Nej, det är just det de INTE gör......
Amerikanerna har historiskt sett varit extremt framgångsrika i utvecklingen av produktionsteknik. De är vapengalningar - men utöver Borwning och Maxim har de presterat noll, nada, nichts sett till teknisk utveckling på konstruktionssidan. Däremot har de varit framgångsrika i att göra dem billigare och med mycket mindre smala kompetenser.
Så amerikajärnen är till stor del gjorda på gjutna eller pressade komponenter, europeerna mer fallna för maskinbearbetning i den högre prisskalan. Turkarna kör ganska mycket maskinbearbetning med med toleranser som är milt sagt frikostliga. Stora toleranser betyder att det går fort att kasta ihop......
Så om du jmf tex en Perazzi eller en Kemen som är till ganska stor del är maskingjord med ett amerikajärn som också är maskingjort så är det som natt och dag. Konstruktionen på det billiga amerikajärnet är optimerad för produktion - inte funktion. Tittar du på Perazzin eller Kemen-bössan så är dessa gjorda för prestation och inte produktion. Det är ofta en litet helsike om man pillar i en Perazzi, stålet är sanslöst och allt är så tight att det är snudd på löjligt.Men så kommer det en stor skillnad i livslängd...... En myyyyycket stor skillnad i livslängd. Om man sköter grejorna som man ska dvs. För Preazzin betyder det i relaliteten att den måste servas av ngn som kan med viss regelbundenhet. Det gistna junket från amerikat - tja, du kan göra lite som man känner för. Det kommer i alla fall inte att hålla speciellt länge hur rätt man än gör.....
Bättre? Det vete gudarna om jag skulle säga..... Man kan skjuta slut en Sauer eller en Blaserpipa, det handlar bara om att skjuta. Men det går betydligt fortare att skjuta ut en Howapipa om du frågar mig. Därtill skjuter de ofta sämre från start, mantlar mer och är mer amunitionskänsliga.
Nu vet jag inte riktiigt vad du har för referensram på "finish" - men den befinner inte sig på samma plats som min..... T3an är en hyfsad kompromiss mellan pris och prestanda. Med en oacceptabelt kass finish. Du får en del pressad plast, du får en lådlängd - men du får en bra pipa som håller "nästan" Blaser-klass. Men bara nästan..... Den pipan får du ICKE på Howan som är mer rå till sin karaktär rakt över.
Ja, och då är ju frågan i min värld: VAD tog man bort? Och VAD ersatte man det med?
Det är inte så att det blev bpde billigare OCH bättre, för den synnerligen smakliga cigarr ser man extremt sällan. Även om tillverkarnas reklam vill få oss att tro det.
Nu finns det två sätt att gå till saker och ting: optimal produktion eller optimal prestanda. Det du kallar "överkonstruktion" bottnar snudd på alltid i en tanke av en bättre funktion eller längr elivslängd (till priset av lite mer krimskrams).
Tittar man tex på trycket på en Sauer 202 så är det komplicerat och lite av ett mekaniskt underverk. Å andra sidan kan det ställas in till på ett i princip obegränsat sätt.Tittar vi på 101an är det enklare, men saknar en del justeringar i jmf med 202. Tittar vi sedan på Howa eller T3-stuket så är det primitivt i jämförelse.
För den som vill kunna justera ALLT finns det bara ett val, för den som vill justera lite ett annat, för den som tycker att bara trycket blir anständigt rent så duger det till mig ett tredje. På frågan VILKET som är bäst får man därför tre svar helt utifrån behov och prioriteringar.
Vill man ha riktigt bra justeringsmöjligheter - då blir det mycket krimskrams och lite dyrare. Vill man ha det riktigt rent, men inte alls justerbart - då blir det ett genialt enkelt och robust masuertryck (men det blir dessvärre mycket dyrt efter som det kostar mer arbetstimmar att justera in än vad man lägger på en hel bössa i dag - men så håller det en livstid). Kompromissen blir den i dag gällande standardlösningen - trycket med ett "slag giller" som är en smula justerbart och lite komplicerat, men billigt att tillverka och montera.
