Leaderboard

Den här sköt jag för en ung finnstövartik idag!! Det var tikens första räv så det var extra roligt Skickat från min GT-I9295 via Tapatalk

Hi all, I found this forum whilst browsing hunting with a dachshund on the internet so thought I would say hello to some like minded people I'm British, originally from the North East of England (Newcastle) but now live and work in Oslo, Norway. I have grown up in the UK with hunting for small game with a shotgun but moved into larger game with rifles when I moved to Norway 10 years ago. In Norway I am a member of the local hunting club and hunt mostly roe deer with a dog and moose. I frequently travel back to the UK to hunt with my brother where we hunt for roe deer in the North East and muntjac in Southern England. I have hunted in Sweden several times for wild boar and also for birds (toppjakt) and I'm planning on hunting there a lot more in the future I have a 9 month old short haired dachshund (tax) who I'm currently training up to hunt roe deer, it's going ok so far and we've hade some good chases so looking forward to see how he performs in the autumn this year and hopefully we will get a chance to shoot a roe deer over him. I look forward to following this forum and will look for some hunting opportunuities in Sweden in the future. Hilsen Jonathan

Welcome, so do we respond in English or in Swedish? You see Norwegian is a banned language here ha ha ;-) iPad Tapatalk HD

Thanks great to be here, and nice to have so many welcomes Thank you all! My Norwegian is very limited, so lets just keep the peace and keep it in English ha ha ok, I hope English grouse hunters are welcome

Väredlöst med frisk vind..

Gratis, det är ju roligt att få använda prylarna! Skickat från min C6903 via Tapatalk

Jag undrar om det finns möjlighet att få följa med någon på kråkjakt i närheten av Stockholm? Bor en bit söder om stan och med närheten menar jag max två timmars bilfärd. Nu har jag ju ännu inte fått min bössa så syftet med att följa med är dels att se och lära och dels att låta labben få apportera lite. Jag kan stå för fika och en eller två apporterande hundar.

Fågel, hare osv benämner inte jag som eftersök. Ser sånt som apportering. Pratar man om eftersök, handlar det för mig om klövvilt. Ett bekymmer jag märkt av ibland är en del hundars ovilja att gå i vatten. De bryter vid minsta vattendrag, ser det som rätt kass när det handlar om eftersök på klövvilt.

Nu tänkte jag så smått starta mitt tredje projekt, ämnet för bygget har kommit med posten idag. JAg måste hitta ett passande namn för sötnosen. Bössan som den är nu har en historia, helt klart, jag återkommer med bilder och funderande över vad den historian kan ha varit och lite trevande tankar om hur det ska utformas framåt. Jag återkommer

