Leaderboard

Letade efter en speciell bild visade sig att Madeleine använt den i höstas i bloggen.. Fortfarande finns lite tid kvar.. Nu har tiden tagit slut. 5 augusti -00 föddes Hampe, tanken var att han skulle bli en rådjursdräpare av rang då hans morsa var överjävlig på just detta. Hampe var dock inte fullt så generös med skallen och husses myckna fågeljakt gjorde nog att hans sök vart en aning trångt. Men trots det sköts första rådjuret för honom strax över ett år senare ute på Harka utanför Norrtälje. Vart rätt mycket harvande med den typen av jakt, han var ingen stjärna på något sätt men fanns där vilt inne så fick han iväg det en bit i alla fall. Det som han dock fixade galant var just fågelhämtningen! Under en hel del år så var han ensamhund med mej, var hos en kompis på dagarna när jag jobbade, vart ungefär som att lämna ungar på dagis. Lämna hämta lämna hämta. Funkade skitbra i alla fall. Och all ledig tid då så var han med mej. Oftast i skogen men även på andra äventyr. Sen kom Madeleine in i vårt ungkarlsliv.. I samband med det så halkade vi in på bollkalleuppdrag på olika ställen och det vart det stora lyftet för Hampe. Visade sig att kombinationen svårjobbad miljö, vass och träsk samt skammade änder.. det var Hampes hemmaplan nr 1! Finns ingen hund som vi haft som ens varit i närheten av Hamilton i uthållighet, gav sig fan inte. Flera gånger så har jag avslutat eftersök med bara en hund i vassen jobbandes och 5-6 till i båten. Varje jävla tillfälle så har Hampe antingen tagit änder och apporterat eller petat iväg i vassen med påföljden att båten tömts fort, alla hundar hör när Hampe fick kontakt och då dög det minsann att kasta sig i och jaga efter. Slutade oftast med att de som kastat sig i lyckas jaga ut anden som jag sköt och strax därpå kom Hampe ut ur soppan och såg hur någon av de andra slapptaskarna apporterade skjuten and.. HANS and. Men han gav sig inte för det, upp i båten och så rodde man fram en bit till osökt vass och vände in fören mot vassen.. enda jycken som spontant hoppade i och började jobba var Hampe. Flera gånger fick jag fan koppla hunden i båten, såg att han var slut, det var enda sättet att hindra honom från att gno vidare. Förra året, Hamilton då 13 år gammal, tog jag med honom ned i ett lite mindre viltvatten som vi skulle resa. Höll honom kopplad och körde en labrador och kompisen som gick och räknade skott hade sin labbe. Efter några pet så säger kompisen att nu är det slut.. Jaha tänkte jag, då kan jag släppa Hamilton så får han röra på sig och kanske hitta någon and till i alla fall. Tog av kopplet och den då hyggligt döva hunden travade iväg, springa gick inte pga åldern. Tar två minuter kanske så reser det änder som FAN!! Häftig tänkte jag, nu blir det rock ´n roll Kompisen börjar tjoa, kalla in Hampe!! Wtf?? Visade sig att där var änder kvar, kompisen ville inte ha upp fler.. men det var inte riktigt vad han sa så han fick skylla sig själv. Jag fick ett helvete med att springa ifatt 13-åringen inne i träsket, att vissla in honom var bara att glömma. Även om han skulle hört pipan så hade han änder framför sig, då bryter man inte. Men det gick iaf och Hampe ordnade 75 extra fällda fåglar den dagen till skyttarnas stora glädje. Just idag, när jag satt där ute med honom efteråt, så tänkte jag väldigt