håller på att styra om. Nästa år kommer ett nytt Åtgärdsprogram framtaget just för att gynna vadararter som är beroende av medelhög strandängsvegetation, som jag varit med och tagit fram. Förhoppnings kommer detta aktualiseras än mer då...