Det är inte första gången kan jag ju säga.. Arga tanter med små skällande sällskapshundar som tycker jag är en djurplågare och jordens avskum för att jag korrigerar min hund när han gör något ytterst olämpligt. Den lilla trasselsudden (inget negativt ord men den såg ut som just en sådan) skällde på mig och min vorsteh varpå vorstehn tog i från magen och skällde tillbaka. Mina jyckar ska inte skälla på andra hundar som vi möter ute så resultatet blev ett tag i nackskinnet och ett kraftigt "NEJ". Med andra ord en fullt normal korrigering. Men det skulle jag inte ha gjort. Enligt tanten är jag ond, borde polisanmälas och dessutom har nu min hund fått psykiska besvär av min avskyvärda handling.. Allt detta rapade hon ur sig under några få roande sekunder medan hennes egen hund for som en jojjo i flexikoplet och verkade helst vilja döda min stackars, känslomässigt skadade hund. I vanliga fall så brukar jag med nöje argumentera men denna gång hade det gett bättre resultat att diskutera med en sten. Men det är som sagt inte första gången det händer. Det har till och med hänt att jag blivit uppringd och ifrågasatt varför mina kurser inte bara består av "mjuka metoder". Detta efter att jag skrivit just detta på min hemsida eftersom jag ville slippa svara på den frågan hela tiden. Jag har också haft folk på kurs som kommit just pga att de varit på träningar med enbart mjuka metoder och resultatet blev skräp. Det är också flera som fått problem med sina jakthundar då de ej vågar korrigera hunden av rädsla för att bli polisanmälda av grannar som tror hunden misshandlas. Frågan är då varför det blivit så här? Detta har nämligen accelererat på senare år. Faktum är att många raser går utmärkt att träna med köttbullsmetoden och helt utan korrigeringar. Detta skulle jag aldrig ifrågasätta. Men problemet är att detta synsätt har spridit sig till många som inte har erfarenhet av jakthundar och därmed tror de att det går lika bra att träna en tjt med enbart positiv förstärkning. Ni liksom jag vet ju att så inte är fallet för 99% av jakthundarna. Detta resulterar också i något jag har behandlat förr, nämligen att ickejägare köper sig en jakthund och tror att det blir samma sak som när de hade en papiljon. Summan av kardemumman blir en olycklig och olydig jakthund som blir avlivad eller i bästa fall omplacerad.. Det jag brukar göra när jag möter dessa åsikter är att försöka informera om skillnaden mellan en jakthund och en sällskapsras. Berätta om jaktlust och hur stark denna drift är. Hur viktigt det är ett ha ett starkt ledarskap och betydelsen med att ha ett alltid fungerande nej/stopp/hit osv. Framförallt tala om att vi aldrig förespråkar våld som vissa hundpsykologer mm gärna vill få folk att tro. Själv korrigerar jag då det är nödvändigt men 95% av min träning består av just positiv förstärkning. Jag skulle aldrig drömma om att sparka, slå eller på annat sätt misshandla min hund och det är inte heller det som korrigering betyder. Men tyvärr är det just det många idag tror.

I understand you. We saw the Eagle in ski jumping who is from England and he had really nothing to do there. Haha! Did she kicked you out of the apartment? Norway in mourning after this weekend. Thanks, that both boys and girls worthy.

Jag har dragit fram flera älgar med fyrhjulingen och aldrig tagit betalt för det. Vi har hällt i en del bränsle om det blivit mycket köra men inte mer.

I think it's easier that I'm English and we just can't do skiing, it's not i our genetics I did let her know that I thought it was a poor performance by Norway... Congrats to Sweden though, a well earned gold and great performance! I agree, it amazes me that they've been doing it for so long in all conditions but apparently they can't get the waxing/ ski preperation correct!

Well... my wife seems mostly embarressed by the way the Norwegians blames the skipreparingteam, when the Swedes can loose a ski and still go for gold.

Haha! It can not be easy being married to a Norwegian these days when they have setbacks in cross country track in the Olympics. Really good neighborliness between Norway and Sweden.

Thank you MarkusR I also have a Norwegian wife,they're all the fashion these days!

Registrerar du kikaren vid nyinköp utökas garantin till 30 år. Tar en minut via nätet.

Du får slänga tillbaka gäddorna för dom är ju rödlistade.

Ok! Det är ungefär samma här. Sällan att jag blir deckad på det här sättet, men då vart jag helt slut efter minsta ansträngning. Åh fy fan! Det är inte kul att bli drabbad på det sättet.

Tydligen rätt mycket då jag inte har hämtat mig efter jag var sjuk för ett par veckor sedan, dessutom är jag ingen mma-fighter heller!