mycket på Gotlandsresan i höstas även.. Han var slut i kroppen då med men fick följa med ändå av det enda skälet att jag vet hur jävla kul han tycker det är med just kanin. Tror inte det hade behövts, var nog nästan dumt, men jag körde honom i par med en yngre spaniel när vi körde kanin. Tror det kostade oss några för hade vi bara kört trötta Hampe så hade de två spaniel rookisarna möjligen hunnit med lite bättre. Kunde inte för min vildaste fantasi tro att hundarna skulle resa tre kaniner ur första jävla stenröset jag kör in dem i!! Men de gjorde de.. Hampe hade inte samma klipp som första gången vi var på öin och jagade, givetvis inte, men killen hade gjort detta tidigare och hade koll på prylarna så mer hjärna och näsa så lyckades han i alla fall resa flera kaniner. Dessvärre hann vi inte ställa runt snabbt nog så de flesta fick vi bara se och jag tror inte vi sköt någon för Hampe exklusivt men det spelar mindre roll. Han fick vara med och han fick göra något som jag vet att han älskade! När han först fick prova på kaninjakt så snappade han snabbt som fan konceptet. Han jagade inte under bössan om man inte sa åt honom.. ofta..tydligt.. och jävligt högt men gjorde man det så fungerade han jävla asbra! Gick på norra sidan av Näsudden tills m Matte Holst och Micke Belker och det var verkligen skitenkelt att jaga. Fårbetad strandäng med enbuskar.. Man gick helt enkelt runt buskarna med Hampe, han sniffade av dem plättlätt, var de lite större så borrade han in skallen bland enris och slån och sniffade lite. Var där tomt så vidare till nästa bara. Men så såg man plötsligt hur han tvärnitade, tog en jävla fart och tryckte sig in i busken. Ut på andra sidan for kaninen och någon sköt den. Hampe backar ut lugnt och behärskat och rundar för att sen kuta och hämta kaninen Det var en mer öppen miljö så det gick så otroligt mycket lättare att jaga med spaniel än på andra sidan udden, där var det mer skog och trängre. Hur som, kusligt effektivt var det och utan någon som helst tvekan så tyckte Hampe att det var störtkul! Pälsvilt som kan enkelt kan hitta och apportera..whats not to like? Vet att jag skrivit det tidigare i något sammanhang men här och nu skiter jag i det, killen förtjänar att det upprepas. Stefan som vi jagade med första svängen på Näs hade en tyskterrier som var skitduktig och han har bott hela sitt liv på öin såvitt jag vet, han har helt klart sett en hel del hundar. Han och Bengt som vi jagade var utan tvekan jävligt impad av Hampe och hans stök bland kaninerna! Han var förbannat effektiv och vi sköt rätt bra med kanin gossarna och jag.. och framför allt.. han tyckte det var kul som fan! Vi pysslade ju inte bara med fågel och kaniner då utan vi var med på de här större vildsvinsjakterna på Harg. Ok han var ingen stjärna där men höll rent framför oss och visst sköts det vilt för honom utan tvekan. Men det som både jag och kanske framför allt Madeleine minns bäst var någon av de sista jakterna i januari ute på Fagerön. Vi kom att gå utmed en väg kanske 100 meter in, en hel flock hundar lösa som stökade runt. Plötsligt får vi höra via radio att där är kultingar i drevet.. små kultingar! Vart till att kalla in alla hundar fort. Konstaterar att vi saknar Hampe.. han skäller lite framför oss, inget ståndskall men något skall lite nu och då. Lät