Nu ska vi reda ut begreppen lite. Norrbottenspetsen är en svensk ras restaurerad under 1960talet för att få en helsvensk skällande fågelhund. I hela rasens historia har man försökt förfina egenskaperna som just detta. Därför kan man bara meritera sin hund på jaktprov för skällande fågelhundar. Under en tid kunde man i regi av älghundsklubben också meritera hunden som löshund på älg, så är det inte längre. Det är Sverige som äger utvecklingen av Norrbottenspetsen som ras och gör rasbeskrivning och exteriörstandard. Norrbottenspetsen är en typisk småviltshund som i sitt sätt att jaga är bäst lämpad för vilt som träar. De går redan som valp och tittar upp i träden och skäller sina första skall på småfåglar. Den känsliga näsan och förmågan att använda hörseln gör att den på ett mycket bra sätt håller reda på mård, ekorre, tjäder, orre och järpe. Detta är egenskaper som man i aveln försöker förstärka och på jaktprov utvärdera. Norrbottenspetsen ställer också andra djur som låter sig ställas, som vildsvin, älg, björn och grävling. Min erfarenhet är dock att det är inte samma sak att kunna ställa en älg som att i frisök jaga den. Jämför hur det är med den överväldigande majoriteten av älghundar vid björnjakt. De söker inte björn aktivt under jakten, men bör/ska ställa björn vid kontakt. Norrbottenspetsen struntar oftast i helt färska löpor av älg, och en del skyr älg helt och hållet. Norrbottenspetsen slutar ofta helt att fungera vid björnmöten, den blir rädd helt enkelt. En Norrbottenspets reagerar HELT annorlunda vid vittring från skogsfågel än vid älgvittring - det är som att man ger hunden en elchock. Så till det viktiga i här. Det registreras ungefär 100valpar per år av rasen, den är på grund av sin litenhet (i antal) känslig. För att behålla rasens nuvarande egenskaper är det viktigt att man inte avlar med en annan strategi än den som SSF satt upp. Ett medvetet avlande exempelvis på anlag för drevskall kan snabbt helt förstöra rasens förmåga att jobba med fågel. Utvecklingen blir då sådan att varken älgjägare eller fågeljägare kommer att ha nån glädje av Norrbottenspetsen. En ställande ska vara TYST så länge inte skalldjuret sitter eller står stilla. En Norrbottenspets har ett sök som oftast inte överstiger 10min vilket innebär att den har stora svagheter som älghund, men passar bra som fågelhund. Den är dessutom i förhållande till de 9 älghundsraserna vi har i Sverige långsam på grund av sin storlek. Den klarar inte att springa ikapp en älg för att fronta den och ställa den. Det är ett faktum som kan vara bra att komma ihåg. Ja, man KAN få en fungerande storviltshund av en Norrbottenspets, men det är bättre att välja en som faktiskt är avlad för att jaga sådant vilt. Chansen att man då faktiskt får till en fungerande hund är MYCKET större. Om man nu lyckas få till en Norrbottenspets så är det ett mycket egoistiskt sätt att tänka. När hunden går till gris och älgjakt försvinner den ur avelsbasen för fågelhundar då den inte längre bedöms på jaktprov och aveln på så sätt kan utvärderas. Nästa gång man vill ha tag på en hund med de egenskaperna som man första gången fick kanske de inte ens finns längre - och det beroende på ens egna agerande. Det gäller att tänka lite längre än näsan räcker för att vi ska kunna behålla rasen vid liv. Köp en hund som kan utvärderas utifrån sina egenskaper på älg och gris om det är sådan jakt man ska bedriva. Delta i jaktprov och i rasklubb och hjälp din ras framåt istället för att förstöra 50års riktad avel. Det tar lång tid att nå dit vi har nått idag med Norrbottenspetsen men det går fort att förstöra! Kom ihåg att en bra hund som är meriterad går att försäkra till ett annat värde och man kan få ut ersättning som faktiskt bättre motsvarar hundens monetära värde. Det är bara två hundar som i sitt arbetssätt är helt anpassade för fågeljakt och aveln bedrivs helt och hållet med den inriktningen. En ras som har egenskapen att känna vittring från en orre 25m upp i ett träd är något helt helt annat än en hund som klarar av att följa ett klövspår på backen och känna vittringen av ett 2-3m långt "stinkande" djur som står i vind - det finns det faktiskt väldigt många hundar som klarar av... Ska du jaga klövvilt, välj en ras avlad för det, du får större chans att lyckas och vi kan behålla en av våra få nationalraser till det den faktiskt är bra på. Om man nu inte tror på att en ras faktiskt har genetiska förutsättningar för sitt sätt att arbeta, varför då välja aktivt, då kan man lika gärna slå en tärning för vilken ras man ska ha. Tror man inte på att Norrbottenspetsen först och främst är en småviltshund för träande vilt så saknar man helt förstående för både genetik och jakthundar generellt - man bör då ta sig en funderare på om man överhuvudtaget ska ha en hund!!! Att köpa en Norrbottenspets för att jaga gris är lika dumt som att köpa en jämthund för att jaga hare. Jag har själv suttit på pass och sett både hare och hört jämtens klingande drev runt i såten, det innebär verkligen inte att det är den vägen man ska välja även om nån extremist säkert kommer anföra motsatt...