Vill inte vara någon som dödar dialogen men det är rätt spännande att se att de flesta som fört dialog här faktiskt tycker samma sak, mer eller mindre. För mig är det ledarskap, oavsett om jag vill få ngt gjort på jobbet var sig det är min chef som jag vill skall göra ngt, kollega eller medarbetare eller om jag vill få ngt gjort i hemmet dvs om jag vill få min fru att göra ngt, min son eller mina hundar, grannar, vänner eller övriga. Allt ledarskap för mig är situationsanpassat vilket gör att individen samt den situation individen är i styr. Aldrig någonsin har jag upplevt att ett och samma sätt passar i en given situation eller med en given individ. Individ här är för mig alltså allt jag räknade upp ovan. Så självklart fungerar en klicker för den individ i den situation som krävs för att fungera. Sedan att jag aldrig förstått mig på just klicker, för med mina mått mätt har berömmet, klapp i händerna, tjoande etc gett likartade fenomen. Godiset ger jag mer än gärna till mina hundar, men precis som med allt annat som premieras så blir det mer och mer sällan i takt med att kraven ökar. Exvis jag vill ha ett snabbt och distinkt sittande som slutmål. Där så får givetvis hunden godis i första ledet bara den sitter på kommandot, sedan med små steg så styr jag hunden att godiset kommer bara när den gör exakt det jag anser för stunden vara rätt i sittandet till vi fått fram det snabba sittandet...och självklart innebär det för mig att hellre en godis för mycket än för lite. Men att sedan blanda ihop klicker, och godis, med att inte markera gränserna, att inte förklara vad som är rätt eller fel är för mig fullständigt oförstående. Skulle någon människa göra något som avviker från gängse lagar, regler eller sunt förnuft så skulle jag ingripa med en aktion som är fulltmotsvarande för den situationen. T ex ett barn slänger godispapper på marken, jag säger ifrån på skarpen att sluta med det där och plocka upp. Hoppar ett barn på ett annat barn och slår denna så särar jag på dem. Inte slår jag barnet bara för det...nej. Skulle någon stå och sparka på en stackare som ligger ner, eller liknande grova våldssammanhang så självklart om jag väljer att ingripa så innebär det att jag även kommer ta i med det situationen kräver. Skulle jag ta och misshandla förövaren....nej. Samma med hundarna. Tycker unghunden att han skall minsann ligga i sängen och vägrar att lyssna när jag säger att han skall ner, ja då tar jag ned honom med fysisk ansträngning. Skulle han tro att han då kan mopsa och halvnafsa i protest ja då får han reda på att så där gör man inte. Skulle jag slå eller misshandla hunden i någon av situationerna...nej men jag behöver använda fysisk tillrättaviselse när inte verbal fungerar. Jag tror att alla här håller med. Av alla mina hundar, nu har dessa dock enbart varit jakt- samt brukshundar, så har det varit väldigt tydligt att individerna är olika och däri kommer att man måste agera olika i situationerna, precis som jämta mfl sagt. Vissa kan man vara hårdare mot, andra måste man vara silkeslena mot men alla behöver veta vad som är bra/rätt och vad som inte är bra/rätt. Alltså, situationsanpassat ledarskap och agerande är vad vi måste göra med alla djur....och för mig gäller det hundar så väl som människor. Tydlighet, ärlighet och konsekvens både mot sig själv och individen så har man kommit långt. // P

Kontakt etablerad med smed för pipbyte. Som det ser ut nu kan det bli tal om en Kriegerpipa. Jag siktar på 26 eller kanske till och med 28 tum, dvs 66 - 71 cm. Långt men det är bästa sättet att verkligen få upp farten och utnyttja den extra krutvolymen i improvedhylsorna. Jag får leva med matningsproblemen ett tag till då jag prioriterar pipa nu. Vi får se när det går att lägga undan pengar till AICS-grejerna. Jag har försökt se vad som skulle kunna justeras utan större ingrepp för att få bättre matning och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa problemet. De raka hylsorna blir fel mot både sidorna på magasinet och läpparna. Eventuellt kan en duktig smed justera originalmagasinet så att det matar bra, då får jag väl ta mig en funderare på om det är det jag ska göra i stället för en AICSlösning. Det går inte fort här, men ni får ha tålamod med mig.