märkligt.. Vi går mot honom för att hämta hem honom och ser honom komma sakta emot oss i det snötäkta blåbärsriset.. bakom honom 40 meter ser vi en stor gris.. Hampe stannar och bökar med något och samtidigt som vi inser vad han gör hör vi en jävligt förbannad griskulting Jaha säger jag och vänder mej mot Madeleine..?.. vars rygg jag ser bege sig bort med jävligt långa steg bland tallarna Kultingen tjoar och lyckas ta sig ur Hampes käft för att snabbt bli infångad igen och buren till husse. Väl där så tar jag emot och börjar fundera på vafan jag ska göra med denna lilla randiga förbannade och blöta tingest? Hampe var skitnöjd och glad, hittat ngt hanterbart i skogen och självklart levererat till husse Slutade med att jag satte ned kultingen i snön och gick efter Madeleine, ville inte att han skulle hämta fler vilket han klart aviserade att han hade för avsikt att göra. De där små var tydligen skitroliga! Som vilken pipleksak som helst typ. Om grisen överlevde eller inte vet jag inte men jag vet att kroknade den så berodde det på snö och kyla, inte på Hampes grepp för han har aldrig varit hård i munnen någonsin. Detta är Hampes text så jag skiter högaktningsfullt i om det blir mycket text btw.. Men änder, och helst skammade, var nog hans tveklöst största styrka. För många år sen så satte Harg ut änder i ett jävla träsk till sjö som man snabbt kom att nästan hata.. Löhammarsjön. Varje gång vi var där så hoppades man innerligt att få slippa eftersöket just där.. idel dy, vass och enorma områden. Svårt att ta sig fram, ett helvete att hänga med hundarna när de jobbade för att kunna skjuta skammat som de inte fick tag på. Hur som.. I den miljön skulle vi jaga själva en dag. Bruket hade haft de jakter de skulle ha eller något och där fanns änder kvar, trots att fodret var väck som skulle jagas iväg. På Calles tid innebar det att vi körde dit och sköt så mycket vi orkade och hann med typ Vi stängde in kolvassen vid foderplatsen med båtar, tänk er en halv kesslerring fast på vatten och med änder på menyn i stället för hare. Sen in med div doggar och så sköt vi det som kom ut. Någonstans där i röran av skott så lyfter det en hona som jag inte riktigt når.. eller om jag sköt fel jag minns inte. Resultatet var i alla fall en skadskjuten and som flög iväg snett över sjön för att slå i en vass 250-300 meter bort. Hampe såg det och när jag sköt så drog han.. fan tänkte jag, det där går aldrig och det kommer att ta en hel evighet innan han ger upp och är tillbaka. I dessa sammanhang var han lite som en drever på den gamla goda tiden typ.. Hur som, änderna flög, vi sköt och Hampe simmade längre och längre bort och försvann efter ett tag. När krutröken lagt sig så apporterade labbarna det som var skjutet, vi låg i båtarna och snackade skit mest.. Calle hade sett skottet och skammningen, var väl inte helt nöjd. Vet att jag fick en blick som lät mej veta att jag nog skulle behärskat mej.. Plötsligt får jag se hundjäveln.. för då var han just det.. hundjävel komma simmandes... och strax såg jag att ta mej fan.. han hade tagit anden!! Helt galet.. helt jävla galet, det var utan tvekan den absolut mest häftiga apport han någonsin gjort på änder! Tror inte det finns allt för många hundar som gör om samma sak förövrigt.. Det var Hamilton i det element där han trivdes