Samma sak om du jmf en turkisk eller italiensk lågprisbock, en Browning 725, en Perazzi eller en Piotti. Den första är död i svingen, samskjuter kanske inte speciellt bra, har ojömna trycken och efter ett par tusen pilar hamnar den på skrotbunken lite väl ofta även om man sköter dem som lindebarn. Perazzin är en skjutmaskin som ytterst få lyckas skjuta slut på ens om de försöker flitigt under en livstid, med skjutegenskaper på mycket bra nivå. Piottin gör samma sak en aning bättre, men förpackat i ett helt individuellt utförande (men med en prislapp på bortåt 1,5 miljoner) av yppersta snitt.
Vilken är bäst? För den som skjuter en hare eller två om året för en dregglande korkad stövare - vad som helst ärligt talat. Ska man vinna OS så säger statistiken Perazzi (de har fler OSmedlajer än alla andra tillsammans vill jag minnas). Vill man frottera sig med oljemiljadärer så har man ett annat val. Men vilken är bäst? rent tekniskt sett - Piottin, saklöst. Även om den i sig innehåller långt fler delar och har en betydligt mer komplex uppbyggnad än Perazzin som i sin tur är mer komplicerad än Browningen som i sin tur - ja du ser..... Å andra sidan är 725an en lysande kompromiss mellan pris och prestanda för den som vill skjuta några lådor hagel om året.
Perazzis smått fenomenala driftsäkerhet bygger på en sund grundkonstruktion (inga direkta svaga punkter) som därtill är imponerande lättservad då du kan plocka ut låsarna enkelt på snudd på de flesta modeller vilket gör dem extremt snabbt servade bara man ha nya låsar i fickan, gjort i ett enormt bra stål med tramsigt bra toleranser och finsih. Piottin är på den punkten helt kompimisslös - här gäller samma filosofi, fast man man ryggar inte tillbaka för någon kostnad överhuvud taget. Perazzin byter man lås på genom att ta ut hela avtryckarplattan - en billig lönsing. Piottin kör sidolås - du kan få med ett par extra låsar om du vill. Men de kostar kanske 150 000 kr styck. Perazzins underbeslag kostar 1/10-del.... Men man har inte riktigt samma möjlighet att göra riktigt riktigt riktigt lika bra tryck. Och då är Perazzitryckena fenomenalt bra egentligen.
Kvalitet på vapen rankas ofta: konstruktion, material och finish. Men det är fel, de ska rankas: finish, material och konstruktion. En överjävlig finish utfört i en ett enormt bra material men med en tämligen medioker konstruktion är betydligt driftsäkrare än en världens mest optimala konstruktion utfört i blötjärn med en finsih från en vinkelslip.
Låsen på min Holland&Holland är polerade till en smått förvånande nivå, dessvärre har en barbar varit inne i det ena (även om det är håller väldigt bra finish så ser man det). Men så polerade man delarna så långt det bara var mänskligt möjligt, efter det gned man delarna mot höglegerat stål i en riktining för att likrikta metallstrukturen (fast det visst man inte på den tiden, bara att putsstål gav ett bättre rostskydd) i ytan. Det gör i princip INGEN i dag - ja utom sådana som Piotti, Boss, Purdey...... Men så det inte rostat i den heller på 90 år...... Nödvändigt? Kanske, beror lite på hur man ser på frågan....... Man kan ju guldplättera låsen med, eller göra dem i titan.....
Relativt sett skulle jag säga att riktigt enkla lösningar är ganska dyra, liksom de tekniskt sett optimala. Det kvasienkla som dagens lågprisproduktion i dag har är egentligen vare sig enkla eller speciellt bra. Men jäkligt billigt att stampa fram......
Hela frågan landar i vd man behöver och vad man är villig att betala. Men att det inte finns en extremt stark (undantag finns, men de är som regel väldigt få) koppling mellan pris och prestanda är i min värld en våldsam vanföreställning av rang..... Moores lag gäller mao i allra högsta grad för vapen: för varje märkbar förbättring fördubblas priset.......
/T