Alla eftersök börjar med en kortare eller längre spårning. Klarar inte hunden följa ett spår är det enbart en löshund. Men det är inte alla som har behov av hund som fixar dygnsgamla spår. De djur som ligger döda löses lätt med en någorlunda spårtränad hund. Har det gått lång tid innan man kan gå på krävs det mer av hunden. Men sen är det så att ren spårare fixar snudd på enbart de eftersök där viltet ligger dött eller är så dåligt att de kan avlivas i sårlegan. Eller med lite tur kan fällas när de går upp. Kräver dock att de lagt sig i sårlega relativt öppet. Kan funka med förhållskyttar också, men det kräver rätt bra markännedom och var passen är. Snackar i vilt som lever så krävs en hund som kan släppas och självständigt följa löpan, gå ifatt och ställa eller ta. Många är de eftersök där man enbart gått med spårhund och senare helt enkelt gett upp för man inte kommit ifatt djuret. Man kommer inte ifatt tex en trebent gris. Man kommer inte heller ifatt en trebent älg osv. Det blir bara ännu svårare eftersök och utdraget lidande när man stött viltet ur sårlegan. Vi måste bli bättre på att ta hjälp de gånger vår egen hund inte räcker till. Blir vi bättre på att bedöma skada redan på skottplats är vi en bit på väg, Hittar vi rörben på skottplats och har hund som inte kan släppas så måste vi inse att det krävs löshund innan vi ens går igång. En bra löshund till eftersök ska kunna följa en löpa långt och självständigt , har långt förföljande och inte släppa kontakten med viltet på många timmar. Minst klara en 4 tim. ståndtid och mil i förföljande. Det duger inte med en hund som släpper en sken älg eller gris efter halvannan km. Tänker vi på att en gris med ett ben av garanterat går över 1-1,5 km innan den tar sårlega. Detta om den var ostörd innan skott... Jagad/störd gris går längre. Haft en som gick 6,5 km och simmade 100m över en sjö efter skott innan den tog sårlega. Då tog kulan ändå in bakom bogen och ut i bringan på samma sida. Kulan gick mellan bröstkogren och bogen. Själv så spårar jag nu en bit, lite beroende på vad jag hittar. När så tiken är spårställd släpper jag och hon går själv ifatt grisen oavsett vilken väg den tagit, eller hur långt den gått. Är det äldre löpa, uppåt 12-15 timmar så går hon så sakta att det ofta går att följa med en bit bakom. Med pejlens hjälp är det enkelt att gena lite osv. Nackdelen med detta är att när grisen väl är uppe så blir man snabbt avhängd om det bär iväg. Då är det oftast skitlångt till bilen.... Men hur de än är, eller hur vi än gör så är det ändå rätt förfarande om vi lyckas. Det är det som är huvudsaken, att lyckas ! Hur vi tog oss dit har mindre betydelse.

Precis som många andra tycker jag att kalibern är av underordnad betydelse även om kaliber .30" är att föredra om man inte är en riktigt driven skytt på löpande vilt. Jag tror att kulvalet är av större vikt och en relativt lätt och snabbexpanderande kula är att föredra - typ BT eller SST. Magnumkalibrarna är bara att föredra om även jakt i frankrike står på agendan (militära kalibrar är otillåtna) - annars mest onödigt (detta var ju en av anledningarna till att Sauer kammrade sin 303 i 300WM med 55 eller om det t o m var 52cm pipa). För egen del lockar inte frankrike så jag hade valt en 308win eller 30-06 för enkelhetensskull. Min Ruger 77 i 308win passar mig väldigt bra - enda tillägget skulle bli en ställbar kolvkam för att få lite bättre anlägg. Kikarsiktet hade fått bli ett Zeiss Varipoint 1,5-6 eller 2,5-10 med riktmedel 0.