bäst! Men det som var det mest stående inslaget i hans liv var i alla fall kråkorna. Där var det inga konstigheter, lätta apporter på land varje gång i princip. Visst kunde de nypas förjävligt med näbben eller klorna men han brydde sig aldrig. Under hans första år så var han rätt hyggligt lydig med, stannade kvar och väntade tills jag skickade honom.. men vartefter åren gick så började han först att gnälla lite när kråkorna skrek och husse väntade med att skjuta.. Vart det dötid i jakten så roade han sig med att gräva ett hål i det hörn av kojan där han satt. Helt övertygad om att hålet ute i kullen på Blidö fortfarande finns kvar! När åren gick så lärde han sig att skicka iväg sig själv på apport, bara han sett att något trillat så var det ju bara att tassa iväg.. varför vänta på en tokslö husse? Korp, trut, kråkor.. spelade ingen roll. Var de riktigt jävla elaka så fick man greppa dem i en vingspets och boxera in dem till husse men in skulle de och ofta bet de sig fast i läppar och ögonbryn men då stod husse klar med kniven och bände isär näbben. Avlämningar var förövrigt överskattat.. Om man baxar in en skammad anka när husse står på liten sten i vassen.. släpper man då anden precis innan husse får tag på den.. ja då får man ju jaga den igen Husse låter lite märkligt men det hör ju inte jag här i vassen.. Den här hunden var förra året, 13 år gammal, med på något eftersök och gjorde alla rätt.. nästan.. Grejen är att jag tror att han utvecklade sin egen etik efter några år. Skickade jag in en labbe i en vass så kom den antingen ut tom eller med en död and eller jagade iväg efter en skammad. Hamilton spenderade mest tid av alla våra hundar i vassen men kom ytterst ytterst sällan ut med döda änder.. Rätt säker på att han tyckte de döda var tråkiga och jobbade tills han hittade någon som levde..hundjävel Undrar hur många han simmat förbi under årens lopp? Men jag kan köpa det. Det är de skammade som vi måste få tag på, om det ligger några döda kvar så.. ja det är inte bra men jag kan köpa det. Satan i gatan vad jag kommer att sakna dej Hampe...Fan vad det gör ont i själen. Fan vad jag hatar hundar som blir gamla, varför måste de bli gamla? Den här spanilen var glasklar i skallen, helt på det klara med att vi lämnade honom varje gång vi lastade de andra hundarna och bössor för att ge oss iväg på andjakt. Men kroppen tog slut efter 14 år.. inte en frisk tand i munnen, duktigt disiga ögon, risiga öron, tappat i princip all muskulatur.. Ramlade flera gånger per dag på klinkersgolvet men reste sig som om inget hänt. Shit vad jag önskat att huvudet liksom stängs av.. När jag tog bort Fancy för ett år sen så var hon totalt avstängd, helt i sin egen lilla värld och inte alls med. Hampe var tvärpå, gafflade på de andra hundarna och försvarade sin mat.. oavsett om de andra hundarna var där eller ej. Hans hemmaplan var andjakterna och eftersöken samt kaninjakten och jag är så jävla glad att jag fick möjlighet att ta med honom i höstas när vi var iväg Ken1, Skuris och jag. Han var inte med för att öka vårat jaktliga utbyte, han var med för sin egen skull.. Jag hoppas och tror att han har haft det bra med oss och jag är jävligt tacksam för att ha haft honom! Röj på som fan nu Hampe, på andra sidan finns inga krämpor. Husse kommer alltid att sakna dej!!

