Vi var tidigare hundvakt åt en rottis väldigt mycket, ibland bodde hon hos oss i flera veckor så jag kallande henne min styvhund... Jag har aldrig varit med om någon bättre familjehund, nu är ju hundar individer men den här damen var helt perfekt. Lekte med ungarna, hon övertygade även min morsa om att rottisar inte är livsfarliga mördarhundar, hon var en riktigt liten nallebjörn.. Barnens bästa vän. Jag har bilder på båda mina söner som red på henne som en häst när de var riktigt små.
Men blev det allvar så var hon rottweiler, hon tränades i personskydd och var rätt duktig. En gång tex. så var vi på en kräftskiva (en liten privat tillställning) när det helt plötsligt ramlar in ett fyllo som ingen kände igen och började gapa, då fattade hon direkt att något inte stod rätt till och innan jag eller värden han köra ut honom så hade hon tagit saken i egna händer. Han fick bråttom därifrån när en stor rottis bröstade upp sig och skällde ut honom efter noter. Sen återgick hon till att vara nallebjörn och käka lite västerbottenpaj under bordet.
Nu är väl inte det här topic och jag börjar svamla iväg, men hon somnade in i somras 12 år gammal och jag saknar den där jäkla hunden något fruktansvärt...