Det är doublén jag är extra försiktig med, man skjuter på en förväntad rörelse. Planerat vart man skjuter första för att snabbt komma i rätt läge att fånga in och krossa den andra duvan. Det kan vara direkt kontraproduktivit för jaktskyttet då en "äkta" double förändras drastiskt efter förstaskottet. Nöter man mycket på hemmabanan så memorerar man sånär hur duvorna flyger, banläggaren justerar vinklar och hastigheter men det är sällan man får en riktig aha-upplevelse. Oavsett så bommar man Därav var Haninge riktigt djävla rolig för mig att besöka, nytt och obekant
Då jag sköt mer frekvent sporting märkte jag att jag upplevde att tiden räckte bättre till på flygande fågel. Jag skjuter mer som Hipshot beskriver på vilt - undantaget är på längre håll. Då planerar jag skottet. Rörelsen räcker på i stort sett allt som flyger om det är inom modest håll. Nästan peka-tryck!
Finns många skolor kring fotpositioner, att göra det lätt för sig är nyckeln. Vissa kallar ut duvan och ställer sig sen, andra står vidöppna innan de kallar. Jag försöker ställa mig så grinden inte blir ett hinder för min rörelse. Försöker göra på samma sätt i gömslet. Trångt, och snålt med plats gör att man får ta sig i rätt position så försiktigt som möjligt innan man viftar fram smällan.
Rabbitar är endast ett gissel om de studsar och lever om, att Hipshot inte gillar dem är för att han får för många rörelser att hantera
/M