Lite bilder från igår (min första bockjakts dag nånsin) Min första bock nånsin! :D

Då har man fått lite mer kött på benen och praktisk erfarenhet med bössan. I morse så lyckades jag få skjuta mig en liten 6:a på mammas mark - avståndet var inte mer än 35m och effekten blev ganska våldsam med 125grs BT genom revbenen. Skottet satt något längre bak än vad som var planerat vilket ledde till att splitter från reven punkterade vommen. En bock är dock ett klent underlag att grunda något på så jag ska se om jag kan ta en eller ett par vilt till med den innan jag uttalar mig mer kring detta. Faktum är dock att bössan känns bra och sköter sig bara mannen bakom spakarna så leverar den konstant både på bana och i fält. MVH Joacim

Jag sitter på ett blåsigt och småregnigt pass denna morgon och funderar lite grann på gårdagens bockar, för det blev två stycken eftersom jag sköt en liten pinnbock igår kväll. Den första bocken krummade lite med kroppen när jag bestämde mig för att skjuta och därmed blev det inte ett 100%igt dubbelt lungskott även om kulan tog där jag ville ha den. Eftersom bocken dessutom var mitt i sina brunstbestyr var den rätt hormonstinn men jag tycker inte att vare sig skottecken eller skottskador var vad jag hade förväntat mig med tanke på den höga hastigheten. Snarare var de rätt ordinära och kunde lika gärna orsakats av en standardkaliber med en normal klass 1 laddning. Bock nummer två var som sagt en liten pinnbock som fick en dubbel lungsmäll helt enligt skolboken ( om Tapatalk är med mig kan ni se bilden på ingångshål och utgångshål nedan: Jag vet inte om det framgår av bilderna med tanke på att jag drog lite i bogarna för att ta bilderna men ingångshålet sitter någon cm bakom bogen och det gör utgångshålet på andra sidan med. Med denna skottplacering hoppade den lilla bocken i väg 30-40 m och la sig i ett krondike. Vi gjorde ett kortare dödsök i hundträningssyfte och konstaterade rätt snabbt att med lungblod i spåret tenderar eftersöker att bli av den enklare karaktären. Fördelen med att ta med sig ett eftersöksekipage är att hundföraren ( gode vännen Felix) kan agera fotograf vilket gör att det även blev en bild på lungpaketet och skadan som kulan gjorde på detta: Sammantaget skulle jag säga att detta är mindre skottskador och mindre effekt i skottet än vad jag förväntat mig. De som påstår att det är "farten som dödar" respektive "farten som förstör" har uppenbarligen inte provat dessa ttsx. Jag är inte alls missnöjd med resultatet eftersom det alltid är en balansgång mellan skador och effekt och den här gången är båda två lite mindre än förväntat. Som referens kan jag säga att jag skjutit många rådjur med 120 grain BT i ca 880 m/s och den kombinationen ger normalt mer effekt och större skador än vad gårdagens två rådjur uppvisade. I övrigt kan sägas att bössan var en fröjd att skjuta med och definitivt lämnat mersmak, kulorna satt också där de skulle så den praktiska precisionen får nog sägas vara fullgod

Blev en bock igår kväll.

Fick se fyra getter och ett kid tidigt på kvällen. Sen kom denna herre, 2002 var senaste gången jag sköt en bock så jag är såååå lycklig nu att jag fira med en GT [emoji16]

Tack.. Slagit på stora tröskverket nere i källaren, har en del bilder i denna burk.

Blev en klen sexa i eftermiddags. Första bocken med 223 och V-Max 50 (laddad till 1005 m/s). Sköt den lite lite snett bakifrån bakom bogen på 50 meter. Inget utgångshål men övertygande effekt och flyktsträcka på 20 meter. Extra kul mtp att jag sköt en räv på samma pass mindre än tio minuter innan

Visst har du rätt Markus, Jag skulle kunna fylla på din lista med några punkter som att den jakt man bedriver påverkar valet. Det kan handla om tätortsnära jakt, jakt med hundar, eftersök, urvalsjakt eller om man behöver skjuta på vilt i rörelse etc men i grunden har du helt rätt. Felix som var med laddade sin lilla 6x45 med 70 grains BT bland annat för att han i sin roll som kommmunal skydddsjägare ofta tvingas skjuta rådjur inne i tätorten. Då gäller det att verkligen minimera risken för rikoschetter och annat elände. Det jag vill säga med det är nog bara att det finns fler än ett rätt sätt att göra saker och ting. Nåväl, trots att det statistiska underlaget är väl litet så vågar jag ända dra slutsatsen att den lilla lätta TTSX:en inte alls stökar till rådjuren utan att de snarast är väldigt fina att ta ur, nackdelen bli som vi redan konstaterat att de går en liten bit innan de lägger sig. Om det är ett problem eller ej är såklart den resandes ensak men för egen del så upplevde jag inte att 6.5x47 gav mig sådär jättemycket som jag inte redan har i mina 6.5x55. brorsan klagade till och med på att det small som en jädra kanon. Det är en trevlig kaliber och bössan blev som sagt riktigt mysig och oerhört "lagom" som Felix konstaterade (tror att jag satte lite griller i huvudet på honom). På sikt kan det nog vara läge att skaffa sig en lite klenare klass 1:a istället men den dagen den sorgen. Jag har ikväll skruvat ur 6.5x47 Lapua pipan för att skruva i 358 win pipan istället, nu är det dags att förverkliga tankarna på den optimala passkyttsbössan för lite mer krävande skott på blandat vilt. Jag tror att det kommer att kunna bli riktigt bra och hoppas hinna skjuta någon vända denna vecka för att börja analysera vilken potential som finns i pipan och hitta laddningar som den trivs med. Det skall bli skitkul Henrik

Blev en bock på premiär morgonen

Glömt bild från förra helgen, saknas lite fågel då kompisen inte vart färdigapporterad

Blev en räv imorse på bockjakten. Högt gräs ställde till det först, sen hoppade den upp på stubben och då small det.