Det enda vapen man behöver är det som är inpassat och skjuter som en gud - sen spelar det föga roll vilket märke det är på prylarna. Jag har 9.6x62 med 325gr Oryx som min allround-kaliber om det är större djur än rådjur som står på schemat och för mig är det en väl fungerande kombo: tung kula med minimal köttförstöring - samtidigt som det likt ett godståg inte stannar för nästan någonting! Gris skjuter man med .308 win och uppåt utan problem så i slutändan handlar det mer om en rätt inpassad bössa och den kalibern som mentalt känns bäst. Tyckte mig läsa någonting om tumhålskolv någonstans? Det är ett stort no-no på nästan alla former av jakt eftersom man förlorar rätt mycket tid på att man inte kan göra en "perfekt" omladdning med en rörelse och då riskerar man ett trist eftersök när man med ett annat vapen hade fixat andraskottet, men det är min åsikt och efter utbildning på eftersök på björn så blev det rätt påtagligt hur viktigt det är att kunna ladda om snabbt utan att släppa djuret ur sikte! Satsa på en bra cylinderrepeter så har du en bössa för livet, alternativt om du mot förmodan skulle föredra en rakrepeterande sak. Skippa halvauto om du vill kunna åka omkring i Europa på diverse jakter eftersom det inte alltid är helt populärt... Vill du ha en smidig bössa som skjuter som en dröm och har lite budget så råder jag dig att titta på en Sako 85 Kodiak. Bättre öppna riktmedel hittar man nog inte på en ny bössa i dag! Själv lurar jag på en sådan i 416 Rigby eller 450 Rigby framöver. Den skall skjuta kopparkulor och jag har då lika mycket, eller mer faktiskt, anslagsenergi än mina Oryx trots att jag är "miljövänlig". Som sagt, bästa vapnet är det som passar och fungar klanderfritt. Kaliber är av mindre vikt, men du skall orka skjuta ganska många skott med den utan att du blir sliten så hoppa magnumkalibrar är mitt tips. (och många med mig )

Jag älskar fåglar. Ugglor är favoriterna helt klart men jag gillar de flesta. Blev nästan påflugen av en kattuggla en gång när jag var ute och lockade. Ugglor är ju roliga eftersom man kan, med tur och skicklighet, prata med dom. I alla fall vissa arter som kattuggla, pärluggla, sparvuggla och berguv. Drömmen vore att få se en tornuggla. Hörde en berguv en gång när jag satt på orrspel. Det var magiskt. Frostnatt, helt stilla och inte ett ljud förutom det dova berguvelätet långt långt bort. Kattugglan häckar i mina holkar. Tror inte jag hade någon häckning förra året men året dessförinnan häckade den i en av holkarna. Orrspel är förövrigt en favorit. Tyvärr så har orrepopulationerna här omkring alltid varit väldigt små under min tid och nu verkar dom ha krashat totalt. Har ett tjäderspel jag hoppas det ska bli något av men än så länge har jag bara hört en ensam spelande tjäder där. Men har även sett ett par hönor där så hoppas att det blir fler och utvecklas till ett spel för jag har aldrig legat på tjäderspel. Järpen har jag lockat på flera gånger. Sett den också men inte än fått den på bild. Inte lätt att ligga på skogsfågelspel när man bor bland åkrar så långt ögat kan nå. Man får åka en bit och även då så ställena så små att det inte finns några riktigt starka populationer. Bland de roligaste fåglarna att se och fotografera tycker jag har varit Lunnefågel, Strömstare och olika vadare. Man kan inte hålla sig för skratt Lunnefågeln ser ju ut som en clown. Strömstarens hopp och nigningar är helfestliga och vadare, speciellt kärrsnäppor, går ofta fram längs stränder som symaskiner och pickar. Fågelhumor på hög nivå Stjärtmesen är ju också härlig. Brukar kalla den för pingisbollen för det ser ut som ett gäng pingisbollar som hoppar fram och tillbaka när man ser dom i något träd eller buskage. När man går bland myr och skog och lavskrikorna dyker upp. Då får man den där wow-känslan. En fågel som på något sätt sätter pricken över i på skogskänslan. Skulle nog kunna hålla på så här med varje art jag sett för jag tycker varje fågelart inbringar en viss känsla och har en viss personlighetstyp. Åker aldrig på "drag" för att se en ovanlig fågel. Har bara hänt ett par gånger men det passar inte min stil riktigt. Vill en fågel visa sig får den gärna göra det när jag är ute och då blir jag glad. Som när jag plötsligt fick se en göktyta sitta på en torraka 50 meter från tältplatsen några vårar sen eller hökugglan som visade sig både hösten 2012 och 2013 i samma område. 2013 fick jag nästan kanonbild på den också men när jag skulle trycka på knappen så flög den iväg. Lika glad är jag för det. Att uppleva är viktigast. Jag kunde dock inte hålla mig när vi hade svenskt rekord av Ägretthäger några mil bort. Åkte dit en stormig regnig dag för att vara hyfsat säker på att vara själv och såg 13-14 ägretthägrar bland massa döda träd och buskar i en sjö. Rena floridakänslan infann sig och jag satt där en bra stund med regnet i ryggen och kollade med kikaren tillsammans med några havsörnar som flög fram och tillbaka. Måste bara också säga att något jag inte glömmer är de flockar med rödsvansade svarta kakaduor jag såg flera gånger i Australien. Att sitta på en hästrygg och titta upp och se en flock med skränande sådana långt ute i vildmarken det var upplevelse på hög nivå. Mvh / Johannes