Efter morgonens stolpeut blev det sextaggar ikväll - totalt då. Fick fram en liten pinnbock med lockpipan strax efter att en annan mindre herre med en get hade sprungit förbi mitt pass. Min första bockdubblé!

Midnattsloppet sthlm 46.28, första milloppet i tävling. Christian

Då vart säsongen officiellt öppnad.

Naturalis är dyrare än fan även för handladdare! Köp Barnes, Hornady eller Nosler kopparkulor samt ett par hummrar till dig och frugan istället.

Tror jag hittade grisen som Hampe apporterade

Du har så klart rätt i att det finns fler parametrar Henrik. För övrigt håller jag till fullo med att det från ett rent krasst jaktligt perspektiv under Svenska förhållanden finns lite att hämta i hetare 6,5mm-kalibrar jämfört med vår gamla hederliga svennesexånhalva. Men det behöver väl inte innebära att vi kan ha trevligt under tiden medan vi bekräftar detta påstående med empiri? Jag hoppas att du lika omsorgsfullt tar oss med på resan när du ska optimera 358an.

Har alltid ett par stycken grävlingar på grisåteln som äter majs men fast fällan stått bredvid så har det vägrat gå i. Flyttade fällan till en liten upptrampad stig som jag gissar på var grävlingars väg på till åteln tog några dagar så att det än där. Har testat det mesta som bete men nu kör jag på plommon och wienerbröd i alla fall plommon.

Snyggt Simon

Problemet är att lärdomen kan bli jävligt tråkigt ifall vådaskott blir resultatet. Finns bla en artikel i VT där en bild visar ingreppet och hur lite spel det är på ingreppet... En sjyst vapentekniker kan visa och förklara hur du ska göra samtidigt som han gör det. Jag filar aldrig på jaktbössan utan det får proffsen göra. Däremot har projektbössorna justerats med varierande resultat, dessa hamnar dock inte i skogen utan att ha passerat en kompetent vapentekniker. /Magnus

hej Det är lättast att kolla han hemsida under nyheter, där finns allt beskrivet. för man skall använda två filer men allt finns där peter

He he Lecha ger dig smörj Stefan Mvh.

Bonden har svarat, härligt. Var ett jävla liv på gässen i kväll när jag var ute efter bocken, så nu blir det några timmar sömn sen ska bulvanerna ut i stubben! Det lyfte nog 1000 gäss från fältet när jag åkte från skogen så det bådar gott

Jagärinteavisjagärinteavis.. telefonskrivet

Fyra års jakt tog slut i morse, den var lite större förra året men vilken känsla att få avsluta idag. Snart dags för kvällssittning.

Det har måhända varit lite för mycket teori och spekulationer här på sista tiden, det är trots allt den 16:e idag så lite praktik sitter väl inte fel. En av frågeställningarna som jag är mest nyfiken på är är som bekant hur en 100 grains TTSX skulle bete sig när den träffar ett rådjur i hög hastighet. För att undersöka detta begav jag mig ut i morse. Vi hade rätt dimmigt men strax innan 05 kom det en bock som tydligt patrullerade sitt revir på det målmedvetna sätt som är typiskt för brunsten. Han stod inte stilla många sekunder men när han väl stannade så stod han lite snett ifrån mig, skottet tog strax framför mellangärdet och gick ut i bogens bakkant. Trots detta var mellangärdet intakt och skottskadorna i utgångsbogen var rätt rimliga, bocken sprang ca 20m på gärdet innan han snällt lade sig ned. Jag skulle säga att skadorna i rådjuret var rätt "normala" för skottplaceringen, även den kortare rusningen tycker jag känns helt normal. Jag mätte inte avståndet men uppskattar det till 100-120m //Henrik

Hej! Tack för dina goda råd killen på trampet.se, gav mig värdefulla råd så nu funkar det igen. Killen på trampnet.se han har förmågan att hjälpa kunder till en nöjd kund. Det borde den stora jätten "Garmin" lära sig något av. Så ni med 3.70 i garmin us det finns lösningar för problemen. Ny åker vi och släpper hunden, och hoppas på ett trevligt ståndskall på grisen /Peter

Det var en mutter nr 14 tror jag, som höll fast Wallemannens batteri i bilen Tog visst i lite för mycket, stressigt som f-n var det.. Jaja.. nu är den beställd iaf! Hade lite lekstuga idag, shoppade loss på Itab med

Krav på godkänt skjutprov låter säkert jättebra. Flera av de stor skogsbolagen har det idag. Problemet är att de enskilda jäktlagen kan hyra in sig på vilken bana man vill och markera själv och därigenom klara sig utmärkt. Vissa är inte ens där och de klarar ändå det årliga provet. Fuskmöjligheterna är nästintill obegränsade. Det är en lite av en tandlös tiger som det ser ut nu. Ska det göras om så att det verkligen fungerar, ja då lär det bli förenat med stora kostnader med genomgripande organisationsförändringar som följd. Dagens älgbaneskytte ÄR väldigt statiskt som nämnts ovan och har inte så stora likheter med jakt. Så egentligen ser jag inte riktigt vitsen heller. Till syvende och sist är det så att man måste få den enskilde individen att inse sina begränsningar och inte ta de dumma skotten. Det har tyvärr inte så mycket att göra med hur mycket man tränar i antalet skott eller liknande. I vårt jaktlag har vi inga krav. Men min erfarenhet är att de som tränar en del som ofta har lite övertro till sig själv och därför har väldigt lätt för att just ta för dumma skott. Det är INTE de gamla gubbarna som orsakar skadeskjutningarna, utan de under 40 som ännu inte insett sina begränsningar. De gamla skjuter inte förrrän älgen står helt stilla och de har stöd själva. Likheter med löpande älgbaneskytte saknas. Om man av ovanstående på något kan tro att jag är emot övningsskytte så läser man fel. Jag är bara tveksam till om kraven att man får skjuta älg är så självklart som det låter, dvs 3 godkända serier. Jag är redan övertygad om att det inte är rätt. Det är fortfarande individer som måste inse sin egen begränsning. Idag är skytteutbildningen för nya jägare skrämmande usel. Fullständigt värdelös om du frågar mig. Jag vet inte hur många jag räddat från arschelputandet som de fått lära sig av halvsuspekta instruktörer som knappt kan träffa en lagårdsdörr. Utbildningen i lumpen var inte mycket bättre. Det medför att vi har de jägare vi har också. Med rätt teknik skulle många skadeskjutningar undvikas. Gör man rätt behöver man inte träna tillnärmelsevis lika mycket heller för att uppnå fina resultat. Förbundet har inte en susning om hur uselt det är vid utbildningarna. Tyvärr. Gissa om jag hade velat ge alla som utbildar examenselever lite grundläggande tips? Från Öster-Malma och neråt till de enskilda kursledarna. Men intresset är märkligt nog tämligen obefintligt, trots den obefintliga kunskapen hos samtliga inblandade. Från Öster-Malma och nedåt som sagt. Jag tycker i min enfald att det borde vara viktigare att så säkert som möjligt kunna skjuta en sjöfågel än att veta om det är en kricka eller en knipa. Så är det inte idag. Fokus på vad som är viktigt i jägarutbildningen ligger fel enl mig. Hade ansvarigt folk velat veta hur man ska kunna skjuta på rätt sätt från utbildningen redan, så hade de hört av sig till mig eller Smålänning eller möjligen nån till i Sverige och sett till att vi hjälpt till vid framtagandet av utbildningsmaterialet till kursarna. Men så har inte skett. Ännu i alla fall. Få vet nämligen hur man ska göra när man skjuter för att lyckas på bästa möjliga sätt. Ännu färre vet varför man ska göra som man ska och inte göra på det "andra sättet". Det frinns gråzoner men nu menar jag direkta fel som många instruktörer lär ut av okunskap. Från Öster-Malma och nedåt. Lär man sig rätt från början kommer det att ta bra nästan oavsett träningsmängd. Lär man sig fel så måste man träna oerhört mycket mer för samma resultat om det alls är möjligt att uppnå någonsin. Har man tränat sig till skickligheten krävs det mycket mer för att bibehålla den kunskapen också. /L

Och jag som tycker det är trevligt med frugan liggande men hon funkar bra på bänk med!