Srämma liv i den här tråden:-) På kvällarna nu när jag går ut med hunden har jag hört berguven ett par gånger. Känns mäktigt:-) //Håkan

Har äntligen bestämt mig för att skaffa en jakthund. Det jag söker är en kortdrivande ras som fungerar som förstahund och med familjen. Jagar idag oftast på 460 ha, men ibland på både större och betydligt mindre områden (minsta ca 50 ha). Förekommande vilt är främst hare, räv, rådjur, dovhjort och gris. Finns det någon ras som vore lämplig?

Här kommer bilder på kvällens rävar... Satt mellan 21-00 så man orkar med jobbet imorgon. Den första räven blev det knall och fall på några meter från åteln. Nr 2 kom springandes i stenmuren bakom åteln och redan där blev jag för självsäker på att den skulle bli liggandes bredvid den andra... Jag bommade!! Sen händer det som jag absolut inte trodde skulle hända. Räven lunkar iväg lite lugnt och fint från där den stod när jag sköt rakt upp mot där jag sitter så det var ju bara att tacka och ta emot. En v-max i bröstet gjorde susen. Den hade skabb så det borde ju vara därför den uppträdde så konstigt.. Skönt att få bort den iallafall och det var en perfekt kväll att sitta med nysnö och månsken!! Go natt!! Skickat från min GT-I9295 via Tapatalk

Det jag menar är att folk förmänskligar hunden och ser den inte som det djur den faktiskt är. En hund gör ingenting för vår skull utan bara för sin egen. Detta förstår dock inte alla utan tror fullt och fast att deras lilla hund älskar matte/husse. De applicerar mänskliga känslor på ett djur. Hundar i en flock är alltid rangordnade. Det är inte människor. Annars hade det blivit problem på ica maxi när 500 personer ska göra upp rangordningen under fredagshandlingen. Hundar däremot gör upp rangordning första gången de träffas. Med andra ord, det är aldrig rätt att förmänskliga hunden. Det är först när man är klar över att det är en hund och förstår hur hunden fungerar som man kan nå riktig framgång i hunddressyrens värld.

Den berömda fingertoppkänslan. Är mer eländigt åt andra åt andra hållet, när hundar får pisk för nåt de inte fattar. Vår 12årige madam var sina första år hos en AllanBallanStenhård pointerkille som har samma mall till alla jyckar, Bente som hon heter kissade på sig och sprang till bilen när apportföremålen kom fram den första tiden hos oss. Som straff tog jag hans sambo.