Ypperlig, lätta 15g kulor, via de nog mest allround 16,2g till klassikern 18,5g till tungklumpar på dryga 21g sen går att ladda ner till en 9,3*57 för den som önskar. Finns kulor med bc som en ledsen gråsten till fina långflygare som Accubond. Vapnet kanske inte bör vara åt det allra lättaste hållet om de tyngre kulorna ska eldas på är min erfarenhet.... / Herbert

Ett utdrag från FB från en konversation mellan en hundinstruktör och en hundägare. Jag: Ok, vad har du för ras? Hundägaren: En en siberian husky blandat med stövare. ... Jag: Ok, du har en draghund blandat med en jakthund? ... Hundägaren: Ja. Jag: Ok, vad ska dessa raser göra? Hundägaren: Tja, hälften av hunden ska dra och den andra hälften springa i skogen efter djur. Jag: Ja. Och vad var ditt problem? Hundägaren: Ja, att den drar i kopplet och springer efter vilt. Jag: Ja, det ser dessvärre ut som du har en hund som är skapt för att dra och jaga vilt. Hundägaren: Ja det stämmer. Kan man träna bort det? Jag: Har du några intressen? Hundägaren: Eh, ja visst har jag det. Jag gillar att måla tavlor och se på film. Jag: Kan du tänka dig att sluta med det? Hundägaren: Nej, det kan jag nog inte. Men vad har detta med hundträning att göra? Jag: Kan du tänka dig att göra något annat som motsvarar glädjen du får ut av att måla och se på film? Hundägaren: Nja, visst kan jag göra annat men det är inte lika roligt. Jag: Ok. Och vad kan du erbjuda en draghund som är roligare än att dra och en jakthund som är roligare än att jaga. Hundägaren blir tyst en stund: Ja, det var ju en bra fråga. Det vet jag inte. Jag: Inte jag heller. Hundägaren: Kanske jag helt enkelt borde skaffa mig ett playstation istället? Jag: Haha, ja om du inte gillar att jaga eller vara utomhus och träna är detta kanske inte rätt hund för dig. Hundägaren: Ja, man borde kanske läsa på lite mer innan man skaffar hund. Men den är hemskt söt. Jag: Ja, det förstår jag. Hundägaren: Den fäller mycket hår också. Min man är galen på allt lurv överallt. Jag: Mm, det får man räkna med. Hundägaren: Ja, det var till och med lite i kalopsen igår. Jag: Mm, det är inte helt ovanligt. Hundägaren: Men vet du, jag träffade en husky i Norge när jag var 12. Den var så fin. Ända sedan dess har jag velat ha en husky. Jag: Synd att du inte träffade på ett playstation istället Hundägaren skrattar: Okej, jag börjar förstå att det inte är hunden som har problem. Det är jag. Jag: Haha, nja, problem och problem. Det du säger är mycket vanligt. Folk med vakthundar blir arga då deras hundar morrar åt främlingar. Folk med vinthundar blir arga då deras hundar kommer hem med harungar. Man vet ofta lite för lite innan man skaffar hund. Hundägaren: Tack för pratstunden. Jag har lärt mig mycket på tio minuter. Jag: Lycka till i framtiden. Det finns mycket vi kan träna med din hund för att hjälpa er på traven. Men den kommer alltid att vilja dra och den kommer alltid att vara intresserad av vilt. Hundägaren: Ja, jag förstår det nu."